onsdag 8 oktober 2014

Generalsfabriken


Så tidigt som i november 1920 skrev han en lista. Den dyker upp i hans nästan okända memoarbok om upplevelserna under första världskriget. Det är redan här han märker ut den policy han skall skapa tjugo år senare, de viktigaste kvalifikationerna för en general:

– Sunt förnuft.
– Professionellt utbildad.
– Fysiskt stark.
– Gladlynt och optimistisk.
– Resursstark.
– Extremt lojal.
– Beslutsam.

Den dåvarande översten George C. Marshall nämnde ingenting om de typiska drag hos en militär ledare som Carl von Clausewitz skulle ha tryckt på, som den där förmågan att kunna se och känna slagfältets natur. Det var istället raka rör som gällde och Marshall visste vad han talade om, han hade de senaste åren arbetat intimt med generaler, främst med den store John Black Jack Pershing och projektet att skapa och leda den moderna, amerikanska massarmén i Europa. Hans lista var därför mycket amerikansk, dels därför att den byggde på traditionell amerikansk doktrin, dels på så vis att listan helt saknade generella termer, varje potentiell general förväntades på egen hand stå upp för sina egenskaper.

Bradley, Gerow, Eisenhower och Collins

Det är talande för George Marshall som person, att han skrev sina enda memoarer tidigt i livet, långt innan hans i särklass största bedrift i karriären, inklusive Marshallhjälpen på 1950-talet. Han skrev inget efter andra världskriget, erbjöds visserligen en stor summa pengar för att författa en bok, en miljon dollar, men han tackade allra ödmjukast nej. Motivationen var den att det skulle bli allt för pinsamt för alla. Integritet var ledordet hos Marshall, ord och inga visor från generalen som utnämndes till sitt väldiga krigsämbete, amerikanska arméns stabschef, den 1 september 1939.

Han hade varit tillförordnad i tjänsten sedan den 1 juli och var väl medveten om att kriget var i antågande över Europa. Situationen var densamma som för hans mentor, Pershing, tjugo år tidigare. Amerikanska armén, som fortfarande innefattade flygvapnet, bestod av 120 000 man och några dubbeldäckare. Bulgarien hade större stridskrafter än USA och Marshall betraktade sitt arbetsmaterial som tredje klassens armé. Det första han gjorde som arméchef var att ta lätta kryssaren USS Nashville till Buenos Aires. Uppdraget var viktigt, han skulle förhandla om rättigheterna till en argentinsk undervattenskabel över Atlanten för amerikansk, militär telegraftrafik till Europa – i den händelse kontakten med Storbritannien bröts.

Marshalls gossar

Med på resan hade han en adjutant som han hade gott öga till, en överste vid namn Matthew Ridgeway, snart en framstående general inom de luftburna trupperna och en hjälte under Koreakriget. Inför Ridgeway avslöjade Marshall att han hade för avsikt att sparka stora delar av den amerikanska seniora officerskåren. De var allt för trötta och efterblivna för att kunna möta de nya kraven han måste ställa. Han menade att amerikanska armén måste stöpas enligt tumregeln att man kommer att bli tvungna att gå ut i strider de rimligtvis aldrig skulle kunna förbereda sig för. Marshall sa att han inte ville hamna i samma situation som Pershing under första världskriget, som tvingats städa i sin officerskår mitt i stridens hetta. Det var en tuff regim han förberedde under sin argentinska resa.

Mycket riktigt, vid hemkomsten till Washington DC gav han avskedshandlingar till över 200 generaler och överstar, varav flera fick gå i förtid med full pension. Han kallade också till sig än fler högre officerare och gav dem uppdraget att sätta upp nya divisioner, men utan möjlighet att senare få leda dem i strid. Mellan hösten 1939 och sommaren 1941 stöpte general Marshall om hela ledarskiktet i den amerikanska armén. Skickliga, yngre officerare kunde se sig befordrade mycket snabbt. Dwight D. Eisenhower var överstelöjtnant vid andra världskrigets inledning i Europa. När han väl förflyttades dit på våren 1942, som sambandsofficer, var han generallöjtnant, snart fyrstjärnig general.

Krueger, McArthur och Marshall

Faktiskt, Marshall behöll endast två generaler från första världskriget, Walter Krueger och Douglas McArthur, tredje arméns grundare respektive militärkommendant på Filippinerna. Det är inte undra på att översten, snart brigadgeneralen George S. Patton, åldermannen i sällskapet, kände sig orolig i den mördande konkurrensen. Han bad till Marshall att få ta befäl över vad som helst, om än så bara en pluton, bara han fick strida. Han behövde inte oroa sig, hans plats var säkrad och mer därtill. Examen i Marshalls hårda skola innan USA gick med i kriget skedde bl.a. i Louisiana sommaren 1941, under de gigantiska militärmanövrar med hundratusentals deltagande soldater, som han iscensatte i södra USA. Här spikades de inledande fältgeneralerna, men flera av dessa kom att förlora sina poster i början av deras engagemang i kriget.

Marshall hade försatt den traditionella amerikanska militärkulturen på överväxel. Ett flexibelt utbyte av militära chefer hade alltid varit en föredragen metod i USA. Den etablerades redan av George Washington och utvecklades av Abraham Lincoln, vars uppenbara problem med arméns ledning under inbördeskriget var legendarisk. Under andra världskriget skulle amerikanska bataljons-, regements-, brigads- och divisionschefer erhålla i genomsnitt endast 60-70 dagar att visa framfötterna på. Det fullständigt meritbaserade systemet var hänsynslöst, men heller inte fördömande. Att bli utbytt behövde inte innebära att man satt ut resten av kriget bakom ett skrivbord i Tulsa, det fanns åtskilliga exempel på officerare som lyfts bort från slagfältet, bara för att i ett senare läge återkomma och t.o.m. bli generaler. Marshall krävde att systemet var så pass lyhört att man snabbt skulle kunna ersätta en befälhavare vid rätt tillfälle, med rätt person.

Roosevelt, Allen och Patton

Vid andra världskrigets slut hade general Marshall skapat världens största armé om nio miljoner man och med det världens största flygvapen. USA hade också världens modernaste armé, den bäst utrustade, ekiperade och gödda. Det var en armé som slagits på samtliga stridsscener runt klotet, man hade stridit i tropikernas djungler, utfört komplexa landstigningar från haven och kämpat i Nordafrikas öknar, i Italiens berg, i Ardennermassivets snö, på Europas gator och torg, man hade hoppat i fallskärm från luften och släppt två atombomber över fienden. Man hade alltid löst sina stridsuppgifter med effektivitet och snabbhet, dessutom med de minsta egna förlusterna av alla arméer under kriget. Amerikanska armén uppvisade en utomordentlig kvalitet vad gällde ledarskap och ändå var man inga von Clausewitz, med några få undantag kunde man egentligen inte mäta sig med de tyska krigshundarna.

Marshall var medveten om detta, varför hans system sattes i verket. Han mejslade fram de bästa hans armé kunde uppbringa, oavsett ledarskapets bakgrund, om man var stamanställd eller reservist. Han gjorde det med stenhård konkurrens som urvalsmetod. Många historiska bedömare har sagt att den amerikanska officerskåren var som bäst under andra världskriget, men det skedde också till ett pris. Behovet att favorisera sina favoritsöner i syfte att säkra lojalitet är alltid närvarande i alla byråkratiska system, så även i de militära. Till sist cementeras svågerpolitiken och nepotismen, det skedde i den amerikanska krigsmakten 1951, då utbytesurvalet baserat på merit ersattes av det nuvarande systemet med rotation av högre officerare. Idag får endast fyrstjärniga generaler sparken och det sker inte av Pentagon, utan av civilister.



Israels försvarsstyrkor, IDF, anammade från början Marshalls läror. Det är inte så konstigt, den största delen professionella högre officerare som anslöt sig till israelerna vid frihetskriget 1948, var amerikaner. Det meritbaserade israeliska befordringssystemet har tjänat dem väl genom decennierna, även i fredstid. Det är unikt i världen med bataljonschefer i tjugoårsåldern och brigadchefer vid mitten av de trettio. Det har ständigt vässat det israeliska försvaret och utgjort en avgörande faktor för deras enastående framgångar. Ironiskt nog var Marshall, som vid Israels bildande var USA: s utrikesminister, en motståndare till nationsbildningen. Han varslade om det kommande kriget och ansåg president Truman vara populistisk inför det kommande valet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar