fredag 31 oktober 2014

Leipzig 1813


Sveriges sista stora militära operation innan 200 år av fred utspelades i grandiosa omständigheter som idag framstår som främmande. Sverige var definitivt på väg ut ur det europeiska medvetandet, vi hade förlorat Finland till Ryssland 1809, d.v.s. nästan hälften av vårt återstående territorium sedan stormaktstiden. Nationens ekonomi var i trasor och en period av decennier med erbarmlig fattigdom inledde det nya århundradet. Ändå, eller snarare just därför, deltog Sverige med trupp och ledarskap i en militär kampanj som ledde oss till ett jättelikt fältslag som gått till historien som nationernas krig eller folkdrabbningen, en av de största drabbningarna innan första världskriget – Leipzig 1813.

På sätt och vis borde kanske historien skrivas om, för Napoleonkrigen i början av 1800-talet var verkligen ett världskrig, precis innan den industriella revolutionen. Det fördes över världshaven, bland kolonierna, i både Europa och i Nordamerika. 1812 hade inledningen till Napoleons fall blivit till ett faktum med hans katastrofala uttåg ur Ryssland. Till detta kom förlusten i det spanska självständighetskriget mot Storbritannien. Preussen, en tidigare viktig bundsförvant, hade ställt sig åt sidan i det ryska äventyret, för att nu istället vända sina vapen mot Frankrike. Detta innebar i sin tur att fler tyska stater lierade sig med Preussen i något som blev preludiet till Tysklands enande femtio år senare. En sjätte koalition mot Napoleon bildades med Ryssland, Preussen, Österrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Sverige. På Napoleons sida stod fortfarande Polen, det kuvade Italien, samt de tvekande tyska staterna Sachsen och Württemberg.

Karl Johan

Napoleon gjorde halt våren 1813 i ett försök att återfå kontroll i Tyskland. Ett antal lyckade fältslag under sommaren, vid Lützen, Bautzen och Dresden, stärkte honom i tron att han kunde vända tidvattenvågen. En ny plan från koalitionen att försöka besegra Napoleon bit för bit, genom att slå hans marskalkar och deras individuella armékårer, slog väl ut vid Kulm, Katzbach och Dennewitz. Vid Grossbeeren den 23 augusti misslyckades Napoleon att ta Berlin och han tvingades åter retirera över Elbe. I syfte att skydda sina underhållslinjer och att möta koalitionen i ett stort, avgörande slag, kraftsamlade Napoleon vid staden Leipzig i september. Hans många fiender vädrade blod och närmade sig nu den allt desperatare kejsaren från söder, öster och norr.

Svenska förband hade deltagit sporadiskt i strider så här långt i kriget och den svenske kronprinsen, Karl Johan, under konung Karl XIII, var en klar nyckelfigur i koalitionen. Hur kunde då det komma sig, att Sverige bytt lojaliteter i Napoleonkriget och att tidigare fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte så radikalt vänt sig mot sin forne ledare? Varför deltog Sverige överhuvudtaget i det stora världskriget?


Svaret var att Sverige ingalunda lagt stormaktstänket bakom sig. Den till synes bisarra lösningen att locka en fransk fältmarskalk och guvernör till att bli kronprins och sedermera konung av Sverige, baserades till stora delar på detta tänk. Med prins Karl Johan hade Sverige en klar kosmopolitisk ledargestalt framför sig. I Napoleonkriget spelade han en viktig roll och kunde även ge styrka åt de kovändningar svensk utrikespolitik gjorde i början av 1800-talet. Det kallades 1812 års politik och innebar att Sverige, under kronprinsens ledning, förhandlade till sig ett avtal med ärkefienden Ryssland. St. Petersburg skulle stödja Sverige mot Danmark i övertagandet av Norge, en kompensation för det förlorade Finland. För detta skulle Ryssland i sin tur erhålla svenskt stöd mot Napoleon och fältmarskalk Bernadottes deltagande som kårchef i koalitionen. Lösningen var lika passlig som den var försåtlig och gjorde den franske kronprinsen till en oerhört stark monark i vårt land.

För detta ändamål förde Sverige över ca 30 000 man till kontinenten, vilket motsvarade nästan en tredjedel av den svenska fältarmén. Det var indelta knektar som lämnat sina torp och familjer runt om i hela Sverige, de hade marscherat rotevis till sina kompaniuppsamlingsplatser, för att sedan återförenas med regementena. 5 000 lades i garnison vid tyska hamnstäder tillsammans med brittisk trupp. Övriga enheter utgjorde en svensk kår om två fördelningar (divisioner), under general Curt von Stedingk, i prins Karl Johans nordarmé. Sammanlagt uppgick denna armé till 150 000 man, ryssar, preussare och svenskar. Prinsen var en tung gestalt under tsar Alexander I och den österrikiske fältmarskalken Karl zu Schwarzenberg. Som tidigare fransk fältmarskalk under Napoleon var hans bistånd viktigt, både vad gällde kunskap om motståndaren och i kompetens.


Karl Johan skulle agera försiktigt med sina svenska trupper, de skulle spela en liten, men viktig del i de kommande striderna. Det var inte utav omtanke för sina nya undersåtar som den svenska armén hölls tillbaka, utan p.g.a. kommande strategiska åtgärder riktade mot Skandinavien. Med slaget vid Leipzig fick Sverige ner armén till Europa, en viktig förutsättning för att de där även kunde utöva väsentliga påtryckningar på de redan hårt pressade danskarna. Danmark hade, liksom Sverige, varit på Napoleons sida, nu stod de isolerade, med Sverige och Ryssland mot strupen. Sverige ville ha Norge och skulle få det under förtäckt vapenhot.

Slaget vid Leipzig drog igång stegvis och trevande med officiellt startdatum den 16 oktober 1813. Koalitionens styrkor närmade sig fransmännen från norr; Karl Johans armé, från öster; fältmarskalk Gebhard von Blücher och 110 000 man ryssar och preussare och från söder; den böhmiska huvudarmén under Schwarzenberg, 250 000 österrikare, preussare och ryssar. Med alla reserver manövrerade Alexander I 860 000 man i Tyskland. Mot dessa stod Napoleons här om 440 000 man ur la grande armee, plus 125 000 reserver, huvudsakligen polska förband. Man hade aldrig tidigare sett på maken, över en miljon man indelta i strider.

Carl von Cardell

Det blev till en jättelik utnötningsstrid med flera separata slag som varade i tre dagar. Trots att han var underlägsen i styrka och nära på omringad, så var det Napoleon som inledde offensivt. Han försökte skickligt utnyttja floderna Pleisse och Parthe som barriärer för att kunna öka rörligheten inom sina egna kårer, en nödvändighet om han skulle ha någon chans överhuvudtaget. Koalitionen hade samtidigt svårt med ledarskapet. Alexander I kunde omöjligt på egen hand styra dessa gigantiska truppansamlingar och en hetsig diskussion mellan fältmarskalkarna och prinsarna inleddes. Det blev till sist Schwarzenberg som drog det korta strået och riktade koalitionens motanfall. Vad som framför allt kunde åstadkommas hos koalitionen var att deras massiva överlägsenhet i antal kunde utnyttjas till deras fördel, vilket annars inte alls är en självklarhet inom den militärtaktiska vetenskapen. Napoleons till synes våghalsiga agerande rymdes inom ramen för dessa teorier.

Svenska trupper deltog vid två distinkta tidpunkter i detta jätteslag.

Karl Johans norra armé hade engagerat sig sent i striderna och eftersom ändå Schwarzenberg tagit initiativet i söder, förhöll man sig defensiva i norr, blockerande Napoleons manövrer där, samtidigt som man förberedde ett angrepp på själva staden Leipzig. Den 18 oktober, på eftermiddagen, hade en av den svenske kronprinsens kårer, under den franske greven i rysk tjänst vicomte de Saint-Priest, utsatts för våldsamt franskt artilleribeskjutning vid byn Schönfeldt, direkt norr om Leipzig. Karl Johan kallade då fram general Carl von Cardell och hans Kungliga Wendes artilleriregemente (A3, Kristianstad). Von Cardell kom från Pommern och räknas i den svenska militärhistorien som det moderna artilleriets fader. Vad han gjorde var att införa beridet fältartilleri, en nymodighet från Europa, med pjäsen kopplad till en ammunitionsvagn och ett sexspann hästar, så att det radikalt förbättrade artilleriets rörlighet och insatts. Nu sågs två batterier av skramlande, svenskt artilleri spränga fram bland trupperna norr om Leipzig. De grupperade snabbt mot det franska artilleriets flank. Fler och tyngre pjäser fördes fram allt eftersom av von Cardell, tills man tystat de franska kanonerna. Man hade även mejat ner anfallande kavalleri med skicklig karteschbeskjutning – kapten Flodins tolvpundare. Detta var den viktigaste insatsen av svensk trupp vid Leipzig, 15 man hade stupat, 22 var sårade.


Den andra händelsen inträffade i slagets slutskede. Under natten mot den 19 oktober insåg Napoleon att slaget var förlorat, koalitionen hade lyckats mästra sina stora styrkor och motståndet var helt enkelt för starkt. På morgonen samlades stora, franska enheter i själva Leipzig för att rädda den väldiga trossen. Karl Johan beslutade sig för att angripa den befästa staden, men de framskickade preussarna, under general Friedrich von Bülow, kastades tillbaka. Den svenske kronprinsen lät attackera ytterligare, nu förstärkt med vad han ansåg vara det bästa för stadsstrid – svenska jägare. Jägarförband var ingen svensk, eller finsk uppfinning. Skarpskyttar, s.k. lätt infanteri, för spaning och strid i skog och kuperad terräng, existerade i de flesta arméer vid den här tiden. Dock var det ovanligt att de användes så här, som förstärkning av reguljärt infanteri under ett fältslag. Var och en av de fem brigader som von Stedingks kår bestod av var utrustad med en bataljon jägare. Fyra av dessa, tillsammans med en bataljon ur Värmlands fältjägare, under major Wilhelm von Döbeln, sattes in mot staden. De mötte hårt motstånd och en fullskalig strid i bebyggelse inleddes. Svenskarna bröt sig in bland husen, ockuperade dem ett efter ett, trots våldsam beskjutning från samtliga fönster. De avvärjde en kavallerichock med väl organiserad musköteld. Det är svårt att avgöra exakt hur viktig den svenska insatsen var, till sist hade von Bülows styrkor vunnit övertaget och fransmännen lämnade staden.

Den sjätte koalitionen mot Napoleon hade vunnit slaget vid Leipzig. Totalt hade 100 000 man förlorats på fälten, stupade, sårade, tillfångatagna, fransmännen obetydligt talrikare än koalitionen. Napoleon drog sig över Rhen, tillbaka till Paris, där koalitionen – nu utan Sverige – hann ikapp i mars 1814. Napoleon tvingades abdikera och sändes i exil till ön Elba i Medelhavet.


Detta var Sveriges sista strid på kontinenten, efter mer än tvåhundra år av stormaktsvisioner. De totala förlusterna för den svenska armén var 178 man, varav 46 stupade. Karl Johan kunde nu, samtidigt som han förföljde fransmännen in i dagens Belgien, använda sin nordarmé för att tvinga danskarna att ge Sverige deras ultimata pris för sin medverkan vid Leipzig – Norge, kompensationen för det förlorade Finland. Detta slogs fast vid den s.k. Kielfreden den 14 januari 1814.


Norrmännen fann sig inte i detta byte av herrefolk och under sommaren 1814 marscherade svenska armén, som stått på krigsfot hela våren, in i Norge och slog ner allt organiserat motstånd. Det var inte mycket, det hade danskarna sett till tidigare. Den union mellan Sverige och Norge, eller drömmen om en nordisk union, var per definition en ockupation, ett historiskt faktum vi i Sverige bör förhålla oss till med mer tydlighet i de oroliga tider vi idag lever med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar