lördag 27 september 2014

Finska mellanfreden 1940-1941


Den 12 mars 1940 undertecknades ett fredsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen i Moskva. Det 105 dagar långa vinterkriget var över, Finland fick avträda Karelen, Petsamo, delar av östra Lappland, samt Hangö, allt tillsammans 64 750 kvadratkilometer land, till den kommunistiska diktaturen. Man hade dock klarat nationen mot alla odds genom ett heroiskt motstånd mot de i antal mycket överlägsna Röda armén. Det var en av de främsta militära bedrifterna under andra världskriget. Nu inföll under en period av nästan ett år en besynnerlig och nervös fred som gått till historien som MellanfredenVälirauhan aika.

Det var nog inte många, om ens några, som i Finland trodde på freden. Sovjetunionen, som under sommaren 1940 ockuperade Estland, Lettland och Litauen, kom samtidigt med förnyade krav på Finland rörande Hangö, Åland och nickelbrytningen i norr. Moskva var inte att lita på, de skulle med stor säkerhet pröva ett anfall igen, när situationen väl låg tillrätta. Finlands situation var mycket kritisk, de var isolerade, med den ende allierade i det neutrala Sverige. Stockholm delade uppfattningen att freden knappast skulle hålla och det fanns en skarp gräns för vad man kunde åstadkomma av hjälp. Det neutrala USA stod också på Finlands sida, så även Storbritannien och Frankrike, men vad hjälpte det? Nazityskland, allierad till Sovjetunionen, stod i Norge och Sommaren 1940 angreps de västallierade av Hitlers trupper. Snart var endast Storbritannien kvar vid sidan av Finland som militär champion för den fria demokratin i Europa.

Mannerheim

Finland var ett offer för Molotov-Ribbentroppakten från sommaren 1939, bara veckor innan tyskarnas angrepp på Polen. Det var ett ickeangreppsavtal mellan Nazityskland och Sovjetunionen, som även delade upp Europa mellan de båda stormakterna. Finland, tillsammans med Baltikum, föll under den sovjetiska hemisfären och de gavs liten respit. I detta skeende blev således även Tyskland fiender till Finland, åtminstone på papperet. Tyskarna å sin sida anade att Sovjetunionen antagligen förberedde ett förnyat anfall mot Finland med början tidigast augusti 1940, något de inte var helt nöjda med. Finnarna kände att något var på gång eftersom både Kreml och den sovjetiska median börjat offentligt börjat anklaga dem för att behandla den pro-ryska befolkningen i Finland, d.v.s. kommunisterna, dåligt, ett klassiskt tecken på sovjetiskt stridsvilja.

Diskussionen var i full gång i Helsingfors under våren och försommaren 1940. Det fanns de, särskilt i det konservativa lägret, som förespråkade ett klart närmande till Tyskland, rent av i samma anda som Italien eller Ungern. Även bland liberaler och socialdemokrater härskade en obehaglig känsla av att den enda realistiska bundsförvanten var Tyskland, frågan var bara på vilken nivå den skulle hållas. Finlands legendariske överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim, var sin vana trogen misstänksam mot tyskarna*, men förordade i vart fall ett militärt samarbete i syfte att stärka den hårt prövade finska krigsmakten. Mycket av finnarnas föreställningar byggde på deras uppfattning att Tyskland, traditionsenligt, knappast kunde stå på Sovjetunionens sida, inte egentligen, till och med nationalsocialismen till trots.

Witting t.v. med Sveriges utrikesminister Günther

Denna i sig logiska insikt hjälpte säkert Finlands utrikesminister, Rolf Witting, när han den 4 juli 1940 träffade den tyske ambassadören i Helsingfors, Wipert von Blücher. Han droppade en invit till tanken att det fanns en strävan i den finska riksdagen att välja en tyskvänlig regering. Den finska allmänheten sades stödja ett militärt samarbete nationerna emellan. Von Blücher svarade i sammanhanget ganska kryptiskt att det inte vore helt bra om Finland hade en helt tyskvänlig regering, att det var viktigt att upprätthålla en neutral front. För detta uttalande fick han en skrapa från Berlin, han hade varit aningen för lösmynt med Berlins intetioner. I juli önskade därför Witting att åka till Berlin för att träffa Hitler.

Tyskarna beundrade finnarna för deras dyrköpta framgång i vinterkriget. För Wehrmacht, som haft en djup erfarenhet av ryssarna under Reichwehrs samarbete med Röda armén under 1920-talet, innebar krigets utgång att man haft rätt i misstankarna om att kommunisternas stora utrensningar på 1930-talet hade inverkat mycket menligt på deras krigsmakts förmåga. Detta stärkte Hitler i hans föresats att angripa Sovjetunionen när tiden väl var mogen, troligtvis året därpå, någon gång på våren 1941. Planen att attackera Sovjetunionen var gammal i Hitlers omedelbara sfär, från tiden strax innan andra världskrigets början, men det var den 31 juli 1940 som han släppte bomben under en militär konferens och Finland fanns med i den ekvationen.

Ambassadör von Blücher

Finlands tillgång till nickel var också viktig för Tysklands krigsindustri och ca 60 procent av allt nickel importerades från norra Finland. Sovjetunionens invasion av Petsamo störde denna tillgång och Wehrmacht ökade därmed sin närvaro i norra Norge, ett svar på vad man såg som sovjetiska planer på en ny attack mot Finland. Finland kom att utgöra den kanske tydligaste frontlinjen för det tysk-ryska misstroendet under Molotov-Ribbentroppakten. Sovjetunionens ambassadör i Helsingfors, Ivan Zotov, varnade gång på gång Moskva för att ett närmande Finland-Tyskland var förestående. Josef Stalin var föga intresserad, han sa sig  känna att han hade läget under kontroll.

Den 8 augusti 1940 anlände överstelöjtnanten ur Luftwaffe, Josef Veltjens, till Helsingfors. Veltjens var trots sin relativt låga rang en av Hermann Görings allra närmaste och mest betrodda adjutanter. Hans vistelse i Helsingfors var avig på så sätt att han önskade förhandla fram ett avtal om transitering av underhåll och soldater till Nordnorge, genom Finland, men också att för Görings ekonomiska fyraårsplan utveckla nickeltillgången och att dessa förhandlingar skulle ske med fältmarskalk Mannerheim. Den gamle generalen hänvisade till utrikesminister Witting med den självklara motiveringen att han knappast hade mandat att förhandla om sådana ting. Veltjens stod dock på sig, han var nämligen hindrad från att diskutera med andra än Mannerheim. Finlands president Risto Ryti informerades av fältmarskalken och ett positivt svar gavs till den tyske officeren. Tyska ambassaden var inte informerad och på en irriterad förfrågan svarade Veltjens ambassadör von Blücher att allt skett på Hitlers direkta order - Führerbefehl. Detta bekräftades senare för ambassaden av tyska UD.



Det kommande avtalet, som kom att gå under namnet Veltjens-överenskommelsen, var besynnerligt för utomstående, då Nazityskland ansågs fullfölja sina behov i Nordkalotten genom transiteringsavtalet med Sverige från april 1940. Sovjetunionen godkände det finska transportavtalet inom ramen för Molotov-Ribbentrop, men de kände heller inte till vidden av de militära förråd som tyskarna byggde upp i Finland. Betalningen för finnarnas tillmötesgående var militär intendentur, förråd och utrustning, men i kvantiteter som snarare vittnade om förberedelser för krig. Det tyska biståndet dolde de egna förberedelserna inför vad endast toppskiktet kring führern var medvetna skulle hända. Uppenbarligen var nu även finnarna, om inte direkt medvetna om det tilltänkta Operation Barbarossa, så åtminstone insåg de det Tysklands dubbelspel. Deras motiv för medverkan i detta var tvåfaldig.

Mannerheims anteckningar gör klart att hans åsikt var att utan det ingångna transportavtalet med Tyskland sommaren 1940, så skulle Sovjetunionen åter ha anfallit Finland till hösten. I samma andetag bör det också ha existerat de egna, finska planerna på ett återtagande av vad man förlorat under vinterkriget. Exakt hur det förelåg med detta vid den här tiden är höljt i dunkel. Många historiska bedömare har därför dömt ut Finlands agerande som nazistiskt medlöperi och att man ställde den demokratiska processen på undantag. Klart är att de finska politikerna från den tiden medvetet dolt sina intentioner, men inget tyder på att vare sig regering eller riksdag varit ovetandes. Man vet att försvarsministern, general Rudolf Walden, var informerad och så var givetvis även utrikesminister Witting. Finland höll tyst inför något de inte kunde kontrollera i vilket fall som helst.

Hitler, Mannerheim och Ryti

Det var ju ett högt pris Finland betalade för att slippa sin isolation, d.v.s. närvaron av tysk militär på finskt territorium. De skulle till sist uppgå till drygt 220 000 man, motsvarande en tredjedel av Finlands hela krigsmakt. I det rådande läget fanns det inga alternativ, någon betydelsefylld assistans från andra demokratiska nationer, som t.ex. Sverige, existerade inte. I London beklagade Winston Churchill det inrättade avtalet och Storbritannien drog tillbaka sin ambassad i Helsingfors. USA behöll sin ambassad kriget ut och blev på så vis, tillsammans med Sverige, västvärldens kontakt med Finland.

I november 1940 anlände den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov till Berlin. Tyskarna fick något av dåndimpen när de träffade Molotov. Han var en rätt så oborstad typ som hade en påtaglig vana att tala klarspråk om precis allt, även det mest delikata. Han krävde besked om detaljerna kring Tysklands avtal med Finland och det stod klart för nazisterna att ryssarna visste oerhört mycket om det som pågick. Molotov gick igenom samtliga depåer som tyskarna byggde i Finland och krävde besked. Joachim von Ribbentrop, Nazitysklands utrikesminister, ljög så mycket han visste och det var långt ifrån allting. Hitler höll sig på avstånd efter att ha rykt ihop med den skrynklige och ohörsamme ryssen. Det var tur för tyskarna att Molotov därefter åkte hem till ett Kreml som inte trodde på honom. Han hade inte Stalins öra i frågan om Tyskland och Finland. Åtta år senare skulle hans hustru, Polina, gripas av NKVD, invecklad i någon sorts komplott, men kanske mest för att hon var judinna. Molotov skulle uthärda sin sista tid i solskenet som äkta hälft till en fånge i Gulag, trogen in i det sista till en ledare som p.g.a. sin stora paranoia avskydde honom.

Molotov

Den 23 november anlände överste Veltjens åter i Helsingförs för att lugna finnarna, som blivit mycket oroade över Molotovs besök i Berlin och de ohyggliga rykten som gick genom den diplomatiska världen kring detta. Veltjens meddelade att inga uppgörelser gjorts så att Finland behövde omförhandla något av ryssarnas krav på dem. Han förklarade att tyskarna tillfälliga bortdragande från förhandlingarna rörande gruvkoncessionerna i norr, handlade om Finlands rättigheter till dem, inte om Sovjetunionens krav. Till sist hade Berlin övertygat Moskva att alla komplikationer i Sovjetunionens relationer med Finland också var deras egna. Förklaringarna mottogs tacksamt av Helsingfors, särskilt då ryssarna åter igen började dra i gruvkoncessionerna.

Finland fattade från början beslutet att samarbetet med Tyskland enbart skulle bestå i militära behov och inget annat. Finland hade aldrig några politiska bindningar till Nazityskland. Man var hela tiden en parlamentarisk demokrati, en oberoende republik. Man antog aldrig några nazistiska bestämmelser eller praxis. Den militära alliansen kom dock att ställa till en hel del problem och det är viktigt i historiebildningen att ha klart för sig hur den utvecklades under åren 1940 och 1941.

General Heinrichs

Exakt när det militärstrategiska samarbetet inleddes mellan Finland och Nazityskland är svårt att peka på. Veltjens transiteringsavtal under hösten var den gemensamma nämnaren, men redan den 22 juli, alltså innan det att Hitler släppt sin intention rörande Sovjetunionen för OKW**, antecknade chefen för OKH, general Franz Halder, i sin dagbok att Finland var en tänkbar anfallsväg vid ett angrepp på Sovjetunionen. Otto Meissner, den visserligen obetydlige chefen för det huvudsakligen icke relevanta Rikspresidentens kansli i Berlin, men en man som mycket därför kände till allt, skriver i sina memoarer från 1951 att Rumänien och Finland hade ett konstant spänt förhållande till Sovjetunionen och hade i förväg gått med på att delta i ett tänkbart krig. Överste Horst Kitschmann, som ersatte generalen Horst Rössing som tysk militärattaché i Helsingfors den 1 oktober 1941 när denne blev sjuk***, vittnade i Nürnberg 1946 att Rössing inlett direkta förhandlingar med general Paavo Talvela om ett gemensamt anfallskrig på Sovjetunionen redan i september 1940. Talvela var Mannerheims sändebud i Berlin. Den 19 september 1940 presenterade OKW för sin chef general Alfred Jodl det första utkastet till Operation Barbarossa, i vilken Finland spelade en viktig roll i norr.

Det existerar dock inga bevis för att Finland redan hösten 1940 aktivt deltog i planeringen av Barbarossa, utan allt består av tyska gärningar och tyska uttalanden. General Talvela reste flitigt på Berlin den hösten, han talade ofta med Göring, men också Halder. Mycket tyder på att han för finska regeringens uppdrag talade om handelsavtalen med Tyskland. En av få saker som faktiskt sipprat ut om dessa samtal var Talvelas försök att få tyskarna att godkänna idén om en finsk-svensk union. Sverige hade drivit den tesen rätt hårt, under förutsättning att Finland inte deltog i krigsplaner mot Sovjetunionen. Detta hade Finland accepterat. Tyskland däremot, nekade blankt. Något sådant låg inte i deras intresse. Även Sovjetunionen var motståndare till detta – ett misstag från deras sida. Man vet också att Halder ville veta av Talvela hur snabbt finska armén kunde mobilisera vid hot om krig. Man menar att Halder aldrig skulle ha ställt den frågan om inte Barbarossa redan var ett diskussionsämne.

General Halder

Den 18 december 1940 undertecknade Hitler det s.k. Barbarossa-direktivet, som i mera detaljerade stycken beskrev anfallet på Sovjetunionen. Finlands deltagande är här begränsade till längst i norr. Tyska trupper skulle förflyttas från Nordnorge till området kring Rovaniemi. Finska styrkor skulle delta i ett anfall mot Kolahalvön och Murmansk. Två saker framkommer av detta direktiv, först att förhandlingarna med Finland uppenbarligen inte kommit längre än så, men att deras medverkan i dokumentet inte alls är hypotetiskt. Detta visar att förhandlingar hade inletts, men att finnarna var försiktiga. I januari 1941 reste general Erik Heinrichs, den finske generalstabschefen, till Berlin och OKH för att hålla föredrag om Finlands erfarenheter under vinterkriget. Den medverkande tyske generalen Waldemar Erfurth har påtalat att han inte kände till några samtal rörande Barbarossa med den höge generalen från Finland. Detta går i så fall emot Barbarossa-direktivet, Heinrichs borde givetvis vid det här laget ha känt till överenskommelser som låg till grund för det. Mannerheim förnekar rakt av i sina memoarer att förhandlingar pågått på finskt initiativ, men tillstår att tyskarna låg ganska hårt på general Heinrichs.

Mannerheim ondgör sig i sina texter över ett försök av Halder att för Heinrichs påtala behovet av en fullständig sammanslagning av tyska och finska stridskrafter i ett anfall mot Leningrad. Detta fick den gamle fältmarskalken att se rött. Det var inte bara det att man var tillbaka till 1918 och de tyska planerna då, det här var en hederssak för Mannerheim. Han hade tjänstgjort halva sitt yrkesliv i den kejserliga ryska armén och blev till sist kavallerigeneral, en otrolig bedrift för en officer från territorierna. Mannerheim kände ryssarna bättre än de flesta och för honom var det ingen skillnad på Tsarryssland och det kommunistiska Sovjetunionen. Han förstod den stora, ryska kontinuiteten, att oavsett ideologi och statsstyre, så var ryssarna starkt egensinniga nationalister. Därför hävdade Mannerheim under hela kriget att ett finskt deltagande i angrepp och tagande av Leningrad, den gamla huvudstaden St Petersburg, skulle innebära lidande för det finska folket under all tid och evighet. Det innebar också att oavsett förhandlingar mellan finsk och tysk militär under hösten 1940 – kom president, riksdag, eller führer – Marsken hade satt ut målstolparna för samarbetet och med detta föll också allt tal om det s.k. Storfinland.

Sedermera generalen Buschenhagen

I februari 1941, en månad efter general Heinrichs besök i Berlin, började det hända saker. Då anlände överste Erich Buschenhagen, stabschef för Wehrmachtkommando Norwegen, till Helsingfors på specialuppdrag. Uppdraget kan egentligen inte ha varit annat än att Buschenhagen skulle se över förberedelserna för attacken på Kolahalvön och Murmansk i samverkan med finska armén. Han träffade general Heinrichs, men framför allt finska generalstabens chef, d.v.s. hans direkta motpart, överste Kustaa Tapola. De reste också tillsammans i mellersta och norra Finland på inspektioner. Enligt Buschenhagen ledde besöket till en plan för operationer i norr, en plan han presenterade för OKW och som godkändes av dem. Finnarna mörkar detta, givetvis. Mannerheim beskriver i sina memoarer att den skicklige stabsofficerens uppdrag i första hand gällde transittrafiken. Det är alls inte omöjligt att även denna diskuterades, vid det här laget hade Wehrmacht tagit över tyska UD: s roll i Finland. Fältmarskalken hävdade vidare att han uttryckligen förbjudit sin stab att diskutera finska strategiska planer närmare med tyskarna.

Mycket tyder dock på att detta var svepskäl från den gamles sida. Med tanke på vad som hände senare borde Buschenhagen haft givande samtal med finnarna rörande de kommande, gemensamma stridsplanerna, annars hade nog hans resa varit meningslös. Det finns även flera senare kommentarer från andra tyska militärer som bekräftar Buschenhagens verkliga ändamål, hans kunnande om finsk beredskap och operationella förmåga i norr. Det ena utesluter dock inte det andra, det hade med största säkerhet varit nödvändigt för överste Tapola att vädra de uppenbara problem Finland hade med att mobilisera trupp i norr. Tyskland kom att dra det tyngsta lasset, till skillnad från i söder och en sådan planering över nationsgränserna krävde tidiga förberedelser. Samtidigt, när man ser hur allt utvecklade sig så står det klart att finnarna hade en uppsatt gräns för hur mycket och länge de var beredda att samarbeta i strid. Även det krävde planering, då tyskarna uppenbarligen hedrade den biten av avtalen.

Schnurre

Allt tyder på att tyskarna agerade försiktigt och att man visade stor respekt för finnarnas önskemål. I april 1941 frestade utrikesminister Witting med att sondera tyskarnas inställning till ett finskt medlemskap i tremaktspakten, Tyskland, Italien, Japan. Det kan ha varit en trevare från Finland, att s.a.s. doppa tån i vattnet. Berlin nonchalerade också denna förfrågan helt och hållet.

Hitler höll sig med ett särskilt sändebud till den finske presidenten Ryti. Hans namn var Karl Schnurre och var väl känd inte minst av svenskarna – Schnurre var mannen som satt tumskruvarna på Per Albin Hanssons samlingsregering rörande transittrafiken. Schnurre tillhörde utrikesminister Joachim von Ribbentrops stab, men arbetade egentligen direkt under Hitler. Det var nödvändigt med djupgående personkännedom om man ville utöva diplomati med Nazityskland, nya personligheter med olika mandat poppade upp hela tiden, ett tydligt mått på Hitlers s.k. delegering av makt. Schnurre anlände till Helsingfors den 20 maj 1941 och talade om för president Ryti att en politisk kris höll på att uppkomma mellan Tyskland och Sovjetunionen, en kris som mycket väl kunde leda till krig. Utan att gå in på detaljer begärde det tyska sändebudet den finska regeringen att skyndsamt sända en militär delegation till Tyskland för att där gå igenom gemensamma planer. Ryti svarade att Finland inte hade för avsikt att anfalla Sovjetunionen och att man alls inte önskade bli indragna i krig mellan de två stormakterna. Detta till trots, Finland sände en delegation endast fyra dagar senare, med godkännande från regeringen och Mannerheim.

Mannerheim med stab

Delegationen leddes av general Heinrichs och landade i Salzburg den 24 maj. Mannerheim hade inte gett Heinrichs mandat att diskutera några som helst uppgörelser med Tyskarna på plats, utan enbart lyssna och registrera. Dock, medverkande i delegationen var de officerare som hade ansvar för organisation och mobilisering av armén, där fanns även flottans stabschef. Det var således en mycket kompetent och ändamålsenlig delegation man skickat. Den tre dagar långa konferensen i Salzburg innebar att tärningen till sist kastades i relationen mellan de två nationernas krigsmakter. Finnarna fick nu veta huvuddelen av tyskarnas intentioner och man kom även med uttalade önskemål. Tyskarna önskade transport av en kårstab tillsammans med en division infanteri från hamnar i Bottenviken och till Rovaniemi. Man önskade bistånd från mindre finska enheter i anfallet mot Murmansk, därtill en tidig, dold mobilisering av den finska armén. Finskt deltagande i anfall från mellersta Finland i syfte att skära av Kolahalvön landvägen. Dessutom ett finskt anfall på båda sidorna av Ladogasjön i riktning floden Syväri och Ladogakanalen.

Det här var första gången önskemål om finskt deltagande i Karelen kommit upp i öppen dager. Det kan knappast ha kommit som en överraskning för vare sig de finska militärerna, diplomaterna eller politikerna. Enligt Mannerheim upprepade general Heinrichs den finska önskan att få vara neutrala, men också att man beredd att slå tillbaka all sovjetisk aggression. Om detta stämde borde det ha varit någon form av kodspråk, allt tyder på att tyskarna hittat rätt angående Karelen. Konferensen fortsatte i Berlin den sista dagen och general Halder, OKH: s stabschef, gick ett steg ytterligare med ett finskt deltagande i anfallet mot Leningrad. Heinrichs upprepade ånyo neutralitetsargumentet, men lade till en skarp passus rörande Leningrad, att Finland aldrig haft för avseende att anfalla Leningrad, inte ens om man blev attackerad av Sovjetunionen först. Halder hade därmed nöjt sig med att begära att få sina önskemål upprepade för den finska regeringen.

Helsingfors våren 1941

De olika versionerna av de gemensamma intentionerna mellan Finland och Tyskland blir uppenbara vid det andra mötet mellan dem efter Salzburg, den här gången i Helsingfors den 2 juni 1941, endast tjugo dagar innan Operation Barbarossas igångsättande. Överste Buschenhagen var tillbaka från Oslo, som ledare för den tyska delegationen, tillsammans med överste Eberhard Kinzel från Berlin. I sina memoarer spelar fältmarskalk Mannerheim ständigt ner betydelsen av samtalen, medan Buschenhagens anteckningar ger klara besked: Finland accepterade de tyska önskemålen, men lämnade Leningrad därhän. Vad man ser genom historiens slöjor är ett på ytan motvilligt, men samtidigt ansvarstagande Finland. Situationen gjorde det omöjligt för dem att agera på annat sätt, de levde med en farlig gigant till granne och önskade sina förlorade territorier tillbaka. Den 3 juni får den tyska delegationen ta emot en promemoria skriven av general Heinrichs för Mannerheims räkning:

Överbefälhavaren önskar ta detta tillfälle i akt för att uttrycka att det intresse som framkallats av dessa diskussioner på intet sätt är rent operativt eller militärtekniskt till sin natur. Den tanke som utgör grunden för de förslag som kommunicerats till honom från det tyska ledarskapets högsta nivå måste väcka glädje i den finske soldatens hjärta och betraktas här som ett historiskt tecken på en storslagen framtid.

General Heinrichs skulle senare ha tillagt muntligen: För första och förmodligen sista gången i Finlands tusenåriga historia har det stora ögonblick infunnit sig då det finska folket för alltid kan befria sig från hotet från sin arvfiende.

Finnarna mobiliserar igen

Med detta ritades de slutgiltiga planerna upp för vad som skulle bli det s.k. finska fortsättningskriget mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944. Den 9 juni genomförde Finland en partiell mobilisering av officerare, underofficerare och jägarenheter. Den 19 juni kom den allmänna mobiliseringen. Utöver årskullarna 1919 och 1920 tog man ut reservisterna från mellan 1897 och 1918. Det innebar att Finland mobiliserade totalt 630 000 man i vapen, en otrolig prestation av en nation med en befolkning på mindre än fyra miljoner. Allt gick så snabbt och så effektivt att Sovjetunionen inte hann reagera.

Det är uppenbart att man i Finland efter kriget skönmålat motiven för sitt samarbete med Tyskland. Samtidigt måste man också förskjuta alla påståenden att besluten fattades av en klick med finska nazister. Beslutet att åter gå med i kriget var väl förankrad i den finska riksdagen och speglade utan tvekan majoriteten av det finska folkets vilja. Man ville ha tillbaka Karelen, Hangö och Petsamo. Finnarna gick aldrig längre än så. Man vägrade att gå mot Leningrad. Där fanns också en nykter insikt om svårigheten med att slå ryssen i deras väldiga rike. Fältmarskalk Mannerheim anade svårigheterna som komma skulle.


* Den politiskt konservative Mannerheim hade accepterat Finlands republik 1917 eftersom det monarkiska alternativet varit en tysk prins. Han motsatte sig även direkt en större tysk, militär inblandning i inbördeskriget, då han var ÖB för de vita styrkorna. Finlands oberoende stod i förgrunden för Mannerheims politiska agerande under hela hans liv på 1900-talet.

** OKW – Oberkommando der Wehrmacht, generalstaben för krigsmakten. OKH – Oberkommando des Heeres, arméns generalstab.


*** Rössing avled senare i 1942 under omständigheter som ännu inte är uppklarade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar