måndag 6 oktober 2014

En extraordinär fängelsechef


Det var drygt ett år, från augusti 1945 till oktober 1946, som förseglade hans karriär på fler sätt än ett. Perioden gjorde honom känd för eftervärlden, men hindrade med allra största säkerhet hans befordran till general. Överste Burton C. Andrus var under den perioden kommendant för det fängelse som låg i direkt anslutning till det pampiga rådhuset i Nürnberg, där rättegångarna mot de ledande nazisterna hölls. Det var under hans tid som fängelsechef som de mest prominenta nazistledarna huserade under hans ansvar, bland dem Hermann Göring, Rudolf Hess och Albert Speer. Han har porträtterats på film som en struttig Patton-karikatyr, med ridpiska och blankpolerad hjälm, inte allt för intelligent. Men det är så mycket mer som definierade hans personlighet.

Sant är att Burton Curtis Andrus var en karriärofficer och disciplinryttare, han bar en blankpolerad hjälm och ridpiskan var också den ett faktum. Född 1892 i Spokane, Washington, som son till en yrkesmilitär, hade han inledningsvis sökt sig till ingenjörsyrket i kombination med reservofficersutbildning på Buffalo University, New York. Första världskriget inkallade honom som löjtnant och han kom att stanna i det militära efter det. Han tillhörde kavalleriet, men sökte sig även till flygvapengrenen inom armén, där han fick mera utlopp för sitt tekniska intresse. Hans karriär var brokig, med huvudsakligen skrivbordsuppdrag, ledarskap och utbildning inom olika tekniska institutioner. Där fanns också tjänst som Provost Marshall, d.v.s. militärpolis, samt inom Military Correction, militärfängelser, ofta då i olika uppbyggnadsfaser, han var ju ingenjör. Kombinationen kavalleri, alltså mekaniserade förband, och flygvapen gjorde att Andrus under andra världskriget sysslade mycket med luftvärn inom pansartrupperna. Han kombinerade tekniskt ledarskap med utbildning både i Europa och hemma i USA. Det fanns också tillfällen då han pysslade med underrättelsetjänst, eftersom han behärskade det tyska språket. Han tillhörde kött och potatisofficerarna, de som utvecklade och administrerade armén, som fick allt att fungera bakom kulisserna.

Fängelset i Nürnberg, med rastgården

Andrus hade goda vitsord vart än han tjänstgjorde, ansågs kompetent och pålitlig, var mån om disciplin och var en duktig pedagog. När kriget tog slut våren 1945 var han överste och G-3, d.v.s. operativ adjutant på general Dwight D. Eisenhowers stab, en mycket fin merit. Antagligen var det detta, att han befann sig mitt i ledningens blickfång, samt hans tekniska kompetens, som gjorde att han den 20 maj 1945 blev kommenderad att bygga om Palace Hotel* i det luxemburgska Mandorf-les-Bains till ett fängelse och förhörscentrum. Detta skulle bli Central Continental Prisoner of War Enclosure No. 32, eller Camp Ashcan, en av de mest prominenta allierade krigsfångelägren efter kriget. Det var hit bl.a. Hermann Göring, Joachim von Ribbentrop och Karl Dönitz hamnade. Överste Andrus blev dess kommendant efter att fullständigt byggt om hotellet till en högsäkerhetsanstalt med elstängsel och vakttorn. Den 10 augusti förflyttades de för rättegång aktuella fångarna till fängelset i Nürnberg. Från slottet Kransberg, Camp Dustbin, i Frankfurt am Main, anlände den av britterna hållna Albert Speer.

De var tjugotvå prominenta nazister som stuvades in i det gamla fängelset i Nürnberg. Andrus hade personligen översett den lätta renoveringen som krävdes för att sätta hans anstalt i ordning. Fängelset hade till skillnad från själva rådhuset klarat sig rätt bra under de allierade bombningarna. Hans uppgift hade hög prioritet och till sitt förfogande hade han ungefär ett regemente, ca 3 000 man. Det var inte enbart den inre säkerheten och den dagliga driften av ett fängelse han hade att tackla, det var också den yttre bevakningen, säkerheten i rättssalen, samt eskorten av alla tunga jurister. Andrus hade pansar i sin arsenal. Hans enhet var en fristående del av garnisonen i Nürnberg, en av de största i Tyskland. Det är viktigt att här lägga på minnet att säkerhetssituationen i det ockuperade Tyskland under sensommaren och hösten 1945 var prekär. De allierade styrkorna kunde inte förflytta sig annat än i stora enheter. Fingret var på avtryckaren hela tiden. Där fanns en påtaglig risk för att fanatiska nazister skulle försöka frita, eller rent av mörda fångarna på fängelset i Nürnberg, för att hindra deras exponering till yttervärlden. Överste Andrus gjorde sig inga illusioner.

En vanlig cell

Fängelset hade betydligt större kapacitet än för de tjugotvå första intagna, men idén var ju att flera på varandra följande rättegångar skulle ske. Man såg framför sig flera år av juridisk verksamhet. Andrus var noga med etik och etikett, de intagna skulle behandlas som de krigsförbrytare de var, utan mannamån, men han tillät inga excesser. Albert Speer beskrev Andrus som en korrekt och mycket tillgänglig fängelsechef, som dagligen hälsade på varje enskild fånge. Det gick att konversera och argumentera med honom, misshagligheter åtgärdades, det var mycket hands on med överste Andrus. De fyra militärerna, Keitel, Jodl, Dönitz och Raeder, respekterade honom mycket, det gjorde inte Göring, huvudpersonen. Stollarna, utrikesministern von Ribbentrop, pressmannen och pornografen Streicher och fackpampen Ley ställde omedelbart till med problem. Man fruktade von Ribbentrops snara självmordsförsök, som han bönade och stod i. Julius Streicher onanerade gärna inför vakterna och Robert Ley stod en halv dag och vrålade i sin cell att de lika gärna kunde skjuta dem alla på en gång. Till sist hade Göring skrikit genom matluckan att han skulle hålla käften – då gjorde han det. Riksmarskalken däremot vägrade att städa sin cell, så han framlevde sin tillvaro i smuts och snusk. Fallet Rudolf Hess var ett kapitel för sig. Han hade anlänt med flyg direkt från England och var i ett bedrövligt skick. Knappt talbar, eller till synes närvarande i verkligheten. Speer var oftast den som bistod honom vid de allra enklaste göromål. I rättssalen satt han intill Göring, som även han assisterade honom vid behov. Andrus ansåg att det flesta av Hess symtom var spel, men fick aldrig belägg för detta.

Det var Robert Ley som till sist gjorde det. Natten till den 25 oktober 1945 lyckades han hänga sig sittande i sin cell med några sammantvinande tygstycken fastsatta i en spricka i väggen. Andrus reagerade omedelbart och med kraft. En helt ny, oerhörd sträng regim inleddes. Man rev ut all armatur ur varje cell, väggarna spacklades och borden byggdes om så att de kollapsade om man ställde sig på dem. Belysningen kvällstid kom hädanefter genom den relativt stora matluckan som varje celldörr var utrustad med. Man fäste en skrivbordslampa på väggen utanför cellen, som kunde appliceras i luckan och därmed ge det slutna rummet nödvändig belysning tills det att släckning skedde klockan tio på kvällen. De intagna måste sova med händerna synliga hela tiden, eftersom man infört sekundbevakning för samtliga. Dygnet runt, sekund för sekund, allt medan de befann sig i cellerna stod en vakt och stirrade in i på dem genom matluckan. Vakterna arbetade så här i tvåtimmarsskift, roterande utmed en ganska omfattande kader. Samtidigt infördes även vissa lättnader i form av ytterligare tid utanför cellen, såsom att luncher och middagar serverades gemensamt i matsal, samt att visst terapiarbete och bibliotek infördes. Däremot förändrades promenaderna. De hade tidigare utförts i grupp, nu gjordes de individuellt.

En vanlig dag

Man oroades för Görings mycket negativa inverkan på de andra, hans dominans var påtaglig. En liten motståndsgrupp bildades kring Speer, där bl.a. Baldur von Schirach, den forne ledaren för Hitlerjugend och Gauleiter i Wien, samt tidigare finansministern Hjalmar Schacht ingick. Via dem kom mycket information om gruppens sammansättning och funktioner. Göring var ledaren, han stod i centrum för allas uppmärksamhet, ändå kom han att överlista överste Andrus. Förutom Ley var det han som snuvade bödeln på sitt största pris, bara timmarna innan det skulle ske, sent på kvällen den 15 oktober 1946.

Den mest utarbetade teorin om hur Hermann Göring tog sitt liv kom 1987 med den utförliga boken The Mystery of Hermann Goering’s Suicide av amatörhistorikern Ben E. Sweiringen. Boken låg också till grund för den kanadensiska TV-miniserien Nuremberg från 2000, med Michael Ironside i rollen som överste Andrus. Sweiringen, en skoladministratör från Forth Worth, Texas, var en framstående samlare av allsköns attiraljer som tillhört Göring. När han till sist fick händerna på den glasampull som riksmarskalken bitit toppen av för att kunna svälja sitt cyankalium, insåg Sweiringen att den tidigare accepterade teorin var omöjlig. Ampullen var allt för stor för att kunna gömmas på kroppen. Han drog följdaktige slutsatsen att Göring haft assistans vid sitt självmord och presenterade också en fullt tänkbar kandidat i löjtnant Jack G. Wheelis, en av officerarna som tjänstgjorde i fångarnas cellkorridor.

Göring efter svältkur

Wheelis stupade i Koreakriget och uppgifterna förnekades av hans hustru. Däremot är de styrkta av sonen. Flera av Wheelis kollegor och underlydande från Nürnbergtiden vittnade om löjtnantens inkorrekta relation, d.v.s. hans lite väl vänskapliga förhållningssätt till den legendariske krigsförbrytaren. Göring använde regelbundet Wheelis smeknamn, Tex, samt kallade honom The Great Texas Hunter med värme i rösten. Göring skulle, enligt Sweiringen, ha förvarat sammanlagt tre glasampuller, standardtilldelning bland nazistledarna, i en burk med hudkräm, som förvarades separat bland riksmarskalkens tillhörigheter i fängelset. Löjtnant Wheelis skulle således ha intalats, mot gängse reglemente, av Göring att hämta hudkrämen åt honom. Den aktuella burken, som inte ingick bland hans tillåtna saker, återfanns i cellen vid självmordets upptäckt.

Det är ett av överste Andrus misslyckande, behandlingen av Hermann Göring. Trots närvaron av legitimerade psykiatriker, kapten Gustave Gilbert och hans team, tog han inte hänsyn till deras råd och därför inte till de stora skillnaderna som rådde mellan de intagna. Andrus strävade efter en likbördig behandling av dem, oavsett utgångsläge, men mellan den patetiskt gråtande von Ribbentrop och den grandiose Göring var avståndet milsvid. Kapten Gilbert diagnosticerade Göring som inte bara dominant, utan även med tydliga psykopatiska drag och med mycket stark manipulativ förmåga. Riksmarskalken hade dessutom en intelligens över medelsnittet. När Göring anlände till amerikanskt förvar i maj 1945, var han på toppen av sin fetma och sitt morfinmissbruk. Efter en tumultartad dispyt med personalen i fängelset hade han drabbats av hjärtklappning och läkare varnade för att hans hälsa var mycket svag. Andrus, som var fast besluten att inte lura bödeln på någon skyldig, satte Göring under strikt diet. När det var dags för rättegång i slutet av oktober hade huvudpersonen tappat trettio kilo och han var fri från sitt missbruk. Det var en furie som tog plats i de åtalades skrank, som dominerade salen och trasade sönder chefsåklagaren Robert H. Jacksons första dag med enbart sin personlighet.

Suckarnas gång

Överste Andrus var övertygad under resten av sitt liv att han var ansvarig för Görings självmord. Innan han avled 1977, då senilitet satt in, orerade han ofta om händelsen. Han kunde inte förstå hur riksmarskalken, hans viktigaste fånge, hade lyckats gömma ampullerna, trots alla läkarundersökningar, trots regelbundna inbördes skiften och dagliga genomsökningar av cellerna. Han lärde sig aldrig om de senare uppkomna teorierna om hur det gått till. Andrus skulle givetvis ha roterat personalen hos Göring och varit uppmärksam på relationerna mellan honom och personalen. Kanske skulle han ha vikt Göring åt de lettiska soldater som han hade tillgång till. Dessa var f.d. Waffen-SS, som gått i amerikansk tjänst efter krigsfångenskap. Nazisterna fruktade letterna och Göring hatade dem, han såg dem som opportunistiska förrädare av lägre rang. Letterna, som kände sina forna herrar och talade deras språk, höll de intagna korta och de var föga imponerade av Göring, vilket drev honom till vansinne.

Elva av tjugoen intagna dömdes till döden och dagen för avrättningarna sattes till den 16 oktober 1946. Man lät bygga en traditionell galge på rastgården. Bödlarna utgjordes av reguljär militärrättslig personal, män som hängt folk på löpande band under krigets gång, militära som civila, mördare, desertörer, plundrare, krigsförbrytare etc. Överste Andrus, tvärt emot mytbildningen, deltog inte i hängningarna. Han ansåg att han inte ville närvara när de dömda avrättades, det var ändå män han hade lärt känna under mer än ett år. Det vore en förödmjukelse för båda parter, ansåg han. Von Ribbentrop var först, av naturliga skäl. Han fick ledas till galgen och grät hela tiden. Det var ett makabert skådespel som dokumenterades av närvarande press. Streicher vrålade Heil Hitler innan falluckan öppnades. Man använde rep av standardlängd, utan hänsyn till kroppstyngd. Nytt rep applicerades efter varje hängning, varför de var elastiska. Döden, för de flesta, blev därför långsam. General Keitels dödskamp var så våldsam att hans båda ögon poppade ut, de flesta drunknade i fysisk mening i sitt eget blod när halsen sträcktes sönder.


Det var det sista överste Andrus översåg under krigets efterdyningar. Hans hustru drabbades av sjukdom och den 31 oktober 1946 lämnade han Europa. Han återgick i administrativ tjänst. Han gjorde två turer som militärattaché, först som pionjär till Israel 1948, senare året därpå i Brasilien. Han gick i pension 1952 och återtog en akademisk karriär. Andrus slutade som professor i geografi och affärsadministration på Puget Sound University, Tacoma, Washington. 1969 kom han ut med boken I Was the Nuremburg Jailer.



* Palace Hotel revs 1988 och där står idag ett modernt spa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar