torsdag 4 september 2014

Wellington och Waterloo


Det gäller att känna sitt slagfält, att ha kunskaperna för att kunna utnyttja geografi och topografi för maximal rörelse, eldkraft och underhåll när väl odjuret släpps lös. Fältmarskalk Arthur Wellesley, 1st Duke of Wellington, kände sitt slagfält nästan som sin egen ficka. Han hade levt en period i Bryssel under sin ungdom efter det att fadern gått bort 1781 och med skolkamrater hade ofta besökt det flacka landskapet som omgärdade staden. Han hade lärt sig en egenhet med den belgiska landsbygden, som han skulle utnyttja till sin stora fördel vid det fältslag som för alltid skulle placera honom i historieböckerna – Waterloo, den 18 juni 1815.

Wellington var redan känd på sin tid och hyllad hemma i Storbritannien. Han hade senast 1813 besegrat en fransk här nära Vitaria i Spanien, ledd av Napoleons bror Joseph Bonaparte och fältmarskalken Jean-Baptiste Jourdan. Det slaget markerade början till slutet på Spanska självständighetskriget 1808-1814, en bedrift Wellington till stor del kunde tillräkna sig själv. Nu hade dock Napoleon återvänt från sin exil på Elba i mars 1815 och enastående snabbt, som om han aldrig varit borta, hade han dragit samman en ny, stor armé i syfte att åter klamra sig fast vid kejsarmakten i Paris. Storbritannien, Preussen och ett helt koppel av allierade, inklusive Sverige, drog samman den sjunde och sista koalitionen för att besegra Napoleon Bonaparte. Han skulle komma att få hundra dagar i fokus.

Wellington

Det var självklart att Wellington skulle ta kommandot över den allierade armén. Britterna var i ledningen och han var den bäste. Vid 46 var han fortfarande i god fysisk trim och hade inga problem att följa sina trupper både till häst och till fots. Wellington var en produkt av det långa Napoleonkriget. Han hade bättre än de flesta lärt sig av sin motståndare, som varit en militär revolutionär knappt tjugo år tidigare. Han var en samvetsgrann fältherre, som förberedde sig väl och manövrerade sina trupper med fast hand. Han var inget militärt geni, det han gjorde följde sunt praxis, men han saknade också geniernas olater. Wellington räddes inte fältslagets kaos och han var konsekvent i sina rationella beslut. Framför allt var han en professionell soldat först och främst. Han hade inga andra maktpositioner att bevaka, utan enbart att slå fienden på fältet. Wellington kunde lika gärna, enligt egen utsago, sitta och förvalta armén hemmavid, som att ligga ute i tält på marsch. Han gillade inte slagfältet, förlustsiffrorna – The Butcher’s Bill – gjorde honom upprörd.

Napoleon däremot förväntades, både av sig själv och av Frankrike, att sopa mattan med koalitionen. Han var bevisligen en brilliant härförare, men frågan är hur han tänkte egentligen? Hans fiender skulle inte lägga sig omkull på rygg bara för att han vann ytterligare ett slag. Tiden talade emot honom och det var en känsla av sista andetaget över den gamle kejsaren och hans soldater. Napoleon var lika gammal som Wellington men i dålig fysisk form. Han hade blivit fet på Elba och han konsumerade stora mängder vin dagarna i ända. Det var uppenbart att han brydde sig mer om kejsarrollen än den som fältherre. Soldaterna jublade när de såg honom, men han hade tappat känslan för mannarna sedan länge tillbaka. Flera av hans befälhavare tyckte att han förändrats, han var lynnigare, svårmodig och klagade hela tiden på krämpor.


Upptakten till slaget vid Waterloo var typisk för Napoleon. Koalitionen förberedde en attack mot Frankrike norrifrån och drog samman trupper i Belgien och i Tyskland*. Napoleon ämnade inte vänta, utan hade för avsikt att slå åtminstone en av de två aktuella allierade arméerna innan den andre kunde komma till assistans. Om han lyckades med detta, skulle det bli svårt för den andra armén att agera aggressivt och gå till offensiv. Han skulle kunna skapa en balans baserad på fasta positioner och kanske kunna förhandla från den positionen. Det var en sund plan, alls inte omöjlig att genomföra.

I Belgien stod Wellington med 25 000 professionella brittiska soldater, plus ytterligare 6 000 knektar ur George III: s tyska legion, mestadels sachsare. De brittiska soldaterna i Europa var inte de bästa man hade att tillgå. Storbritannien befann sig i krigstillstånd med USA sedan 1812 och det hade dragit eliten över havet. Wellington hade dock för vana att träna och öva sina trupper in i det sista. Till dem slöts nu holländare, flamländare och ytterligare värvade, tyska enheter. Sammanlagt hade Wellington 68 000 man under sitt kommando. Från öster väntades den preussiska armén, under ledning av fältmarskalk Gebhard von Blücher, totalt över 100 000 man på marsch. Napoleon hade drygt 70 000 man till sitt förfogande på sin väg norrut. Hans plan var att söka slå preussarna först.

Napoleon

Wellington manövrerade inledningsvis sin armé enligt föresatsen att han skulle hindra Napoleon att skära av honom från hans huvudsakliga logistiska bas i hamnstaden Ostende. Den franske kejsaren ämnade i sin tur använda sig av detta hjärnspöke till sin fördel och splittrade sin armé i två kolonner plus en reserv. De bröt igenom den fransk-belgiska gränsen den 15 juni i riktningen Charleroi och etablera en kil mellan Wellington och Blücher. Åter igen, en typisk manöver av Napoleon. Han hade två skickliga fältmarskalkar i ledningen för sina tätkårer, Michel Ney och Emmanuel de Grouchy, med sig själv i ledningen för reserven. Uppbrytningen av styrkorna i kombination med aggressiviteten i Napoleons framstöt hade skrämt de flesta generaler till reträtt eller irrationella beslut, men Wellington behöll sin kyla. Vid midnatt den 15 juni var 1st Duke of Wellington varse om att det hans fiende nu gjort verkligen var den franska huvudattacken.

Nästa dag, den 16 juni, mötte Napoleon Blücher i slaget vid Ligny. Preussarna hade skyndat så gott de orkade och gruppering skedde i all hast, vilket kan räknas in i den svidande förlust de drabbades av den dagen. Napoleon angrep hårt, så pass att preussarnas center gav vika, medan flankerna höll tätt. Blücher lyckades dock retirera under ordnade förhållanden och trots att han lämnat kvar 20 000 man sårade och döda på fältet, var han absolut inte ur leken. Napoleon missade i hastigheten att notera preussarnas fortsatta, starka närvaro i området. Blüchers blodiga näsa hade i realiteten förvandlats till en taktisk manöver och han kunde återsamla sina styrkor vid staden Wavre. Samtidigt drabbade marskalk Neys kavalleri samman med holländska förtrupper vid Quatre Bras och svepte dem undan. Detta våldsamma och för sin tid blixtsnabba händelseförlopp innebar att Wellington kommenderade en taktisk reträtt av sin huvudarmé, tillbaka mot Bryssel. Om Napoleon nu trott att den brittiske fältmarskalken var skakad, så trodde han fel. Wellington visste sedan länge tillbaka exakt var han skulle gruppera sina trupper för strid, utmed den flacka åsen Mont-Saint-Jean, direkt söder om Sonianskogen och det lilla samhället Waterloo.


Den 17 juni. Det är oklart varför Napoleon rörde sig så långsamt dagen före huvudslaget. Han mötte upp med Neys kår först efter lunchtid. Hans plan var nu att attackera Wellingtons armé, i tron att han viftat undan preussarna. Ney meddelade honom dock att britterna inte längre höll sina ursprungliga positioner, utan att de dragit sig tillbaka närmare Bryssel. Napoleon accepterade detta, uppenbarligen utan att reflektera på att något slag inte skulle kunna utdelas förrän dagen efter, vilket gav Wellington ytterligare tid att förbereda sig, medan fransmännen måste fortsätta snabb marsch under återstoden av dagen innan bivack för natten, inom lämpligt räckhåll för britterna. Det var antagligen inte Wellingtons favoritdrag, han var själv inte helt medveten om preussarnas status vid det här läget, men såsom händelseförloppet utvecklade sig under dagarna innan slaget, satte Napoleons aggressivitet och snabba rörelse upp honom för förlust den 18 juni.

Det ösregnade hela den natten och tillvaron för alla soldaterna ute på fälten, nästan 140 000 av dem, blev outhärdligt med vattenfyllda tält och små möjligheter att hålla sig torr. På morgonen den 18 juni var marken vattensjuk och lerig. För en gammal artillerist som Napoleon borde det ha varit ett dåligt omen, då granaters och projektilers verkan kraftigt begränsades mot en upplöst träffyta. Artilleriet tillhörde ändå hans triumfkort. Sedan tretiden den natten hade Wellington varit i arbete med sin stab. Han hade sedan kvällen, via kurir, konverserat med Blücher och krävt dennes medverkan under det stundande slaget, annars tvingades han retirera ytterligare, vilket han inte ville. Blüchers stabschef, general August Neidhardt von Gneisenau, var inte nöjd. Han hade inte gillat förutsatserna för slaget vid Ligny heller, en mer eller mindre kollision mellan två avancerade arméer, som kunnat undvikas. Preussarnas kolonner var fortfarande på marsch österifrån och därmed utspridda över stora avstånd. Wellington krävde åtminstone en kår mot Napoleons kommande högerflank, vad skulle det hjälpa? Blücher, en mycket aggressiv general, var dock ute efter hämnd och kommenderade tidig väckning av general Friedrich von Bülows fjärde kår.

Blücher

Slaget vid Waterloo startade sent på dagen, inte förrän vid lunchtid. Det var Napoleon som hade initiativet och han agerade som om han hade all tid i världen. Morgondimman måste skingras och marken ges en chans att torka upp. Uppstarten var antagligen en rörlig sådan, utan förvarning, eftersom slagets inledande minut inte är dokumenterad av någondera sida, vilket alltid annars var brukligt. Det tydde på att Napoleon kanske ämnade överraska – mot en ståendes, stridsberedd här. Artilleriet hade givetvis börjat skjuta in sig tidigare än så, och projektilerna flög genom luften, kartescher exploderade i luften och soldaterna trampade oroligt i sina våta uniformer där de stod i leran. Värt att notera är att fransmännen hade att slåss i uppförslut, med britterna något högre framför dem.

Första angreppspunkt låg på Napoleons vänstra flygel, herrgården Hougoumont, som bestod av flera olika byggnader, inklusive ett kapell och liknade mest en mindre by. Positionen hölls av lätt, brittiskt infanteri, huvudsakligen kompanier ur gardesregementen som Coldstream Guards och Scots Guards. Den närstående skogen i väster, som förankrade Wellingtons högerflank, hölls av tyskt jägarinfanteri från Nassau och Hannover. Den franska manövern var ett försök av Napoleon att dra britternas reserver åt vänster, när i själva verket hans huvudanfall skulle komma 13:00 mot Wellingtons vänstra flank, i riktning byn Mont-Saint-Jean. Det var en klassisk fint, men den utpräglade infanteristriden, ofta man mot man, om Hougoumont skulle rasa hela slaget ut. Britterna släppte aldrig taget och mycket energi gick åt till vad båda sidor uppenbarligen kom att se som en huvudsak, antagligen för att de båda tydligt kunde se herrgården där den låg. Detta förhållande ger slaget vid Waterloo en irrationell implikation för Napoleons del, han lät striden om Hougoumont fortsätta, trots att krigslisten uppenbarligen misslyckats och trots att britterna fortsatt förhöll sig defensiva.


Strax före tolvslaget bröt Napoleons grande batterie, 80 pjäser, loss en massiv kanonad mot Wellingtons center. Detta markerade inledningen till det verkligt stora anfallet från franskt infanteri, som började röra på sig i långa linjer över fälten. Artilleriet var något för avlägset från målet för att vara ordentligt träffsäkert och leran tog mycket energi ur anslaget, men den brittiska centern tog mycket förluster, där de stod med gevären för fot, väntandes på order. Snart svarade brittiskt artilleri och granater började reducera det franska infanteriets numerär. Samtidigt, ungefär vid ettiden, signalerade fransk spaningskavalleri att preussiska trupper marscherade i slagordning endast ett par timmar till öster om Napoleons  högra flank. Kejsaren blev först märkbart ställd, men sände därefter meddelande till marskalk Grouchy att med sin kår skyndsamt inställa sig på slagfältet och angripa de ankommande preussarna. Detta var lättare sagt än gjort, något Napoleon borde ha förstått, eftersom han dagen innan kommenderat Grouchy att hålla de till synes defensiva preussarna vid Wavre sysselsatta – på bajonetts avstånd. Det var omöjligt för Grouchys kår att lösgöra sig och i språngmarsch assistera kejsaren vid Waterloo. Trotts detta, Napoleon måste ha trott att han var herre över situationen, han hade initiativet, han hade tiden på sin sida**.

Cirka 13:30 avancerande franskt infanteri, 14 000 man ur den postrevolutionäre greven d’Erlons första kår, på en linje om en kilometer mot britternas vänsterflygel. Fransmännen marscherade med hänsyn till Wellingtons styrka på slagfältet, det snabbskjutande brittiska infanteriet. Greven hade formerat linjen i separata kolonner med begränsat djup för att snabbt kunna utöva konstant eldgivning i echelon framåt. En klok åtgärd, som å andra sidan minskade hans rörelsefrihet. Man svepte undan den holländske prinsen av Orange: s uppställda förtrupper, varefter man mötte 6 000 man i linje under Sir Thomas Picton. Britterna öppnade eld och under en stund stannade de franska linjerna upp och en våldsam eldstrid i echelon uppstod, inte vad Napoleon hade önskat. Soldaterna föll som käglor på båda sidorna, men fransmännens bubbla numerär skulle snart utgöra skillnaden, om inte general Henry Paget, 2nd Earl of Uxbridge***, chef för den viktiga vänstra flanken, funnit på råd.

Ney

Två brigader tungt kavalleri under Lord Uxbridge, Life Guards, Royal Horse Guards, King’s Dragoons Guards, Royal Dragoons, Scot’s Greys och Inniskillings Dragoons, kommenderades till attack med trumpeter och standar. Det franska infanteriet var inte ensamt där ute på fältet, som sig bör skyddades deras flanker av eget kavalleri, i det här fallet bepansrade kyrassiärer, med harnesk i stål. Detta hjälpte dock inte, britterna kom i en oerhört våldsam kavalleriattack nerför den flacka slänten och krossade allt i sin väg. Anfallet skedde naturligtvis inte rakt på, utan kavalleriet avancerade i gallopp i vågor, där man bit för bit trampade och högg ner motståndets formeringar från kanterna och inåt. Det var viktigt att rytteriet därefter kunde vända, återkomma bakifrån, eller vika av åt sidan inför efterkommande hot. Det tunga brittiska kavalleriets attack utgör än idag en av Waterloos militära höjdpunkter, det var ett radikalt, men kompetent genomfört större kavallerianfall. Napoleon svarade direkt med motattack med franskt kavalleri, två brigader kyrassiärer och ett par regementen lansiärer. Dessa högg in på det brittiska motståndet och en väldig kavalleristrid bröt ut. Trots den ofördelaktiga situationen och svåra förluster fortsatte de båda brittiska kavalleribrigaderna att slåss med stort mod mot det starkare motståndet, vilket bidrog till att rädda Wellingtons vänstra flank. Totalt hade Napoleon använt 20 000 man för denna del av striden, vilket åsamkade honom svåra förluster och förlorad, dyrbar tid. Preussiska tätförband var nu synliga med kikare från hans position. Läget för kejsaren var prekär, han hade engagerat allt sitt infanteri, förutom gardet och måste nu slå Wellington snabbt – med underlägsen styrka.

Vid klockan fyra, uppenbarligen utom Napoleons kontroll, ser fältmarskalk Ney i sin kikare vad han tror är en inledning till reträtt i Wellingtons center. Denna hade varit engagerad med det franska infanteriet i en brutal artilleri- och muskötbeskjutning under de senaste timmarna. Någon s.k. träff, alltså direkt engagemang, hade inte skett, men man hade gemensamt bundit upp avsevärda styrkor på båda sidor, vilket var syftet. Problemet var dock att Napoleon inte hade råd med detta. Vad Ney faktiskt såg var hur britterna förflyttade sårade bakåt från linjerna, en stor operation som mycket väl kan se ut som reträtt i en kikare från ryggen på en orolig häst. Frustrerad av vad som inte bara var tidspressen och de ankommande preussarna, utan även med Napoleons allt mer sviktande närvaro. Kejsaren var inte i form, han gnällde mest och ville helst tillbaka till sitt bekväma tält. Ney bestämde sig nu för att våga det han hade kvar – han var ju kavallerichef i Napoleons armé. Vad som skulle bli en av världshistoriens största kavalleriattacker bestod av 67 skvadroner, kyrassiärer, lansiärer och hussarer, 9 000 man allt i allo. Han kommenderade dem till full attack mot denna till synes sviktande center. Det måste ha varit en syn för gudarna, marken skälvde utefter hela slagfältet när det skinande kavalleriet passerade igenom det blesserade, retirerande egna infanteriet och mot de brittiska, huvudsakligen röda linjerna.


Vad Ney sett och vad Napoleon i sin tur betraktat hela dagen, var till vissa delar en synvilla. Det är nämligen här Wellingtons vetskap om terrängen kom att spela sin viktigaste roll. Står man på de här belgiska fälten, ser man hur det böljar framför en. Man ser enskilda höjder, men man ser inte att topografin även böjer av nedåt i förhållande till den egna positionen. Utmed landskapet vid Waterloo löper långa sänkor som från en betraktare förblir osynliga tills man faktiskt går fram till dem. Detta skapar en synvilla, som inte minst spelar avståndsbestämning ett spratt. Rakt framför de främsta franska linjerna, ännu inte uppmärksammade, eller otillräckligt rapporterade, sträckte sig en sådan sänka i västöstlig riktning. I denna hade Wellington placerat ytterligare infanteri, förutom dem Ney kunde se med blotta ögat. De hade stått där i sina formeringar under hela slaget, allt medan projektilerna fräste över deras huvuden, dessutom ofta insvepta i svidande krutrök som samlades i deras lägre position. Detta var inte enbart Wellingtons överraskning, utan såsom saker och ting nu utvecklades, även den i särklass bästa lösningen på marskalk Neys equestrianistiska sluggerfest.

Wellington kommenderade omedelbart bildande av fyrkanter. Detta var den brittiska armén huvudnummer, att snabbt och ordningsamt forma bataljonsvisa fyrkanter om 500 man i varje, grupperade med ett kompani om tre linjer på varje sida, samtliga med den långa bajonetten monterade på musköten. De placerades på djupet och inneslöt även det närvarande artilleriet. Avstånden mellan dem var mellan 50 och 100 meter. Det kan tyckas märkligt att man på detta vis placerade eget infanteri rakt emot varandra, men med vetskapen om att en normalt laddad musköt vid den här tiden hade en effektiv räckvidd på som mest 50 meter, kunde man mer än väl riskera friendly fire i en sådan situation. Nu var det upp till den enskilde soldaten att hantera sitt vapen efter de traditioner som den uråldriga brittiska armén vårdat sedan medeltidens longbowmen. Endast en professionell soldat kunde drillas på sådant vis som den brittiske infanteristen. Han var den snabbaste skytten i världen, med mer än fyra skott i minuten. Eftersom de förväntades utföra detta under av muscle memory med fienden en masse, aldrig längre bort än 50 meter, så var heller inte träffsäkerheten prioriterad. Med marken självande under dem väntade nu de brittiska soldaterna, i sänkan till större delen bestående av Royal Scot’s Guards och Royal Highlanders, skotska soldater med stora pälsskinnsmössor och kilt. De första ryttarna dök upp över krönet och striden var åter igång.


Det franska kavalleriets första våg klarade inte av att hejda sig inför det plötsliga nedförslutet, rakt mot britternas musköteld. De kom farande rakt på, in i det mördande kulregnet. Hästar viker som regel av från hinder som dessa och om de träffas drabbas de av panik, stegrar sig och tumlar runt. Många ryttare föll av i de häftiga rörelserna och föll enkelt offer för muskötelden, som aldrig avtog. De flesta galopperade vidare in mellan fyrkanterna och hamnade mitt i de uppgjorda killing zone: s, det var omöjligt att överleva där. Enligt vittnesmål var fransmännen så desperata att de i olika avsnitt utmed linjen backade tillbaka och försökte igen ett dussin gånger, andra enheter flydde hals över huvud. Det brittiska artilleriet sköt in sig mot krönet och in bland de helt uppluckrade franska linjerna. Det brittiska infanteriet fortsatte att skjuta, man sköt, laddade om, sköt igen oavsett om det fanns fiender framför musköterna eller inte. Man var en levande kulspruta. Marskalk Neys hela kavalleri slaktades framåt eftermiddagen den 18 juni. Förlusterna för de flesta kavallerienheter var 57 procentiga, det var en katastrof. De allra flesta brittiska fyrkanter hade överlevt, även om de varit hårt åtsatta. Endast ett fåtal kollapsade så att kavalleriet kom åt att hugga in på dem. När man till sist retirerade, gick de röda rockarna upp på krönet i full slagordning, de klev över de döda och sårade soldaterna och kreaturen, och de såg ut över fältet. Skottarna gav ifrån sig sina karaktäristiska stridstjut, innan de drog sig tillbaka.

Den Preussiska armén var nu inpå den franska högerflygeln. General Bülow riktade in sig på byn Plancenoit, där fransmännen samlat stora delar av sin tross. Tanken var att använda byn som riktmärke för ett snabbt anfall mot Napoleons rygg. Kejsaren svarade med att försöka förekomma Bülow med ett anfall utfört av en kår ledd av greve Lobau. Dett misslyckades helt och Loabus män retirerade och krockade med de franska soldater som var avsedda för Plancenoit. Bülow anföll med full kraft, sparade ingenting. Den franska högerflygeln sviktade betänkligt och Napoleon tog nu till den sista reserv han hade – gardet. Han sände de yngsta enheterna först, som återtog Plancenoit med sina bajonetter, bara för att kastas tillbaka av preussarna i nästa motattack. Fler gardesförband sattes in och efter klockan fem var fortfarande byn i franska händer. Inte för att det hjälpte, preussarna förstärktes hela tiden och kunde upprätthålla pressen utan att svikta.


Fortfarande med uppfattningen att situationen var under kontroll, britterna rakt fram hade uppenbarligen inte för avsikt att storma hans positioner och preussarna till höger hölls ännu tillbaka, försökte Napoleon en sista gång med ett anfall mot Wellingtons center. Det skulle utföras av hela det återstående franska gardet, den styrka som till denna stund aldrig förlorat en strid. Gardet fungerade i de flesta fall som ordningsmän i armén, deras närvaro på slagfälten var moralhöjande. De bar enligt tradition sina höga björnskinnsmössor, stora polisonger och gärna mustasch. Att bli gardist krävde lång och trogen tjänst, endast de bästa valdes ut. När nu gardet marscherade på slaglinje över de döda på fälten vid Waterloo, visste resterande franska trupper att nu var tärningen kastad. Flera franska enheter återsamlades nu för att backa upp gardet. Klockan var 19:30, det var snart skymning. En sista strid skulle de bli.

Gardet avancerade under hektiskt artilleriunderstöd. De brittiska styrkorna hade lagt sig ner för att härda ut kanonaden. Nu ställde de sig upp för att möta de ökända gardisterna med eldgivning. Det var hopplöst, gardet hade ingen chans mot anhopningen av fiendestyrkor, sköts de inte ihjäl så stacks de ner av bajonetter. Efter en påfallande kort strid tog gardet till flykten. Samtidigt bröt preussarna igenom vid Plancenoit. Napoleon var Schack Matt, han flydde lägret och lät sin armé ta sig därifrån bäst de kunde. Många kunde inte, som t.ex. gardet, som försvarat hans passage ut ur stridszonen. De erbjöds en hedervärd kapitulation av britterna, som inte önskade förödmjuka dem ytterligare. Vid nio-tiotiden på kvällen, när mörkret fallit, möttes Wellington och Blücher på slagfältet och hälsade på varandra. Striden var över, de hade besegrat Napoleon en sista gång och båda var märkbart rörda.


15 000 brittiska soldater dödades eller sårades vid Waterloo. Blücher räknade in 7 000 förluster. 25 000 fransmän lämnades kvar på slagfältet, döda eller sårade, ytterligare 8 000 blev krigsfångar.

Wellington hade tagit mycket illa vid sig av alla de döda. Slaget vid Waterloo var mycket hans seger, betydligt mer så än det var Napoleons förlust. Rent militärstrategiskt hade kejsaren kunnat segra, men det hade inte löst hans största problem, hans tid var ute. Wellington segrade genom en aggressiv, defensiv taktik. Han vek inte undan, utan lät Napoleon spela ut sin taktik och vid varje tillfälle möta honom med kraft. Kanske hade han tur med preussarnas ankomst, men det var ändå så planen var uppgjord, även om den inte spelades ut som det var tänkt. Framför allt använde sig Wellington vid ett läge, då allt såg relativt osäkert ut, av sin större kunskap om den lokala geografin. Segern vid Waterloo var ett skolexempel på rörelse, eldkraft och kännedom om slagfältet.


Den 19 juni besegrade marskalk Grouchy, fortfarande under order av Napoleon, en preussisk armé under general Thielemann vid Wavre, Därefter marscherade han hem i god ordning med de 30 000 soldater Napoleon hade behövt dagen innan vid Waterloo.

Napoleon Bonaparte togs till fånga av brittiska flottan den 15 juli 1815. Han sändes därefter till ön Saint Helena, där han avled den 5 maj 1821, 51 år gammal. Duke of Wellington blev stor nationshjälte. Han satt som premiärminister åren 1828-1830, samt under 1834. Han avled 83 år gammal den 14 september 1852.


* Varken Belgien eller Tyskland existerade vid den här tiden, de bildades på 1830- respektive 1870-talet, men jag förenklar berättandet genom att placera länderna i dagens geografiska förhållanden.

** Tidiga framgångars pris? Likheterna med general Robert E. Lees okaraktäristiska och irrationella beteende knappt femtio år senare, vid Gettysburg, är slående. Napoleons kurir lokaliserade inte marskalk Grouchy förrän klockan sex på kvällen.


*** The hero of Waterloo.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar