fredag 12 september 2014

Den tragikomiske katastrofen


Hildegard Meissner*, skollärarinna i Metz, uttryckte tidigt om honom att han var den dummaste i sin klass, full av självgodhet och mycket obstinat. Josef Goebbels sa om honom att han köpte sitt namn, gifte sig till pengar och svindlade sig in i regeringen. Adolf Hitler däremot såg honom som den smidigaste av hans ministrar; honom behöver jag aldrig övertyga, endast bromsa, det är mycket enklare. Få människor uppskattade Joachim von Ribbentrop, han var per definition en pompös, arrogant och socialt så inkompetent att en del människor uppfattade honom som galen. Ändå blev han både Nazitysklands ambassadör i London och senare führerns förödande framgångsrike utrikesminister. Berättelsen om von Ribbentrop är den om inställsamhet, kontakter och om svågerpolitik.

Han föddes i staden Wesel, Rhendistriktet 1893, dock inte med von till namnet. Det fanns adel nära familjen, t.ex. en tant Gertrud på faderns sida, som senare skulle drabbas av hans ärelystnad. Fadern var Richard Ribbentrop, en officer i artilleriet och rättshaverist. 1908 blev kapten Ribbentrop avskedad ur armén för att allt för långt drivit en offentlig kampanj mot kejsar Wilhelm II: s påstådda homosexualitet.  Familjen var alltid kort om pengar och Joachims skolgång blev ryckig och ofullständig, eftersom hans mor, Johanne, så gärna ville att hennes lille gosse skulle gå på dyra privatskolor i Tyskland och Schweiz. Gossen blev till ung man och närmast flytande i franska och engelska levde han i omgångar i både Grenoble och London, långt hemifrån.

München 1938

1910 begav han sig till Kanada, arbetade på bank i Montreal, sedan på en ingenjörsfirma i samband med rekonstruktionen av Quebecbron och var med vid byggandet av National Transcontinental Railway mellan Moncton och Winnipeg. Han flyttade till USA en kort tid och arbetade som journalist i New York och Boston. Det var inte enbart variationen i äventyret som lockade, det var bara utanpåverket, unge Mr. Ribbentrop var inte enkel att göra med. En pålitlig arbetare, javisst, duktig med siffror, absolut, men bråkig och allmänt otrevlig. En skolad psykolog hade kanske spårat psykopatiska drag i Ribbentrops artiga asociala beteende. Han återvände till Tyskland för konvalescens efter en akut bortoperering av en tuberkulossmittad njure. Operationen resulterade i ett hängande ögonlock, a sad wink i ett annars tilltalande ansikte, enligt kolleger i Kanada. Ribbentrop återvände dit 1913 för att öppna egen handelsfirma för import av tyskt vin och champagne. Han hade lätt för affärer, märkligt nog, och hade rykte om sig att sälja tyska märken lika dyrt som de bättre franska.

Första världskriget innebar att Ribbentrop måste lämna Kanada för att undvika internering. Han återvände till Tyskland via USA och tog värvning i 12: e hussarregementet som menig, trots avsaknad av en njure. Det gick väl för honom i uniform, först på östfronten, därefter i väst. Han erhöll järnkorset, befordran till officer och sändes 1917 till stabstjänst för tyska arméns representation i Turkiet. Där träffade han major Franz von Papen, en minst sagt aggressiv diplomat, snarare spion, som drivit planer på sabotage mot USA från Mexiko, ertappats med detta och blivit utvisad, bara för att istället poppa upp på Irland och administration av ljusskygga vapenaffärer med de irländska separatisterna. Ribbentrop var fascinerad och von Papen uppskattade den inställsamme löjtnanten.

Franz von Papen

Kriget tog slut och vår huvudperson träffade Anna Henkell, dotter till en förmögen vinodlare i Wiesbaden. Det var ett äktenskap gjord i himlen, för Annelies, som hon kallades, kom att avguda sin man och de fick fem barn tillsammans. Hennes far, vinfabrikören, hatade honom dock innerligt. Ribbentrop började arbeta för en internationell säljagentur knuten till svärfaderns framgångsrika vinproduktion. Det var ett arbete han klarade med bravur, van som han var med motsatt försäljning av franska Pommerey och Greno genom omfattande korruption av tullen, i en allt mer reglerad tysk utrikeshandel. Livet lekte, han var nu en burgen man i en orolig tid i Tyskland, oroligheter som han knappast brydde sig om. 1925 närmade hans sig då tant Gertrud som var i behov av en pension, nu när tiderna var dyra. Mot ett månatligt, livslångt bidrag av 450 Reichmark adopterade Gertrud honom och det aristokratiska von kunde ställas framför Ribbentrop. Joachim och hans Annelies var så lyckliga.

1933 erhöll Hermann Göring, då ministerpresident för Preussen, av hans protegé, Rudolf Diels, ny chef för hemliga polisen Gestapo, en promemoria med uppgifterna på Ribbentrops förehavanden med sin tant Gertrud. Han satt på den tillsvidare. Tant Gertrud levde till 1943, så priset för Ribbentrops von blev ungefär 97 000 Reichmark, en gigantisk summa.

Frau von Ribbentrop och Hitler

Politik tillhörde inte von Ribbentrops starka sidor, han var antagligen inte ens intresserad. Man vet inte riktigt vad han röstade på under 1920-talet, om han röstade alls, men om så var fallet kunde man tänka sig att han röstade höger, han var affärsman utan lust för samhällsomstörtande händelseförlopp som kunde hota den tillvaron. Dock lär han ha aspirerat på någon form av offentlig position, det hörde till rollen liksom – ge lite tillbaka. 1928 introducerades han därför för Adolf Hitler av Wolf-Heinrich Graf von Helldorf, frontkamrat till von Ribbentrop och blivande polischef i Berlin**. Han presenterades som affärsman med omfattande internationella kontakter. Mer än så blev det inte den gången, men Hitler hade ett mycket gott minne för folk och Ribbentrop kände inflytelserika människor. Han kände ju von Papen, som nu allt mer blev en stjärna i tysk storpolitik. Den 1 maj 1932 gick herr och fru von Ribbentrop med i NSDAP.

När till sist nazisterna blivit det största partiet i Riksdagen och förhandlingarna kring en ny regering med rikskanslern von Papen var som mest intensiv, erbjöd von Ribbentrop sin storslagna villa i Berlin som plats för samtalen. Han försökte egentligen att bli medlare mellan sin vän von Papen och Adolf Hitler. Det blev inte så, men sex månader senare, i december 1932, blev von Papen avsatt av general Kurt von Schleicher och saken kom i en annan dager. En komplex trojka mellan von Papen, presidenten Paul von Hindenburg och Hitler började förhandla om ett sätt att få bort von Schleicher och istället sätta Hitler som rikskansler. Dessa för Hitler så viktiga samtal kom att föras i von Ribbentrops villa i det exklusiva Dahlem. Den snart etablerade führern var mycket imponerad av makarna von Ribbentrops extremt servila värdskap, det personliga bandet med den inom kort avsnoppade von Papen var också av värde. För Hitler blev von Ribbentrop synonym med hans maktövertagande i Tyskland, en stark association som den gamle champagnesäljaren visste att utnyttja.

Nöjd

Med Hitlers maktövertagande blev von Ribbentrop hans närmaste rådgivare i utrikesfrågor. Man kan undra hur det gick till och svaret ligger dels i att Hitler var genuint ointresserad av och därför okunnig i utrikespolitik – snart skulle väl det ändå inte utgöra ett problem längre – varför han misstrodde den tyska diplomatkåren. Von Ribbentrop förstod sig heller inte på utrikespolitik, men han insåg exakt vad det var som fick Hitler att fungera. Faktiskt, få människor förutom von Ribbentrop, förstod att Hitler dolde sin okunskap bakom en front av radikala åsikter. Ju radikalare, desto bättre. Von Ribbentrop lärde sig snabbt att ligga före Hitler i samtalen om omvärlden och få honom att tro att han var den som kom fram med de radikala idéerna. Samtidigt vann han själv på detta, eftersom idéer som inte slog rot aldrig var hans fel – inte Hitlers heller, dessutom. Von Ribbentrop accepterade vidare Hitlers komplexa sätt att styra och delegera. Varför ha en myndighet, eller ett ministerium, när man kan ha ett ytterligare likadant, som konkurrerar med den första på lika villkor enligt naturen lagar?

Nazitysklands förste utrikesminister var baron Konstantin von Neurath. Han och hela utrikesdepartementet var fullt sysselsatta första hälften av 1930-talet med att underminera Versaillesfördraget, en fråga de helt delade uppfattning om med führern. Det var under von Neuraths ledning som Nazityskland tågade ut ur Nationernas förbund direkt efter Hitlers makttillträde. Samtidigt bjöd von Ribbentrop in en känd fransk journalist, Fernand de Brinon på Le Matin, att träffa Hitler i ett intimt samtal. Hitler försäkrade i Brinons artikel att han inte önskade krig med Frankrike bara för att man brutit med omvärlden i frågan om Versailles. Många i världen, inte bara fransmän, trodde på detta under lång tid. Hitler ville fred. Det var en skickligt utförd kupp. 1934 blev von Ribbentrop speciell kommissionär för nedrustning, en position som gav honom nära access till utrikesdepartementet. Han uppgift var nu att dölja det faktum att tyskarna, tvärt emot vad man sa offentligt, faktiskt upprustade. Den här charaden höll man på med en tid, tills man helt enkelt struntade i den.

Hitler och von Ribbentrop

Samma år etablerade han på statens bekostnad något som han kallade Büro Ribbentrop, senare Dienstelle Ribbentrop, helt enkelt ett alternativt utrikesdepartement. Han hade tagit Hitler på orden och fullföljt dennes ledarstil – varför ha ett utrikesdepartement, när man kan ha två? Hitler applåderade, von Neurath grymtade irriterat. Inledningsvis hade den alternative utrikesministern ett tjugotal anställda som mest lusläste utländska tidningar och lyssnade på radio, som de senare sammanställde i rapporter och analyser åt chefen att dra för führern. Snart skulle de vara över 300 anställda. Medvetet svängde Dienstelle Ribbentrop mot att koncentrera sin bevakning på Storbritannien. Von Ribbentrop visste ju att Hitler innerst inne önskade en vänskaplig relation med det brittiska imperiet – som han beundrade. En informell resa till London innebar att von Ribbentrop träffade bl.a. George Bernard Shaw, Sir Austen Chamberlain – bror till Neville – samt Lord Cecil, en av grundarna till Nationernas förbund. Efter hemkomsten målade han en positiv bild av möjligheterna att samarbeta med britterna, något som gillades starkt av führern, men som inte alls delades av tyska UD. Detta band von Ribbentrop närmare Hitler, som fick ved på brasan över diplomatkårens oduglighet som revolutionära aktörer.

1935 utsåg Hitler honom till ministerambassadör extraordinär. Han reste till Storbritannien, med von Neuraths välsignelse, för denne trodde att führerns guldkalv nu skulle ta sig vatten över huvudet. Ärendet gällde Tysk-brittiska flottavtalet, A.G.N.A, och hade ansetts olösligt av både London och Berlin. Avtalet gällde ett ökat uttag av tyskt örlog, så mycket som hela 35 procent av Royal Navys kapacitet. Von Ribbentrop gick in med ett ultimatum, antingen köpte London detta, eller så lämnade han förhandlingsbordet under buller och bång. Man har ofta sett detta som ett snilledrag av von Ribbentrop, men egentligen var det nog bara hans naturliga charm. Den brittiska delegationen, under den nye utrikesministern Sir Samuel Hoare, återvände efter konsultation och, mot alla odds, gav med sig. Frankrike gick i taket, USA häpnade på sin front och Winston Churchill tog sig för pannan i parlamentet, men gjort var gjort. Von Ribbentrop var nu ostoppbar, ansågs det. 1936 åkte han till Rom och förhandlade igenom Antikominternpakten med det vänligt sinnade Japan. Detta innebar ett avgörande skifte i tysk och global internationell politik, två fascistiska nationer hade gaddat ihop sig mot kommunismen. Benito Mussolini var imponerad och lät även han signera avtalet, däremot ansåg hans nye utrikesminister, den kultiverade greve Galeazzo Ciano, att nazisternas stjärnambassadör var en brutal pajas.

Martin Luther

I augusti samma år utnämnde Hitler von Ribbentrop till ambassadör i London, vilket var den största diplomatpositionen som Tyskland förfogade över. Annelies von Ribbentrop tyckte dock att ambassadens residens var sliten och obekväm, så fem miljoner Reichmark lades gladeligen på renoveringar. En av de tyska kontraktörerna för arbetet var en interiördesigner vid namn Martin Luther, som visade sig vara en framstående intrigör och snabbt blev kvar i ambassaden, som ambassadörens side kick. Von Ribbentrops presentation på Buckingham Palace blev en diplomatisk fars. Han hade tagit fasta på traditionen att buga tre gånger, både när man närmade sig och lämnade imperiets konung. Så gjorde han också, men vid varje tillfälle han rätade på ryggen gick högra armen upp i en stram Hitlerhälsning. Det såg ut som en grotesk dans och Edward VIII betraktade det hela mycket roat. Hovet rasade och von Neurath gömde sitt ansikte i händerna borta i Berlin.

Under hela sin vistelse som ambassadör i London trodde von Ribbentrop att kungen var den huvudsakliga faktorn i brittisk utrikespolitik. Hans okunskap och taktlöshet blev legendarisk. Mot alla diplomatiska koder visade han sig ofta i ståtlig partiuniform – han hade blivit utnämnd till heders-oberstgruppenführer i SS – resande genom London i en magnifik Mercedes-Benz med fladdrande nazivimplar. Utanför ambassaden ställdes en stadig, beväpnad SS-högvakt, vilket innebar att brittiska polisen flyttade sin konstapel till andra sidan gatan. Kort sagt: Britterna hatade von Ribbentrop, men Hitler bara skrattade.

I vänners lag

Vad som dock är intressant med von Ribbentrops vistelse i London som ambassadör var att redan här kunde man se prov på vad som till sist skulle bli hans fall i Hitlers ögon. En ytterligare missbedömning hos von Ribbentrop var betydelsen av hans förhandlingar med brittiska UD om Tysklands tidigare kolonier i Afrika. Detta hade varit en käpphäst för honom från första stund. Det som från början var en fråga om enkel prestige för Hitler, att visst skulle det vara kul att återfå gammeltysk glans, blev för von Ribbentrop en fråga om ära, något han hade stöd för bland konservativa kretsar hemma i Tyskland. Han missbedömde fullständigt Hitler och nationalsocialismen i detta avseende. Berlin var inte allt för intresserad av Afrika, det var Östeuropa man ville ha, lebensraum, det socialistiska nationalekonomiska nollsummespelet. Ambassadörens återkommande och arroganta tjat på Foreign Office blev till sist för mycket för Hitler och han kommenderade sin representant att lägga ner ärendet. För von Ribbentrop var det en förödmjukelse och en spricka blev synlig i relationen med führern. Men fortfarande hade han stark vind i seglen.

I början av 1938 fick von Neurath, ett arvegods från von Papens regering sex år tidigare, sparken och von Ribbentrop kallades hem för att överta rollen. Han var nu på toppen av sin karriär. Internationellt innebar det ett tecken på att tysk utrikespolitik nu blev betydligt radikalare. Von Ribbentrops period som utrikesminister kan delas in i tre perioder: 1938-1939, en strävan att få andra stater att liera sig politiskt med Nazityskland (Sovjetunionen, Italien). 1939-1943, försök att antingen finna militära allierade, eller övertala stater att behålla sin neutralitet (Finland, Sverige). 1943-1945, hindra allierade nationer att lämna Nazityskland (Ungern, Rumänien). Det blev en rivstart med utmanövrerandet av Tjeckoslovakien samma år, Münchenfördraget och sedan Molotov-Ribbentroppakten till sommaren 1939.


Denna ickeangreppspakt, så länge undertryckt och missrepresenterad av politiskt influerad opinionsbildning, var en betydligt enklare affär än vad historien gjort gällande. Sovjetunionen och Nazityskland var rörande ense om förutsättningarna för pakten, varken von Ribbentrop eller Vjatjeslav Molotov, hans ryske motpart, kunde ha misslyckats med detta. Ingen av dem var lysande i sina jobb och de avskydde varandra intensivt. Den skrynklige Molotov, som stank av ryska cigaretter och gammal bakfylla, tyckte att den arrogante von Ribbentrop var en ohängd stropp. Det gick lättare med den lojt tillbakalutade Stalin, som misstog den tyske utrikesministerns plumpa kommentarer med uppriktighet. Von Ribbentrop snubblade över sin största utrikespolitiska bedrift, den han för alltid skulle bli känd för.

Kriget innebar en successiv nedåtgående trend för honom. En ytterligare aktör tog plats vid hans bord – Wehrmacht – och han fick helt enkelt mindre att göra, trots kriget. Hitlers kaotiska styrelseskick gjorde sig gällande och med den även von Ribbentrops uppenbara tillkortakommanden. Hans fiender hopade sig runt honom, rapporter från Görings gamla Gestapo hittade sina vägar till führern. Vänskapen med den farlige Himmler tynade i takt med att hans inflytande falnade. Hans position kringrändes och partiet tog över ministeriernas jobb, de ockuperade länderna sköttes nu direkt från Hitlers kansli genom de utnämnda generalguvernörerna. Ett undantag var relationen med Finland, men finnarna fördrog att hålla samtalen diskreta via ambassaden i Helsingfors. Snart stod även den farligaste aktören där och pockade på inflytande – SS. Det var i samband med det som en internministeriell kupp försöktes mot von Ribbentrop.

Sista bilden

Martin Luther, den tidigare interiördesignern, var nu departementssekreterare under utrikesministern och skickades i januari 1942 till Wanssee utanför Berlin för att lyssna på vad SS hade att säga om den judiska frågan. Von Ribbentrop var i konflikt med SS i detta ärende, en fråga om jurisdiktion. Luther avskydde sin pompöse chef, vars hustru behandlade honom som en betjänt. Han fick för sig att han hade SS bakom sig och missbedömde helt situationen. 1943 försökte han överta ministeriet för egen del när von Ribbentrop ertappat honom med korruption inom departementet. Det gick åt skogen, Hitler var lojal mot sina gamla vänner och Luther blev avsatt. 1944 greps han och sattes i koncentrationslägret Sachenhausen***.

Von Ribbentrop deltog i firandet av Hitlers 56: årsdag i Berlin den 20 april 1945 och gick sedan under jorden. En månad efter krigsslutet återfanns han av brittiska SAS och sattes i fängelse. Von Ribbentrop anklagades i Nürnberg enligt samtliga fyra åtalspunkter – brott mot freden, konspiration till krig, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Som Hitlers utrikesminister hade han aktivt arbetat för att starta andra världskriget, han hade aktivt deltagit i ockupationen av flera nationer, deportationer av människor över gränserna och han hade beordrat flertalet åtgärder som direkt, eller indirekt lett till otaliga människors död. Dessutom satt han löst i även i andra sammanhang. Sovjetunionen ville ha honom avrättad så fort som möjligt, tillsammans med Göring utgjorde von Ribbentrop en djupt pinsam påminnelse för världen om ryssarnas samarbete med Nazityskland innan sommaren 1941.

På frågan hur det kunde komma sig att Hitler avancerade en så pass olämplig person som von Ribbentrop till utrikesministerposten, svarade baronen och proffsdiplomaten Ernst von Weizäcker att führern aldrig märkte av Ribbentrops babblande, eftersom han själv utförde allt talande. Man mätte von Ribbentrops IQ till 126 och han tillhörde dem som var Hitler trogen in i det sista. Nürnbergtribunalen fann honom skyldig till samtliga åtalspunkter och han dömdes till döden. Då Göring lurade bödeln genom självmord blev von Ribbentrop den förste som klev upp på galgen den 16 oktober 1946. Hans sista ord innan den svarta huvan träddes över hans huvud skall ha varit riktad till den närvarande prästen – Vi ses igen.


* Hustru till den blivande statssekreteraren Otto Meissner, en politisk maskin som gjorde karriär från socialdemokraten Friedrich Eberts kabinett till nazisten Adolf Hitlers regim.

** I den egenskapen deltog von Helldorf i 20-julikomplotten mot Hitler 1944 och pliktade med sitt liv för detta.


*** Martin Luther befriades av ryssarna 1945, men dog av sviterna kort därefter. Det var hans kopior av Wannseekonferensens minuter som gjorde att man lärde sig om dess existens.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar