lördag 6 september 2014

Hitlers gladiator


Tittar man närmare på fotografierna – och det finns många att studera, han var en av de mest fotograferade av SS: s generaler, ett riktigt affischnamn - så ser man snart något avvikande från normen. Det är givetvis uniformerna han bar och det var inte helt uppenbart, endast några små detaljer. Han bar den stilistiska tyska örnen, med vingarna utbredda, Wehrmachts tjänstetecken, på skärmmössans kulle, ovanför SS: s dödsskallemärke, och på ena ärmen, samt på vänster bröstficka. Detta var typiskt honom, den jovialiske nazisten, denne Altekämpfer, en av Hitlers allra närmaste män, han som önskade vara soldat över allt annat. Med sina uniformer signalerade han febrilt till sina kollegor i Wehrmachtjag är en av er. Med några få undantag förkastade generalerna honom, men han blev ändå en av deras trognaste försvarare inför Hitlers vrede, på fler sätt än ett.

Från första stund i livet var han Sepp med alla, aldrig Joseph. Joseph Sepp Dietrich föddes 1893 utanför äktenskapet, in i en mycket konservativ värld. Hans far var okänd och Josef växte upp i första hand med sin mor, Kreszentia, i Hawangen, i den del av Bayern som kallas Schwaben. Han fick dock snart en styvfar, kusken Palagius Milz, som kom att ha en stark inverkan på pojken. Mycket tyder på att lille Sepp inte hade det lätt i barndomen och att han därför blev en rastlös själ. Han började resa runt i Europa tidigt i ungdomen, tog ströjobb här och där, besökte bl.a. Sverige och kom att älska Italien för resten av sitt liv. Han lärde sig också italienska närmast flytande. Han var tekniskt begåvad, gillade motorfordon och drömde om att bli tävlingsförare. Dietrich lät 1913 värva sig till den kungliga bayerska armén, han ville till artilleriet som kusk, men tvingades sluta efter grundutbildningen av hälsoskäl, okänt exakt varför.

Panzerwaffe Anno 1918

När första världskriget bröt ut blev han i vart fall ändå kusk vid det bayerska fältartilleriet. Han var tapper och gjorde en liten karriär i stridens hetta, vann järnkorset två gånger och blev underofficer. Dietrich hamnade till sist, antagligen tack vare sina tekniska färdigheter, vid 13: e Sturmpanzerwagenabteilung, en av tyska arméns mycket få stridsvagnsförband. Tyskarnas stridsvagnar vid den här tiden var sorgliga replikas av britternas tanks, vilket säger en hel del om deras standard. De gjorde aldrig något väsen av sig i krigshistorien, men det hör ändå till originaliteten hos Dietrich, att han var den ende av Nazitysklands pansargeneraler som faktiskt både kört och fört befäl över en stridsvagn under första världskriget.

Han lämnade självmant armén efter krigsslutet, vilket är anmärkningsvärt i hans sammanhang. En dekorerad underofficer hade med stor sannolikhet erbjudits tjänst vid Reichwehr. Hans blivande chef, Adolf Hitler, kunde enkelt ha fortsatt som stamanställd soldat med betydligt mindre meriter än så. Hur som helst, den rastlöse Dietrich valde att lämna arméuniformen bakom sig, åtminstone tillfälligt. Han lär ha tillhört Freikorps Oberland under det bayerska inbördeskriget, men även där råder det historiska dimslöjor, en omständighet som bara kan förklaras med att han gjorde en kort men framgångsrik karriär mellan åren 1919 och 1925 inom den bayerska Landespolizei, d.v.s. delstatspolisen. Han bör därför ha haft kontakter, för han gick rakt in som Vizewachtmeister, en underofficersgrad, och läste sig sedan upp till officer och blev till sist Hauptmann, kapten.

Hitler, med Julius Schreck vid ratten

I en del historiebeskrivningar är det angett att Dietrich deltog i nazisternas kuppförsök i München 1923, att han t.o.m. stått Hitler nära i skottlinjen. Det stämmer inte, risken var nog snarare att han befunnit sig på andra sidan, i polisledet som stoppade nazisterna den där olycksaliga dagen. Det var ändå hans lockelse till radikal politik som tvingade bort honom från polisen. Vid sidan av nya ströjobb som förman i olika branscher och som tulltjänsteman, arbetade Dietrich under slutet av 1920-talet på en bensinstation tillhörande företaget Tankstelle-Blau-Bock. En av förmännen där var en Christian Weber, en fryntlig schwabare som på fritiden extraknäckte som utkastare på en ölkällare i München. Det här med utkastare och ölkällare var signifikativt för politiken i den bayerska huvudstaden vid den tiden. Weber hade en vän, en politisk ledare, som behövde mer folk omkring sig i en allt mer hektisk politisk tid. Dietrichs känningar inom polisen kunde nu ha kommit till nytta. Det är här någonstans som han kom att personligen och mycket nära lära känna Adolf Hitler, ledare för Nationalsocializtische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP. Året var 1928, d.v.s. relativt sent i historien, men Dietrich hade äntrat en organisation i stark tillväxt.

Albert Speer, Hitlers arkitekt och förtrogne, har sagt att liksom Napoleon höll sig führern med ett lojalt följe av forna underofficerare omkring sig, oborstade och brutala. Det stärkte hans egen ställning som ledare. Hitler gillade också Dietrich, som var en hårdför och modig slagskämpe, men även tillräckligt sofistikerad och lärd för att matcha führerns behov av viss stil. Han började som en av Hitlers absolut närmaste livvakter i det svartklädda Sturmstaffel, en elitstyrka nominellt underställt det betydligt större Sturmabteilung, SA. Partiet anställde honom också, på det egna förlaget Eher Verlag. Så här långt i historien finns det ett envist missförstånd i Dietrichs förhållande med Hitler. Han blandas ofta ihop med dennes chaufför, Julius Schreck – som ibland också förväxlas med Hitler själv, något som inte så sällan brukades till fördel för führerns säkerhet. Det var Schreck som stått Hitler bi vid kuppen i München och det var han som kallades Chauffeureska av densamme, inte Dietrich. Dock, han blev ändå en av Hitlers allra närmaste, den högst rankade av den lillagrupp som umgicks otvunget med führern, som kallade den egensinnige österrikaren vid öknamn i dennes sällskap och fick honom att skratta så tårarna rann. 1930 valdes Dietrich in i tyska riksdagen som representant från Nedre Bayern.

LSSAH*

När Hitler blev rikskansler 1933 utnämnde han Dietrich till chef för hans personliga vaktkompani i huvudstaden, SS-Stabswache Berlin, 120 man starkt. I slutet av samma år sammanfördes detta vaktkompani med ytterligare två enheter ute i landet, s.k. SS-Sonderkommando, specialkommandon, vid namn Zossen och Jüterbog. Dessa blev nu i sammanslaget majestät SS-Sonderkommando Berlin, en styrka av närmast bataljons storlek, helt motoriserade och utrustade med gevär och kulsprutor. Vid nazistpartiets firande av 10-årsjubileet av ölhallskuppen i München 1923, på Feldherrhalle i Berlin, deltog Dietrichs enhet som ett huvudnummer i ceremonin och Hitler utnämnde dem formellt till Liebstandarte Adolf Hitler, LAH. Standarten är SA- och SS-språk för motsvarande regemente, men LAH var ännu knappt en bataljon. Dietrich blev till på köpet SS-Gruppenführer, d.v.s. general. Han hade därmed gjort en kometkarriär i partiet med en rang vida överstigande sitt kommando, vilket var högst ovanligt i en politisk ideologi som predikade social rättvisa.

Ett mått på Dietrichs karaktär kan skönjas ganska väl i samband med de långa knivarnas natt 1934, d.v.s. utrensningarna av SA och avrättningarna av Ernst Röhm och andra ledande nazister på vänsterkanten. Det var en operation framtvingad av Wehrmacht för att de skulle ge sin lojalitet till führern. Operationen baserades på falska påståenden om ett kuppförsök planerat av Röhm. Bakom påståendena stod bl.a. Hermann Göring och Heinrich Himmler, Dietrichs chef. SS utgjorde det blodiga verktyget och inom organisationen blev det något av ett mandomsprov, eller snarare ett lojalitetstest, även för en general som Dietrich. Hans del i planen var att i ledningen för en liten grupp förtrogna, åka till ett fängelse utanför Berlin, där en högre SA-man, som han dessutom kände, satt anhållen. Mannen hade gripits av partilojal polis samma kväll och det var Dietrichs jobb att avrätta honom på plats. När de anlände till fängelset vägrade direktören att ge dem mannen, eftersom vederbörlig dokumentering saknades. Folk sändes tillbaka till domstolen för dessa papper. Med dessa i hand avrättades SA-mannen på fängelsets gård, mot direktörens protest. Vid det laget hade Dietrich redan lämnat fängelset, något direktören senare intygade i en rättegång efter kriget. Det var uppenbart att SS-generalen Dietrich tog illa vid sig av det inträffade. Enligt vittnesmål uttryckte han tvivel över det moraliska i att mörda goda fränder på falska grunder.

Dietrich t.h. med rumänska officerare

När SA blivit sidosteppade, varpå SS erhöll sin status som den egentliga enda partipolisen och krigsmakten ställde sig lojal till führern, kunde Dietrich fortsätta med det han önskade mest av allt. Han ville göra sitt militära SS-förband till en likvärdig stridsenhet med armén. Han deltog aktivt i arbetet med att skapa Waffen-SS, tillsammans med SS-Gruppenführer Paul Hausser, en av de få armégeneraler som gick över till SS och som blev det väpnade SS: s egentlige grundare. Det var klart från början att livregementet LAH skulle bli gardet i Nazitysklands väpnade styrkor, åtminstone i partiets ögon. Inom armén var man lagom roade och ett uttalat missnöje spred sig bland de högre officerarna. Waffen-SS skulle aldrig bli helt accepterade och SS-generalen Dietrich hade alltid löjets skimmer över sig bland arméns generaler.

Det fanns dock undantag och två av Wehrmachts mest kända namn blev hans närmaste vänner. Vid den här tiden, 1930-talets mitt, var Erwin Rommel – en annan schwabare – fortfarande överste, men som senare blev chef för FührerbeglleithauptquartieFührerns eskorthögkvarter – en bataljon vaktsoldater dedikerade till Hitlers skydd, som ett svar på Dietrichs LAH. Rommel hade en betydligt öppnare attityd mot nazisterna än hans kollegor, vilket tjänade hans karriär väl, men den skulle ändras med tiden. En annan viktig person för Dietrich var general Heinz Guderian. Pansargeneralen höll på att bygga upp Panzerwaffe och uppenbarligen såg han Dietrichs alldeles speciella erfarenhet med stridsvagnar som relevant. Antagligen var den lättsamme SS-generalen dessutom ett viktigt verktyg i pansartruppernas relation med führern, ungefär som Göring och Luftwaffe.

LSSAH

Inför andra världskrigets utbrott 1939 hade Hitler beordrat bildandet av en SS-division som stridsförband inom Wehrmacht. LAH hade nu bytt namn till Liebstandarte SS Adolf Hitler, LSSAH, och var organiserat som ett pansargrenadjärregemente. Den nya divisionen skulle bestå av de befintliga regementena – samtliga pansarinfanteri – inom Haussers SS-Verfügungstruppe, embryot till Waffen-SS. Det var SS-Standarten Deutschland, Germania och Der Führer, men inte LSSAH, de var exkluderade. Istället kom Dietrichs mannar att anfalla Polen inom ramen för generalmajor Herbert Lochs 17: e infanteridivision, tillhörande general Johannes Blaskowitz: s åttonde armé. LSSAH var, liksom de övriga SS-förbanden vid den här tiden, förhållandevis underdimensionerade för sin uppgift. De var utrustade med mestadels lastbilar och lätta stridsvagnar. I denna kapacitet använde general Loch dem som snabbt flankskydd under avancemanget över de polska fälten, en uppgift som gav Dietrich ett ordentligt elddop att hantera. Han avstyrde samtliga kavallerianfall som polackerna försökte sätta in i flanken. Det var en högst påtaglig uppgift, eftersom polackerna var sega, men Dietrich visste att använda sitt uppenbara tekniska övertag. Inför angreppet mot Warszawa fördes LSSAH över till general Georg-Hans Reinhardts 4: e pansardivision, där de övergick till sin egentliga roll, pansarspaning.

Det har i militärhistorien diskuterats mycket om Dietrichs kompetens som general. Tvivlen är adekvata, han var en man som i realiteten gick från att ha varit underofficer och stridsvagns- och plutonchef, till att i ett slag bli pansargeneral. Detta måste ha haft sina uppenbara följder, ändå var LSSAH ett av Wehrmachts allra främsta elitdivisioner och de kårer och den armé han till sist förde befäl över var framgångsrika, åtminstone inför överväldigande odds. Dietrich stack aldrig under stol med sina begränsningar som ledare, han förstod att han som general i första hand var en propagandafigur. Han försökte inte heller inför andra generaler framstå som deras likar. Han omgärdade sig därför med de bästa krigshundar Waffen-SS kunde frammana. Det var män som Joachim Peiper, Kurt Mayer, Hugo Kraas och Michael Wittman. Waffen-SS, till skillnad från Wehrmacht, saknade de adliga traditionerna, istället odlade man i sammanhanget en ganska nyttig allmän attityd till kommenderingar, vilket gjorde att man höll sig med några av de bästa förbandscheferna i armén. Dietrich var själv en produkt av detta, där han som kår- och arméchef alltid använde sig av kompetenta exekutiva officerare i den strikt operationella funktionen. Däremot uppvisade Dietrich stor skicklighet i mindre formationer och han behärskade Kampfgruppen fullt ut. Han kom egentligen inte till sitt esse förrän under krigets sista månader, då hans älskade LSSAH hade krympt till knappt ett regemente.

Dietrich i den ryska värmen

LSSAH stred på praktiskt taget samtliga tyska slagfält under andra världskriget, Nordafrika undantaget. Inför invasionen av Benelux och Frankrike blev man ett fullt utrustat, fristående pansargrenadjärregemente, förstärkt med ett bandpansarvärnsbatteri. Man deltog med uppmärksammad framgång i Balkan-fälttåget 1941 och uppnådde brigad status, genom att ytterligare infanteri, samt luftvärn och infanterikanonvagnar. Självklart ingick man i Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Nu blev LSSAH titulerad division, men det fanns inte tid att utrusta enligt det reglementet, så man gick i strid som en förstärkt brigad. Dess deltagande i Barbarossa blev förhållandevis kort, samtliga av de tre första SS-divisionerna, LSSAH, Das Reich och Totenkopf, skulle under hösten 1942 utrustas till i själva verket pansardivisioner. Man tillfördes därför ett komplett pansarregemente, med tillägget ett kompani tunga vagnar, Tiger 1, vilket särskilde dem från Wehrmachts motsvarande divisioner. LSSAH: s formella namn blev fr.o.m. nu 1. Panzer Division Liebstandarte SS Adolf Hitler. Man firade detta genom att kasta sig in i striderna om Kharkov i början av 1943, ett resultat av katastrofen vid Stalingrad och Röda arméns genombrytning av den s.k. Kharkovfronten. I detta sammanhang deltog enheter ur LSSAH i den s.k. Fabriaktion under februari 1943, d.v.s. gripandet och bortförandet av judar som ännu tvångsarbetade i fabriker bakom östfronten. De flesta dog i Auschwitz. LSSAH deltog även i slaget om Kursk, sommaren 1943.

SS-Oberstgruppenführer Dietrich var chef för en SS-division som deltog i mördandet av civilbefolkning. Ändå dömdes han enbart för två gärningar. Han satt av tio år av det livstidsstraff han erhöll 1946 för massakern av amerikanska soldater vid Malmedy under Ardenneroffensiven 1944. När han just kommit ut 1956, dömdes han åter i västtysk domstol till nitton månaders fängelse för iscensättandet av mordet på SA-mannen under de långa knivarnas natt 1934. I sin frånvaro dömdes han till döden av en sovjetisk domstol för krigsförbrytelser i Kharkov 1943. En av orsakerna till att Dietrich kom undan, att det fanns så begränsat med bevismaterial mot honom, var att han ofta befann sig på annan plats än där hans division befann sig. Han kallades ofta tillbaka till Berlin, inte minst av Hitler. LSSAH kom ofta att ledas av ställföreträdare och ersättare, som Theodor Wisch, Wilhelm Mohnke och Otto Kumm, samtliga SS-Brigadeführer.

LSSAH

Inför Operation Overlord, den allierade invasionen av Normandie 1944, transporterades LSSAH till Frankrike och Dietrich tog befälet över första SS-pansarkåren. Med denna stred han inledningsvis framgångsrikt mot i första hand britterna och kanadensarna, när fronten senare bröt ihop i slutet av sommaren tog han kommandot över den femte pansararmén. Orsaken till att Dietrich fick ta befälet för en Wehrmacht-armé berodde helt och hållet på attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Vad däremot Hitler, eller uppenbarligen även Gestapo, inte visste var att Dietrich i samtal med sin gamle vän Erwin Rommel, mitt under pågående strider, gjort klart för fältmarskalken att om han ämnade följa upprorsmakarna, så stod han och hans trupper på Rommels sida. Ett vittne har sagt att Dietrich uttryckligen sagt – Ni är min chef, Herr Fältmarskalk. Dit ni pekar, dit går jag. I direkt anslutning till detta samtal sårades Rommel svårt i en flygattack och låg i koma medan 20-juliaktionen spelades ut.

Tanken svindlar. Waffen-SS saknade ett gemensamt befäl, eftersom de var en del i Wehrmacht och lydde under generalstaben, OKW. Det närmaste man kom var dock Dietrich i dennes position som arméchef. Dietrich var vid det här laget i mångt och mycket Waffen-SS personifierat, en aktad och i vissa läger fruktad man p.g.a. hans nära relation till Hitler. Vad hade hänt om Rommel inte hamnat i koma, om Rommel, med sitt inflytande inom armén, även inkluderat SS-generalen Dietrich i sin del av sammansvärjningen? Hade då Dietrich kunnat tillföra resten av Waffen-SS i upproret? Klart är att flera av deras generaler, inte minst Paul Hausser och Wilhelm Bittrich, stod Dietrich nära. Om Hitler överlevt även i detta scenario, hade det räckt mot Waffen-SS? Det får vi dock aldrig svar på.

Dietrich med hustrun Ursula

Vad man dock vet är att Dietrich uppvisade en allt mer aggressiv attityd mot führern. Han fick ta befälet för den nya sjätte SS-pansararmén inför Ardenneroffensiven vintern 1944. Operativ chef för planering och utförande var egentligen generalöverste Hasso von Manteuffel, chef för femte armén. Mycket tyder på att Dietrich inte trodde på denna manöver, att precis som hans armékollegor så uppfattade han det lönlöst och ett flagrant slöseri med kompetent trupp. Under striderna i Ardennerna protesterade Dietrich i hårda ordalag mot Hitlers inblandning, han bad führern att ge befälhavarna arbetsro. Hitler exploderade givetvis i nya tirader av skummande ilska, men han lät Dietrich vara. Precis som med Albert Speer, hade han en sorts immunitet mot Hitlers vrede. Det tål i detta avseende att påminna om att varken Göring eller Himmler uppbar en sådan prestige.

När de allierade återtog sina positioner vid Rhen, förflyttades resterna av sjätte pansararmén österut, huvudsakligen till Ungern. Den 6 mars 1945 startade Dietrich Operation FrühlingserwachenOperation Våruppvaknande, eller vårrusning – den sista stora tyska militäroperationen under andra världskriget. Planen innefattade bl.a. att säkra oljefälten vid sjön Balaton, de sista reserverna tillgängliga för Nazityskland. Uppgiften var hopplös mot den väldiga sovjetiska övermakten, men Dietrich fullföljde sitt uppdrag. Offensiven slogs ohjälpligt tillbaka och startade i realiteten en ny, förödande motoffensiv av Röda armén.

LSSAH

Det var i slutskedet av denna strid, i mitten av mars 1945, som Dietrich erhöll order direkt från Berlin, ett Führerbefehl, som sa att soldaterna i LSSAH, d.v.s. Hitlers eget SS-garde, skulle skära bort armbanden med texten Liebstandarte Adolf Hitler, som prydde nedre delen av deras uniformsärmar, eftersom de inte längre förtjänade dem efter detta fiasko. Dietrich blev rasande och spred aldrig ordern till sin gamla division, som efter hårda strider var reducerat till knappt ett regemente. Myterna kring detta har talat om att soldaterna skar av banden och sände dem till Hitler med brasklappen – efter allt vi gjort. Det hände aldrig, inte heller är det säkert att Dietrich skar bort sitt eget band och sände det med en liknande hälsning. Antagligen ignorerade han bara ordern. Den gamle SS-generalen hade fått nog.

I april ledde Dietrich, med resterna av sin armé, försöket att rädda Wien till de allierade styrkorna. När ryssarna intog staden den 13 april, tågade han i fångenskap hos amerikanarna tillsammans med vad som fanns kvar av LSSAH. Med var även hans vackra hustru, Ursula. Efter kriget blev det fängelse för Dietrich långt in på 1950-talet. Äktenskapet kraschade och hans tre söner drev iväg från honom. Han slog sig ner i Ludwigsburg, nära Stuttgart, ägnade sig åt jakt och att samla ihop ekonomisk hjälp åt andra medlemmar ur Waffen-SS genom soldatorganisationen HIAG. Medlemmar av Waffen-SS erhöll inte soldatpension av västtyska staten, det gällde även Dietrich. Hans egen lilla folkpension drygades ut av LSSAH: s egna insamlingsfonder. En del f.d. soldater blev framstående medborgare i det nya Tyskland, bland dem Otto Beisheim, grundaren av snabbköpskedjan Metro AG, som varit menig i LSSAH: s pansarartilleri. Där fanns också skådespelaren Klaus Havenstein och den blivande ultranationalistiske politikern Franz Schönhuber, grundaren av partiet Die Republikaner, REP.

Sepp Dietrich avled 1966, 73 år gammal. 7 000 överlevande soldater från Liebstandarte Adolf Hitler deltog i begravningen i Ludwigsburg och Wilhelm Bittrich skrev dödsrunan,



* LSSAH: s dekal pryds av en dyrk mot svart botten. Symbolen anspelar på Dietrichs namn, som även betyder huvudnyckel, eller dyrk på tyska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar