tisdag 18 november 2014

Kampen om Skandinavien 1939/40


Mellan oktober 1939 och april 1940 hamnade Skandinavien och Norden i fokus för krigets stormakter på kontinenten. Det skedde oväntat och snabbt, de små, oförberedda nationerna i norr blev brickor i ett viktigt spel om positioner, tillgångar och manöverutrymme i det fortsatta kriget. Under vintern attackerade Sovjetunionen Finland inom ramen för Molotov-Ribbentroppakten med tyskarna. De båda diktaturerna konsoliderade sina territorier, kommunisterna önskade återskapa det gamla Tsarryssland. Omvärlden reagerade med bestörtning, men mycket mer än så blev det inte. Finlands huvudsakliga bundsförvant under Vinterkriget var Sverige, som därmed ställde sin neutralitet på undantag för det gamla broderfolket och blev en ickestridande part i konflikten. Det skulle få konsekvenser för den omedelbara framtiden.

Nere på kontinenten hade låtsatskriget brutit ut mellan de allierade och Nazityskland. När Tyskland och Sovjetunionen ockuperade Polen stod Storbritannien och Frankrike och tittade på. Det kallades Låtsaskriget, två massiva, militära jättar vägde sina potentialer mot varandra, utan att något egentligen hände. De allierade utnyttjade inte tillfället att under det tyska fälttåget i Polen gå till anfall över Rhen, när endast en åttondel av Wehrmacht stod framför dem. Hitler hade fått både rätt och fel, han hade räknat med att slippa en krigsförklaring med angreppet på Polen, men han köpte omedelbart konceptet när de allierade, precis som han också förutspått, inte agerade. Det framstår idag som en gåta varför det blev så här, förklaringsmodellerna är många, men det finns en faktor som ofta ignoreras.


Storbritannien och Frankrike delade uppfattningen att man absolut inte önskade möta Tyskland i ett storkrig på de gamla slagfälten från det tidigare världskriget. Man ville för allt i världen inte återuppleva det fruktansvärda, ohyggliga traumat. Även om militären kanske framställde alternativa scenarior, så hade politikerna i London och Paris bestämt sig – tysken skulle inte mötas framför Rhen, det var uteslutet. Denna åsikt delades även av Winston Churchill, som vid den här tiden fortfarande var marinminister. Ställningstagandet var så starkt att när amerikanarna inträdde i kriget och började marschera upp i Europa under 1942, så ställdes de blankt inför britternas vägran att agera med en snar invasion av kontinenten i åtanke. Britterna tog t.o.m. de inledande svåra förlusterna det amerikanska flygvapnet drogs med under deras bombräder över Tyskland som intäkt för detta argument.

Med Sovjetunionen på Nazitysklands sida under 1939/1940 skulle det väpnade kriget föras i periferin, utanför det centrala konfliktsområdet i Europa. Det var även så att London och Paris aktivt sökte operationer där ute för att avleda nazisternas uppmärksamhet från elefanten i rummet. Den enda pågående striden skedde ute till havs, i Atlanten, där tyska marinen börjat cirkulera sjöfarten och de allierade jagade de stora, magnifika krigsfartygen med viss framgång. Man slog till mot italienarna i Nordafrika och man rörde sig i Medelhavet. Och så var det Skandinavien och Norden. De allierade stod på Finlands sida och en önskan att aktivt bistå det finska folket framfördes. En expeditionsstyrka om 150 000 brittiska och franska trupper erbjöds, med nödvändig tranisteringstrafik genom Norge och Sverige som följd. Erbjudandet kom sent, Finland ansåg inte, med hänseende till de delikata fredsförhandlingarna med Moskva, att hjälpen tjänade sitt syfte i elfte timman. Norge och Sverige vägrade transitering av allierad trupp, med hänvisning till neutraliteten. Det skulle också få konsekvenser i framtiden.


Med låtsaskrigets början hade Tyskland i ett svep förlorat en stor andel av sitt behov av järnmalm, som i första hand importerats från Frankrike. Detta hade Berlin insett redan innan kriget, så istället lät man importen från Sverige öka, något som redan 1938 uppgått till hela 33 procent av det tyska behovet. De allierade förhandlade med Stockholm att avbryta affärerna med Nazityskland. Sverige nekade, hävdade åter sin neutralitet och krävde i så fall full kompensation för exportbortfallet. De allierade erbjöd inga exportgarantier, men både Norge och Sverige fick garantier på allierad assistans vid en tysk aggression. Expeditionsstyrkan till Finland kunde också brukas i Skandinavien, menade man. Det talades om att bygga en gemensam, befäst bakre frontlinje utmed sjöarna Mälaren, Hjälmaren, Vättern och Vänern, förankrad i storskogen mot det ogenomträngliga Norge. Ingen av de två skandinaviska nationerna gillade framställningen, att tala krigsplaner när man var neutrala, det rimmade illa. De allierade svarade med att anklaga skandinaverna för att vara bekväma, ovilliga att offra någonting nu när Europa stod i brand och demokratin hotades av diktaturens beläte.

Det allierade erbjudandet innehöll givetvis också ett förtäckt hot, något som blev mer uttalat allt eftersom det finska vinterkriget rasade. Om Sovjetunionen tog Finland ansåg sig de allierade tvingade att agera gentemot Norge och Sverige, vare sig de här nationerna ville det eller ej. Man insåg att nazisterna och kommunisterna delat in Europa i hemisfärer och att hotet mot Skandinavien inte kom från Sovjet i första hand, utan från Tyskland. Detta antagande var inte Sverige helt överens om, svenskarna fruktade ryssen mer och hade placerat sin partiellt mobiliserade armé uppe i Norrbotten, antagligen även med ett annat scenario i åtanke. I de stundtals heta diskussionerna med de allierade hade både Sverige och Norge iakttagit en preferens hos de brittiska och franska delegationerna – Malmbanan från Kiruna. Sveriges export av järnmalm skedde inte enbart via Narvik, utan sommartid var också Luleå en viktig utskeppningshamn. Skandinaverna förstod att de allierade, vid en aggressiv aktion, i första hand ämnade landstiga i trakten av Narvik och sedan avancera över fjällmassivet för att ta Norrbotten och Luleå.


De kallades Operation Wilfred och Plan R4 och var ytterst Winston Churchills idéer*. Endast den ena, maritima delen realiserades, eftersom en fredsdeklaration undertecknades i mars 1940 mellan Finland och Sovjetunionen. Operation Wilfred genomfördes den 8 april 1940 och utgjordes av en massiv minutläggning utförd av Royal Navy i norska vatten, först söder om Lofoten, i mynningen till Vestfjorden och därigenom blockera malmtrafiken från Narvik. Därefter skulle samtliga utlopp från norska hamnar söderut blockeras med minspärrar. Wilfred hade ursprungligen utgjort flottenheten till R4, själva invasionen med trupp på norskt territorium, men i början av april lämnades dessa styrkor kvar i England, då hotbilden i norr tycktes släppa något. Där fanns också Operation Catherine, en plan att plantera brittiska flottan i Östersjön med en betydande styrka, i syfte att blockera malmtrafiken den vägen. Catherine stoppades dock av förste själorden, amiral Sir Dudley Pound, som varandes inte realistisk. Det fanns även omfattande bombkampanjer, inte minst mot Göteborgs hamn, samt Operation Pike, som innebar att bomba sovjetiska hamninstallationer i Baltikum och utmed Svarta havet, med eventuellt Sverige och Turkiet som basområden.

Det historiska försvaret för dessa angrepp från parlamentariska demokratier mot andra likvärdiga, fria nationer, har alltid varit argumentet Peacefull Invasion, ungefär de liknande operationer man utförde mot Island och Färöarna. Ansvaret för våldet lades helt och hållet på Norge och Sverige. Åtminstone Sverige hade haft tillgång till trupp för att möta den fredliga invasionen i norr. Norges fiende under de första dagarna av april 1940 var Storbritannien och Frankrike. Den begränsade mobilisering man genomfört, framför allt av flottan, kustartilleriet och det lilla flygvapnet, var riktat mot detta hot, det var i första hand brittiska flottan man väntade på. Vad som hände dagen efter Operation Wilfred fanns då inte med i norrmännens, eller någon annans beräkningar, för den delen.


Nazitysklands uppfattning om Skandinavien var mer avslappnad, vilket inte minst den svenska diplomatkåren noterade med oblyg förnöjsamhet. I betraktelsen av Hitlers agerande måste man ta med Molotov-Ribbentropspakten, samt hans egna planer för Västeuropa. Molotov-Ribbentrop hade tecknats så att nazisterna fick fritt spelrum mot väst. Planerna på att angripa Frankrike och Benelux låg redan färdiga på bordet, det var nu enbart en taktisk fråga. Därigenom hade man offrat en nation man egentligen hade ett gott öga till, Finland. Finnarna var ryssarnas andel, Skandinavien var tyskarnas. Berlin var medvetna om de allierades dilemma och man kände till samtalen med Norge och Sverige. Här litade dock Hitler fullt och fast på skandinavernas neutralitet, eller snarare ovilja att diskutera några som helst krigshandlingar åt något håll. Man hade gjort helt klart för Oslo och Stockholm att vid minsta hot om svängning till allierad fördel, skulle Tyskland omedelbart förklara krig och Wehrmacht skulle agera, de stod ju redan på krigsfot. Nazisterna hade fullständigt rätt, även om de allierade redan hotade Skandinavien, var ett scenario med ett aggressivt Tyskland, med Sovjetunionen om ryggen, en allt för skrämmande föreställning.

Berlin fick sina uppgifter om samtalen mellan Skandinaverna och de allierade genom olika källor, även diplomatiska. Även om inte den svenska diplomatkåren talade klartext med tyskarna, så kunde man läsa mellan raderna. Sedan fanns där i Norge Vidkun Quisling, en f.d. konservativ stortingsmedlem som bildat Nasjonal Samling, ett litet, pronazistisk och nationalistiskt parti. Quisling hade via sina gamla kontakter i Stortinget skaffat sig ingående kunskaper om de pågående samtalen med de allierade. Han drog riktiga slutsatser, de allierade stod redo för militära handlingar mot Skandinavien för att stoppa malmtrafiken. Eftersom han närde en dröm om ett maktövertagande var det inget problem för honom att som nationalist begå den logiska kullerbyttan att lägga fram allt för tyskarna i Berlin. Som tack lovades han en position i en potentiell ny situation visavi Norge, ett löfte tyskarna endast delvis skulle följa. Hitler reagerade snabbt, han kommenderade OKH. Oberkommando des Heeres, att skyndsamt ta fram en stridsplan för att säkra Norge – och ta Danmark på vägen. OKH: s skicklige stabschef general Franz Halder satte kollegan Nikolaus von Fakenhorst på jobbet och en fantastisk plan presenterades på en vecka.


Den 9 april 1940 angreps Danmark och Norge. Danmark tog inom 12 timmar och även om det skulle ta tre månader att helt ockupera Norge, så innebar Operation Weserübung ett effektivt stopp för allierad expansion i nordlig riktning. Operationerna Wilfred och Plan R4 vändes omedelbart om och blev pronorska åtgärder. De 150 000 soldaterna, som används under de senaste månaderna som argument för finskt understöd, skandinaviskt understöd och som invasionsstyrka av Norge och Sverige, blev nu befrielsearmé för Norge, om än en misslyckad sådan.

Operation Weserübung inledde i sin tur slaget om Västeuropa, istället för den planerade sommaroffensiven över Rhen. Därigenom flyttades fokus definitivt till kontinenten. Sverige skonades därför att Nazityskland inte behövde angripa oss. Oavsett om man ser det utifrån politiskt eller militärt perspektiv, så var bilden klar. Sverige visade en stark lojalitet med Finland, nästan beredda att gå i krig för dem, en nation tyskarna hade sina egna planer för. Vi hade blankt nekat transitering av allierade styrkor, något man nu ämnade ändra gentemot de tyska behoven.

Sverige var neutralt – på Tysklands sida.



* Det här var ingalunda några nya, revolutionära idéer. Under första världskriget hade Churchill – som även då var marinminister – flexat amiral Lord Fischers plan, kallad The Baltic Project, att med en massiv invasionsarmé, sammansatt av både brittiska, franska och ryska styrkor, angripa Tyskland norrifrån. Planen hade krävt engagemang av både Sverige och Danmark, osäkert i vilken kapacitet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar