söndag 10 augusti 2014

USA: s stridsvagnsdoktrin under andra världskriget


Den amerikanska Medium Tank, M4 blev den näst mest frekventa stridsvagnsmodellen under andra världskriget, näst efter den ryska T-34. Den utvecklades så sent som 1940 och kom att byggas i 49 200 exemplar under åren 1941-1945. Det var en robust och pålitlig maskin som var enkel att hantera och serva. Den var standardiserad, till skillnad från tyskarnas mer avancerade konstruktioner, så de fanns tillgängliga i överföd, både som ersättningsvagn, som i reservdelar. Det var britterna som gav den dess berömda smeknamn, Sherman, efter den store amerikanske generalen William Tecumseh Sherman (1820-1891).

Britterna gillade M4, som de fick av amerikanerna enligt det generösa Lend-Leaseavtalet mellan nationerna. Sherman gick hem minst lika mycket som föregångaren Medium Tank, M3, med tilltalsnamnen Grant eller Lee. De anlände exakt i tid för de hårdaste pansarstriderna i Nordafrika. De amerikanske vagnarna var snabbare och bekvämare än motsvarande brittiska vagnar, de klarade öknen bättre – dessutom, som sagt enklare att reparera i den oförlåtliga ökensanden. Kanonen på 75mm var år 1941 mer än tillräcklig för att möta de dåvarande tyska stridsvagnarna på fältet, Panzer III och de tidiga Panzer IV, med kort kanon.

M4 Sherman

Den enda nackdelen med Sherman – så även med Grant och Lee – var att de var höga. Även om vagnarna var föredömliga att överblicka terrängen med, var den höga profilen svår att dölja. Orsaken till att det förhöll sig så, var att de amerikanska designerna hade fått beställning på en vagn som måste kunna transporteras över havet ombord på lastfartyg, därefter i landstigningsfarkoster under amfibieoperationer. Det innebar att de måste vara förhållandevis smala, d.v.s. lättstuvade och därmed höga. Att amerikanarna dessutom satsade i första hand på medeltunga stridsvagnar, 20-40 ton, under kriget, har en upprinnelse som Shermanstridsvagnen fått stå som symbol för.

Den amerikanska pansardoktrinen kom sent till verket och hade inte mycket att göra med vad som senare faktiskt skedde på slagfälten. Shermanvagnen utvecklades parallellt med doktrinen, som var påverkad av händelserna i Europa 1939-1941, även inkluderat fiendens stridsvagnsmodeller. Doktrinen uttryckte – pansardivisionen är organiserad primärt att utföra uppdrag som kräver rörlighet och eldkraft. Den skall utföra avgörande uppdrag. Den är kapabel att engagera sig i alla former av strid, men dess primära roll är att avancera mot fientliga kraftsamlingar på djupet. Dessa ord går i stark kontrast till Shermanvagnens verkliga funktion i Europa – infanterikanonvagnens.

M3 Grant/Lee
Doktrinen förutsatte användandet av något som kallades Tank Destroyers, d.v.s. motsvarigheten till pansarvärnskanoner. Medeltunga vagnar – Sherman – skulle engagera fiendens pansar, som därefter skulle förstöras av särskilt insatta Tank Destroyers, antingen på eget bandchassi, eller bogserade som artilleripjäs. Något senare skulle Sherman utvecklas till amerikanska M10, eller brittiska Firefly, båda med 76.2mm kanoner, därefter kom M26 Pershing med kanon på 90mm. Ingen av dessa modeller konstruerades i antal ens i närheten av det faktiska behovet. En ytterligare förutsättning var artilleriet, en mera logisk konklusion hos de amerikanska planerarna. USA hade redan innan inträdet i kriget världens främsta artilleri, där deras olika versioner av 155mm haubits grupperade och sköt snabbare än något annat artilleri, dessutom med bibehållen precision.

Doktrinen testades ingående under de stora armémanövrerna i södra USA under våren och sommaren 1941 – generalrepetitionen. De tilltänkta pansarcheferna, särskilt George S. Patton, kritiserade doktrinen. Det fanns nämligen ett moment av vakuum mellan initial stridskontakt och det huvudsakliga engagemanget med Tank Destroyers. Patton ansåg att fientligt pansar måste bekämpas direkt, utfört av enheter som var på plats och kunde se fienden, inte med artilleri och eftersläpande förband som agerade i andra hand. Patton och hans pansarkollegor hade givetvis rätt, men märkligt nog skulle man ändå tvingas arbeta efter doktrinens anda hela kriget ut i Europa, eftersom USA i första hand satsade på medeltunga stridsvagnar. Patton ansåg dock redan 1941 att ett moment saknades i de tidigare manövrerna, om man nu sneglade på tyskarnas framgångar så långt i kriget. Det fattades flygstridskrafter, menade han.

Patton
Den amerikanska armén var dynamisk, rationell och otroligt bortskämd, om man jämför med både vän och fiende. Det stod snart klart att Sherman var otillräcklig mot de nya versionerna av Panzer IV, med 88mm kanon, Panzer V Panther och Panzer VI Tiger. Idén med Tank Destroyers hamnade på skam, åtminstone i dess ursprungliga version. Tillgången av tyngre pansar var begränsad och fram till 1944 och Operaration Cobra, utbrytningen ur Normandie, fördes befälet över US Army Ground Forces i Europa, d.v.s. all materiell och utbildning, av generallöjtnant Leslie McNair, en artilleriofficer. Han höll strikt på doktrinen, vilket innebar att han de facto tjurhöll på tillgången till det tyngre pansaret. För en operativ arméchef däremot, som t.ex. Patton, innebar det att man helt enkelt struntade i doktrinens textbok. Inledningsvis kom det kritik mot Patton för detta, han ansågs vara vårdslös.

Patton använde stridsflyg enligt den ursprungliga blixtkrigsdoktrinen, som utvecklades av tyskarna innan kriget, och han använde den med mycket stor framgång. Han kopplade samman kårerna i sin tredje armé till XIX Tactical Air Command, under brigadgeneral Otto P. Weyland, som därmed försåg Pattons pansar med omedelbart och träffsäkert understöd. Patton och Weyland var inga amerikanska pionjärer i detta avseende, men tillsammans var de mer effektiva än de flesta. Tyska Panzewaffes största hot i Västeuropa var och förblev attackflyget.

M10 Tank Destroyer
Ironiskt nog dödades den store bromsklossen, general McNair, av just denna nya, alternerande taktik inom ramen för doktrinen. Den 25 juli 1944, mitt under Operation Cobra, träffades han av misstag i sitt skyddsvärn av raketeld från amerikanska attackplan. Han blev en av fyra amerikanska generallöjtnanter som stupade i strid under andra världskriget*.

Amerikanska armén hade fullständigt överflöd av M4 Shermans, så mycket att även infanteriet skaffade sig egna pansarbataljoner för att understödja sina förband. Det var ju uppenbart att infanteriet presterade betydligt bättre i strid om de hade synbar, direkt assistans av pansar. Det var på det här viset Shermans roll blev infanterikanonvagnens, för även pansardivisionernas vagnar utförde denna tjänst i stora kvantiteter. Styrkeförhållandena blev faktiskt sådana efter Normandie att en vanlig amerikansk infanteridivision hade mer pansar tillgängligt än en tysk pansardivision – som nu aldrig mera någonsin var fulltaliga med stridsvagnarvagnar.

M26 Pershing
Taktiken för amerikansk pansar – och brittisk, kanadensisk, fransk etc. – var den att man i huvudsak spanade efter tyngre tysk pansar, medan man bekämpade alla andra uppkomna hinder. Respekten för de stora tyska vagnarna var högst påtaglig, en ensam Tiger var mycket dödlig och utgjorde en stor omständighet för de allierade trupperna. De var dock få till antalet och man körde egentligen bara runt dem, medan attackflyget, artilleriet eller pansarvärnet gjorde processen kort med dem. Tillgången på pansar hos de västallierade var så stor att man fullkomligt svämmade över slagfältet med stridsvagnar. Det tyska infanteriet var ständigt på flykt undan pansar, eller attackflyg.


Slutsatsen måste därför ändå bli att den amerikanska pansardoktrinen fungerade, även om det inte skedde som det var tänkt. Det var amerikanska arméns anpassningsförmåga i kombination med väldiga resurser som avgjorde kriget. Man kan jämföra med den sovjetiska motsvarigheten på andra sidan kontinenten och konstatera skillnaderna. Trots luftherravälde, var kommunikationerna mellan ryskt pansar och stridsflyg inte av den kvaliteten att attackplan utgjorde det primära hotet för Panzerwaffe.  Istället var det överflödet av ryskt pansar och brute force som manglade tyskarna bakåt. Därför dominerar pansarslagen östfronten, medan de knappt var förekommande i väst. Röda armén brydde sig inte om förluster, varför man fortfarande vid slaget om Berlin förlorade märkvärdigt mycket pansar – till enstaka tyska stridsvagnar, artilleri, eller en ensam Panzerfaust.

The real Tank Destroyers
Amerikanarna slösade också med Shermans, men det var mest utifrån driftslitage. I en perfekt värld skulle pansar transporteras på trailers när de inte var i strid. Det hade man sällan tid med, även om man givetvis hade resurser för det. Avancemanget genom Västeuropa var så snabbt att stridsvagnarna kördes på banden hela vägen från Normandie till floden Oder, d.v.s. tusentals kilometer. För jänkarna var det hastigheten och avstånden som var den stora stridsvagnsdödaren**.



* Förutom Leslie McNair, var det Frank M. Andrews 1943 (Europa), Simon B. Buckner, Jr 1945 (Okinawa) och Millard Harmon 1945 (Stilla havet).

** När Operation Barbarossa till sist körde fast i december 1941 hade Panzerwaffe förlorat tre fjärdedelar av sitt pansar. Man hade medvetet undvikit direkt konfrontation med de tyngre ryska stridsvagnarna, som istället raderades ut av attackflyg. Det var hastigheten, de eviga striderna, frånvaron av trailers, järnväg och framför allt de långa avstånden som decimerade Panzerwaffe hösten 1941 – det och oförmågan att ersätta vagnarna under strid.

Fotnot:
M4 Sherman gjorde väl ifrån sig i kriget i Stilla havet, där den var kung gentemot de små och sällan förekommande japanska stridsvagnarna. Sherman visade sig vara en förhållandevis god djungelkrigare, slitstark med god framkomlighet. Dess psykologiska effekt på infanteriet var som vanligt mycket gott. Precis som designarna hade förutsatt kunde man ta med sig Sherman överallt.


M4 Sherman tjänstgjorde i många krig, ända in på 1970-talet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar