söndag 26 oktober 2014

Farsalos 48 AD


Knappt femtio år innan Kristi födelse, enligt vår tideräkning, hade det antika Rom existerat i nästan ett halvt millennium. Från ett litet men ambitiöst konungarike, där dagens moderna Rom fortfarande ligger, via en turbulent period av republik och ett fullskaligt kejserligt imperium, färdades en av världshistoriens främsta kulturer genom sammanlagt ettusen år av existens. Som en röd tråd mellan djävulska intriger och blodiga maktkamper fanns där endast en gemensam nämnare under hela denna romerska metamorfos – krigsmakten, den romerska legionen. År 48 f.kr. möttes två härar bestående av romerska legionärer vid dagens grekiska Farsala för att utkämpa det mest avgörande fältslaget i vad som snabbt blivit det Romerska inbördeskriget.

Slaget vid Farsalos var avgörande därför att det placerade Julius Ceasar i ledningen för den romerska republiken. Farsalos markerade samtidigt början till slutet för samma republik. Slaget är också intressant ur ett militärhistoriskt perspektiv eftersom romersk stridskonst aldrig ställts så i förgrunden som när legionen bekämpade sig själv.

Ceasar

Upptakten utgjordes av Ceasars marsch mot makten*. År 49 f.kr. hade han korsat floden Rubicon i norra Italien med en legion, den 13: e, en handling för alltid inskriven i historien som en av de stora, ödesmättade gärningarna. Genom att bryta mot regeln att inte beträda det romerska Italien med trupp, kunde den segerrike Ceasar från sitt maktcentrum i Gallien utöva ett enormt tryck på Rom. Tärningen hade kastats, Ceasar bokstavligen trängde ut rivalen Gnaeus Pompejus Magnus ur Rom och sätta sig själv som ledargestalt för senaten. Pompejus flydde söderut, tillsammans med lojala optimater**, till Brundisium – dagens Brindisi. Ceasar förföljde honom även dit och Pompejus tvingades fly över Otrantosundet till det romerska Makedonien. Ceasar saknade marina resurser och kunde inte upprätthålla förföljandet, vilket Pompejus var medveten om. Pompejus lämnades ifred medan Ceasar rensade upp bland hans anhängare i Spanien och därmed säkrade den västra delen av Medelhavet.

Pompejus, vars karriär liknade Ceasars, från politiker till statsman och militär, var nu tvungen att sätta upp en ny armé i öster. Den romerska konflikten drog nu även in det egyptiska inbördeskriget utmed Medelhavets sydkost, mellan farao Ptolemaios XIII – blott ett barn – och dennes storasyster, prinsessan Cleopatra. I Afrika tyckte sig nämligen Pompejus se framgångar, eftersom Ceasars, i hans tycke, misstag att satsa på Cleopatra inte såg ut att betala sig. Ceasars makt var därmed inte konsoliderad, det romerska imperiets storhet spelade i detta läge mot hans intentioner. Därför var hans militärstrategiska situation relativt svag. Bollen var hans, han var tvungen att slå Pompejus och han måste göra det snabbt innan rivalen stärkte sina positioner ytterligare, vilket innebar att han måste föra sina tillgängliga legioner över till Makedonien – ett uppenbart vågspel.


Den romerska legionen femtio år före Kristi födelse hade vid det laget väl påbörjat sin transformation till toppen av sin förmåga, något den skulle nå nästan hundra år senare. Från början en klassisk antik krigsmakt, sammansatt av deltidssoldater från bondeskrået, under den romerska monarkin, hade legionen efter general Gaius Marius reformer 107 f.kr, utvecklats till en professionell, multinationell kår. Det var skillnad mellan legionen och den romerska armén, där det större begreppet innefattade även lokalt rekryterade eller köpta soldater som nödvändig utfyllnad vid strid och ockupation. Legionen var den i särklass mäktigaste maktfaktorn i Rom, så pass att den var förbjuden att beträda staden Rom. Detta för att legionen, trots dess plikt och ära att beskydda Rom, knappast var en homogen armé. De olika legionerna styrdes och motiverades av de generaler/konsuler som skapade dem. Legionen var också det viktigaste forumet för klassresa i det antika Rom och därför mycket populär.

Samtidigt var legionen oerhört dyr att upprätthålla, vid sidan av själva Rom, en metropol som i sitt största format rymde otroliga sju miljoner människor, var den utan konkurrens den mest kostsamma institutionen. Att avlöna, transportera och underhålla legionerna över hela imperiet var en monstruös apparat i ett samhälle som nästan helt saknade administration. Rom levde ur hand till mun, staden kunde egentligen inte bära sin egen tyngd, dess pulserande liv utan egentligen ledning tvingade de styrande att föda invånarna genom bidrag. Successivt sög man genom beskattning ut landsbygden på resurser, vilket ledde till att landet utarmades och människorna flyttade till – Rom. Staden växte ytterligare, vilket än mer ökade behovet av allmosor till folket, något som i sin tur tvingade makthavarna att söka nya resurser allt längre ut. Detta nollsummespel var motorn bakom det romerska imperiet, en gigantisk välfärdsstat som åt sig allt mer utåt, tack vare legionen och armén. Så länge den stående legionen erövrade nya territorier kunde den försörja sig självt, men i perioder av stiltje och konsolidering belastades Rom med än större kostnader – som nu, år 49 f.kr.


Pompejus hade stöd av romerska flottan, inte minst genom sin gamle antagonist i senaten, general Marcus Bibulus. Denne Bibulus ledde en stor flottenhet i Otrantosundet, som effektivt hindrade Ceasars överfart. I november 49 f.kr, när krigssäsongen lagt sig, lät sig Bibulus luras av Ceasar när denne skeppade över en minoritet av sin här, enbart två legioner, över Adriatiska havet, lämnande resterande tre kvar i Italien med hans närmaste förtrogne, general Marcus Antonius. Ceasar gick iland i Epirus, ett närmast sägenomspunnet område i vad som idag är gränstrakterna mellan Grekland och Albanien. Hans position var svag, det var vinter, inget kunde odlas, invånarna var romerska medborgare och därmed fredade för plundring – om inte annat för Ceasars behov av god politisk propaganda – så allt underhåll måste komma över havet, där Bibulus inte skulle låta sig fintas en gång till. Inte heller Bibulus situation var den bästa, även hans underhåll låg i träda under vintersäsongen och han fann det mycket svårt att upprätthålla blockaden kontinuerligt. Hans ansträngningar kostade honom hälsan och han avled någon gång i början av år 48 f.kr.

Pompejus kände segervittring. Under lågsäsongen lät han sina trupper endast övervaka och hindra Ceasars tillgång till förnödenheter, tids nog skulle det bli tid för batalj. Ceasars två legioner led, hungern hotade, det var kallt och eländigt. Dock, de var härdade och ärrade gamla veteraner från det galliska fälttåget, deras lojalitet sviktade inte. De smärre strider som drogs igång visade på deras förmåga. Markus Antonius jobbade samtidigt på andra sidan för att ta sig över Adriatiska havet med sina tre legioner. Ny chef för Pompejus flotta var Lucius Libu, uppenbarligen inte lika ihärdig amiral som Bibulus. I mars månad år 48 f.kr, genom en kombination av list och direkt konfrontation, lyckades Antonius komma över havet och sälla sig till sin ledare i Makedonien. Resultatet var en förnyad kraft i Ceasars kampanj. Det var nu hans syfte att som underlägsen aktör gå till attack mot Pompejus positioner.

Pompejus

Samtidigt som de militära manövrerna spelades ut i Makedonien bedrev Ceasar en omfattande rekryteringskampanj för att förstärka sina legioner. En historisk viktig person som för första gången deltog i dessa sammanhang som lärling, var den 15: årige Gaius Octavius Thurinus, vars mor var systerdotter till Ceasar. Fyra år tidigare hade Ceasar adopterat Octavius som sin egen son, en gärning som därmed skulle skapa den första kejserliga ätten i Rom. Ceasars namn är för alltid förknippad med ordet kejsare, men Ceasar var aldrig kejsare, ingen kallade honom för det, inte heller han själv. Han var konsul, skulle senare bli diktator, en faktisk titel som han valdes till av senaten. Hans fotavtryck i den romerska historien var dock så stort och tungt att hans vilja att styra republiken förbannade dess fortlevnad. Hans adoptivson Octavius skulle färgas starkt av Ceasars arv och den tid han levde i. Han skulle senare befästa republikens fall tjugo år senare.

Man kan inte nog underskatta Pompejus respekt för Ceasar. Han hade trots sin relativt framgångsrika svältkampanj ändå förskansat sig i sin bas, hamnstaden Dyrrhachion – Durrës. Staden var svårintaglig, omgiven av befästa kullar, så istället för att direkt anfalla med sina underlägsna styrkor, lät Ceasar prova en taktik han med framgång använt vid Alesia, Gallien, 52 f.kr. Trots uppenbara strategiska svårigheter uppförde han en palissad runt Dyrrhachion. Ceasar visade här hans absoluta förtroende för sina legionärer, som inte bara var formidabla soldater, utan även framstående fältarbetare. Han måste ha haft förmågan att förmedla en stark känsla av vördnad till sina män, som de omsatte till plikt och lojalitet. Trots detta blev Dyrrhachion ett bakslag. Två galliska legosoldater – ej legionärer – i Ceasars led hade försökt stjäla pengar ur förbandskassan och undvek bestraffning genom att fly över till Pompejus. På så vis lärde sig Pompejus om Ceasars svaga punkter och anföll där med samlad kraft. Ceasar tvingades retirera, men Pompejus avböjde förföljande av rädsla för Ceasars rykte om falska reträtter.


Ceasar sökte nu aktivt ett avgörande. Hans position var än svagare nu och han satsade allt på ett kort, ett fältslag. Han visade sina intentioner genom att samla sina styrkor och förbereda för strid. Pompejus hade önskat att fortsätta svältkampanjen, som uppenbart var framgångsrik, men olika faktorer spelade in och han kom att acceptera Ceasars invit. Pompejus kunde inte gärna vika sig inför sina män, han hade överläge, det kunde varje enskild soldat se. Han trodde också att Ceasar nu var påtagligt försvagad och desperat. Dessutom, han kunde inte vänta hur länge som helst, vårsådden var satt, snart skulle den skördas och Ceasar, som kontrollerade Rom, var stadd i kassan. Datum för slaget har av forskarna satts till den 9 augusti 48 f.kr. Det är baserat på vetskapen om jordbrukets kalendrar vid den tiden, i relation till tidslinjen för de efterkommande händelserna. Platsen har länge varit ett ämne för kontrovers eftersom namnet Farsolos förkom lite här och där i det historiskt tunga Grekland. Man har dock på senare tid spikat platsen till ca fem kilometer norr om dagens Farsala i södra Thessalien, på motsatta, norra sidan av floden Enipeas.

Uppställningen för slaget var klassiskt romerskt på båda sidor, med kohorterna – 6-8 centurier – om närmare 500 man vardera, formande i bästa fall ca 10 fyrkanter inom ramen för varje enskild legion (ca 5 000 man). Legionärerna utgjorde det s.k. tunga infanteriet med sina stora sköldar och kastspjut, de ställdes upp i linje. Bakom dem stod de rekryterade soldaterna, kanske kallade det lätta infanteriet. Kavalleriet grupperade separat, avsedda för flankangrepp och spaning. Ceasar räknade 80 kohorter på sin sida, vilket ger en missvisande slutsumma. Vid den här tiden var Ceasars legioner kraftigt decimerade av sjukdomar och strid. Man har därför uppskattat hans faktiska styrka av sammanlagt sju legioner till drygt 20 000 man, d.v.s. hälften av den korrekta siffran. Till detta kom mellan 5 och 10 000 man värvat fotfolk. Hela hans svaga kavalleri om 1 500 man var värvat folk. Motsvarande siffror för Pompejus armé var 11 legioner om drygt 80 kohorter och 45 000 man, plus 5 000 man värvad trupp och ett stort kavalleri om kanske närmare 8 000 ryttare. Kavalleriet skulle spela en huvudroll i vad som såg ut som en ojämn strid.


Den faktor Pompejus skulle ha kalkylerat mer noggrant var kompetens och stridslystnad. Ceasars män tillhörde gamla, beprövade legioner, med benämningar som Legio X Equestris, Ceasars första, egna legion, från början ett kavalleriförband. Där fanns VIII Augusta, ett av Pompejis en gång egna. IX Hispana, den nionde legionen som snart skulle försvinna i Kaledonien, d.v.s. Skottland, enligt sägnerna, samt XII Fulminata. Nyligen av Ceasar, för det aktuella syftet, uppsatta legioner, men ledda och inspirerade av veteraner, var kommande elitenheter som Legio I Germania, III Gallica och IV Macedonica. Från Julius Ceasar, genom generalerna – legatus – Marcus Antonius, Cornelius Sulla och Domitius Calvinus, via legionscheferna – tribunis, kohortscheferna – primipilares, till centurions och soldaterna, var hären som en enda kropp. Detta var nödvändigt för den romerska taktiken skulle nå full utdelning. Pompejus större här bestod enbart av nyligen uppsatta legioner som även leddes av konverterade krigsledare utifrån. Hans generaler, Domitius Ahenobarbus och Metellus Scipio, var visserligen erfarna ledare av legioner, men det hade inte funnits tid att utbilda befälskåren och soldaterna fullt ut. Pompejus kom att förlita sig på hans stora övertag i kavalleri som en snabb lösning på affären för dagen.

Det var även tryggheten i att stå på en högre position, med ordnat underhåll bakom sig, som spelade initiativet ur händerna på Pompejus. På ytan kan slaget vid Farsalos ses som att Pompejus var den offensiva parten, med sitt frustande kavalleri. Det var dock Ceasar som fattade tjuren vid hornen genom att leda sin här framåt över det breda ingenmansland, med sin vänstra flank, under Antonius, utmed floden Enipeas, en till synes dumdristig åtgärd om man måste retirera. Detta var provocerande. Så var också Ceasars lilla kavalleri, som defilerade kaxigt utanför den högra flanken, ledd av Ceasar själv. Pompejus borde ha förstått listen, han hade tidigare respekterat Ceasar, han borde ha insett att hans motståndare var mer än redo, att kämparna på andra sidan förklarat – segra eller dö. Pompejus kommenderade sitt kavalleri att slå ut Ceasars motsvarande på flanken, det borde ha varit en snabb affär. Ceasar agerade snabbt, han förstärkte omedelbart sitt farligt utsatta kavalleri med tungt infanteri och det är här Pompejus inhyrda krigare stöter på stålet i den romerska legionen.

Unge Octavius

Legionen var traditionellt tränade i att slåss i falang, sköld vid sköld på linje, men man hade utvecklat det vidare till en närmast konstart av effektivitet. I minsta detalj var legionären skapt för detta ändamål. Hans sköld – scutum – var stor och rektangulär, så att han kunde skyla hela sin kropp bakom den om nödvändigt och smälta den samman med kamraternas på sidorna. Svärdet – gladius – var kort och lätt. Orsaken till detta var dels sköldens storlek och vikt, vilket tvingade legionären att bruka svärdet med en hand, men också taktikens genomförande. I den trånga stridsmiljön, bakom den stora skölden, tjänade legionären på att ha ett kort och lätt svärd att lirka fram runt kanterna. Hans armar var skyddade med brynja – lorica hamata. Legionären hade även ett spjut – hasta – som var till för att inledningsvis kastas mot fienden innan han gick i närstrid med sin gladius, som var legionens huvudvapen. Romerskt, vältränat och erfaret infanteri mot fientligt kavalleri var en rysare för ryttarna. Hästarna vägrade att gå på palissaden av sköldar som tornade upp sig framför dem, samtidigt som ryttarna, ännu inte utrustade med lansar, saknade räckvidd för att nå legionärerna. Hela tiden torpederades de av kastspjut från bakomvarande legionärer. Ceasars högra flank trängde tillbaka Pompejus kavalleri.

Då anföll Antonius med sin vänstra flank. Legionärerna rusade på i snöräta linjer och brakade ihop med exakt likadana sköldar på andra sidan. Pompejus män hade nog inte lärt sig att hålla emot och hålla tätt. Antonius legionärer slogs som en maskin, visselsignaler från centurionerna och väggen av sköldar öppnades plötsligt inför de tillbakaknuffade, oordnade fienden och tusen välriktade hasta: s kastades in bland dem. Väggen stängdes lika blixtsnabbt i en rörelse, som en smäll och man tog två steg framåt, över de stupade och sårade, därefter brakade samman med nästa träff. Ny visselsignal, sköldlinjen bröts något och den chockade fienden träffades av snabba stötar med gladius mot hals eller ljumskar. Väggen stängdes igen, visselsignal, två steg framåt, över de fallna – nästa träff. En legion som fått fäste i fienden på detta vis var omöjlig att stoppa. Pompejus högra flank gav vika i total oordning, hans vänstra försvann med det flyende kavalleriet och i mitten stod man inför Scullas ännu oanvända kohorter bakom beslutsamma sköldar. Slaget vid Farsalos blev nästan till ett förintelseslag, där Ceasars armé till sist bröt linje och övergick till ren slakt av panikslagna legionärer, ännu inte torra bakom öronen.


Detta var Ceasars största seger. Hans armé hade nergjort 6 000 av Pompejus män, efter att enbart förlorat 1 200 egna. Det var en triumf för den romerska militära taktiken, för Ceasars utomordentliga ledarskap. Pompejus flydde, han seglade över Medelhavet, till Egypten två månader senare i hopp om att omorganisera sitt motstånd. Väl där mördades han nästan omgående av Ptolemaios XIII i ett försök av barnfaraonen att blidka Ceasar. Det misslyckades fatalt och Ceasar bistod istället Cleopatra med att besegra deras gemensamma fiender, hennes bror och optimaternas fäste i Egypten.

Slaget om Farsalos konsoliderade Ceasars makt över Rom och han valdes av senaten till diktator på tio år. Det var dock inte slutet på inbördeskrig. Optimaterna fanns överallt i det politiska systemet och Pompejus efterträdare, hans son Sextus Pompejus, generalen Scipio och Cato den yngre, fortsatte kampen som ytterst ledde till mordet på Ceasar, 44 f.r. Ett nytt inbördeskrig – det s.k. andra triumviratet – tog vid mellan Ceasars officielle efterträdare Antonius och den unge Octavius, Ceasars styvson. Octavius satt på lösa grunder, hans familjestatus var inte helt klar, men han hade lärt sig mycket under sina unga år. Kriget som följde skulle leda till Antonius död, Cleopatras självmord och Octavius uppgång som Rom härskare.

Han blev år 27 f.kr. Roms förste kejsare med namnet Augustus, anfader till den Julianska ätten, som styrde med järnhand över imperiet fram till år 54 e.kr, då kejsare Claudius avled.


* Pompejus hade fruktat Ceasars framgångar i Gallien, Britannien och mot goterna i norr. När Ceasars persiod som ledare i regionen var över kommenderade senaten, under Pompejus, hem honom. Ceasar vägrade lämna sin position och konflikten var ett faktum.


** Optimaterna, det s.k. konservativa adelspartiet i Rom, som sökte ökad makt till senaten på bekostnad av folktribunalerna. De hade varit i majoritet fram till tiden för Julius Ceasar. Motståndarna kallades Populares och bestod av s.k. uppkomlingar, d.v.s. inte nödvändigtvis av adlig börd, s.k. novi homines. Dessa var i sin tur ofta militärer, som tjänat sin status på annat sätt än förbindelser och familjeband. Pompejus var själv general, men ansågs av de då aktuella optimaterna i senaten att föredra framför Ceasar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar