lördag 1 november 2014

Västerbottensexpeditionen


I mars 1809 hade det för Sverige katastrofala Finska kriget nått sin absoluta klimax och ryska styrkor stod så långt söderut som i Umeå. Situationen var utomordentligt farlig. Denna avkrok i det väldiga Napoleonkriget nere på kontinenten, ledde nu till att kung Gustav IV Adolf avsattes i en statskupp med början den 13 mars. Hans farbror, Karl, blev därmed symbolisk riksföreståndare, tills han kröntes till Karl XIII i samband med att den nya författningen godkändes den 6 juni*.

I finska Fredrikshamn hade fredsförhandlingar påbörjats med Ryssland och i enlighet med dem, som en liten gest av god vilja, lämnade den ryska armén Umeå och drog sig en aning norrut. Sverige hade förlorat Finland, de ryska kraven förväntades bli hårda i samtliga avseenden. Den svenska regeringen, under ledning av generalerna och kuppmännen Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz, önskade bättra på förhandlingsläget genom att befria svenska Norrland från ryska trupper.


Ryssland var indelt i storkrig mot Napoleon och efter det att Finland erövrats från Sverige, tycktes tsaren Alexander I ha glömt sina trupper i svenska Västerbotten. Den ryska armén norr om Umeå, ca 9 000 man under generalen Nikolai Kamenskij, var ytterst utsatt. Som första åtgärd inför vidare svenska operationer i nordlig riktning, etablerade den kungliga flottan sjöherravälde i Bottenhavet. Detta innebar att Kamenskijs trupper endast kunde försörjas landvägen över Torneälv, ett företag som på den här tiden var ytterst tveksamt.

Ryssarna hotades med svält och att som brukligt var vid sådana tillfällen, att leva på landet man erövrat, lät sig inte göras så lätt. Den ryska armén var, kan man säga, den största samlade befolkningsgruppen, eller staden, utmed den norra Norrlandskusten. Efter att ha sugit ut de fattiga norrlandsbönderna, de ynkligt små kuststäderna från Umeå till Luleå, fanns där inget kvar. Under sommaren 1809 övervägde därför Kamenskij att ta sin armé ytterligare söderut och invadera det ännu orörda Ångermanland. Sverige räknade med detta och det fick bara inte ske.

Greve Wachtmeister

Västerbottensexpeditionen hade till syfte att genom landstigning av trupp utmed Norrlandskusten skära av den ryska armén helt och hållet och därigenom tvinga dem till kapitulation. Priset för deras liv skulle bl.a. innebära en gräns österut mera lik den som existerar idag och inte en bit norr om Umeå. Krigsrådet för expeditionen samlades i residensstaden Härnösand i augusti 1809. Den starkaste militären i norr var utan tvekan amiralen Johan af Puke, chef för norra flottan. Han var son till likaledes sjöbefälet Johannes Puke, som avrättats i samband med drottning Lovisa Ulrikas misslyckade statskupp 1756. Puke hade erhållit i stort sett fria händer av Adlersparre att planera operationen, utom i ett fall – generallöjtnant Fabian Wrede, chef för Norra armén.

Wrede hade fredats organisationsmässigt av självaste kungen, med stöd av Adlercreutz. Den här interna splittringen i det svenska ledarskapet skulle visa sig en akilleshäl för de kommande striderna. Det fanns en motsättning från armén, att flottan skulle spela huvudrollen, när de huvudsakliga striderna skulle ske på land. Flottan var dock den stora kraften i norr, som utförde stor skada på fienden, medan den s.k. Norra armén, egentligen de sorgliga resterna av den tidigare finska armén, inte kunde göra mer än att förskansa sig i garnisoner utmed Öre älv. När svenska armén stötts ut ur Finland hade de hemlösa finska knektarna lämnats vind för våg. Ett mindre antal av dem tjänstgjorde fortfarande under Wrede, nu som fast anställda soldater.


Diskussionen i Härnösand rörde vilka förband man skulle använda vid landstigningen och exakt var på kartan detta skulle ske. Den egentligen enda tillgängliga styrkan var kustarmén, den relativt rörliga reserv som svenska armén organiserat i händelse av fientliga anfall över havet. Kustarmén stod under ledning av general Gustaf Wachtmeister och hade dragits samman i Roslagen under sommaren. Under Pukes ledning transporterades den nu upp till Härnösand, dit den anlände den 13 augusti.

Innan avgång norrut hade Adlersparre mött Wachtmeister och uttryckligen varnat honom för att mista kustarmén – den sista strategiska reserven Sverige förfogade över. Det var ett ödesmättat ok som lagts över den bekymrade generalen.

Johan af Puke

Platsen för landstigningen var en mera komplicerad fråga. Först hade man föredragit Skellefteå, eftersom man visste att ryssarna i huvudsak grupperade söder därom. Puke motsatte sig detta, han bedömde det som ytterst svårt att på det avståndet från Härnösand försörja den strandsatta armén med nödvändiga dryga 16 ton proviant per dygn. Det var general George Carl von Döbeln, vars jämtländska trupper var underställda Wrede, som kom med alternativet – byn Ratan, ca fem mil norr om Umeå.

Ratan var en rysk stödjepunkt och dess läge mera centralt i det ryska operationsområdet gjorde att överraskning blev den främsta taktiken. Det ställdes nu krav på att Wrede kunde binda Kamenskij söder om Umeå, genom att till synes hota gå över Öre älv. Koordinering blev det andra viktiga delen av taktiken. Landstigningsflottan avseglade med två större linjeskepp, en fregatt, sex galärer, 42 kanonslupar på släp, samt ett antal lastfartyg. Ombord fanns 6 800 man reguljärt infanteri ur flera olika regementen, inklusive en bataljon ur Svea livgarde, samt en halv skvadron kavalleri. Tillsammans med flottans matroser och skärgårdsflottans lantvärn var man närmare 11 000 man.


Man nådde Ratan i dimma den 17 augusti 1809 och med detta var överraskningen röjd eftersom man nödgades bullra, d.v.s. slå på trumma och ropa ute tills havs för att råda någon ordning i landstigningsföretaget. General Kamenskij hade mycket riktigt antagit Wredes utmaning i söder och fört trupper förbi Umeå, men nu reagerade han blixtsnabbt när kurir anlände från Ratan. Han genomskådade omedelbart svenskarnas krigslist och drog sig snabbt tillbaka norrut, varpå han förstörde broarna över Umeälven. Den svenska skärgårdsflottan kunde inte hindra detta, trots enträgna försök och general Wrede stod kvar vid Öre älv, officiellt väntande på ytterligare trupper från Norge.

Landstigningen i Ratan gick väl, men Wachtmeisters var långsam och försiktig. Han fruktade de fåtaliga ryska styrkor som fanns norr om de egna positionerna. Dessa styrkor kom aldrig att utgöra ett hot mot svenskarna, ändå innebar det att enbart ca 6 000 man avdelades mot Kamenskijs huvudarmé i söder. Puke gjorde ingenting för att ändra på dessa förhållanden. Arméerna möttes vid Sävar, ca sexton kilometer nordost om Umeå. Styrkeförhållandena var likvärdiga, men ryssarna var försvagade av undernäring och två dygn av snabb marschering upp och ner utefter kusten. Mycket talade för en svensk seger, men Wachtmeister, fortfarande osäker på ryssarnas dispositioner, grupperade illa varpå den beslutsamme Kamenskij kunde kraftsamla där det räknades, som på höjden Krutbrånet på den västra – ryska – sidan av Sävarån.

Nikolai Kamenskij

Kamenskij var den med initiativ, han och hans män slogs med ryggen mot väggen, de hade inget val. De började under beskjutning ta sig över Sävarån i söder – vid Sävar bruk – och vad som idag är Ryssundet. Striden böljade samtidigt fram och tillbaka på Krutbrånet, men till sist vek de svenske undan och retirerade över ån, mycket p.g.a. att deras vänstra flank i söder höll på att bli kringrända norr om Ytterboda. Wachtmeister, rädd att offra sin armé, sviktade inför den ryska aggressiviteten och beslutade om allmän reträtt tillbaka mot Ratan. Slaget hade varit mycket blodigt och frenesin i ryssarnas kamp visade sig dels i förlustsiffrorna och i den efterkommande skövlingen kring Sävar. 400 svenskar och kanske 600 ryssar hade dödats och sårats. Lokalbefolkningen tvingades ta reda på detta, samtidigt som de utsattes för övergrepp från ryssarna. Västerbottensexpeditionen skilde sig från krig i allmänhet vid den här tiden genom att civilbefolkningen drabbades så hårt.

Av olika anledningar som är okända för historikerna tog svenskarna inte upp striden igen förrän vid själva embarkeringen från Ratan den 20 augusti. Man lät ryssarna gå på under extremt farliga förhållanden. Tack vare flottan och rikligare tillgång till artilleri kunde den svenska kustarmén smita undan med svansen mellan benen. Ytterligare ett tjugotal svenskar miste livet, 120 sårades, medan ryssarna förlorade ungefär lika många. Västerbottensexpeditionen hade ur militärtaktiskt hänseende blivit ett praktfiasko.

Georg Adlersparre

General Wachtmeister fick bli syndabocken och har varit så under större delen av historiebeskrivningen. Man bör dock betänka hans utsatta position. Han var väl medveten om rikets situation, med statskupp, marionettkonung, en splittrad regering. Politiken genomsyrade hans befäl, med Puke och Wrede på olika sidor. Trots att ryssarnas läge i Västerbotten varit än mer utsatt, hade man låtit dem nyttja detta faktum till sin fördel och kompenserat med mycket djävlar anamma, en faktor nog så viktig i strid. Tvehågsenhet hos ledare sprider sig lätt ner i leden.

Man skulle ha spanat upp ryssarna bättre, lärt sig deras dispositioner och insett hur illa ställt det verkligen var med dem. Det hade varit en enkel sak då ortsbefolkningen definitivt inte var vänner av ryssen. General Wrede skulle givetvis ha svarat på Kamenskijs tillbakadragande norrut med att marschera efter med sin armé, behållit trycket i ryggen på ryssarna. Wachtmeister skulle ha haft större förtroende hos ledningen, han var en erkänt kompetent general och skulle ha givits arbetsro, istället skrämdes han till underkastelse. Det råder ingen tvekan om att Sverige efter förlusten i det finska kriget var en slagen nation, där interna politiska motsättningar var viktigare. En komplex militär operation som Västerbottensexpeditionen slarvades därför bort.

Karl XIII

Trots det blev resultatet av förhandlingarna i Fredrikshamn inte så allvarliga som Stockholm fruktade. Att man med Finland tappat en tredjedel av nationen och en fjärdedel av befolkningen, det var redan ett faktum. Nu tappade man även Åland, men vann istället Norrland. Gränsen mot Ryssland skulle gå utmed Torneälv. Napoleonkriget diskuterades också och kanske fördes ryktet från Stockholm fram, att en fransk marskalk stod på tur att bli svensk kronprins, men det är en helt annan historia.



* Sveriges nationaldag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar