måndag 10 november 2014

Hitlers lakejer

Keitel, Jodl och Warlimont hade aldrig varit i kriget … Deras brist på erfarenhet innebar att de tenderade att underskatta praktiska problem, samt att uppmuntra Hitler att genomföra omöjliga projekt …
                                                                                           Erich von Manstein


Det finns inte mycket skrivet om de tre militärer som stod Adolf Hitler närmast, fältmarskalk Wilhelm Keitel, generalöverste Alfred Jodl och general Walter Warlimont. Endast den yngste av dem, Warlimont, överlevde kriget och skrev en uppmärksammad självbiografi, Inside Hitler’s Headquarters 1939-1945 (1962). Han framträdde även som kommentator i den stora TV-serien En värld i krig (1973-74). Mycket p.g.a. just detta, hans tillgänglighet och status i efterkrigshistorien, innebar att han i större omfattning än sina två kumpaner förpassades till glömska. General Warlimont var ställföreträdande stabschef för Oberkommando der Wehrmacht, OKW, direkt under Jodl och Keitel. Deras arbete var förutsättningen för nazisternas erövringskrig och terror i Europa.

De hade fyra saker gemensamt, dessa tre generaler: De var inga adelsmän och definitivt inga preussare. Keitel var bondson från Niedersachsen. Jodl föddes utanför äktenskapet i Würzburg, Bayern, som Alfred Baumgärtler. Hans efternamn ändrades när föräldrarna väl gifte sig, fadern var officer i armén*. Warlimont kom också han från Niedersachsen, son till en förläggare. Det andra de hade gemensamt, som också hör samman med deras bakgrund, var att de var artillerister. Artilleriets ständigt törstande behov av kompetenta officerare och dess låga status i armén i början av 1900-talet, lade grunden för åtskilliga skickliga, men namnlösa tyska generaler under andra världskriget. Keitels far hatade preussare så mycket att när hans son förödmjukade honom genom att vilja bli yrkesmilitär, krävde han att sonen värvade sig i ett bayerskt artilleriförband.

Hitler och Keitel

Den tredje saken de hade gemensamt var att de var duktiga och flitiga, de baserade sina karriärer på egna meriter. När de väl möttes i historien tycktes de ha sällat sig till varandra mycket just därför. Därmed hade de inte så stora problem med deras framtida relationer med det övriga kollegiet. De var inte utan stridserfarenhet. Keitel vann sina järnkors vid Marne, Verdun och Ypern. Jodl sårades två gånger på västfronten och deltog även i öst. Warlimont gick rakt in i kriget 1914 som officersaspirant, han blev löjtnant och batterichef på slagfälten i Frankrike och i Italien. Ändå är det som stabsofficerare de gjorde sina avtryck i historien. Keitel var en av de mest framträdande förmågorna under mellankrigstiden, med höga poster inom Reichwehr och i krigsdepartementet. Både Jodl och Warlimont var djupt insyltade med planeringen av det tyska militärsamarbetet med Sovjetunionen under 1920-talet. De gjorde sig namn och var aktade i högre militära kretsar, de var exceptionellt skickliga stabsofficerare och organisatörer, enligt de bästa av preussiska traditioner. Man glömmer ofta det i historien.

Den fjärde faktorn var deras gemensamma skapelse, OKW, Oberkommando der Wehrmacht. Sedan första världskrigets slut hade Tyskland saknat en generalstab, man fick helt enkelt inte ha en enligt Versaillesfördraget. Istället hade Reichwehr tillsammans med Weimarrepubliken skapat Truppenamt, en avdelning inom krigsdepartementet. Bakom kulisserna, i hemlighet, var krigsdepartementet detsamma som generalstaben. Denna påtvingade olyckliga lösning ärvdes senare av nazisterna och Adolf Hitler. Detta innebar att den politiska kontrollen över krigsmakten, det nya Wehrmacht, redan var etablerad. För militärens del hamnade man nu i ett dilemma. Samtidigt som man törstade efter en riktig generalstab så var motståndet till Hitler – en f.d. Gefreiter, knappt en korpral, socialist till på köpet – som överbefälhavare utbredd i kåren. Det existerade dock en splittring i frågan om den politiska kontrollen över krigsmakten och Keitel, Jodl och Warlimont tillhörde dem i toppen som inte hade några betänkligheter kring führerns position, bara man rationaliserade organisationen och skapade en generalstab. Man förordade dock en separat stab för vart och ett av de tre vapenslagen – OKH, OKL och OKM – med en begränsad, högre stab – OKW – för führern att förhålla sig till.

Warlimont

Det var överstelöjtnant Warlimont som satte strukturen på pränt 1937, det s.k. Warlimont Memorandum. Han var redan då ställföreträdare till överste Jodl som chef för krigsdepartementets operationsavdelning. Man lyssnade på Warlimont, inte minst i de politiska korridorerna. Hans stjärna kom sig av hans internationella begåvning, ett högst ovanligt drag i det annars så isolerade Tyskland. Han hade just återvänt från Spanien, där han tjänstgjort som militärattaché hos general Franco och organiserat mycket av den hemliga, tyska assistansen i det pågående inbördeskriget. Tidigare hade han på krigsmaktens bekostnad levt och studerat i både England och USA – ifrån vilket han producerat åtskilliga rapporter om den amerikanska industrins betydelse för militarismen. Jodl presenterade Warlimonts idéer för Keitel, som stod Hitler nära och samma år blivit befordrad till generalmajor. Keitel hade i sin tur kommit ut som segrare ur den skamliga Blomberg-Fritsch affären**, d.v.s. nazisterna avyttrande av två efter varandra följande överbefälhavare/krigsministrar. Keitel kom nu att axla denna roll på egen hand i det vakuum som uppstod innan Hitler tog den absoluta makten med OKW: s skapande.

Hitler gillade det han såg. Vad antagligen Keitel, eller någon annan militär för den delen, inte insåg var führerns märkliga förhållande till hierarkier och strukturer. Warlimonts memorandum gav Hitler tillgång till krigsmakten genom OKW, men då detta var tänkt som en begränsad stab, med syftet att erkänna honom som överbefälhavare, men i praktisk mening isolera honom från direkt ledarskap, blev han som diktator beroende av de separata vapenslagsstaberna. Förslaget klubbades igenom 1938, lagom till Anschluss, d.v.s. inkorporeringen av Österrike i det nya Stortyskland. Redan från början stod det dock klart att militären bitit sig i svansen rörande Der Führer.

Fr.v. Mussolini, Jodl, Hitler och Keitel

Krigsministeriet släppte nu militären ifrån sig, OKW bildades formellt, med Keitel som chef och Jodl som stabschef. Warlimont blev ställföreträdande stabschef. De övriga höga militärerna accepterade lösningen och respekterade inledningsvis Keitel som initiativtagare. Hermann Göring, som formell chef för OKL, Oberkommando der Luftwaffe, gillade det inte, eftersom det organisatoriskt placerade honom under Keitel i militära sammanhang. Amiral Eric Raeder, OKM, Oberkommando der Marine, hade också sina betänkligheter visavi arméns dominans. General Walter von Brauchitsch, OKH, Oberkommando des Heeres, var dock mycket nöjd, han hade rekommenderats personligen till sin post av Keitel, en gammal vän. Militären önskade sig nu arbetsro från politisk styrning under den stora uppbyggnad som pågick. Så enkelt var det dock inte.

Den av de tre generalerna som kom att stå Hitler närmast var faktiskt general Warlimont. Han fungerade som en informell förbindelseofficer och sågs nästan alltid vid führerns sida vid all militär planering. Hitler uppskattade Warlimont, hans diskreta framtoning och underdåniga intellekt, de var dessutom av samma generation. Även om varken Keitel eller Jodl var klassiska preussare, en förutsättning för Hitlers gunst, så framträdde de som sådana och führern envisades med att kalla sin närmaste militär i hierarkin för von Keitel. Tillmälet Lakeitel, som användes flitigt bland generalerna, trädde fram i takt med att det gick upp för allt fler hur Hitler styrde sin militär och som helt överskuggade Keitels försök att utöva makt. Under hela kriget skulle OKH, arméstaben, spela huvudrollen i Hitlers kommando. I de stora, viktiga operationerna, redan vid Anschluss, senare i Polen, Skandinavien, Frankrike och framför allt Operation Barabarossa, samt senare Normandie, styrdes huvuddelen av all planering från OKH, även på bekostnad av OKL och OKM. OKW fungerade mest som en kameral avdelning för Hitlers behov. De operationer OKW fick sköta var sekundära, såsom Nordafrika och Italien. Däremot, när det gällde att mildra de uppenbara kollisionerna mellan führer och Wehrmacht, så fick OKW agera i Hitlers namn.

Fr.v. Keitel, von Fritsch och von Blomberg

Denna situation var extremt frustrerande för den maktmedvetne Keitel och påverkade hans organisation mycket negativt. Hitlers sätt att på egen hand styra och ställa efter behov trasade sönder förtroendet inom krigsmakten och degraderade systemet till ren svågerpolitik. Warlimonts nära relation till Hitler, även när denne på egen hand tog kommandot över arméer i Ryssland, förpestade relationen med i första hand Jodl. De båda vännerna föll ut mot varandra, men Hitler hindrade effektivt Jodl från att sparka Warlimont. Endast i stunder då det var uppenbart för andra generalspersoner hur svår Keitels situation var, kunde denne hålla förtroliga samtal med sina kolleger. Allt var dock ett risktagande, Hitler svarade mycket illa på interna intriger, såvida de inte tjänade hans syften.

Både Jodl och Warlimont deltog i konferensen den 20 juli 1944 i Wolfsschanze. Jodl ådrog sig, liksom Hitler, mildare skador, medan Warlimont fick en ordentlig hjärnskakning som inte upptäcktes förrän långt senare, efter en höst av direkta personlighetsförändringar och återkommande kollapser för honom. Detta var Jodls chans, Warlimonts sjukskrivning övergick till ett entledigande och övergång till reserven. Warlimont skulle aldrig mer bära en uniform, annat än i festligare sammanhang – de få som återstod – och han bevittnade Nazitysklands sönderfall från sidlinjen. Detta räddade i sin tur honom undan efterräkningen, men endast inledningsvis. Medan hans båda chefer åtalades, dömdes och hängdes i Nürnberg, höll Warlimont en låg profil, I oktober 1948 greps han av amerikanerna och ställdes inför rätta som en av de sista åtalade i Nürnberg.

Warlimont på TV

Det stod klart att Keitel och Jodl deltagit i konspirationen bakom andra världskrigets start, de hade aktivt bistått nazismen i erövringskriget och man hade lett och översett Wehrmachts deltagande i förintelsen. Jodl hade på order av Keitel undertecknat den s.k. Kommandobefehl från 1942, i vilken den tyska krigsmakten skulle avrätta samtliga ertappade allierade kommandosoldater bakom de egna linjerna, även de iförda uniform, ett flagrant brott mot Genevefördraget. Dokumentet hade attesterats av Warlimont, ett faktum som öppnade undersökningen kring hans roll i samtliga brott mot krigslagar och mänskligheten. Han dömdes till livstids fängelse, men fick straffet omprövat till 18 år. 1957, i samband med en allmän amnesti i Västtyskland, släpptes han. Han avled 1976.


* Alfred Jodl hade en yngre bror, också han militär. Ferdinand Jodl var general och ledde tyska bergstrupper i norra Skandinavien och i Finland. Även Keitel hade en bror som blev general, Bodewin Kaitel.


** Det rörde sig om generalen Werner von Blombergs äktenskap med sin betydligt yngre sekreterare, något som Hitler först applåderat, men sedan svikit på inrådan av SS, samt general Werner von Fritsch påstådda homosexualitet, fabricerad av samma SS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar