fredag 19 december 2014

Åländska kriget


Det här handlar om en av de mest glömda militära konflikterna i historien, en som dessutom utspelades i vår absoluta närhet. I svenska sammanhang har det kallats det Åländska kriget, Oolannin sota, på engelska går det under namnet The Baltic Sea Campaign. Det var en del av Krimkriget 1853-1856 och strider utspelade sig på Åland, som då var ryskt territorium, på Bomarsunds fästning, men även utmed den övriga finska kusten, som Sveaborgs fästning, Svensksund, ryska Kronstadt och utmed Baltikum. Indirekt hotades Rysslands kejserliga huvudstad, St. Petersburg. Sverige förhöll sig neutralt, men bevakade intensivt sina intressen gentemot ärkefienden Ryssland.

Krimkriget var ett resultat av Rysslands expansionspolitik kring Svarta havet i mitten av 1800-talet. Turkiet var mest utsatt, efter att ha förlorat Krim till Ryssland 1774, men europeiska stormakter som Storbritannien och Frankrike oroade sig mycket för ryssarnas framfart på Balkan, samt undermineringen av det gamla Habsburgska väldet. Man beslutade att bistå Turkiet i en straffexpedition mot Krim, men eftersom Ryssland var så geografiskt stort och britterna och fransmännen sådana flitiga kolonialister, blev konflikten till något av ett världskrig. Striderna koncentrerades till Svarta havet, men drabbningar skedde även utmed den ryska Stillahavskusten och i Östersjön.

Amiral Napier

Vad gällde Östersjön inriktades den i det här fallet kallade allierade flottan, Storbritannien och Frankrike, på att blockera handelstrafiken på Ryssland, något man lyckades mycket väl med. Den här strategin hade mejslats fram efter det att man bedömt befästningarna Sveaborg och Kronstadt som allt för svåra att inta. Därmed räddades St. Petersburg, eftersom man inte gick in i Finska viken. Den underlägsna ryska östersjöflottan agerade utifrån en strikt defensiv taktik och höll sig i närheten av de tunga fästningarna. De allierade befälhavarna, amiralerna Charles Napier och Alexandre Ferdinand Parseval-Deschenes, förde tillsammans den största flotta någon av nationerna mönstrat sedan Napoleonkriget.

Kampanjen mot Östersjön inleddes alldeles i inledningen av 1854. Förhandlingar hade förts med Sverige och trots att vår nation förhöll sig officiellt neutrala, uppgav man betydande resurser för de allierades stridskrafter, under skarp protest från St. Petersburg. Den allierade flottan kunde använda Fårösund på Gotland som sin bas. Andra svenska hamnar ställdes också till deras förfogande. Det låg helt i Sveriges intresse att Ryssland försvagades. Däremot hade den svenske ingenjören Immanuel Nobel – far till Alfred – assisterat Ryssland med utveckling av marina system för minor.


Under sommaren 1854 förberedde de allierade sin största operation under hela kampanjen, förstörandet och tagandet av Bomarsunds fästning på Åland. Bomarsund ligger på det s.k. fasta Åland, alltså på huvudön, i dagens Sunds kommun, ca 20 km nordost om Mariehamn. Det är idag endast en ruin och på den tiden var fästningen inte heller färdigställd. Försvarsställningarna mot land var inte klara, trots att bygget startats av ryssarna på 1830-talet. Mot havet var man dock välförsedda med skydd och artilleri. Under juni månad konstaterade britterna att Bomarsund inte kunde tas med enbart sjöartilleri. Den 13 augusti iscensattes huvudanfallet med 12 000 man franskt infanteri mot fästningen, som försvarades av närmare 3 000 man ryska soldater och finska grenadjärer. Striderna blev hårda, ca 20 000 granater sköts från båda håll. Striderna kunde höras ända till den svenska Roslagskusten.

Efter att den 15 augusti lyckats ta två vitala torn på landsidan, Brännklint och Notvik, från ryssarna, avbröts landoffensiven, i motsatts till försvarets förhoppningar. Ammunitionen hade börjat tryta. Då de allierade istället intensifierade artilleribeskjutningen valde garnisonen, under överste Jakob Andrejevitj Bodisco, att kapitulera den 16 augusti. Striderna hade kostat försvararna 53 döda och mer än det dubbla i sårade. De allierades sammanlagda förluster uppgick till 85. Fästningen förstördes därefter. De allierade utförde flera räder utmed de finska och baltiska kusterna under krigets fortsatta skeende. Det var dock blockaden som var mest framgångsrik. Ryssland, vars problem alltid varit deras förbindelser med haven, svältes effektivt ut genom att handelsrutten genom Östersjön skars av. Åtgärden hade avgörande betydelse för kriget som helhet.

Grafisk återskapning av Bomarsunds fästning
Vid Parisfreden 1856 beslutades att Åland skulle demilitariseras, det s.k. Ålandsservitutet, en status öriket fortfarande upprätthåller. Detta innebar att Bomarsond aldrig återuppbyggdes. Ålandsservitutet har brutits vid två tillfällen efter detta. Vid första världskriget gav ententen, Storbritannien och Frankrike, Ryssland rätt att befästa ön. Sverige protesterade, då det inverkade starkt menligt på handeln, inte minst på Ådalen. Under andra världskriget befäste Finland den åländska skärgården, efter det att Sverige föreslagit att de som neutral nation kunde säkra Ålands demilitariserade status.


För Sveriges del innebar Krimkriget ett svårt stukat Ryssland, som dock förväntades komma tillbaka. En stark försvarsdebatt startade i Sverige och det s.k. beväringssystemet, det tidiga allmänna värnplikten, stärktes under Oscar I, som var vän av detta. 1859, när istället Karl XV axlade kungatronen, svängde försvaret dock tillbaka till indelningssystemet. Över lag bidrog Krimkriget till en allmän avslappning av det svenska försvaret under ett par decennier, under vilket Sverige liberaliserades och vägen till ekonomiska stordåd inleddes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar