onsdag 12 november 2014

Ett ögonblicks verk


På kvällen den 28 september 1918 utförde delar ur The Green Howards – Alexandra, Princess of Wale’s Own Yorkshire Regiment – ett begränsat anfall mot tyska ställningar intill kanalen vid samhället Marcoing, Nord-Pas-de-Calais. De besköts av kraftig eldgivning från kulsprutor och i stridens hetta fann sig snart åtta man kringrända av tyska soldater. Läget hade kunnat vara allvarligt om det inte vore för den 27-årige, menige soldaten Henry Tandey från Lemington, Warwickshire. Han tog befälet och beordrade sina kamrater att fixera bajonetterna till gevären och följa honom i ett anfall, rakt på.

Man gjorde vad han sagt, menige Tandey var yrkessoldat, som värvat sig 1911 och hade rykte om sig att vara en sjutusan till karl, dessutom en levande legend. En italiensk målare, Fortunino Matania, hade avbildat honom i en bataljmålning från 1914, i åminnelse av när han burit sårade på sin rygg genom det belgiska Menen (fr: Menin). Så sent som bara en månad tidigare hade han rekommenderats för DCM, Distinguished Conduct Medal, då han med två andra kamrater stormat ett kulsprutenäste. Dagen dessförinnan hade han kvalificerat sig för Military Medal, MM, då han åter räddat sårade genom kulregnet, samt lett bombgrupper ner i fiendens skyttegravar.


Den aktuella kvällen genomförde de åtta brittiska soldaterna ett bajonettanfall så våldsamt att man jagade fienden på flykten. Man jagade dem hela vägen till deras kompanistab, som de nu övertog. För gärningen erhöll menige Tandey VC, Victoria Cross, den högsta utmärkelsen Storbritannien har. Konungen hängde den om hans hals efter kriget. Detta gjorde honom till den mest dekorerade, levande brittiske soldaten efter första världskriget. Det var dock något helt annat som hände den kvällen som kom att få grava efterverkningar för menige Tandey.

Han hade under jakten huggit ner och skjutit ihjäl så många tyskar han kunde, tills han nådde den tyska kompanistaben. Detta dräpande hade Tandey inga betänkligheter kring, fienden var där för att dödas, så enkelt var det med det. Vid kompanistaben siktade han en ensam, tysk soldat, som försökte ta sig därifrån. Tandey lade an sitt gevär för att knäppa tysken, men ändrade sig. Han hade några få undantag i sitt värv, som att inte skjuta flyende soldater, soldater som var obeväpnade eller sårade, någon måtta fick det vara. Soldaten han såg genom kornet på sitt vapen var obeväpnad och flyende. Han snubblade och trillade omkull, när han reste sig upp vände han på sig och fick se Tandey som just då sänkte sitt gevär. Tandey hade därefter alltid sagt att tysken nickade ett tack innan han försvann.


Kriget tog slut strax därefter och Tandey skrev på för ytterligare tjänstgöring i armén. Han duckade däremot för befordran och kom att vistas några år i kolonierna. Menige Tandey muckade definitivt 1926 efter 15 år i kronans tjänst. Han erhöll en pension, gifte sig, gifte om sig, fick aldrig några barn och flyttade till Coventry, där han började arbeta för Triumph Motor Company som väktare. Som person var han tillbakadragen, han deltog aldrig i veteranföreningar och undvek media. Han berättade sällan, eller aldrig om sina erfarenheter från kriget, även om hans imponerande medaljskörd hängde inom en ram i hans hem, till de få besökarnas stora fascination.

Så kom 1937 och Henry Tandeys liv skulle vändas ut och in för alltid. En dag på jobbet kom några allvarliga fabrikstjänstemän på Triumph och hämtade Tandey från hans vaktkur. De förde honom till direktionsbyggnaden, där kontorsflickorna stod och stirrade på honom när han leddes till verkställande direktörens administration. I ett konferensrum väntade hela ledningen och självaste direktören räckte honom en telefonlur.
– Mr. Tandey, sa chefen allvarligt. Premiärministern vill tala med er.
Den omtumlade och fullständigt oförstående Tandey tog luren och svarade med darrande stämma. Det var verkligen premiärminister Neville Chamberlain och det han hade att berätta fick den gamle krigshjälten att måsta erbjudas en stol av chefen för Triumph Motor Company.


Under en av sina fullständigt fruktlösa resor till Nazityskland och samtal med den överservile Adolf Hitler, hade premiärministern infunnit sig på führerns alpnäste i Berchtesgaden. Bland många överdådiga ting som Hitler ville visa fanns det en reproduktion av Fortunino Matanias målning, The Menin Crossroads. Führern pekade på soldaten i förgrunden, han som bär sin sårade kamrat på ryggen och går mot betraktaren.
– Jag känner igen den här soldaten, hade Hitler sagt.
Inför en fullständigt förbluffad brittisk delegation berättade han hur soldaten på målningen var den man som i september 1918 skonat honom, Adolf Hitler, från att bli skjuten. Han var helt säker på detta och undrade nu om premiärministern kunde hjälpa honom finna soldaten. Hitler ville framföra en hälsning av tacksamhet, om det var möjligt.

Många är de som ifrågasatt sanningshalten i denna berättelse, men två faktum kvarstår. Hitler framförde denna önskan till Chamberlain i Bechtesgaden 1937 och Henry Tandeys gamla frontkamrater och officerare, inklusive hans bataljonschef, intygade att Tandey haft det där mötet med den tyske soldaten vid Marcoing den 28 september 1918. Det står och faller med Hitlers påstående, för Tandey kunde aldrig själv bekräfta att det var samme man i en yngre version, bara att han hade en mustasch av den typ Hitler bar vid den tiden. Däremot var han övertygad om att så var fallet, han hade skonat nazisteldaren och under de kommande åren skulle detta vila som en förbannelse över den stackars mannen.


Tandey anmälde sig frivillig för ny tjänstgöring vid andra världskrigets början, men nekades givetvis. Han var för gammal, han var dessutom klassad som krigsinvalid och arméns uppfattning var den korrekta, menige Tandey hade gjort sitt och mer därtill för King and Country. Det gjordes officiellt att motivet för Tandeys önskan var att få sätta en kula i Adolf Hitler, en gång för alla. 1940, när Luftwaffe bombade Coventry, en viktig industristad, förstördes Tandeys hus fullständigt. Han förlorade i ett nafs många grannar och nära vänner. Han sågs stå gråtande på gatan och förbanna himlen ovanför sig.


Menige Henry Tandey, en av Storbritanniens allra främsta krigshjältar avled 1977, 86 år gammal. Hans stoft fördes med högvakt av armén till den brittiska krigskyrkogården vid Marcoing, där han lades till vila bland sina kamrater under största hedersbetygelser från brittisk och fransk militär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar