lördag 22 november 2014

Unionskrisen 1905


I Sverige har vi generellt en mera positiv syn på en nordisk union än vad våra grannar har. Fortfarande existerar en viss rosenröd nostalgi över den forna Svensk-norska unionen och skämtsamma uttalanden om att vi inte borde ha släppt Norge, ofta i relation till deras olja, förekommer till denna dag. Norrmännens uppfattning om unionen går i skarp kontrast mot den svenska. För dem var den inte mycket bättre än en ockupation och Sverige agerade som en arrogant stormakt. Det vi ofta kallar för ett norskt lillebrorskomplex, kallar de ett svenskt storebrorskomplex, men med allvarligare mening. I modern historia har Norge avvisat tal om en union vid flera tillfällen, inte minst i NATO-frågan, och det går att spåra en frustration hos dem varför vi, broderfolket i Sverige, inte tycks förstå vidden av denna uppfattning.

Den svensk-norska unionen skapades 1814 med Kielfördraget som undertecknades av Sverige och Danmark. Sverige hade fått det danska Norge av Ryssland som kompensation för avträdet av Finland 1809. Danmark fick behålla Färöarna, Island och Grönland, samt gavs Pommern av Sverige 1815. Detta kom som belöning till Sverige för deltagandet i den sjätte koalitionen mot Napoleon och slaget vid Leipzig 1813. Åtgärden etablerade även Jean Bernadotte som svensk kronprins och senare kung Karl XIV Johan. Han lät invadera Norge den 26 juli 1814 med en armé om 45 000 man*. De 28 000 norska soldaterna stred väl, slog svenskarna vid Lier och Marstrand i början av augusti. Det svenska militära anslaget var dock allt för hårt under Karl Johans befäl och svenska trupper nådde Kristiania (Oslo) den 14 augusti. Genom Konventionen i Moss samma dag skrevs ett fredsfördrag mellan Sverige och Norge. Kriget hade kostat ca 3-400 soldater på vardera sidan. Moss ledde därefter till revisionen av den norska grundlagen i november och den s.k. Riksakten från den 6 augusti 1815. Unionen var en kompromiss mellan svenskarnas anspråk på Norge och norrmännens uttalade önskan till självständighet, den s.k. Eidsvollförfattningen.

Svenska soldater bygger pansartåg

Norrmännen var missnöjda med personalunionen från första stund, men det filtrerades inte ut i den breda opinionen förrän i mitten av 1800-talet. Året 1860 kom att utgöra en vattendelare i de svensk-norska förbindelserna. Det som började med den s.k. Ståthållarstriden eskalerade i ytterligare tre stora konflikter under slutet av 1800-talet. Det var helt enkelt norrmännens upplevelse av en union till Sveriges fördel och en allmän önskan om självständighet som allvarligt trasslade till relationerna. Vid 1890-talet var norrmännen enade över hela den politiska skalan. Processen försvårades ytterligare och kulminerade med det norska Stortingets avsked på våren 1905 och kung Oscar II: s vägran att acceptera detta. Stortinget förklarade då att eftersom kungen var oförmögen att agera enligt grundlagens förpliktelser, så måste unionen upplösas, vilket de gjorde unilateralt den 7 juni. I augusti genomförde Stortinget en norsk folkomröstning i frågan och självständigheten vann med 368 208 röster mot 184. Sverige hängde inte alls med i svängarna.

I de olika åtgärdspaket som Sverige försökte skapa för att hålla samman unionen under sommaren och förhösten 1905 ingick givetvis även en militär intervention. Sverige var osedvanligt väl rustade militärt detta år för att invadera och kväsa Norge. Det finns två historiska skolor, ur ett strategiskt perspektiv, kring varför Norge önskade bryta med Sverige just då. Den ena, den huvudsakligen svenska, säger att Rysslands brakförlust mot Japan i det rysk-japanska kriget 1904-05 innebar att det avsevärt minskade trycket mot Sverige – d.v.s. unionen – stärkte norrmännen i deras iver. Den norska synen på detta drar inte den slutsatsen. Man menar istället att Norge aldrig känt hotet från Ryssland på samma sätt som Sverige och att händelserna 1905 sporrades av frihetsidealen enkom. Klart är dock att med den ryska östersjöflottans undergång vid slaget vid Tsushima den 28 maj 1905, så försvann hela det omedelbara hotet från ärkefienden i ett nafs för de svenske och generalstaben i Stockholm kunde vända bajonetterna helt och hållet västerut.

Oscar II och kronprins Gustav

Den svenska anfallsplanen på Norge daterades tillbaka till 1893. Det måste ha varit ett rätt så schizofrent arbete, då generalstaben samtidigt reviderade den norska arméns förflyttningar på järnväg till Sverige i händelse av krig – mot förslagsvis Ryssland. Svensk och norsk militär hade samverkat under större delen 1800-talet, men i skuggan av de ökade politiska motsättningarna tvingades den svenska militären börja planera för en potentiellt ny väpnad konflikt, Krigsfall Norge. Svensk militär levde i ett finansiellt och politiskt uppsving. Efter Krimkriget 1853-56, då Sverige agerat neutralt på västmakternas och Turkiets sida mot Ryssland – man hade upplåtit svenska hamnar och replifunktioner (teknik) till brittisk och fransk örlog i Östersjön – hade nya förhoppningar om ett svensk Finland blossat upp igen. Även om den starka liberaliseringen av Sveriges finanspolitik i mitten av seklet, d.v.s. inledningen till den svenska välfärden, lagt sorti på militärens upprustningsbehov, så hade de förnyade ryska musklerna därefter manat fram stora tillskott i statsbudgeten för militär spendering vid slutet av 1800-talet. Det var nu Bodens fästning började planeras.

1905 hade Sverige en kombination av yrkes- och värnpliktsförsvar. Värnplikten hade klubbats igenom i Riksdagen 1901, efter 90 år av parlamentarisk långbänk och låg fortfarande i sin linda. Den svenska flottan var helt stamanställd, efter det att man långt tidigare ändrat indelningsverket på sjön till ren professionalism. Arméns stående styrka om 150 000 man bestod av fast anställda och indelta knektar. Gardesregementena och hela kavalleriet utgjordes av professionella soldater. Med mobiliserade värnpliktiga kunde ytterligare ca 300 000 man knytas till armén, vilket innebar att praktiskt taget hela linjeinfanteriet befann sig i olika stadier av utbildningsnivå. Norge hade haft värnpliktsarmé sedan 1814 och eftersom krigslarmet steg mot slutet av sommaren 1905, då de nya kontingenterna med beväringar ryckte in, kunde Norge rusta ca 24 000 man. Den svenska rörelsen mot värnplikt var delvis inspirerad från Norge. Detta var också motargumentet från konservativa politiska krafter – varför skall staten bidra till att utbilda och utrusta potentiella upprorsmän? Samma tankegång användes mot den växande socialismen i samhället. Värnpliktens förespråkare, liberaler och socialdemokrater, argumenterade från två olika håll. Liberalerna gillade idén om en krigsmakt skild från kungamakten, medan socialdemokraterna såg en proletär folkarmé framför sig.

Stridsberedda norska soldater

Planen för anfall 1905 var snarlik den man använt för kriget 1814. Den var mycket aggressiv. Tyngdpunkten låg i Värmland, där den svenska första armén, med fem infanterifördelningar, en kavallerifördelning och två artilleriregementen skulle stöta mot den norska Glommalinjen med de befästningar som uppförts under 1800-talet. Längre söderut skulle flottan tillsammans med det s.k. Bohusdetachementet, 8 infanteribataljoner, 4 kavalleriskvadroner och 3 artilleribatterier om 12 pjäser, angripa norska marininstallationer på sin färd utmed Kristianiafjorden. I norr stod andra armén med stab i Östersund, 17 bataljoner, 4 skvadroner och 9 batterier. Malmbanan längst i norr skyddades av en bataljon jägarinfanteri. Den svenska armén var redo, att angripa gamla kollegor i skuggan av kung Oscar II: a uttryckliga önskan, var inget problem. Entusiasmen var faktiskt rätt stor i Sverige, endast längst ut på vänsterkanten fanns det betänkligheter om det internationella proletariatet. Även socialdemokraten Hjalmar Branting slog ut med armarna och ursäktade sig. Norge var samtidigt mer än redo att åter försvara sig. Vid sidan av den reguljära krigsmakten började man rekrytera frivilliga. Till skillnad från svenskarna förberedde sig norrmännen mentalt för en lång konflikt.

Oscar II var en sjuk gammal man på sensommaren 1905 – han avled i december 1907. Allt fler konseljer med regering och riksdag leddes istället av konprinsen Gustav, den blivande Gustav V. Gustav var av ett helt annat skot och korn än sin far. Där Oscar var mycket upptagen av sin anfaders, den franske fältmarskalkens ära, var Gustav mer intresserad av sin kommande tid som regent. Han menade att det fanns en anledning till att fundera över vad ett krig skulle göra med de båda folken och den framtida förmågan att leva sida vid sida. Gustavs mjukare hållning spelade definitivt en roll i hur språkbruket ändrades till det mer hoppfulla mellan Stockholm och Kristiania. Den 31 augusti samlades delegater från de båda nationerna i Karlstad. Karlstadskonferensen höll på till den 23 september och resulterade i fastställda gränsdragningar, militära placeringar och inledningen till ett svenskt erkännande av den norska självständigheten. Betydelsen för denna konvention bröts upp så sent som 1993, då den helt förlorat sitt syfte.

Unionsupplösningen i Karlstad

Vi kom farligt nära ett krig mellan våra nationer sommaren 1905. Kriget hade med all säkerhet inte blivit, som den svenska militären hoppades, en snabb affär som 1814, utan ett utdraget gerillakrig. Sverige hade visst kunnat slå igenom de norska linjerna, kapa landet halvvägs och intagit Kristiania, men norrmännen var inställda på kamp även efter detta. Det hade blivit en tragedi utan dess make och båda länderna hade förstörts av detta. Vi skall vara tacksamma att det aldrig blev något krig, samtidigt som vi bör förstå varför t.ex. norrmännen drar åt sig öronen varje gång det talas om en Nordisk union.



* Sveriges sista krigshandling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar