onsdag 1 oktober 2014

Black Jack


America has joined forces with the Allied Powers, and what we have of blood and treasure are yours. Therefore it is that with loving pride we drape the colors in tribute of respect to this citizen of your great republic. And here and now, in the presence of the illustrious dead, we pledge our hearts and our honor in carrying this war to a successful issue.
Lafayette, we are here.

Generalen förde långsamt ner handen han hållit mot mössans skärm i stram honnör. Han var djupt rörd och blev stående kvar ett ögonblick vid gravmonumentet på Picpuskyrkogården i Paris. Detta ögonblick var magiskt, det var den 4 juli 1917 och hela den franska huvudstaden var draperad med stjärnbaneret. Runtomkring gravvården defilerade tusen man ur 16: e amerikanska infanteriregementet inför presskåren.


Det var inte han som uttalade de bevingade orden, något historien ofta fått om bakfoten. Det var istället hans adjutant, överste Charles E. Stanton, brorson till Abraham Lincolns krigsminister, Edwin M. Stanton, som orsakade inte ett torrt öga i det krigsdrabbade Frankrike. USA hade återgäldat det löfte president George Washington en gång gav den forne generalen från det amerikanska frihetskriget, Gilbert du Motier, Marquis de Lafayette – att en dag skulle Amerika komma till Frankrikes undsättning. Nu var den stunden kommen.

General John J. Pershing gjorde helt om och gick långsamt tillbaka på grusgången. Solen sken från en blå himmel och det var omöjligt att tänka sig att det stora monstret härjade bara några mil därifrån. Det första världskriget hade hållit på i tre långa år. De krigförande nationerna stod praktiskt taget på knäna, de döda och lemlästade räknades redan i miljoner. Frankrike hade intecknat en hel generation unga män till nationens försvar, Storbritannien hade börjat ana katastrofen. Partnern Ryssland var på väg ut ur konflikten med en regim i fritt fall. Om revolutionen blev ett faktum skulle Tyskland kunna föra över ytterligare en miljon man till västfronten. General Pershing hade anlänt till Frankrike under stort hemlighetsmakeri redan i juni för att förbereda för sin American Expeditionary Force, AEF: s ankomst under sommaren 1917. Man förväntades vara klar till hösten och man var oerhört efterlängtade.


Bland de stora amerikanska militärledarna, från George Washington till David Petraeus, via Ulysses Grant och Dwight D. Eisenhower, sticker John Joseph Pershing ut som den historiska linjens absoluta zenit. Ingen general har någonsin markerat ett skifte i en nations militära doktrin som Pershing. Han var per definition den moderna amerikanska krigsmaktens fader. På drygt sex månader stöpte han om något som liknade en federal polisstyrka om 35 000 man, till en gigantisk och på sin tid högteknologisk massarmé med över två miljoner soldater och forslade den sedan över Atlanten till Europa. Pershing skapade även det amerikanska flygvapnet och pansartrupperna, han fostrade samtliga av de namnkunnigaste amerikanska generalerna under andra världskriget. Han kallades av vän och fiende för Black Jack Pershing, därför att han tränat och lett Buffalo Soldiers, svarta förband, och beskrivit dem i mycket positiva ordalag.

General Pershing var den ende amerikanske militär som erhöll hederstiteln General of the Armies – sexstjärnig general – under sin livstid. Han var vid sin utnämning den mest erfarne av samtliga arméchefer i den amerikanska militärhistorien. Pershing blev 87 år gammal, han föddes i Missouri året innan det amerikanska inbördeskrigets inledning, en konflikt han mindes tydligt. Han avled så sent som 1948. Hans militära karriär sträckte sig från strider till häst under indiankrigen på 1880-talet, till att vara bollplank i det sprillans nya Pentagon under andra världskriget. Han såg de första atombomberna användas och hann skönja det kalla krigets ankomst.


Född till soldat ut i fingertopparna, en benhård, aggressiv kavallerist och naturligt dominerande ledare, tog Pershing examen från West Point som Cadet Captain, Class of 1886. Hans första kommendering som ung fänrik var som chef för den militära hedersvakten under president Ulysses S. Grants begravning. Därefter bar det iväg till New Mexico, Fort Bayard och det 6: e kavalleriregementet. Under resterande 1880-talet deltog han i flera strider mot indianer utmed gränsen mot Mexiko i vad som var de sista av indiankriget i USA. 1892 befordrades han till löjtnant och förflyttades till 10: e kavalleriregementet i Montana, det första av de s.k. Buffalo Units, d.v.s. svarta soldater i den federala armén. 1897 återvände han till West Point som instruktör och det var där hans öknamn föddes. Först i formen av det nedsättande Nigger Jack, vilket berodde på att kadetterna ogillade hans hårda disciplin och stränga fysiska regim. Under hela sitt långa liv skulle Pershing stoltsera med att hans uniformsstorlek alltid var densamma.

Under det spansk-amerikanska kriget 1898 återgick han till 10th Cavallery som regementskvartermästare och slogs på Cuba, sida vid sida med blivande presidenten Theodor Roosevelts Rough Riders. Trots att han bara var en överårig löjtnant, blev han den mest betydelsefulla militära mentorn för den kavate amatöröversten Roosevelt och de blev vänner för livet. Under detta krig och under de blodiga efterdyningarna på Filippinerna, tog Pershing vid två tillfällen tjänsteledigt från den federala armén för att i frivilligförband agera i den för hans positions mer passande graden major. Detta var ett problem för alla kompaniofficerare i amerikanska armén vid den här tiden. Årtionden av relativ brist på aktivitet i en liten och undermåligt finansierad krigsmakt, hade stagnerat befordringsgången till ett stelt system av centralstyrd, politiserad utnämningspolicy baserad på tjänstetid snarare än kompetens. För en bevisligen mycket skicklig officer som Pershing, med klara ambitioner, var det förödande.

Tidigt blixtkrig

Vid 41 år, malariasjuk och dann, befordrades han till kapten på Filippinerna 1901. I verkliga livet var han bataljonschef vid 1: a kavalleriregementet, senare underrättelsechef på 15: e kavalleriregementet. En radikal förändring var dock på gång. Samma år hade Theodor Roosevelt blivit president, då hans föregångare, William McKinley, lönnmördats. Nu inleddes kulmen på den republikanska progressiva politiken. Roosevelt hade inga problem med USA som en kolonialistisk makt, tvärt om, expansion stod på agendan. Panamakanalen skulle färdigställas o.s.v. Krigsmakten fick ökade anslag, armén tilläts växa något och den 20 september 1906 kom en order från presidenten som fick arméledningen att gå i taket. Roosevelt hade varnat dem, han hade aktivt sökt befordran den vanliga vägen för den bäste officeren han kände till, kapten John Pershing. Överste vore passande, nej? Överstelöjtnant? Till sist utfärdade Vita huset en exekutiv order; befordra kapten Pershing till brigadgeneral med omedelbar verkan och ge honom en passande befattning – och så blev det.

Brigadgeneral Pershing var redan en illa omtyckt person, hans överlägsna, självmedvetna attityd, stränga disciplin och asketiska framtoning retade gallfeber på de flesta. Nu var han dock en sådan man som frodades i andras förakt, han såg det som ett mått på hans egen korrekta självuppfattning, de övrigas tillkortakommanden var deras problem. 1905 hade han gift sig med Helen Warren, dotter till den mäktige republikanske politikern från Wyoming, Francis E. Warren, en tydlig Roosevelt-man som satt i senatens militära utskott, en faktor som hjälpte honom i karriären. Under de kommande åren kom Pershing att tjänstgöra som militär attaché, observatör och rådgivare runt om i världen, i Japan, bland annat under under rysk-japanska kriget och på Balkan i Europa. Där förutspådde han första världskrigets snara utbrott i sina rapporter. 1909 återvände han till Filippinerna som chef för Fort McKinley utanför Manila och även som guvernör för provinsen Moro. Där föddes också det sista av hans fyra barn. General Pershing tycktes marschera i takt med sitt liv.

En ung överste Patton

I slutet av 1913 kommenderades han till San Fransisco för att där ta över 8: e brigaden. Han inrättade sig på Presidio med sin familj. Under 1914 ökade spänningarna utmed den amerikanska gränsen mot Mexiko i samband med revolutionen där och 8: e brigaden förflyttades till Fort Bliss i Texas. Det var meningen att hela familjen skulle följa med, men den 27 augusti 1915, mitt under det sista av flytten, drabbades Pershing av sitt livs stora kris. En brand bröt ut på Presidio och hela hans familj, sånär som på sonen Warren, som redan var i Texas med sin far, avled i lågorna, hustru och tre döttrar. Den strame Pershing begravde sin familj, lät sin syster ta hand om pojken och återgick till sitt arbete, hela tiden med ansiktet som hugget ur sten. Hans enorma självbehärskning till trots, hans få nära vänner beskrev hur Black Jack ändå hade förändrats för resten av sitt liv.

I mars 1916 bröt oroligheterna ut på allvar utmed den Mexikanska gränsen. Den revolutionäre generalen Fransisco Pancho Villa hade reagerat mycket negativt på att Vita huset erkände den nya mexikanska regeringen under Venustiano Carranza. Han hade börjat sända in patruller i USA för att bl.a. skaffa pengar genom rån. Det här gick så långt att president Woodrow Wilson, med Carranzas godkännande, kommenderade armén att slå ut Pancho Villas trupper i Mexiko. Generalmajor Pershing ledde anfallet som skulle sträcka sig nästan 570 km in på mexikanskt territorium med 4 800 man. Det var blixtkrig det handlade om, Pershing använde sig av kavalleri, beridet artilleri, kulsprutor och flygplan. Han satte även upp en motoriserad styrka med kulsprutebestyckade bilar under ledning av en tuff officer som var stöpt i samma form som generalen, löjtnant George S. Patton. Operationen, som gått till historien som Pancho Villa Expedition, eller Punitive Expedition, blev en framgång. Pancho Villa undkom visserligen, men hans militära förmåga förstördes i grunden. Det var i slutskedet av denna konflikt som förberedelserna inom den amerikanska armén för första världskriget satte igång på allvar.

En ung Eisenhower

Från början hade Woodrow Wilson vikt general Frederick Funston, en demokrat, som chef för American Expeditionary Force, AEF. Pershing hade goda aspirationer att bli en av de planerade två armécheferna under honom. Funston hade varit Pershings chef under det mexikanska äventyret, men han dog helt plötsligt i en hjärtinfarkt i februari 1917. Republikanen Pershing stod nu först på listan, han var det enda alternativet och befordrades omedelbart till fyrstjärnig general. Med detta inledde Pershing det som bara kan beskrivas som ett militärorganisatoriskt underverk. Han byggde snabbt upp formliga soldatfabriker i gigantiska tältstäder runt om i USA. Med en makalös kraft och auktoritet satte han i rask takt upp två kompletta arméer, den första och den andra, med drygt en halv miljon man i båda. En tredje armé skulle sättas upp i slutet av 1918, men skulle mest fungera i ockupationstjänst. Snabbheten underlättades av att USA för första gången genomförde en genomgående värnpliktslagstiftning, vilket var typiskt för den tidens politiskt progressiva inriktning. Dessutom brydde man sig inte om att ta fram egna vapensystem eller tekniska lösningar, utan man använde uteslutande brittisk och fransk utrustning – något som också ingick i det ekonomiska stödet till ententen.

En annan officer som blev viktig för utvecklingen var den nye Chief of Staff för hela amerikanska armén, general Peyton March. Han var i mycket mannen bakom det moderna National Guard, då han suddade ut gränserna mellan den reguljära amerikanska armén och dess reserver ute i delstaterna. Den armé som byggdes från grunden skulle ge eftermäle även under andra världskriget och för resterande delen av 1900-talet. Pershings behov skapade förutsättningarna för USA som en militär supermakt, man byggde upp organisation, logistik och framför allt kunskap inför framtiden. Däremot, både Pershing, armén och Vita huset, krävde från början att AEF skulle operera som en fristående armé i Europa, under sitt eget kommando, med eget underhåll. Det var inte mycket de övriga i ententen kunde säga om det, USA betalade redan för omfattande delar av kriget. Det var dock ingen idealisk lösning för samarbetet. De första amerikanska soldaterna började anlända till Frankrike redan i maj 1917 och det stod snart klart för de inspekterande franska och brittiska delegationerna att jänkarna var hopplöst dåligt förberedda inför vad som komma skulle. Den amerikanska armén hade ingen erfarenhet av den extrema krigsföring som utspelade sig på västfronten och framförallt fransmännen oroade sig. Under sommaren 1917 vällde de amerikanska trupperna in i Frankrike, kick off sköts dock upp till oktober.

General James Harbord

Pershing satte upp sin stab i Chaumont, Haute-Marne. Hans stabschef var generallöjtnant James G. Harbord, ett logistiskt geni som såg till att inget någonsin saknades för de miljontals soldaterna, ett typiskt signum för den moderna amerikanska armén. Som ställföreträdande stabschef skulle snart en överste vid namn George C. Marshall ta vid, en man som därmed inledde sin framgångsrika karriär som organisatör extraordinär. Ett ytterligare ansikte i Pershings stab var en major Dwight D. Eisenhower. Major Patton hade Pershing speciellt vikt för AEF: s lilla, men kavata pansarkapacitet. Pershing skulle personligen komma att befordra USA: s yngste general, en briljant stridsledare vid namn Douglas MacArthur. Vad han däremot inte lyckades med var att tillföra armén svarta soldater. Det fanns redan svarta amerikaner som slogs i Frankrike, de äldre ofta tidigare Buffalo Soldiers under Pershings ledning, män som tröttnat på att stångas med US Army och istället anmälde sig frivilliga till den franska armén. De kom i tiotusental och Frankrike tog gladeligen emot dem. Man höll dem tillsammans i två helamerikanska divisioner under franskt befäl, 92: a och 93: e infanteri. Pershing försökte få dem över till AEF – där de hörde hemma – men fick nej från Washington, president Woodrow Wilson och demokraterna var ännu allt för rotade i sin rasistiska Southern Politics.

Någonstans hade dock Pershing tagit intryck av kritiken mot honom. Den första striden som involverande amerikansk trupp i kriget skedde redan i juni 1917 och leddes av den 3: e australiska divisionen, under generallöjtnant John Monash. Pershing gav ifrån sig fyra kompanier ur amerikanska 66: e brigaden i syfte att dra lärdom av skyttegravskriget. Det var första gången i historien amerikansk trupp stod under främmande befäl. Det skedde under slaget om Hamel, en framgångsrik och snabb operation där australiensarna och amerikanerna tog territorier från tyskarna. Vad exakt Pershing lärt sig av detta är svårt att precisera. USA deltog under slutet av 1917 och början av 1918 som förstärkning vid olika brittiska och franska operationer. Gemensamt för amerikanarnas utförande av sina delar var att de drog på sig svåra förluster. Detta berodde på att man föredrog frontalangrepp, där man ännu inte lärt sig samverkan mellan infanteri och artilleri. Ett liknande problem hade man haft under det spansk-amerikanska kriget, aggressiviteten i amerikansk anfallsdoktrin. General Pershing arbetade dock utan uppehåll att förbättra sin armé. Han inrättade den första skolan för militärpolis i Frankrike och tog fram en egenhändigt konstruerad känga mot risken för skyttegravsfot, den s.k. Pershing Boot, som blev mycket populär även hos andra nationers arméer.

En ung Marshall

I mitten av september 1918 gjorde AEF sin stora entré i kriget. Pershing ledde själv anfallet mot en tysk inbuktning vid Saint Mihiel, Lorraine. Amerikanerna hade tur i det att tyskarna redan inlett en reträtt och den relativt enkla operationen blev en succé. Tanken hade varit att man skulle avancera till den befästa staden Metz, men ententens överbefälhavare, marskalk Ferdinand Foch, backade till amerikanernas stora besvikelse. Slaget om Saint Mihiel ökade fransmännens förtroende för amerikanerna. Foch lär ha sett forna dagars fransk anda i jänkarnas agressiva agerande. Fokus gick nu över till de slutliga, stora offensiverna mot de tyska linjerna. För amerikanerna blev offensiven vid Meuse-Argonne, 26 september-11 oktober 1918, det stora elddopet. Det skedde i oländig terräng i Ardennerna och det gick inte som önskat, Pershing sände ut infanteriet utan tillräcklig artilleriunderstöd och även om man avancerade, så gjorde man det under fruktansvärda förluster. Det var som en repris av misstagen i början av kriget. Pershing, som motiverat avsaknaden av tillräckligt artilleri med den täta skogen, tvingades omvärdera sitt ledarskap och klev därför av som arméchef. Istället skapade han två arméer, den första och den andra, under generalerna Hunter Liggett respektive Robert Bullard, med sig själv som armégruppchef.

Amerikanerna spelade därefter en avgörande roll i vad som har kallats 100-dagarsoffensiven, det slutliga trycket mot de nu hårt pressade tyska styrkorna. Tyskland var slaget i ett gigantiskt, i första hand ekonomiskt utnötningskrig, där USA: s nya resurser tippade över vågskålen. Tyskland var besegrat, bankrutt och hotades av revolution. General Pershing sällade sig till sin chef, marskalk Foch, i åsikten att arméerna skulle tillåtas marschera in i Tyskland och om så var nödvändigt, besegra dem fullständigt i en slutlig strid på deras eget territorium. Precis som Foch närde han åsikten att ett inte fullt ut slaget Tyskland, som tillåtits smita undan med svansen mellan benen, bäddade för en förnyad konflikt i framtiden. Till skillnad från Foch, som historien skulle glömma, kom Pershings ord, åtminstone i USA, att bära frukt. Pershing fick därför inte medverka i president Wilsons misslyckade Versailleskonferens, men han brydde sig inte. Han åkte istället hem och välkomnade de hemvändande soldaterna. Han avvecklade det han byggt upp. Totalt skulle fyra miljoner man tjänstegöra i hans armé fram till 1919, antalet förluster under kriget var 320 000, varav 110 000 döda. Därefter bantades armén ner till lite drygt 50 000 man.

De Gaulle och Pershing

Till skillnad från övriga, primära första världskrigsgeneraler gick han inte omedelbart i pension. Vissa krafter i det republikanska partiet hade idéer om att göra honom till presidentkandidat 1920, men det föll samman i partiets inre processer. 1921 utnämnde den nytillträdde presidenten Warren G. Harding honom till Chief of Staff of the United States Army, den tionde I ordningen*. I sitt ämbete gick Pershing på som en furie, försvarade den lilla armén med alla medel. Han räddade bl.a. pansartruppernas existens. Pershing gick längre än så, han förstod sig på marknadsföring och påvisade bl.a. i en stor kampanj att ett utbyggt vägnät i det på den tiden fortfarande outvecklade USA, var avgörande för nationens försvar. Överstelöjtnant Dwight Eisenhower sändes ut på en vida omskriven expedition med arméns fordon för att visa på de eländiga vägar som fanns i landet. Den s.k. Pershing Map togs fram på ett tänkt system av Interstate Highways, vilken kom att ligga till grund för reformens genomförande på 1950-talet. Pershings ambitioner låg långt före tyskarnas Autobahn.

Pensionen kom 1924, men han vilade ändå inte. Istället deltog han aktivt i de stora amerikanska folkrörelserna. Han lade grunden till ett pensionssystem för reservofficerare och inrättade Constitution Day, en dag för hyllande och åminnelse av den amerikanska konstitutionens undertecknande den 17 september 1787. 1932 belönades hans memoarer, My Experiences in the World War, med Pulitzerpriset. I militära sammanhang var han alltid en kraft att räkna med, en mentor. Så pass var denna egenskap att när andra världskriget vankades, så frågade president Franklin D. Roosevelt honom om han inte ville bli nationens Joint Chief of Staff, d.v.s. vice överbefälhavare under presidenten. Pershing avböjde, med motivationen att naturligtvis var han för gammal. Istället blev han instrumentell i utformandet av nästa generation massarmé. Hans erfarenhet av att bygga en mobilisering från grunden togs tillvara och bidrog mycket till USA: s snabba omställning från civil till militär nation. Efter det drabbades han av tilltagande senilitet och försvann ur det offentliga rummet. Sonen, Warren Pershing, tjänstgjorde som överste och adjutant till general George Marshall.


Pershing var med vid krigsslutet, han var nöjd med utfallet, att fienden så fullständigt besegrats, att ingen tvekan kunde råda om vad som inträffat. Han förfasade sig över atombomben. När han avled den 15 juli 1948 erhöll han full statsbegravning, president Harry Truman läste över hans kista och han lades till sin sista vila, såsom traditionen gör gällande för amerikanska soldater, under en enkel, vit gravsten på Arlington National Cemetery, Washington DC.



* Posten inrättades 1903.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar