måndag 13 oktober 2014

Ödesåret 1941


När andra världskrigets tidslinje nådde våren 1941 stod Nazityskland som segrare i Europa. På mindre än två år hade nazisterna erövrat den absoluta merparten av den europeiska kartan, antingen via samarbete, eller erövringskrig. Molotov-Ribbentroppakten med Sovjetunionen hade säkrat Hitlers strategi om en enda front mot väst. Därigenom hade man ostört ockuperat Norge, Danmark, Benelux och Frankrike. I Frankrike, det enda landet i väst som haft matchande militära styrkor mot tyskarna, var nu nationen delad i ett nazistiskt utnyttjande av latent, fransk fascism.

Italien, Ungern, Rumänien och Bulgarien var i olika versioner Nazitysklands allierade. I norr övervägde Finland ett hemligt samarbete med Berlin, pressade som de var av Moskva. Den sista erövringen för nazisterna våren 1941 var grekiska Kreta under maj månad. Sedan februari hade man placerat en armékår i Nordafrika för att bistå italienarna med att ta Egypten och därmed Suezkanalen, till att börja med. Det var nu endast en tidsfråga, såvitt man kunde bedöma.

För Nazitysklands enda kvarvarande motståndare våren 1941, Storbritannien, var situationen mycket svår. Man hade med framgång försvarat sig mot Hermann Görings illa utförda luftkrig under hösten 1940, men hotbilden var ingalunda förändrad. Att Luftwaffe, med facit i hand, hade bränt båda ljusens ändar med slaget om Storbritannien, var inget London kunde kapitalisera på i detta läge. Ubåtskriget hade trappats upp och om den trenden fortsatte skulle man få mycket svårt att ytterst klara folkförsörjningen. Den brittiska hemmaarmén var intakt endast i antal soldater efter Dunkerque, den saknade nästan helt transporter och tunga vapen, som lämnats kvar på kontinenten. Vad som fortfarande existerade av en fungerande, brittisk armé stod i kolonierna. I Egypten hade man dock inte ens 50 000 man.

Storbritannien hade fortfarande världens största flotta, men den var uttänjd över alla de sju haven och hårt engagerad i konvojkriget mot tyska Kriegsmarine. Att Royal Navy var utspridd berodde inte bara på att Japan, med världens då näst största flotta, hade gått in i franska Indokina i samband med tyskarnas ockupation av Frankrike, utan även på de stora koloniernas attityder. Australien och Nya Zeeland hade redan sänt två tredjedelar av sina små stridskrafter till Europa och Nordafrika, detsamma hade Syd-Afrika gjort. Dessa nationer klagade nu över att man stod oförsvarade mot Japan. Åter började incitamenten för självstyre utanför den brittiska kronan att poppa upp. Indien var i den aspekten den politiskt mest oroliga kolonin, med en gryende nationalistisk kampvilja hos den väldiga befolkningen. Där behövdes flottan och den stora indiska armén.


Om axelmakterna, Tyskland och Italien, tog Suezkanalen, skulle förbindelsen med kolonierna försvåras radikalt, för att inte tala om Mellanöstern och oljan. Då hade Malta och Gibraltar förlorats och kanske hade Spanien anslutit sig till axelmakterna. Den ende hundra procent lojala partnern Storbritannien hade våren 1941, var Kanada, som utan att tveka försörjde moderlandet med militära reserver och förnödenheter. Kanada var den stora tillflykten, det var dit man sände sina barn, nu när slutet kunde vara nära.

USA var våren 1941 inte alls inställt på krig. President Roosevelt önskade det, men han var bunden av kongressen, där en betryggande majoritet, rakt över partilinjen ifrågasatte ett nytt engagemang för USA: s räkning. Hos den allmänna opinionen fanns det en stark uppfattning att Europa kunde få brinna upp, nu när de åter ställt till det för sig. Vilka var det som räddat dem 1917? Den amerikanska krigsmakten förberedde sig mentalt för krig, men de ökade intagen av personal hade hittills maskerats som arbetsmarknadsåtgärder i en haltande New Deal. De i USA som var införstådda med vad som stod på spel i Europa beundrade britterna för deras kampanda. De förstod att det enda som hindrade Storbritannien att skriva ett fredsavtal med Nazityskland var britternas ideologiska ställningstagande för friheten och demokratin i Europa, såsom den så starkt uttrycktes av landets premiärminister Winston Churchill. Det var allt, en mycket tunn förutsättning, som snabbt förlorade mark i världen, men ännu så länge höll ihop.

I Sverige var vid den här tiden riksdagen till tre fjärdedelar av medlemmarna övertygade om att slutet var nära. Det var bara en tidsfråga innan tyskarna kom med omöjliga krav på dem och man därmed tvingades ta det stora och svåra beslutet – gå i hopplöst krig, eller lägga sig platt. Vad skulle det innebära, nu när allt tydde på att finnarna förde förtroendebindande samtal med tyskarna? Det var bara att vänta och se.

Våren 1941 var Hitler den store segraren. Gentemot Storbritannien upprätthöll han däremot en försonande framtoning. Han talade ofta om att vilja fred med britterna, att samexistera med den imponerande kolonialmakten. Det fanns en god portion anglofiler i Nazityskland, den närmast Hitler var hans andreman, Rudolf Hess. En annan som påverkade Hitlers syn på det lilla regniga öriket ute i Nordsjön, var utrikesministern, Joachim von Ribbentrop. Denne tämligen mediokre diplomat matade sin führer med mycket nonsens rörande britterna. Han blåste upp den existerande, engelska fascismen till orealistiska höjder och eggade den abdikerade Edward VIII och hans hustru Wallis Simpson att framträda offentligt med nazisterna på den internationella arenan. Von Ribbentrop överskattade kungahusets betydelse och förstod sig inte på parlamentarisk monarki. Hitler trodde att om bara Storbritannien slöt fred, så skulle de successivt kuvas in i det tusenåriga riket. Detta var en misskalkylering från hans sida, om än inte helt ologisk.


Vid 1941 hade tyskarna i princip kunnat träda tillbaka från väst, dragit undan ockupationstrupperna och istället tecknat detaljerade avtal med de tidigare ockuperade nationerna. Frankrike var fascistiskt, de mindre staterna norr därom, Benelux och Skandinavien, hade utan att tveka gripit halmstrået och Berlin hade kunnat styra dem via fjärrkontroll. I ett sådant scenario, hade då Churchills kabinett på 10 Downing Street överlevt politiskt? Antagligen hade även USA uppmanat dem att ta chansen till fredsantal. Kanske hade det räckt med ett sista bakslag för britterna, som att Afrikakåren tog Suez, och därmed förorsaka Winston Churchills fall?

Under några få månader våren 1941 hade Hitler triumf på hand. Han hade en mycket stark position och kunde med minimum av engagemang ha knuffat britterna över kanten. Men han gör inte det, istället iscensätter han sin i särklass största blunder i sitt liv den 22 juni 1941, endast tre veckor efter det att Kreta erövrats i Medelhavet.

Han anfaller Sovjetunionen.

Notera myten om Gröfaz*: Det kan i den här bloggen framstå som att förståndet i balansen mellan tyska Wehrmacht och Adolf Hitler, att den låg till militärernas fördel, att Hitler ständigt lade krokben för sina soldater. Det är en chimär. Viktigt att lägga på minnet är att Hitler i de allra flesta fall, även mot slutet av kriget, gjorde exakt vad hans generaler sa åt honom att göra.

Operation Barbarossa, världshistoriens största krigsstart någonsin, hade planerats ända sedan Hitler började diktera Mein Kampf på Landsbergsfängelset 1923. Totalt nästan fyra miljoner man skulle avancera in i Sovjetunionen och krossa allt motstånd innan vintern 1941. Allting i Hitlers och nazisternas ideologi pekade åt det här hållet, det var som skrivet i himlen. Det fanns klart definierade orsaker till invasionen:

Sovjetunionen, den då enda existerande kommunistiska nationen, en gryende stormakt, måste kuvas. Nazisterna var också socialister, men de var konkurrenter på den röda skalan, precis som socialismen alltid varit splittrad i fraktioner. Om man inte krossade kommunismen skulle de egna, nazistiska leden alltid hotas av infiltration. Det var också en fråga om Lebensraum, i all dess betydelse, d.v.s. inte enbart etnisk utrensning och ökade vyer för den ariska rasen, utan framför allt ekonomiskt livsutrymme. Nazismens socialistiska, ekonomiska nollsummespel tvingade dem att ständigt betala sin överväldigande statsexcess med nya erövringar. Andra människor måste betala för tyskarnas välfärdssamhälle, med sitt kött och blod om så nödvändigt. Ockupation, plundring, förintelsen, allt hade ett ekonomiskt mandat i grunden. Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen var därför ödesbestämt.

Det var också militärt vanvett.


Under våren 1941 eskalerade planeringen av Barbarossa. Planverket hade satts i rörelse redan 1939 och ett fåtal generaler i toppen av OKW, Oberkommando der Wehrmacht, den tyska generalstaben, hade också varit införstådda med führerns intentioner. Det finns dock inga som helst indikationer i den tyska militärens rådgivning från den tiden att de på något vis avrådde Hitler från att anfalla Sovjetunionen. Nu, på våren 1941, när planeringen nått sin kulmen, var den tyska generalskåren överväldigande positiv till Barbarossa, vilket i praktiken innebar att de gav deras ledare en falsk bild av krigsmaktens situation. Det är en efterkonstruktion, baserad på de tyska generalernas flitiga memoarskrivande efter kriget, att de unisont skulle ha avrått Hitler från att anfalla. Det fanns givetvis i själva verket en stark motvilja inom den tyska armén att företa denna gigantiska operation. De tyska trängtrupperna, Nachschubtruppen, protesterade mangrant och de generaler som tvekade var som regel de med ingående erfarenhet som kvartermästare.

Underhållsofficerare blir sällan generaler därför att inget är så osexigt i en armé som underhåll, intendentur, transport och sjukvård. De tyska generalerna måste ha sett sina undersåtar från trängen som riktiga glädjedödare, viktigpettrar som nötte bort all positiv energi i kartrummen med sina långdragna utlägg med siffror och tabeller. Vad visste de om kriget, de som aldrig blev generaler? Den bild trängen målade upp om tyska arméns förutsättningar i österled var mycket dyster. Man varnade ånyo för att just deras vapenslag var den mest eftersatta i hela Wehrmacht. Fortfarande, samt även för resten av kriget, var det huvudsakliga transportmedlet för Nachschubtruppen häst och vagn, ett faktum ofta förbisett i militärhistorien. Man hade att livnära miljoner kreatur med hö och skydd i ett tempo som vida understeg den mekaniserade tyska arméns framfart. Det ryska vägnätet lämpade sig absolut inte för att försörja en armé på 3.8 miljoner man i full strid. Vägnätet var sparsamt och i mycket dåligt skick, där endast en, helt asfalterad väg existerade, huvudvägen från Warszawa, via Smolensk, till Moskva. Järnvägen var än mer sparsam, dessutom enkelspårig och med helt annan spårvidd än den europeiska. Behovet av omlastning i Polen, en operation av bibliskt format, var därför bara början på problemen.

Tyska trängen

Även Luftwaffes kvartermästare hade sina betänkligheter, något deras ledare Hermann Göring ingalunda ämnade lämna en tanke åt. Redan i detta läge, våren 1941, restes ifrågasättandet om man ens kunde försörja sig själva från luften, för det skulle man bli tvungna till efter att ha lyssnat på kollegerna i armén. För flygvapnet var det givetvis bränsle som var det stora problemet och de kvantiteter som krävdes för alla de framskjutna divisionerna kunde givetvis inte transporteras luftvägen. Det enda vapenslag som unisont stod upp mot Operation Barbarossa var flottan, Kriegsmarine. Deras uppgift var att över Östersjön bistå resterande krigsmakt med försörjning via de baltiska hamnar som skulle erövras som följd av avancemanget. Flottan hade ett praktiskt exempel att peka på i detta avseende: Operation Seelöwe, planerna på ett angrepp mot Storbritannien. Förutom den totala avsaknaden av landstigningsfarkoster, så visade flottan under planeringen av Seelöwe, att man inte skulle fixa underhållet åt armén, särskilt inte om man samtidigt måste slåss mot brittiska Home Fleet. I österled krävde därför flottan ett tagande av samtliga sovjetiska örlogshamnar i Östersjön, inklusive Leningrad. Till sin hjälp i sina antaganden hade storamiral Erich Raeder, chef för OKM, Oberkommando der Marine, chefen för den militära underrättelsetjänsten, amiral Wilhelm Canaris.

Amiral Canaris hade antagligen lyssnat till sin gode vän i Spanien, Francisco Franco, en general som helt avfärdade Barbarossa. Internt i Spanien motiverade Franco sitt avståndstagande mot axelmakterna bl.a. med sin förståelse av realiteterna i det ryska fälttåget. Den spanska Blå divisionen, som sändes till Ryssland i tyska uniformer, en eftergift till nazisternas krav, bekräftade detta för honom i ett senare tillfälle. Franco var en skicklig general därför att han förstod sig på underhåll, efter att under strid ha byggt upp sin armé under inbördeskriget. Inledningsvis, innan man formellt etablerat sig på fastlandet, hade försörjningen av nationalisternas armé skett från Afrika, via luften eller till sjöss.

Ryssarna kommer

Operation Barbarossa kom att uppta 80 procent av Wehrmachts hela kapacitet att föra krig och följdaktige omkullkasta Hitlers möjligheter att vinna kriget i sin helhet. Storbritannien fick med ens en allierad, Sovjetunionen. Isolationen bröts i ett nafs och britterna kunde med blotta ögat se hur hotbilden mot den egna nationen helt försvann över en natt. Britterna ogillade givetvis kommunisterna i Moskva, de betraktade dem som djävulens alternativ. Vid det här laget i historien hade man lärt sig en del sura erfarenheter av ryssarnas verksamhet under Molotov-Ribbentrop. Vid noga undersökningar av all krigsmateriell som tyskarna öst över England under föregående år, hade man iakttagit förekomsten av mekanik och krut som härrörde från Sovjetunionen. Man var därför inte allt för imponerade när kommunisterna nu krävde konvojtrafik till Murmansk och Archangelsk av en redan överansträngd brittisk sjöfart och örlog, men Winston Churchill var en pragmatiskt lagd politiker.

Den 7 december 1941 angrep Japan Pearl Harbor och USA kom så med i kriget. Som ett utfall av antingen fatalistisk acceptans av situationens krav, eller ren självdestruktion, förklarade Hitler USA krig den 11 december och med det var hans öde nu helt beseglat. Det första Stalin krävde av USA var åtminstone 40 000 lastbilar av amerikansk standardmodell. Ford och Dodge sände sitt folk över till Ryssland och hela lastbilsfabriker uppfördes i all hast. Produktionen startades innan ens taket lagts över fabrikerna. Lastbilarna var till för återtåget till Berlin.

Från 1941 var allt bara en fråga om tid.



* Gröfaz - Größter Feldherr aller Zeiten, den störste fältherren i alla tider, en tysk, militär smädelse mot Hitler.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar