tisdag 21 oktober 2014

Stridsstyrka Baum

eller Operation Beatrice



De var långa till växten, envisa och tuffa, Pattons döttrar, Beatrice – Bee – och Ruth Ellen – Nell – båda fanatiska hästmänniskor, precis som sina föräldrar. Pappa George S. Patton, kavalleriofficeren och olympiern, tog en gång hästen av tonåringen Bee i syfte att visa henne hur man skulle göra under en flott uppvisning. Bee fick gott vänta i sin strikta ridutstyrsel, med lera stänkt i ansiktet, tillsammans med de mycket galanta damerna, medan pappa gjorde piruetter med hennes häst. Till damernas stora chock och förfäran kunde de höra flickan fräsa under lugg: Why don’t you just fall off and breake your fucking neck, old man.

Bee, pappas favorit, gifte sig 1934 med den stilige kavalleriofficeren John Knight Waters från Baltimore. De fick två söner, John och George. När USA väl kom med i andra världskriget skeppades majoren, senare överstelöjtnanten Waters över till Nordafrika i en av de första amerikanska kontingenterna. Han deltog med II kåren, under den olycksalige general Lloyd Fredendall, i slaget om Kasserine i februari 1943. Under den katastrofala drabbningen vid Sidi Bou Zid togs han till fånga av general von Arnims trupper. Det tog ett tag att få ordning på händelseförloppet och general Patton befann sig redan i Tunisien när Bee: s telegram nådde honom. John var tagen av tyskarna. Patton lovade henne där och då att ställa allt till rätta, som fäder alltid vill göra för sina döttrar.

Bee and John

Det kom till sist ett vykort till familjen i USA, via Röda korset, som bekräftade att överste Waters befann sig väl och i krigsfångenskap någonstans i Tyskland. Han hade i själva verket transporterats till OFLAG 64, ett läger för amerikanska officerare i Szubin, Polen. När ryssarna kom allt närmare, bröts lägret i mars 1945 och fångarna tvingades marschera 55 mil under vedervärdiga förhållanden genom Tyskland till Hammelburg i Bayern och OFLAG XIII-B. Detta var ett läger från början ämnat för jugoslaviska officerare, huvudsakligen serber. Lägret svämmade nu över av amerikaner efter Ardenneroffensiven. Förhållandena var mycket dåliga, även för vaktpersonalen, svält och sjukdomar hotade. Överste Waters hälsa hade försämrats kraftigt efter den långa marschen.

Den 9 februari 1945 erhöll general Patton besked från den amerikanska militärrepresentationen i Moskva, att Röda armén kände till hans svärsons närvaro i OFLAG 64 i Polen. Antagligen fick han därigenom även veta att Waters senare flyttats till Bayern, rakt i tredje arméns anfallsriktning. Patton skulle förneka all kännedom om detta, men hans brevkonversation med familjen avslöjade senare att han kände till allt. Patton hade börjat grubbla på sin svärsons öde. Hans arméstab avrådde honom, både stabschefen, generalmajor Hobart R. Gay och underrättelsechefen, överste Oscar W. Koch, gillade inte varthän deras chefs tankar började röra sig. Mot slutet av mars månad kontaktade Patton chefen för hans taktiska spjutspets, den 4: e pansardivisionen. Dess chef, generalmajor Hugh J. Gaffey, var inte alls road att få detta på sitt bord. Han menade att tredje armén snart skulle inta Hammelburg i vilket fall som helst och då skulle problemet vara löst. Patton pressade vidare.

Generalerna Gaffey och Patton

Han tog nu självmant tag i överstelöjtnant Creighton Abrams*, chef för Combat Command B, CCB, inom den 4: e pansardivisionen. Abrams kunde för allt i världen inte se någon mening med en räddningsaktion, han tyckte rent av att det var omoraliskt, att offra många män för att rädda en enda. Patton gillade inte den beskrivningen, det var istället ett förstärkt spaningsuppdrag enligt honom, vilket var en dålig ursäkt. Spaningsuppdrag hade en rörlighet som det här uppdraget inte besatte, eftersom man skulle återföra – hur många var det nu? – cirka trehundra amerikanska krigsfångar från en plats de knappt kände till, drygt åtta mil in bakom fiendens linjer – långt borta från allt artilleriunderstöd. Dessutom gillade inte Abrams förutsättningarna. Patton önskade hålla låg profil med detta företag, han ville inte använda en allt för stor styrka. Det han föreslog var på tok för litet, tyckte chefen för CCB.

Vid slutet av mars månad 1945 stod Pattons tredje armé öster om Rhen, vid den sista stora kröken som biflödet Main gör innan hon rinner ut i den större floden. Man hade beträtt det tyska moderlandet och situationen var minst sagt rörlig. Samtidigt som tusentals tyska soldater kapitulerade dagligen, fanns det fortfarande starka motståndsfickor, samt okända förband som tycktes kraftsamla snabbt och från ingenstans. Det var på tyskt vis och de kunde skapa mycket skada även på en överlägsen fiende. Tyskland var dessutom tätbefolkat, samhällena avlöste varandra invid de stora floderna och de var ofta bombade av allierat flyg. Det fanns gott om ruiner att gruppera segt motstånd i, om man så önskade. Våren 1945 bjöd dessutom på mycket dåligt väder och flygvapnen kunde inte garantera sitt formidabla understöd vid varje tillfälle. Dessutom ville man ogärna förlora folk i onödiga operationer, inte nu när det hela snart var över.

Överste Abrams

Överste Abrams tillkallade en av de bästa officerarna han kände till, löjtnant Harold Cohen ur pansarinfanteriet. Cohen avböjde dock med hänsyn till sina hemorrojder**. Patton önskade då syna hans bluff och tillkallade läkare. Läkaren bekräftade åkomman för den nu inte så glade generalen, Cohen måste sjukskrivas. Abrams plockade då fram sitt andraval, ett ess i rockärmen, kapten Abraham J. Baum, en blott tjugotreårig stridsveteran, sårad två gånger, vars far sydde blusar hemma i Brooklyn, New York. Baum var entusiastisk, han var ännu tänd på att visa framfötterna, dessutom kunde han leda trupp i strid. Patton var nöjd, han hade med detta begått sitt största misstag under kriget och han hade gjort det helt utanför sin karaktär, brutit mot nästan samtliga av sina väl inarbetade metoder. På kvällen den 25 mars 1945 fick Bee Waters, hemma i Boston, Massachusetts, ett telegram: Hoppas kunna sända en expedition imorgon för att rädda John. Pappa.

Överstelöjtnant John Waters hasade samtidigt omkring med en filt över axlarna i det helvete som var OFLAG XIII-B. Han var sjuk, hade tappat väsentliga delar av sitt kroppsfett efter månader av undernäring. Samtliga fångar i lägret var mer eller mindre i samma skick. Wehrmachts infrastuktur hade rasat samman, matransonerna låg på 1 000 kalorier per dag. De levde i extremt trånga utrymmen med ett minimum av uppvärmning, när temperaturerna fortfarande kunde falla till närmare 20 minus på nätterna. De var absolut inte 300 interner i lägret, de var 1 400 enbart i officerarnas del, plus ytterligare minst 5 000 hos underofficerarna och de meniga – serberna inklusive. Situationen var inte mycket bättre för vakterna och missnöjet bland dem var stort. Lägrets kommendant, generalmajor Günther von Goeckel hade inlett nära samtal med fångarnas chefer, särskilt överste Radovan Danic, som en gång varit chefsläkare för hela den jugoslaviska armén. De hade kommit överens om att överlevnad var prioritet ett. General von Goeckel hade inga intentioner att göra motstånd när amerikanerna väl kom, samtidigt kunde han inte släppa fångarna i den här situationen. SS rörde sig i faggorna och en viss form av charader måste upprätthållas.


Stridsstyrka Baum bestod av ett pansarkompani, förstärkt med ytterligare en pluton, ur 10: e pansarbataljonen, där kapten Baum var stridsadjutant. Det innebar 10 medeltunga vagnar, Shermans, samt 5 lätta vagnar av typen M3 Stuart. Ett kompani pansarinfanteri om 170 man lastade på bestyckade halvbandvagnar. 10: e pansarinfanteribataljonen hade dessutom lämnat ifrån sig ytterligare 12 halvbandvagnar och 10 lastbilar för transport av de befriade krigsfångarna. Allt som allt var man 320 man, 16 stridsvagnar, 28 halvbandvagnar och 13 övriga fordon. Sent på kvällen den 26 mars 1945 satte man fart med kapten Baum i en Willys i täten. Första hållplats var staden Aschaffenburg, där de skulle korsa floden Main. Man hade uppskattningsvis åtta mil att avverka i nästan rakt östlig riktning. Planen var enkel, snabbhet och överraskning, pansarspaningens motto. Man skulle undvika strid, utan istället försöka köra ifrån problemen. Kravet på snabbhet försvårades av att man saknade tillräckligt med kartmaterial över det aktuella området. Man var inte helt säker på OFLAG XIII-B: s position, bara att det låg intill staden Hammelburg. Det fanns en överhängande risk att man i nödvändigheten av hastighet körde vilse med en sådan kolonn, särskilt i mörkret. Kommunikation var högsta prioritet.

Aschaffenburg var en stödjepunkt och redan ett stridsområde, där amerikanerna säkrat en övergång. Stridsstyrka Baum skulle här göra vad man ännu inte genomfört, d.v.s. avancera genom staden. Här hade man understöd av artilleri och granatkastare, men hela natten togs i anspråk för att penetrera det tyska försvaret, man förlorade både tid och fordon. Under nästkommande dag körde i fullt dagsljus, vilket hade en överraskande effekt på många, men som också innebar att de drog på sig mer eldgivning från posteringar och andra tyska stridsenheter de passerade. Man tvingades fråga civilbefolkning på vägen hur de skulle köra. Efter flera timmars körning insåg de att mera organiserat tyskt motstånd var på gång, de förföljdes på låg höjd av ett spaningsplan. Vad man fruktade mest var tyngre tyskt pansar. Styrkan hade delats upp för att inte väcka för mycket uppmärksamhet och tätvagnarna nådde OFLAG XIII-B på eftermiddagen den 27 mars. Lägervakter öppnade eld mot stridsvagnarna, vilket bemöttes med tung eldgivning. I denna korta, helt onödiga strid dödades många serbiska fångar, eftersom deras grå uniformer liknade tyskarnas.

Kapten Baum

General von Goeckel kallade fram överste Waters med en vit flagg för att hindra vidare misstag från någondera sidan. Tyvärr så fanns det nervösa avtryckarfingrar överallt, en av dem, en tysk soldat, lyckades skjuta Waters rakt i rumpan, vilket var förödande för honom i hans tillstånd. Allt lugnade ner sig och Baum & Co. kunde ta sig in i lägret utan vidare fientlighet. De möttes givetvis av jubel, men alla förstod situationen. Det var bråttom, men samtidigt hade det gått upp för allihop det omöjliga i denna operation. Waters protesterade mot vad han nu förstod var hans räddningsaktion, det gick inte på långa vägar att ta med sig ens alla amerikanska officerare och samtliga av dessa vägrade lämna utan serberna. Waters satte sig på tvären och kapten Baum kom ingenstans. Han hade i runda tal halva sin styrka kvar i fordon räknat, ett tiotal man hade såretas eller stupat. Förutom en handfull fångar, valde resten att stanna kvar, inklusive Waters. De flesta var för svaga för att marschera.

Man förstod att tyskarna drog samman trupper omkring dem. Nu måste specialstyrkan räddas och Baum bad om att få fylla ut sin enhet med de stridsdugligaste fångarna. Man lämnade lägret vid åttatiden på kvällen och konfronterades omedelbart med ett problem. Det fanns ingen måne den här natten, vilket innebar att man måste använda sina egna fordonslyktor. Det skulle innebära att de syntes i mörkret, även om strålkastarna var maskerade. De försökte köra tillbaka samma väg de kom, förbi Hammelburg, vilket var en grov missräkning. Staden hade en aspirantskola för underofficerare i armén som skulle klassas upp och få officersrang. Närmare ett hundratal stridserfarna underofficerare, under ledning av sina likvärdigt erfarna lärare, lade sig i bakhåll i stadens förorter med pansarbrytande vapen. Baum stoppades tvärt och kunde inte ta sig förbi. Istället vände man tillbaka och gömda i en dunge inväntade resterna av styrkan på dagens ljus den 28 mars. De var utan bränsle nu. Man beslutade att tanka upp ett minimum av fordon för en sista satsning tillbaka. Samtidigt skulle fångarna, samt de sårade som kunde gå, ta sig till fots tillbaka till lägret. Vad de inte visste var att de var omringade, så fort de lämnade skogspartiet besköts man från alla håll.

General von Goeckel

Läget var hopplöst, kapten Baum bröt upp enheten och kommenderade att alla fick klara sig bäst de kunde själva. Han lyckades själv ta sig ur och gömma sig i runtomliggande skogar. Han kom senare att bli skjuten i mellangärdet och arresterades av tyskt hemvärn. Han återfördes till Waters och de andra. Sammanlagt ett trettiotal män från Styrka Baum lyckades ta sig tillbaka till de amerikanska linjerna.

Den 6 april 1945 befriades OFLAG XIII-B av den 16: e pansardivisionen ur den tredje armén, endast nio dagar efter den misslyckade räden. Patton fick ta mycket spott och spe, inte misnt från Eisenhower, för operationen och han erkände att detta var den lägsta punkten på hans karriär, utan att tillstå att han haft sin svärson i åtanke.

Debatt

Överste Waters flögs av Patton till Paris, där han fick den bästa tänkbara, privata vården. Han återvände hem och gjorde en lysande karriär i armén, blev till sist fyrstjärnig general. Han hävdade alltid att Patton varit hans föredöme. Han gick bort 1989.

Patton ville ge kapten Baum Medal of Honor, men då den medaljen krävde en hel del utredning, eftersom det är presidenten som delar ut den, så lades det åt sidan. Abraham Baum blev farmare i Kalifornien och levde till 2013.

Bee Smith Waters avled plötsligt i hjärtinfarkt 1952, endast 41 år gammal. Hennes mor, Beatrice – Bea – Patton förolyckades året därpå, 67 år gammal, i en ridolycka.

Svärson och far


* Creighton Abrams (1914-1974) blev en av amerikanska arméns främste pansargeneraler efter andra världskriget, med en oerhört stort inflytande över hela vapenslagets utveckling. Han blev till sist fyrstjärnig general. Stridsvagnen M1 Abrams är uppkallad efter honom.


** Hemorrojder var en vanlig åkomma bland pansarsoldaterna eftersom de vistades en hel del tid sittande i iskalla pansarfordon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar