onsdag 17 september 2014

Lund 1676


Det slutgiltiga beslutet att gå i strid fattades den 2 december av Karl XI på svenskarnas arméhögkvarter i Benstorp*. Tiden var den avgörande faktorn för kungen. Man var helt utanför krigssäsongen och det man nu inväntade var kylan, så att Kävlingeån skulle frysa på. Kung Bore anlände mycket riktigt påföljande natt, tillsammans med ett tunt lager nysnö över de skånska slätterna. Den svenska armén låg i ett eländigt härläger vid Lilla Harrie, man saknade proviant och framför allt ved. Soldaterna dukade under i allsköns sjukdomar, kanske så många som 3 000 sammanlagt. Karl XI följde därför sitt svenska fälthjärta och fattade rakryggad det enda möjliga beslutet – anfall. Alternativet, att omedelbart dra sig tillbaka norrut till vinterläger i Småland, var det inte tal om. Hans far, krigarkungen Karl X, hade nog lärt honom den gamla regeln, att vid odds som dessa, med ryggen mot väggen och en numerärt överlägsen fiende framför sig, så var anfall det enda raka – men det måste ske snabbt, överraskande och mycket hårt.

Hela hösten 1676 hade svenskarna jagat den danska hären genom Skåne och Halland, utan att annat än skärmlystningar och det lilla slaget vid Fyllebro, intill Halmstad, hade utdelats mellan dem. Landskapet var utätet efter allt jagande fram och tillbaka, folket svalt och var sjuka. Skånes sparsamma skogar räckte inte till för att försörja två härar om sammanlagt kanske 30 000 individer med ved. Den danske kung Kristian V hade landstigit med 14 500 man i Råå den 29 juni i syfte att ta Skåne och Halland, till att börja med. Han önskade återställa tiden före freden vid Roskilde 1658, då Karl X tvingat danskarna att ge upp de sydligaste landskapen i Sverige, mot att inte få Köpenhamn intaget. Nu, åtta år senare, utnyttjade Kristian V tillfället väl, då Sverige var indelt i strider mot Brandenburg under det fransk-nederländska kriget, 1672-1678. Den befintliga, svenska armén i Skåne hade inte lyckats hindra danskarna, så Helsingborg, Landskrona och Kristianstad hade tagits. Kvar i Skåne under svensk flagg fanns Malmö, som var belägrat. Med nya utskrivningar i landet hade Karl XI lyckats värva en ny svensk här om 15-17 000 man, som anlänt norrifrån i augusti.

Karl XI

Ännu så länge hade ingen vågat slag. Karl hade dock hunnit fått sitt elddop som general redan den 1 augusti, under en rekognosering vid Torsebo söder om Kalmar, på väg mot Kristianstad, då två mindre kavallerienheter drabbat samman vid en bro över Helgeå. Den danska hären låg i goda läger vid Skälshög, strax norr om Lund, på andra sidan Kävlingeån. Styrkeförhållandena var mycket dåliga för svenskarnas del. Man mätte 2 000 man infanteri, 6 000 kavalleri och dragoner, plus artilleri och tross, sammantaget knappt 9 000 man. Danskarna hade fått förstärkningar under hösten och ståtade med 5 000 infanterister, 6 000 ryttare, samt betydligt mer artilleri, sammanlagt närmare 15 000 man. Danskarna hade sextio procent mer stridande trupp än svenskarna, ändå gick Karl XI till anfall. Under natten till måndagen den 4 december 1676 anlände ett kodat meddelande med kurir genom de danska leden till Fabian von Fersen, kommendant i Malmö. Kungen gick över den knappt frysta Kävlingeån med hären samma natt.

Klockan var efter fyra på morgonen och den svenska hären marscherade under mörker så fort de förmådde. Tanken var att inte väcka dansken förrän slaget skulle till, men att marschera en här på närmare 9 000 man i vinternatten lät inte göra sig särskilt tyst. Det är dock ett av mysterierna i nordisk krigshistoria att de danska trupperna vid Lund den morgonen inte hörde svenskarna skramla och tjoa fram. En senare utredning beordrad av kung Kristian gav inga reella svar. Svenskarna marscherade öster om det danska lägret. Vid Stångby, vid sjutiden, tog man sig ut på landsvägen i rak sydlig riktning mot Lund. Planen var att ställa upp hela hären i slagordning utmed vägen, riktad i nordvästlig riktning, med staden som förankring vid den högra flanken. Då skulle den vara säkrad mot kringränning. Danskarna blev varse om vad som höll på att hända först vid niotiden, då de svenske tydligt såg Lunds domkyrka i morgondiset. Efter viss förvirring fick man igång uppställningarna för att matcha de svenska linjerna. När väl diset lagt sig lovade dagen en kylig, men solig förutsättning för ett fältslag.


Den svenska hären kommenderades, förutom av kungen, av fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt, en veteran från trettioåriga kriget, som varit guvernör i Riga, Narva och Ingermanland. Högra flygeln, vid Lund, fördes av general Rutger von Ascheberg, med 1 900 man. Här befann sig även kungen, liksom fältmarskalken. Den vänstra flanken, i väster, generallöjtnant Johan Galle och 2 200 man. I mitten stod generallöjtnant Martin Schultz med 2 200 man. Det betydde att man höll ungefär 3 000 man i reserv. Danska hären fördes av Kristian V, med generalsbröderna Carl och Friedrich von Arenstorff som adjutanter och ledare av höger respektive vänstra flyglar. Kungen och hans bror, Georg av Danmark, befann sig vid den danska vänstra flygeln. Centern fördes av den tyske generallöjtnanten Gustav Adolf von Baudissin (Bauditz). De var påfallande lika i utseendet, de båda härarna. Enhetsuniformer hade ännu inte tillkommit, men regementena bar sina egna uniformer i olika färger**. Man var dock fortfarande tvungna att särskilja varandra med särskilda kännetecken, danskarna använde vita band knutna runt en arm, eller runt mössan. Svenskarna bar som vanligt lövruskor i hattarna.

Striderna började redan vid halv nio, efter en mindre dispyt mellan Karl XI och von Ascheberg, Generalen menade att danskarna var sena till fältet och man måste utnyttja överraskningen genom att bussa förtrupperna i direkt anfall mot de närvarande danska styrkorna norr om Lund. Kungen tvekade, till skillnad från idag bestod förtrupp och spaning inte av de bästa trupperna, då de förväntades offras om de red på lede fi. Nu blev det i alla fall en omfattande förtruppsstrid norr om Lund, där båda sidor fyllde på med hela tiden ankommande förband norrifrån. Von Ascheberg kastade bland annat in delar av Hans Henrik von Siegeroths kungliga drabanter och överste Baranoffs finska ryttare. Efter ett mycket häftigt fäktande fram och tillbaka stod svenskarna som herre på täppan uppe på Möllevångshöjden. Klockan var vid tio, solen tittade fram och slaget kunde börja på allvar.

Kristian V

Det var enbart på ytan som de båda härarna var lika varandra. Mellan dem skiljde en epok av militära reformer som svenskarna i mycket var, om inte bara aktiva deltagare, så även ledande innovatörer. Danskarna var mer traditionella, hindrade utav brist på stridserfarenhet. En framträdande skillnad var kavalleriets strid, som var avgörande vid Lund, där två utpräglade hästburna härar stod mot varandra. Danskarna anförde karakoll, en äldre taktik som gick ut på att kavalleriets linjer skulle avfyra sina pistoler och karbiner i omgångar mot fienden, allt medan den främre linjen gav vika för den bakre o.s.v. Taktiken innebar kontinuerlig eldgivning, om den fungerade. Karakoll var svårt att föra mitt i stridslarmet. Svenskt rytteri förlitade sig, utifrån erfarenhet, på kavallerichocken, med mindre skvadroner i tunnare led, som red an rakt mot fienden, avlossade sina pistoler när de såg ögonvitorna på fienden och högg därefter in på dem med värjorna. Taktiken var mycket effektiv, om än kostsam. Även det svenska infanteriet hade ett våldsamt anslag, där man gick nära inpå fienden innan man avfyrade musköterna och gick sedan an med bajonetter och värjor.

Det är oklart hur detaljerad Karl XI: order var inför slaget, men helt klart är att svenskarna kände från kungen, ner genom generalspersonerna, regementscheferna, ända ner till underofficerarna, att man slogs i starkt underläge. De svenska soldaterna var nyutskrivna, men de var tränade och ledda av ärrade stridsveteraner. Kanske under korum tidigt den morgonen förstod soldaterna vad som förväntade sig av dem under dagen. Det var av största vikt att fiendens antal reducerades så snabbt och effektivt som möjligt, inga kvarter skulle ges, döden var det enda fienden förtjänade. En del historiker har därför kallat slaget vid Lund 1676 för ett mord, snarare än ett fältslag.

Karl XI på fel sida av fronten

Svenskarna tog initiativet direkt, de danska linjerna engagerades och slagordningen vreds långsamt moturs i det att den svenska högerflygeln, under von Ascheberg och kungen, pressade på som värst. Kungens häst sköts under honom och han fick byta till sin reserv. Strax före lunchtid slets den danska vänstern sig loss från linjen och flydde huvudstupa norrut. Jakten togs upp omedelbart, det lilla danska infanteriet reds omkull och den Karl XI, fältmarskalk Grundel-Helmfelt och general von Ascheberg följde med, genom hela den stora, danska trossen och ända upp till Kävlingeån, där en formidabel slakt tog vid, allt eftersom danskarna försökte ta sig över den svaga isen. Den sprack givetvis och mången dansk drunknade i ån. Nu tog de höga, svenska herrarna sig för att sitta där till häst i det relativa lugnet och diskutera situationen, antagligen alldeles tagna av den särdeles lyckosamma utvecklingen. Dock, fortfarande stod merparten av hären kvar vid Lund i full strid mot en fortsatt numerärt överlägsen fiende, dessutom utan kungen. Det var en farlig situation, armén var splittrad, utan förankring vid Lund och om mannarna inte längre såg sin konung, kunde de få för sig de mest förödande ting – panik var den allra största faran på slagfältet.

En av den svenska stabens mest prominenta medlemmar var fältmarskalken och generalkvartermästaren Erik Dahlberg, född Jönsson, 51 år gammal. Han satt till häst bakom de svenska linjerna när han fick veta att högerflygeln, med kung och fosterland, ränt efter danskarna norrut. Dahlberg var en sann renässansmänniska, visserligen med fältmarskalks befattning efter många år i kronans tjänst, men även greve, arkitekt, konstnär, ämbetsman och statsman. Dahlberg var först och främst fortifikatör, alltså konstruktör av befästningar, och tygmästare, d.v.s. underhållsexpert, men det hindrade honom inte att sporra sin häst och ta kommandot över den kvarlämnade armén. Dahlberg räddade dagen, kan man säga. När kungen återkom i galopp innebar det en nytändning hos de svenska trupperna. Man anföll med förnyad aggressivitet och den danska hären sviktade under eftermiddagen för att till sist nedgöras på ängarna norr om Lund.

Erik Dahlberg

Utmattade kamperade den svenska armén på fälten intill slagfältet. De kvarvarande danskarna flydde norrut, förföljda av de svenska enheter som inte varit indelta i strid. Dagen efter, den 5 december mönstrade kung Kristian V endast 4 000 man i sitt flyktläger vid Karlskrona. Han hade förlorat 9 000 man, allt artilleri, fanorna och hela trossen. Denna tross belönade nu de utsvultna svenska trupperna under fem dagars vila. Kung Karl XI räknade samman 3 000 döda och sårade på sin sida. Det var en stor förlust även det, men segern vid Lund var definitiv.

Det skånska kriget var inte över, men styrkeförhållandena var omkastade. Svenskarna kunde svänga tillbaka pendeln. Danskarna förde den brända jordens taktik under 1677 och många byar nergjordes, vilket underlättade den kommande försvenskningen av landskapet. Kristian V försökte samma år storma och ta Malmö, men misslyckades. Hans position blev allt mer utsatt, trots att en del skåningar organiserades sig i snapphaneförband i skogarna. Den 27 september 1679 slöts till sist freden i Lund och den svenska riksgränsen till dessa dagar slogs fast.


Karl XI påbörjade arbetet med att reformera den svenska armén under den kommande rätt så fredliga tiden. Han skapade indelningsverket som skulle säkra en stående krigsmakt inför kommande oroshärdar. Han lärde sin son, Karl, vad en härledare innebär. Allt detta skulle snart behövas.


* Benstorp ligger idag i Eslöv.


** Karl XI kom att införa den blå och gula enhetsuniformen under sina omfattande reformer av den svenska armén.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar