tisdag 16 september 2014

Kriget mellan Kina och Vietnam


I början av 1979 blossade ett fullskaligt krig upp mellan Kina och Vietnam. Stora mängder kinesiska trupper trängde in över gränsen i norra Vietnam och hotade åtminstone indirekt huvudstaden Hanoi. Vietnameserna, färre till antalet men mer stridserfarna, slog hårt tillbaka. Kina återvände till gränsen. Det räknas som ett av de kortaste krigen i historien, endast 27 dagar, men sett ur det perspektivet var det mycket blodigt med stora förluster på båda sidor. Utgången av kriget var osäkert, båda parter utropade sig som segrare.

Detta var det Kinesisk-vietnamesiska kriget, en del av det kalla kriget, men effektivt undanstoppad i historien som en anomalisk parantes. Den tändande gnistan var Kambodja och upprinnelsen var den överliggande konflikten mellan Kina och Sovjetunionen. Efter 1979 fortsatte stridigheterna att blossa upp fram till så sent som 1990. När Kina idag gör anspråk på oljefyndigheter vid Spratlyöarna, 1520 km utanför den sydvietnamesiska kusten, och ämnar uppföra en betydande militär närvaro på ögruppen, gäller det att hålla denna konflikt i minnet. Det är två mycket militariserade kommunistdiktaturer som står mot varandra.

Mao och Nikita

Sedan Nikita Chrusjtjov gjort upp med det sovjetiska kommunistpartiets minne av Josef Stalin i ett hemligt tal 1956, hade relationen mellan Kina och Sovjetunionen kontinuerligt rasat samman. Den kinesiske kommunistledaren Mao Zedong var inte alls villig att bryta med stalinismen på det viset och de två största kommunistdiktaturerna hamnade i konflikt med varandra. En definitiv brytning skedde först 1968*, med uppblossade strider utmed den kinesisk-sovjetiska gränsen, sedan med Maos överraskande möte med USA: s president Richard Nixon 1972, ett led i amerikanernas framgångsrika strategi att manövrera Nordvietnam till förhandlingsbordet. Resultatet av Vietnamkrigets slut innebar ett politiskt vakuum i Kambodja.

USA hade backat upp den kambodjanska regimen under president Lon Nol, medan Nordvietnam stödde de kambodjanska kommunisterna, de Röda khmererna under Pol Pot. Efter USA: s tillbakadragande från Sydvietnam 1972, störtades Lon Nol och kommunisterna tog parallellt makten i hela Vietnam och i Kambodja 1975. Under de kommande åren bröt dock Pol Pot med det sovjetvänliga Vietnam och tydde sig istället till Kina. Det var i samband med detta som de oerhörda folkmorden utspelade sig i vad som då blivit Kampuchea med mer än två miljoner dödade människor. 1978 invaderade Vietnam Kampuchea och krossade de Röda khmererna. Pol Pot flydde ut i djungeln där han upprättade gerillaläger. Vietnam blev kvar till 1989. Invasionen var Sovjetunionens svar på Kinas försök till inflytande i Sydostasien – det Kinesisk-vietnamesiska kriget var Kinas motdrag.

Kineser vid gränsen

1978 hade Deng Xiaoping blivit kinas ledare efter Maos bortgång två år tidigare. Detta markerade inledningen på den process som vi idag ser resultatet av i det moderna Kina. Deng Xiaoping närmade sig väst med handel och diplomati, samtidigt som brytningen med Sovjetunionen blev allt tydligare. I slutet av samma år signerade Sovjetunionen och Vietnam ett nytt försvarsavtal mellan sig. Den 1 januari 1979 mötte Xiaoping USA: s president Jimmy Carter i Washington. Man diskuterade bl.a. Vietnams ockupation av Kampuchea, men den kinesiske ledaren ville inte prata om Röda khmerernas terror. Xiaoping uttalade ett indirekt hot mot Vietnam – vår lille vän har blivit stygg, det är dags för smisk. USA avrådde från väpnad konflikt, Henry Kissinger uttryckte sin oro, men kineserna verkade inställda på krig. Officiellt var Pekings aggressivitet ett svar på Vietnams ockupation av Kampuchea, men också deras övertagande av Spratleyöarna, samt – en gammal klenod i folkrättsliga sammanhang – Vietnams dåliga behandling av de etniska kineserna i landet.

Den 15 februari deklarerade Den Xiaoping att Kina förberedde en militär straffexpedition mot Vietnam. Dagen efter hotade man direkt Moskva med att minsta sovjetisk rörelse att bistå Vietnam skulle mötas med fullskaligt krig från kinesernas sida. Vid den här tiden höll Kina 1.5 miljoner soldater utmed gränsen mot Sovjetunionen. Man upprättade nu en armébas vid den vietnamesiska gränsen, man införde en militär buffertzon och evakuerade 300 000 människor längre in i landet. Anfallsdatum var satt till den 17 februari 1979.

Stridsplanerna

Den kinesiska anfallsstyrkan var inte så stor som de 600 000 man som länge angavs som deras antal. Detta var storleken på det totala antalet trupper som mobiliserades från fyra olika militärområden i Kina. Anfallsstyrkan utgjordes av 200 000 man om tre armékårer under ledning av general Xu Shiyou och den politiske kommissarien Xiang Zhongua ur Guangzhu militärregion i Nanning. Reserverna bestod av fyra kårer och ett stort antal fristående divisioner, samt en flygkår. Anmärkningsvärt är att många av de deltagande trupperna, särskilt inom underhållet, endast fyra-fem år tidigare deltagit på Nordvietnams sida mot Sydvietnam i Vietnamkrigets slutskede. Det var gamla vapenbröder på den andra sidan.

Då vietnameserna var förvarnade måste man ta deras siffror med en nypa salt. De påstådda 70 000 soldaterna kan ha utgjorts av det dubbla, såsom Kina angav dem. Det kinesiska anfallet gick genom de två nordligaste militära distrikten, de första och andra. Vardera dessa hade armékårs storlek, d.v.s tre-fem divisioner, plus något färre lokala försvarsdivisioner. Till detta slöts gränspolis och civil milis. Chefer var generalerna Dam Quang Trung och Vu Lap, båda ärrade veteraner. Förutom sovjetisk materiell hade flera av de vietnamesiska enheterna även amerikansk utrustning, beslagtagna från den tidigare sydvietnamesiska armén.

Mao och Nixon

Frånvaron av överraskningsmoment, den oländigt bergiga terrängen i norra Vietnam, samt det faktum att ingen av de kinesiska militära ledarna sett krig sedan deras skira ungdom under Koreakriget, trettio år tidigare, innebar inledningsvis inga större hinder när de igångsatte de första massiva attackerna in i Vietnam, med flyg, stridsvagnar och artilleri. Vietnameserna undvek direkt konfrontation i de nordligaste provinserna, utan förlitade sig på gerillataktik, om än mycket tung sådan. En försvarsbarriär framför Hanoi med 300 000 man höll på att mobiliseras. Kina kringrände staden Lang Son och hoppades att man inför de inledande framgångarna skulle se hur Vietnameserna tvingades plocka upp reserver från Kampuchea, själva andemeningen i deras strategi. Man ville ju heller inte reta Sovjetunionen allt för mycket.

Vietnameserna däremot hade fått rapporter från sovjetisk satellitspaning om de kinesiska truppsammandragningarna, vilka klart visade att det fanns en skillnad mellan Kinas retorik och deras militära intention. Den Vietnamesiska stridsledningen lät därför reserverna komma från Hanoi enbart. Kineserna anföll staden Lang Song, som endast försvarades av ett infanteriregemente. Striderna blev mycket hårda, men vietnameserna höll fortfarande staden vid krigets slut. När nu den kinesiska fronten stannat av var det dags för de vietnamesiska motanfallen över hela linjen. Det visade sig nu tydligt att det var två kommunistiska nationer som brakade samman, två självuppoffrande värnpliktsarméer, skolade i marxistisk militärdoktrin. Den typiska köttkvarnstaktiken dominerade med massiva första världskrigsanfall från skyttegravsställningar, med visselpipa och påsatt bajonett. Attack och motattack, det ensamma vietnamesiska regementet i Lang Song överlevde sjutton (17) kinesiska stormanfall.

Bajonetträning

Det kinesiska tillbakadragandet – efter att ha statuerat sin poäng – blev problematisk. Vietnameserna släppte aldrig taget och man hade lämnat kvar tillräckligt med trupp i bergen bakom kinesernas linje för att utdela fruktansvärda bajonettanfall i ryggen på dem. För många kinesiska förband blev det något av en Golgata. Vietnameserna följde faktiskt med kineserna in på deras territorium, tills de kommenderades tillbaka på inrådan från Moskva**. Därefter stod de där, stirrande på varandra över gränsen, flåsande av ansträngning.

Kina hävdade bestämt att man lärt Vietnam en läxa, att man visat att man när som helst kunde gå in och ta Hanoi, om så krävdes. Vietnameserna menade givetvis att man stoppade kinesernas anfall och kastade dem tillbaka. Helt klart ligger sakernas riktighet mera i vietnamesernas version, men å andra sidan, om Kina verkligen hade velat tvinga Vietnam till större eftergifter gentemot Kampuchea, så hade man lyckats, men till vilket pris? Kriget kostade i pengar så mycket att kinas ekonomiska plan för det kommande 1980 raserades. Man hade bedrivit den brända jordens taktik under sitt tillbakadragande genom Vietnam och samtliga städer och byar, samt hela infrastrukturen i den norra delen av landet var lagd i ruiner. Vietnam stod fortfarande i Kampuchea, men Kina lyckades med en omfattande propagandaoffensiv, som länge förvirrade händelseförloppen kring Röda khmerernas folkmord***.

Deng och Carter

Under de 27 dagar som detta krig pågick staplades förlustsiffrorna på varandra och propagandan duggade tätt. Siffrorna är fortfarande preliminära men ger ändå en bild av stridernas karraktär. Kina skulle ha förlorat 8 500 (egna siffror) till 25 000 stupade (vietnamesiska siffror), samt 20 000/35 000 sårade. Vietnam skulle ha förlorat 30 000 man i döda, enligt Kina och någon vietnamesisk siffra för militära förluster har aldrig presenterats. Däremot angav Vietnam att 10 000 civila miste livet. Det rör sig alltså om förluster i tiotusental under knappt en månads stridigheter.

Det här var andra gången under det kalla kriget som Kina slår ut i massiva militära operationer mot en granne, med stora förluster som resultat, bara för att därefter dra sig tillbaka efter att ha poängterat en ståndpunkt. Tidigare hade man 1962 angripit den forne allierade Indien i en två dagar lång strid i samband med en gränstvist, som kostat båda sidor ett par, tre tusen förluster. Man vet att efter den händelsen uttryckte kinesiska värnpliktiga förståndet hos sina ledare. En liknande reaktion borde ha kommit efter det Kinesisk-vietnamesiska kriget, men dessa har vi inte hört talats om ännu.

Närmast tidlös bild


* I väst blossade det upp skarpa ideologiska motsättningar mellan maoister och marxister inom både de etablerade kommunistpartierna och särskilt inom radikalvänstern, mestadels i studentvärlden. De väpnade konflikterna mellan de två stora kommuniststaterna hölls dock mycket i skymundan, tack vare mörkläggning från både Moskva och Peking. Det var svårt i många läger, även inom media, att förstå att bara några år efter segern i Sydostasien skulle kommunisterna nu klösa ögonen ur varandra.

** Den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade många observatörer på plats och allt följdes från satelliter.


*** I Sverige bidrog Jan Myrdal och andra kommunister av den maoistiska artformen till att hålla Pol Pot under armarna. Märk dock väl att varken Vietnam eller Sovjetunionen uppmuntrade till sökande efter sanning i denna fråga. En kommunist är en kommunist in i det sista.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar