måndag 20 oktober 2014

Mordet på Patton


På morgonen den 18 april 1945 var general George S. Patton på väg tillbaka från Paris per flyg till sitt arméhögkvarter i tyska Hersfeld-Rotenburg. Han hade besökt sin systerson, John K. Waters, på sjukhus, efter sin nära katastrofala räddningsaktion av denne från det tyska fånglägret OFLAG XIII-B i Hammelburg, Unterfranken, den 29 mars. Generalen färdades tillsammans med piloten i en amerikansk L-5 Sentinel, ett litet rekognoseringsplan. Plötsligt blev de angripna av en Spitfire med polska markeringar. Piloten manövrerade skickligt undan och nedåt, men det var nära ögat, skott från de tunga kulsprutorna hade penetrerat strax bakom sittbrunnen på deras flyplan. Spitfiren svängde åter runt och angrep igen, men missade fullständigt den här gången, kanske för att piloten insett sitt misstag – han var nu för nära marken och i allt för hög hastighet, han kraschade i ett eldhav och förintades.

Det kunde givetvis ha varit ett misstag, en L-5 kan ha liknat en tysk Fieseler Storch, men de amerikanska beteckningarna var väl synliga och vad skulle ett litet, tyskt plan göra så här långt in på allierat område, så här sent i kriget? Händelsen var störande för Patton. En undersökning visade att några polska Spitfires inte kunde ha närvarat vid händelsen, den aktuella divisionen inom RAF låg då förlagd i långt framskjutna positioner vid Östersjön och allt för långt bort. Hur pass säkra var de på de polska beteckningarna? Både Patton och hans pilot hade sett fler plan cirkulerade ovanför i samband med attacken. Det kunde också ha varit polska Spitfires från Röda armén, luften över det nu nästan inte existerande Nazityskland var fyllt med sovjetiskt stridsflyg, vilket hela tiden skapade situationer med de allierade flygvapnen. Kan det ha varit ett maskerat sovjetiskt flyg? Röda armén hade över tusen Spitfires till sitt förfogande.

Familjen Patton

Incidenten eskalerade Pattons och hans närmaste stabs uppfattning att han var utsatt för attentatsförsök. Två veckor senare, på en landsväg, höll generalen på att bli spetsad i sin jeep när en tysk bonde nästan kör in i dem med sin oxkärra. Ett långt jordbruksredskap med en vass klinga längst ut stack ut från kärran, passligt nog för att fungera som spjut mot ett passerande fordon. Patton skrev i sin journal att klingan missade dem med en hårsmån. Militärpolisens utredning ledde ingenstans, det var en vanlig bonde, såvitt man kunde se. Den amerikanska arméns underrättelsetjänst hade varnat Patton för det sovjetiska NKVD, som man iakttagit förfölja och kartlägga hans rörelser. Sovjetisk personal hade varit en vanlig syn i och kring de allierade militärstaberna länge nu och de tangerade att bli fler ju närmare krigsslutet man kom. Allt detta härrörde till de politiska uppgörelserna mellan väst och öst rörande uppdelningen av Tyskland och resten av Europa. Det var också en fråga om att hindra obehagliga incidenter när de båda jättearméerna nu möttes.

Patton var ingen vän av ryssarna, än mindre kommunisterna. Han visade öppet sitt förakt mot dem, då han inte tvingades vara servil under offentliga tilldragelser. Han drog sina revolvrar vid tillfällen han ansåg att de kommit för nära hans stab, eller honom själv. Han tog för vana att alltid späda ut sina drinkar med vatten när ryssar bjöd honom på alkohol. Detta var ofta förekommande i något han uppfattade som medvetna försök att förödmjuka honom genom att lossa hans alltid så spetsiga tunga. Ryssarna fick till sist uppfattningen att Patton var en sjutusan till karl, som söp alla under bordet. Han var inte ensam om sin misstänksamhet och fientlighet, i stort sett samtliga av de västallierade armécheferna delade uppfattningen att Sovjetunionen var den nya fienden, såsom de gick fram på sin planhalva, med indoktrinering, maktfullkomlighet och massavrättningar. Även fältmarskalk Montgomery hade instruerat sina förbandschefer att nogsamt spara på beslagtagen tysk stridsmateriell i den händelse att …

General Gay

Det outtalade, som Patton var en av de få att uttrycka, att man kanske borde liera sig med tyskarna och jaga ryssen tillbaka till Mongoliet, var djupt kontroversiellt men hade åtminstone en sympatisk mottagare på riktigt hög nivå. De hade träffat varandra vid flera tillfällen, Patton och Winston Churchill och de gillade varandra skarpt. Churchill närde en åsikt att man måste förbereda sig för militära handlingar mot Sovjetunionen. Stalin gick inte att lita på, det hade man surt fått lära sig och den Röda armén utgjorde ett direkt hot mot hela västerlandet. För Churchill var det outhärdligt att Stalin nu betraktades som hjälte i många lägrer. Tankarna utmynnade i Operation Unthinkable, en brittisk militär utvärdering om möjligheterna att besegra Röda armén och stöta bort dem från Europa. Planen var givetvis inte realistisk, men den visade på hur alarmerande situationen var 1945. Patton hade dock slutit sig till planen, om han bara varit medveten om den. Samtidigt utgjordes den största akilleshälen för Churchills tankar om Pattons nationella ledare, d.v.s. av Amerikas förenta stater.

Franklin Delano Roosevelt var ingen kommunist, självklart inte, men hans amerikanska vänsterideologi och politiska naivitet – värdig en person född med silversked i munnen – innebar att han inte alls begrep sig på kommunismen, eller socialismen för den delen. FDR litade på Stalin, han trodde sig kunna göra avtal med vad han ändå insåg skulle bli världens andra stormakt. Han trodde också att om man försåg Stalin med allt han önskade, så skulle han bli snäll. Konceptet att tyranner lever av andras svaghet fanns aldrig i FDR: s medvetande. USA: s utrikespolitik vid den här tiden, vid sidan av att vinna kriget, var att samarbeta med Sovjetunionen, inte bara militärt, utan även geopolitiskt. FDR hade inga problem med att Stalin kapade åt sig halva Europa, han brydde sig knappt ifall diktatorn hade för avsikt att lämna tillbaka staterna eller inte. Churchill blev helt akterseglad av FDR och Stalin ju längre debatten mellan dem fortlöpte. Hans argument vittrade bort i skuggan av att USA finansierade kriget åt britterna. Det var dessutom betydligt värre än så.

Patton och Marlene Dietrich

I den politiska tryckkokare som var Grekland 1945, som kom att bli till ett inbördeskrig året därefter mellan kommunister och nationalister, underminerade den amerikanska underrättelsetjänsten britternas försök att avstyra den kommunistiska aggressionen. Den nya brittiska Labour-regeringen följde dock Churchills devis, mycket tack vare premiärminister Clement Attlee, och sände därmed trupper till grekernas hjälp. Grekland fick absolut inte bli en ny sovjetisk randstat, inte med dess position i Medelhavet. Amerikanerna var också de som favoriserade marskalk Tito, kommunismens representant i det jugoslaviska motståndet mot Nazityskland. Amerikanska underrättelsetjänsten, tvärt emot rekommendationer från Pentagon, förde också långtgående diskussioner med Mao i Kina, vilka skulle försegla nationalistkinesernas öde på Formosa. Den amerikanska spionorganisationen OSS löd under FDR: s politik en bit in på efterträdaren Harry Trumans tidevarv, ungefär tills Truman mötte Stalin personligen i Potsdam i juli 1945, då kyldes den ner och OSS avvecklades.

Office of Strategic Services, OSS, skapades i princip av en man, William J. Donovan. Kallad Wild Bill var Donovan en levande naturkraft och legend, framstående jurist, militär, diplomat och säkerhetspolitisk stenstod. Hans heroiska dåd under första världskriget gav honom inte bara Medal of Honor, det blev även till film 1940, The Fighting 96th, med James Cagney. George Brent spelade major Donovan. Vilde Bills motiv för sin enastående karriär var honom själv och inget annat. Det kunde lätt se ut som om han var en glänsande, amerikansk patriot på en vit häst, men Donovan arbetade enbart för sitt eget bästa. Därför var det inget problem för honom, en uttalad republikan, att liera sig med FDR, som imponerades av hans handlingskraft. FDR gjorde honom till chef för detta nya OSS, som började som ett litet kontor på Manhattan, rakt ovanför brittiska MI6: s lokala representation. Med OSS fick presidenten en egen underrättelsetjänst, utan att behöva gå via militären. Tillkomsten var inte förenligt med amerikansk lag, men nu var det krig, så det fick läggas åt sidan. Donovan blev en huvudperson, han utnämndes till generalmajor och han betalade för FDR: s generositet med absolut lojalitet. För amerikansk säkerhetspolitik innebar hans teflonmoral att kommunismen inte utgjorde ett hot mot USA.

Kay Summersby

Under sommaren 1945 agerade general Patton som militär guvernör över Bayern och andra delar av södra Tyskland. Han var därmed en av den allierade ockupationens mest prominenta personer. Om detta brydde han sig inte mycket om, kriget var slut och Patton kände sig sysslolös och genuint uttråkad. Jobbet som guvernör skötte han med sin frånvaro, eller så pass väl att hans respekt bland tyskarna var mycket stor. Men det var just det, den 28 september 1945 kallades han till Dwight Eisenhowers stora högkvarter i IG Farbens gigantiska huvudkontor i Frankfurt am Main. Där blev han utskälld enligt noter av hans gamle vän. Patton hade gjort det igen. Till journalister hade han antytt att en vanlig medlem i nazistpartiet inte var så annorlunda än en demokrat eller republikan hemmavid. Vart i hela friden hade han fått det ifrån? Utskällningen pågick i minst en halvtimme, men Eisenhowers personliga assistent, chaufför och älskarinna, Kay Summersby, skrev senare att Patton verkade helt oberörd av hans chefs svada.

Samtidigt befann sig Wild Bill Donovan i Nürnberg, södra Tyskland. Efter FDR: s död i april 1945 hade efterträdaren, Harry S. Truman, gjort processen kort med OSS. I Trumans värld fanns det inte plats för en underrättelsetjänst i det civila, baserad på så lösa krigsgrunder som OSS. Han ansåg det, helt riktigt, som icke konstitutionellt. Donovan hade fått sparken och bidade nu sin tid som assistent till chefsåklagaren vid Nürnbergrättegången, Robert H. Jackson. Han var förbannad och skulle aldrig släppa taget om sin gamla organisation, oavsett vad han höll på med i verkliga livet. 1947, när förutsättningarna för Central Intelligence Agency, CIA, sattes upp i kongressen, var han där i kulisserna. Förste chefen för CIA, Allen W. Dulles, hade varit ställföreträdare under Donovan på OSS. Idag betraktas Donovan officiellt som CIA: s fader. Det enda Donovan och Truman hade gemensamt var föraktet mot general Patton. Den rätt puritanske och enkle Truman tålde inte Pattons större-än-livet-personlighet*. Hans anteckningar efter att ha träffat generalen i Tyskland inför Potsdam är fyllda med invektiv rörande den huvudet högre mannen. Donovan snarare hatade Patton, eftersom generalen symboliserade de problem det inofficiella USA haft med samarbetet med ryssarna. Donovan sägs ha varit som besatt av att fullfölja FDR: s visioner.

Wild Bill Donovan

Patton var less, han var rent av deprimerad. Han hade motarbetats ända sedan han satte sin fot på Marockos stränder tillbaka i 1942. Förutom örfilsincidenten på Sicilien, som blåsts upp bortom alla proportioner, så var det hans tunga som försatt honom i trubbel. Den och storpolitiken hade gjort att han fått spela andrafiol bakom Omar Bradley och Montgomery under hela kampanjen, från Nordafrika, via Sicilien, till Västeuropa. Hans vassa tunga enbart hade ställt hans existensberättigande mot samtliga de bragder han genomfört som fältgeneral – Kasserine i Tunisien, genombrottet på Sicilien, utbrytningen från Normandie, befrielsen av Paris, Ardenneroffensiven, övergången av Rhen. Hans tredje armé var den mest framgångsrika av samtliga allierade arméer, den hade tagit mest territorium och flest krigsfångar, för att inte tala om flest tillintetgjorda fiender. Patton hade hindrats ta både Wien och Prag, han hade tvingats ge den tjeckiska staden Pilsen till ryssarna. Pattons sätt att styra tyskarna i söder retade Washington och pressade Eisenhower till vansinne – hans gamle vän som nu uppenbarligen sökte Higher Office, ett påstående som ytterligare retade Eisenhower.

Patton hade sedan han blev militärguvernör pekat på det orealistiska i processen att helt utradera den gamla tyska byråkratin i samhället. Han menade att i en diktatur av Nazitysklands dignitet kunde man inte behålla något offentligt arbete, eller göra karriär om man inte var medlem i nazistpartiet. Det här var skickliga människor, välutbildade och lojala. Uppbyggandet av Tyskland, såsom ockupationsmakten syftade på, krävde dessa människors kompetens och erfarenhet. Patton lyckades bättre än de övriga ockupationszonerna med att organisera och leda civilsamhället. Det var inte det att han sopade nazismen under mattan, han var ju ändå den som inlett traditionen att låta befolkningen och framför allt lokalpolitikerna själva, att städa upp i koncentrationslägren, ta hand om de överlevande, kånka på liken. En sak som fått Washington att verkligen hoppa över skacklarna var när Patton officiellt avslöjade sin ovilja till att sända tyska krigsfångar till tvångsarbete, framför allt till den sovjetiska sidan. Pressen, som huvudsakligen stod på Washingtons sida, missade det uppenbara i att Patton faktiskt följde krigslagarna. Man fick inte tvinga krigsfångar till tvångsarbete, det var sådant nazisterna och kommunisterna hållit på med. Patton menade att detta barbari var en eftergift till ryssarna och att han, för sin del, vägrade släppa tyska soldater till tvångsarbete.

Patton och Doolittle

Det är svårt att peka på motiven för Patton att stanna kvar i Tyskland, samt för amerikanska armén att behålla honom i tjänst som militärguvernör. Utskällningen på IG Farben rundades av med att Eisenhower tog ifrån honom befälet över tredje armén och istället gav honom femtonde ockupationsarmén. Man kunde inte sparka honom, det hindrades av George C. Marshall, arméns stabschef i Washington och en av Pattons välgörare. På ytan såg det ut som en normal åtgärd, kanske till och med en befordran, tredje armén skulle avvecklas i Europa och Patton fick välja sin efterträdare – det blev generallöjtnant Lucian K. Truscott Jr, en av Pattons vänner och hans favorit som kårchef. I själva verket var åtgärden en skymf, Patton visste det och så gjorde i stort sett alla andra. Pattons sista tid som fältgeneral skulle framlevas som en skrivbordsryttare, inte mer än en polischef. Varför tog han då tjänsten?  Antagligen för att han inför sig själv inte kunde annat. Inom den gamle generalen fanns det en insikt att endast det civila livet väntade, han var sextio år gammal, i runda tal tio år äldre än sina närmaste kollegor på hans nivå. Han skulle ha gått i pension fem år tidigare, men armén behövde honom och han behövde dem. Det civila livet skrämde honom, det var inte så han ville sluta, hans öde – som han trodde fullt och fast på – sa att han skulle stupa på slagfältet. Men där fanns något djupare och mycket mera allvarligt.

I juni 1945 hade Patton återvänt fram och tillbaka till Staterna. Han framträdde bl.a. i Los Angeles under en stor segerparad tillsammans med den andre store krigshjälten från Kalifornien, James H. Doolittle, den vågade flygvapengeneralen. Patton var omättligt populär i USA, var han än kom skapades tumult när folk ville komma fram och träffa honom. Han var som en rockstjärna och en skakning gick igenom det politiska Amerika, särskilt republikanerna sonderade terrängen för åtminstone en vicepresidentkandidatur. Patton tackade nej, politik var inget för honom – men vem brydde sig om det, snöbollen hade satts i rullning. Han träffade också sin familj i Kalifornien och han chockade sina döttrar – hans son befann sig på West Point – med att säga att han nu sa adjö för sista gången. De som stod honom nära hävdade in i det sista att detta inte var ett uttryck för generalens dödslängtan, utan snarare hans insikt om att hans dagar var räknade. Ingen vet dock vilken uppfattning Patton skulle ha haft om eventuella hot mot hans liv. Det som existerade var en allmän känsla av fientlighet kring honom i Tyskland, en fientlighet som bekräftades av de män som utifrån vördnad av den gamle generalen beslutat att stanna vid hans sida även efter kriget.

Meeks

Sergeant John Mims, Pattons chaufför sedan 1941, var inte en av dem längre. Han hade hemförlovats. Däremot var generalmajor Hobart R. Gay, hans gamle stabschef, fortfarande kvar, liksom adjutanten, överste Charles R. Codman och givetvis hans trogne kallfaktor, sergeant William G. Meeks. Den nye chauffören var menige Horace Woodring, en bondson från Kentucky som generalen kallade Woody. Woody var bara nitton år gammal och kunde inte nog skatta sin lycka att få köra Patton, hans idol. De gillade varandra, ynglingen och generalen, de slängde gärna käft och Woody fick den gamle att skratta, så kanske var det en tanke bakom Hap Gays beslut att ge just honom ratten. På morgonen, söndagen den 9 december 1945, packade Woody den finaste stabsbilen, en väldig grönmålad Cadillac Model 75 från 1938, för en picknick. Patton hade valt just den bilen för dagen, en av totalt fyra, för den var hans favorit – den liknade ett rullande horhus med barskåp och allt. Det stod jakt på agendan, fasanjakt, och egentligen skulle hans nära vän, generalmajor Geoffrey Keyes från sjunde armén, hans gamla kommando, ha deltagit men fått förhinder. Med var därför endast general Gay och så sergeant Joe Scruce, som kom efter i en Willys jeep med bössorna och en hund.

Vid niotiden lämnade det påbyltade sällskapet femtonde arméns högkvarter vid Bad Nauheim och körde söderut mot de fält utanför Mannheim, som lovade gott om fågel. De stannade till norr om Bad Homborg för att bese ett gammalt romerskt fort. Det var typiskt Patton, att alltid stanna och titta på gamla militärhistoriska efterlämningar, ruiner eller slagfält. Han var en kunnig historiker och bra på att berätta. Han gav sina åhörare egna vittnesbilder från hans många tidigare liv som soldat genom historien. Dagens lilla sällskap var vana vid denna egenhet och lyssnade vänligt. Väl tillbaka i bilen satte sig Patton i framsätet, intill Woody, för att värma fötterna vid elementet under instrumentpanelen. Förutom bössorna i den efterföljande jeepen hade de alla sina tjänstepistoler i hölster, Patton bar som vanligt en pistol nedstoppad i byxlinningen, ofta en Browning, på senare tid allt oftare en Walther. General Gay hade dessutom en karbin av typ M-1 med sig och sergeant Scruce medförde en Thompson i jeepen. Dagen såg ut att bli blekt solig och kylig. Samtalen i Cadillacen flöt på när de passerade Frankfurt och i Darmstadt gjorde de en paus, antagligen för att rasta hunden, varpå Patton satte sig i baksätet igen tillsammans med Gay. Närmare klockan elva körde Woody åt sidan för att släppa förbi sergeant Scruce, som kände vägen bättre, därefter närmade de sig samhället Kafertal, direkt norr om Mannheim.

Patton i Sverige veckorna innan kraschen

Efter en järnvägsövergång passerade sergeant Scruce två tunga, amerikanska armélastbilar som stod på tomgången vid sidan av vägen. Precis när Cadillacen skall passera dem, körde den ene rakt ut i vägen. Woody höll inte ens femtio kilometer i timmen efter järnvägsövergången, men lastbilen kom så plötsligt och i sådan tvär vinkel att han inte hade en chans att väja, kollisionen blir ordentlig. Cadillacen var utrustad med en mellanvägg med skjutbart fönster bakom framsoffan. General Gay föll ner mellan baksätet och väggen, medan Patton kastades mot väggen och slog huvudet hårt i en stolpe. Woody och Gay var helt oskadda, men Patton hängde i en otäck ställning mot mellanväggen med kritvitt ansikte. Som den tappre soldat han var försäkrade han sig först att hans följeslagare var okay innan han matt förkunnade att han var paralyserad. Han bad den chockade Gay att massera hans fingrar, för han frös så. Gay gjorde detta, men Patton kände det inte, utan uppmanade honom igen. Woody hoppade ut ur den demolerade bilen, där han mötte chauffören av lastbilen, en sergeant, och skrek åt honom att han hade allvarligt skadat general Patton. Sergeanten flinade bara, enligt Woody, och sa något som: Patton, kan man tänka sig. Han var uppenbart berusad och Woody kände tydligt lukten av alkohol från honom.

Chaufförens namn var Robert Thompson och tillhörde signaltrupperna. Exakt vad han gjorde i den där lastbilen långt från sitt förband har aldrig klargjorts. Själv påstod han att han var på en nöjestur, att han lånat lastbilen. Eftersom lastbilen härrörde från ytterligare ett annat förband fanns där en misstanke om att han stulit den för att sälja den på svarta marknaden, en rätt vanlig förseelse bland ockupationstrupperna. Men Thompson skulle aldrig få plikta för vare sig ett sådant brott, eller för att ha kört berusat, eller för olyckan, eller för att han haft ytterligare två man i lastbilens hytt, vilket var emot reglementet. All pappersdokumentation rörande sergeant Thompsons medverkande i kollisionen har försvunnit, men både menige Woody och general Gay hävdade till sina respektive slut att det var ytterligare två män i den lastbilen. Deras identiteter har aldrig redovisats.


Plötsligt poppade en militärpolis upp på platsen, en löjtnant Peter K. Balabas. Det var han som tillkallade hjälp från ett närliggande amerikanskt ingenjörsförband. Det är samme löjtnant Balabas som istället för att gripa Thompson, försökte arrestera Woody, eftersom han skulle ha kört för fort. Detta stoppades effektivt av en ilsken general Gay. Det är också löjtnant Balabas som ledde utredningen av den tragiska händelsen. Under läkarhjälp transporterades Patton i ambulans till ett litet militärsjukhus i Heidelberg, dit man anlände vid kvart i ett på dagen.

Om Patton var populär bland den amerikanska allmänheten, så var han närmast helgonförklarad bland soldaterna och de återvändande veteranerna. Av den anledningen skulle sergeant Thompson, enligt honom själv, omedelbart ha skeppats till England av armén för att undvika lynchning. Detta skulle också ha förklarat varför han försvann spårlöst, men istället dök han upp fyra dagar senare, den 13 december, fortfarande i Tyskland, för en intervju med journalisten Howard K. Smith. Under den menade han att det var menige Woodrings fel, att han kört för fort. Han förklarade också att ryktet om tre personer i hans lastbil var falskt, han hade varit ensam.

Woody med bilen
General Keyes, som skulle ha befunnit sig i bilen den dagen, blev mycket upprörd över händelsen och kommenderade fram en egen utredning genom sjunde arméns resurser. Sjunde arméns Provost Marschall, alltså militärpolischef, lyckades utverka ett vittnesmål om att en tysk, av amerikanska armén civilanställd signaltekniker, vid namn Karl Krummer, skulle ha befunnit sig i lastbilen. Dessa uppgifter är försvunna, så är också sergeant Thompsons kompletta krigshandlingar, de brann upp i en eldsvåda 1972. Över lag kan man säga att trots Pattons status och berömmelse så har allt som rör hans död behandlats med stor likgiltighet och omfattande slarv.

1974 publicerades en roman, The Algonquin Project**, av den brittiske författaren Frederick Nolan. I boken beskrivs hur en attentatsman smyger fram direkt efter kollisionen i Kafertal 1945 och knäcker general Pattons nacke genom att avfyra en projektil från ett luftvapen på nära håll. 1979, under en stor sammankomst av 450 f.d. OSS.operatörer på Washington Hilton i Washington DC, ställde sig tidigare agenten Douglas Bazata upp på scenen och avslöjade att han av Wild Bill Donovan, i början av december 1945, i Nürnberg, fått 10 000 dollar, plus utlägg, för att iscensätta ett mord på general Patton. Händelsen skapade närmast tumult i lokalen. Bazata skulle ha varit nykter och många i rummet trodde på honom, baserat på gammal erfarenhet. Major Bazata, Distinguished Service Cross, tre Purple Hearts och Croix de Guerre, hade en hel del trovärdighet. Hans karriär efter kriget var minst sagt skiftande, med framstående konstnärskap sponsrat av bl.a. grevinnan av Windsor och prinsessan Grace av Monaco och nära vänskap med Salvador Dali. Man visste att han stått Donovan mycket nära och haft mycket att tacka honom för i karriären. Om Donovan hade något riktigt fult i görningen, så skulle Bazata ha varit en av dem han skulle anförtrott detta. Bazata avslutade sin karriär med att arbeta under Reagan-administrationen som speciell assistent till marinministern John F. Lehman Jr.


Genast skulle belackarna av Bazata hävda att han inspirerats av Nolans bok. Två ytterligare f.d. OSS-operatörer, med nära samröre med Bazata, berättade 1972 för journalisten Joy Billington på Washington Star, att deras kollega hade varit den tredje mannen i lastbilen, tillsammans med sergeant Thompson och tyske medborgaren Krummer. Bazata skulle ha utfört exakt den typ av attentat mot Patton som Nolan beskrev i sin bok, berättat två år innan bokens publicering. Sättet att med vapen säkra Pattons brutna nacke är dock knappast troligt, eftersom både general Gay och menige Woodring skulle ha sett det. De lämnade aldrig Patton ensam för ett ögonblick i väntan på ambulansen. Samtidigt, med facit i hand, hade ju ändå ett eventuellt attentat mot generalen rönts med framgång, Patton avled ju tolv dagar senare.

Under den tid han vistades på rum nr 110 på sjukhuset i Heidelberg var Patton huvudsakligen vid medvetande. Ingen förhörde honom eller skrev ner hans version om händelsen. Hans hustru, Beatrice – Bea – kom från USA och satt vid hans sida hela tiden. Man trodde ett tag att han skulle överleva. Patton var lam från nacken och nedåt, flera ben i ryggen och några kotor hade lossnat från sina positioner, så på den fronten var hans läge mycket svårt, men det fanns hopp, ansåg man. Fyra dagar innan julen 1945 förvärrades hans tillstånd, den långa tiden orörlig hade försämrat hans kondition och ett lungemboli bildades, vilket slog ut hans andning och hjärtverksamhet.

Sista färden

General George Smith Patton Jr. avled klockan 19:45 den 21 december 1945. Sjukhuset var omringat av pressen. Ingen av hans närmaste ville att någon skulle få se hans kropp, så den fördes raskt ner i källaren. Ingen obduktion tilläts av hustrun. Sergeant Meeks kom med generalens personliga stjärnbaner och svepte honom i den. Fru Patton hade beställt en kista från London, femtonde armén hämtade den med eget flyg under stort hemlighetsmakeri. Bea hade önskat att hennes man kunde begravas på West Point i USA, men armén var inte beredd att göra undantag. Ingen amerikansk kropp har någonsin förts hem under andra världskriget, samtliga blev begravda på krigskyrkogårdar runt om i världen. Nu var det var det dock bråttom, man ville ha generalen begravd innan jul.

Beatrice Patton valde då den stora amerikanska krigskyrkogården Hamm, utanför Luxemburg. Där låg kämparna från slaget om Ardennerna ett år tidigare, flera av dem tillhörande den tredje armén. Kroppen fraktades under hedersbetygelser med tåg norrut. Vid den här tiden var nyheten ute i världens media, att patton var död. På julaftonen den 24 december anlände kistan till Luxemburg. Enda tidningen som skrev om händelsen var tyska Süddeutsche Zeitung. Tusentals människor hade samlats i staden, framför allt militärer, höga officerare från flera länder, men också många övriga soldater, särskilt de veteraner från tredje armén som fortfarande var kvar i Europa. Många luxemburgare hade samlats med blottade huvuden. En kanonvagn hade letats fram, dragen av hästar. Franskt artilleri sköt sjutton salutskott, Royal Air Force defilerade i luften. Sergeant Mims hade återkommit och bar kistan i täten tillsammans med sergeant Meeks. Varken Dwight Eisenhower eller Omar Bradley var där. Den gamle generalen fick en improviserad, men inte mindre kraftfull och känsloladdad begravning, värdig en hjälte.


* Varken Truman eller Patton kände till att de kommit varandra mycket nära under första världskriget. Truman, som var reservofficer, tjänstgjorde i fältartilleriet som kapten, medan överstelöjtnant Patton basade för sina stridsvagnar. Vid ett tillfälle under Meuse-Argonne offensiven, september-november 1918, gav hans batteri ur 129: e artilleribataljonen, 35: e infanteridivisionen, direkt eldunderstöd till Pattons pansar. Ingen av dem skulle någonsin få veta det.


** Originaltitel: The Oshawa Project. Den blev film 1978, Brass Target med George Kennedy som Patton och Max von Sydow i rollen som särskilt otäck lönnmördare. I filmen skulle Patton ha mördats därför att han kunde avslöja en guldkupp utförd av korrupta officerare, i maskopi med amerikanska maffian.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar