tisdag 19 augusti 2014

Tiger Jack

So let us do real fighting, boring in and gouging, biting.
Let’s take a chance now that we have the ball.
Let’s forget those fine firm bases in the dreary shell raked spaces,
Let’s shoot the works and win! Yeas, win it all!
                                           General George S. Patton, Normandie, 30 juli 1944


Begreppet pansargeneral är för evigt förknippat med tyskar och Wehrmacht. Det har med Blixtkriget att göra, en doktrin som helt och hållet formade den tyska armén och flygvapnet innan andra världskriget. Tyska armén skapade inte enbart pansardivisioner, utan även pansarkårer och t.o.m. pansararméer. Det gjorde i och för sig även Röda armén till viss del, men sovjetiska pansargeneraler har aldrig blivit kända, även om de kanske förtjänat det. På den västallierade sidan existerade inte renodlat pansar i större formeringar än division. Deras taktik var att inte aktivt söka efter renodlad pansarstrid, utan bruket av flygunderstöd var mera utmärkande för dem.

Förutom general George S. Patton, den ende arméchef på den västallierade sidan som ståtat med epitetet pansargeneral, så finns det i allmänhet endast en ytterligare general som förtjänar samma ära, men som ofta glöms bort i sammanhanget. Generalmajor John S. Wood, chef för den amerikanska 4: e pansardivisionen, ansedd som den främsta pansarenheten någonsin i den amerikanska armén. Huvudsakligen knuten till den amerikanska tredje armén, ledde general Wood sin division från Normandie, via Operation Cobra, genom Frankrike och slaget vid Arracourt, en av de få regelrätta pansarslagen på västfronten. 4th Armored Division, 4th AD, var Pattons förtrupp, hans elit, allmänt kallat Patton’s Vanguard. Orsaken till glömskan som omgärdat general Wood var hans personlighet. Hans stridskarriär under andra världskriget blev kort, endast fem månader, under vilken tid han verkligen var de allierades främste pansargeneral.

Generalmajor John S. Wood

John Shirley Wood (1888-1966) från Monticello, Arkansas*, kom 1940 till de unga amerikanska pansartrupperna från artilleriet. Han var artillerichef i båda de första pansardivisionerna, stabschef för 1: a pansarkåren och chef för Combat Command A, 5th Armored Division under de stora fältövningarna, d.v.s. generalrepetitionen inför kriget, i södra USA under våren och sommaren 1941. Wood hade känt general Patton sedan första världskriget, de hade varit klasskamrater på US Army School i Langres, under acklimatiseringskurser inför striderna i Frankrike. De kom att bli mycket goda vänner, något som skulle bli en pinsamhet för dem bägge senare i karriären. Wood plockades ut under stenhård konkurrens till ledarskap för division och kår inom pansartrupperna. I maj 1942 erhöll han befälet för den färdiguppsatta 4th Armored Division i Fort Knox, Kentucky. Under de kommande två åren skulle general Wood öva och mejsla fram en förstklassig division i ivrig väntan att få skeppas över Atlanten, till kriget. 4th AD var, liksom Patton, ämnad för pansarstrid i Europa.

Wood var en imponerande person, lång och bred, en framgångsrik f.d. Football Quarterback från collage med ett hetlevrat temperament. Soldaterna kallade honom Tiger Jack, eftersom han kunde gå av och an, likt en tiger i bur, när han var arg. Officerskollegorna föredrog att kort och gott kalla honom P, för Professor. Wood var en av arméns främsta akademiker, med professurer i militärvetenskap och taktik vid University of Wisconsin och Culver Military Academy. Han hade studerat vid den franska militärhögskolan, Écoles Supérieures de Guerre och talade franska flytande – liksom Patton. Dessa faktorer förstärkte antagligen den arroganta hållningen, han var en man av action och hans ledarstil var mycket lik Pattons, d.v.s. från fronten. Däremot käftade ofta Wood emot sina överordnade om han inte var nöjd. Patton hade överseende med detta, eftersom Wood utan tvekan var hans bästa divisionschef, men andra, längre upp i hierarkin hade svårare med honom. Strax före julen 1943 kom till sist klartecken från det nybyggda Pentagon i Washington DC och under januari 1944 skeppades 4th AD över till Storbritannien.

4th Armored Division

General Woods pansardivision var organiserad helt enligt reglementet. Han hade i täten ett pansarregemente, 37th Armored Regiment, samt ett pansarinfanteriregemente, 51th Armored Infantry Regiment. Dessa förstärktes av en pansarvärnsbataljon, 705th Tank Destroyer Battalion, samt tre fristående, banddrivna pansarartilleribataljoner, 22th, 66th och 94th Armored Field Artillery Battalions. Pansarspaningen utfördes av en mekaniserad kavalleriskvadron, 25th Cavalry Reconnaissance Squadron. Understödet utgjordes av en ingenjörsbataljon, en reparations och intendenturbataljon, sjukvårdsbataljon, samt stab. Tillsammans var man 10 750 man, 245 tanks, 150 artilleripjäser, 54 pansarbilar, 450 halvbandvagnar, 1030 övriga fordon, samt två spaningsplan.

Något som skilde pansardivisionerna från infanteridivisionerna i den amerikanska armén var bruket av s.k. Combat Command, CC. Dessa taktiska enheter hade utvecklats under 1930-talet av det amerikanska pansarets fader, general Adna R. Chaffee, Jr. (1884-1941), som ett svar på behovet att kraftsamla divisionens resurser vid strid. Combat Command var fasta ledningsstrukturer inom divisionens ram, med egna staber, ledda av en överste, eller brigadgeneral. CC ledde regements- eller brigadstora stridsgrupper, sammansatta av olika enheter oavsett förbandstillhörighet. Varje pansardivision hade två Combat Command, CCA och CCB, samt en reserv, CCR. Man kan jämföra detta med tyskarnas Kampfgruppen, men amerikanarnas CC var permanenta och mer rigida i sin sammansättning.

Patton

Sedan hösten 1943 hade 4th AD tillhört generalmajor Troy H. Middletons VIII Corps, som i sin tur hörde till den amerikanska första armén. Ny arméchef i.o.m. ankomsten till Storbritannien blev generallöjtnant Omar N. Bradley. 4th AD var ämnad för Normandie och det inledande skeendet för avancemanget in i det ockuperade Europa. De amerikanska trupperna var oerfarna och träningen intensifierades med stora manövrer över hela de Brittiska öarna. Man behövde öva samverkan med pansar och pansardivisionerna inledde under våren 1944 ett slags militärt nomadliv. 4th AD flyttades i april över till generalmajor Walton H. Walkers XX Corps och därmed den tredje armén, som generallöjtnant George S. Patton just fått levererad till sig i grevskapet Kent. Därefter, samma månad, flyttades 4th AD åter, den här gången till generalmajor Wade H. Haislips XV Corps, fortfarande tredje armén. Den 15 juli återgick 4th AD till Middletons VIII Corps och den första armén.

General Wood hade knutit sig närmare Patton, som uttryckte en vilja att få över honom och hans division till tredje armén på mera permanent basis. Patton ville ha hela VIII Corps även, och Middleton, en man han ansåg vara den bäste kårchefen. Wood gillade framtidsutsikterna. Han var skolad i en doktrin som lärt honom att hastighet var det viktigaste, att kraftansamlingar av fientligt pansar skulle bekämpas med särskilt avsedda förband, Tank Destroyers, artilleriet och/eller flyget. Hans medeltunga stridsvagnar, M4 Shermans, skulle undvika direkt konfrontation med tysk, tyngre pansar, såsom Panzer V Panther och VI Tiger. Ändå väntade man sig omfattande pansarstrider, man trodde på en jämn, hårdnackad reträtt av tyskarna genom Frankrike, men Wood, liksom hans män, hade tränats ingående för att möta det tyska Panzerwaffe och han tvekade inte för ett ögonblick, tvärtom, han välkomnade det. Den europeiska kontinenten stod för dörren.

Woods Shermans

Den 11 juli 1944 landsteg 4th AD på Utah Beach, Normandie. Situationen man landade i var prekär. Britterna och kanadensarna i den norra delen av brohuvudet hade kört fast i riktning hamnstaden Caen. Tyskarna gjorde heroiskt motstånd i det besvärliga bocage, Normandies häckgenomkorsade landskap. Chefen för 21: a armégruppen, fältmarskalk Bernard Montgomery, vars plan hade varit att först ta hamnstaden Caen, nyckeln till Normandie, stångade på med mycket långsamt resultat. Amerikanarna i söder hade tröttnat, deras förväntade avvaktande strategi drog ut på tiden. Samtidigt genomförde de en stor, planenlig utvikning av sin stridsorganisation. Amerikanerna satte upp sin egen armégrupp, den 12: e, för västra Europa, inkluderande två arméer, den första och den tredje. General Bradley skulle ta över armégruppen och lämna över första armén till sin ställföreträdare, generallöjtnant Courtney Hodges – som i sin tur hade lämnat över den tredje armén till Patton i England tidigare i januari. Därigenom jämställdes Bradley med Montgomey, som nu båda underställdes general Dwight D. Eisenhower, överbefälhavare för hela Europa. General Middletons VIII Corps och Woods 4th AD, kom i allt detta organiserande att utkristalliseras som ledande frontenheten för Bradleys botemedel mot stagnationen i Normandie, Operation Cobra.

Troy H. Middleton
4th AD sattes i strid den 17 juli 1944 och rensade effektivt landskapet kring staden Coutances, som utgjorde uppmarschområde för Cobra. Operationen inleddes den 25 juli, efter en dags försening p.g.a. dåligt väder. Det skedde i samverkan med tre parallella brittiska och kanadensiska operationer i norr. Klockan halv tio på förmiddagen inleddes en omfattande flygbombning av de tyska linjerna. Över 3 000 allierade plan deltog och det satte nästan den tyska elitdivisionen SS-Panzer Lehr ur stridbart skick**. Klockan 11.00 gick general J. Lawton Collins VII Corps till anfall, men trots förberedelserna körde man fast efter första dagen. Striderna återupptogs den 26 juli, då även Middletons kår sattes in, med 8: e och 90: e infanteridivisionerna. Det kom att dröja ytterligare ett dygn innan man brutit igenom det hårdnackade tyska försvaret. Den 28 juli avancerade general Woods pansardivision från Coutances och mötte hårt motstånd, bl.a. av SS-pansardivisionen Das Reich och SS-pansargrenadjärdivisionen Götz von Berlichingen. De häftiga striderna höll på att kringränna tyskarna, varpå de försökte sig på ett frontalangrepp mot amerikanska 2: a pansardivisionen, ur VII Corps. Detta var en grov felräkning, de fastnade helt i artilleriets spärreld*** och ständigt återkommande attacker från luften. Tyskarna tvingades lämna all materiell och fly till fots genom de tillslutande amerikanska linjerna.

Inför det direkta hotet av fullständig kollaps och att amerikanerna skulle välla in i Bretagne, kastade fältmarskalk Günther von Kluge, Oberbefehlshaber West, in de reserver han hade från öster. Tyskarna var oerhört frustrerade över den massiva eldkraft amerikanerna representerade, deras attackflyg kontrollerade luften och överallt, alltid detta evigt hamrande artilleri. General Woods 4th AD, i täten för VIII Corps, avancerade utefter den sydnormandiska kusten, genom staden Avranches och till floden June, vilket var utgångsläget för nästa steg i den amerikanska utbrytningen. Natten till den 1 augusti 1944 aktiverades general Pattons tredje armé, som hade landstigit under juli månad i Normandie och fortfarande inte mätte mer än ett par kårer i storlek. General Middletons VIII Corps, med 4th AD, fördes nu åter över till Pattons ledarskap. Handsken hade kastats, tyglarna släppts.

Den blå pilen längst ner symboliserar 4th AD: s avancemang

4th AD, med sin CCA, under överste Bruce C. Clarke, i täten avancerade första dagen söderut till staden Rennes, mitt i Bretagnes fäste med resten av Frankrike. Här mötte man hårt motstånd av i första hand enheter ur Luftwaffe, utrustade med de fruktade 88mm luftvärnskanonerna. Trots flyganfall lyckades inte Clarkes pansarinfanteri slå ut tyskarnas väl förskansade positioner och man förlorade hela 11 Shermantanks. General Wood begärde ytterligare infanteriunderstöd från kåren, vilket de fick i form av ett regemente ur 8: e infanteridivisionen. Wood kunde nu mana på Clarke att fortsätta mot primärmålet, staden Vannes vid Biscayabukten den 5 augusti. 4th AD hade nu effektivt skurit av halvön Bretagne. De extremt framskjutna amerikanska linjerna var farligt exponerade för motanfall både från öster och väster. Patton, Middleton och Wood noterade givetvis detta var för sig, men de hade förtroende för sin organisation och i brigadgeneral Otto P. Weylands XIX Tactical Air Command.

Wood hade under den senaste veckan börjat fundera på målsättningen med de nuvarande operationerna. Med tanke på tyskarnas sammanbrott, där endast ett antal stödjepunkter höll stånd, såg han möjligheten att vända fokuset på Bretagne, till förmån för avancemang rakt österut och mot Paris. Wood var antagligen först med den insikten och han skrev omedelbart en rapport till Middleton, Patton och ytterst Bradley. Som svar blev han kommenderad den 5 augusti att istället gå västerut, utefter Biscayakusten mot hamnstaden Lorient. Wood blev rasande och Middleton fick personligen åka till Vannes och tala honom till rätta. Wood gjorde som han beordrats, under protest och hans ilska riktades mot Patton, som han ansåg ha svikit deras ideal. I en analys av situationen, med facit i hand, är det inte svårt att konstatera att Wood hade rätt, han har också hyllats i militärhistorien som en av de mest förutseende generalerna, men det är heller inte hela sanningen. Från general Bradleys kartbord var de egna linjerna hårt uttänjda och man var tvungna att snabbt rensa upp Bretagne för att nå huvudsyftet med det de just då gjorde, d.v.s. säkra hamnarna Brest, Lorient och St. Nazaire****.

Major  Charles Carpenter - Bazooka Charlie
Patton var enig även i den uppfattningen, samtidigt som han satt i ett skruvstäd visavi Bradley. Det fanns en konflikt dem emellan sedan året innan, 1943 i Sicilien, då Patton varit Bradleys överordnade som chef för sjunde armén. Patton hade gått hårt åt Bradley, som varit chef för II Corps och, som han såg det, offentligt förödmjukats. Nu var rollerna omkastade, vilket Patton inte hade problem med i sak, men som Bradley använde som en väg för hämnd. Patton fick välja sina kollegiala strider med större omsorg än vad Wood tydligen ansåg sig behöva. Dock kan man inte annat säga än att Patton var lojal mot sin bäste general. Samma dag som Wood kommenderade överste Clarke att vända fronten västerut, kom kontraorder från arméchefen. Bradley hade bestämt att Middleton och VIII Corps skulle bli kvar och rensa upp Bretagne, men Patton behöll 4th AD, så han beordrade Wood att skyndsamt göra helt om och stöta mot staden Nantes, vid floden Loires mynning, som togs dagen efter, den 6 augusti, tillsammans med enheter ur den legendariske generallöjtnant Ernest N. Harmons XII Corps*****.

Som den artillerist han var, hade general Wood den egenheten att han ständigt önskade se utvecklingen på marken från ovan. Till divisionens förfogande fanns det ett par små L-4 Grasshoppers, idag mera kända som Piper Cubs. Dessa flögs av officerare ur artilleriet, s.k. eldledare. En av dessa var en färgstark trettioettårig major från Illinois vid namn Charles Carpenter – The Mad Major. Han hade tidigt försett sin lilla flygmaskin med sammanlagt sex ordinära bazookas under vingarna, fullt möjligt då dessa var rekylfria. Han hade egenhändigt tillverkat en elektrisk utlösare och kalibrerat ett sikte åt dem. Han kunde avfyra dem var sig, i par, eller alla på en gång. Därför gick major Carpenter även under namnet Bazooka Charlie. General Wood flög i de flesta fall med Carpenter och tillsammans gjorde de dessa spaningsflygningar till fullkomligt livsfarliga stridsuppdrag, eftersom den galne majorens princip var att spränga åtminstone något fientligt i luften när han ändå var uppe. Dessa små plan möjliggjorde för Wood att hålla ordning på sin divisions snabba framryckning genom Frankrike. De gjorde också Bazooka Charlie till en pionjär inom nära eldunderstöd från luften, långt innan helikoptern utvecklades i den funktionen.

Manton S, Eddy

Flytten till XII Corps innebar en ny dust med överheten för general Wood – trots att han fått rätt i sina föresatser tidigare. General Harmon förflyttades till högre befattning i början av augusti 1944 och Wood hade lobbat hårt för positionen som kårchef. Detta trots att posten var vikt åt generalmajor Manton S. Eddy. Wood exploderade och gick hårt åt Patton och Bradley. Enligt Wood hade Eddy fått kåren därför att han var från infanteriet och gammal vän till Bradley, även han infanterist. Åter igen uttryckte han svek från Patton. Förståelsen för att Patton faktiskt behövde honom som chef för hans pansargarde och inte som kårchef gick inte hem – och Bradley blev än mer fientlig till Patton som inte tuktade sina underlydande. Patton gav sina kårchefer stor frihet, det var deras uppgift att leda divisionerna och han lät dem göra det i mycket som de önskade. Patton var heller inte böjd åt att sparka sina förbandschefer. Han var en kompetent ledare som jobbade på att stöpa sina underlydande, odla deras styrkor, tukta deras svagheter. Under hösten 1944 lät han Wood hållas, för han behövde en stark pansardivisionschef i täten av sin armé – och kårcheferna var mangrant medvetna om detta. Det var dock en sorg för honom.

Från den 12 augusti avancerade 4th AD i mycket hög hastighet i täten av XII Corps. Man gjorde en vid båge, en uppercut, genom distrikten Mayenne, Maine och Loiret. Det gick så snabbt att Patton tvingades bromsa sin armé utmed den nordliga axeln Orléans (som 4th AD nådde den 17 augusti), Chartres och Dreux, p.g.a. brist på förnödenheter. Men det gick strax över, flygvapnet fick hålla dem understödda från luften och den 20 augusti nådde man floden Seine. I södra Frankrike tvingades nu general Johannes Blaskowitz se över sina positioner för Heeresgruppe G, som var hårt ansatt efter de allierades Operation Dragoon, invasionen av franska Rivieran, den 15 augusti och landsättningen av den amerikanska 6: e armégruppen, under general Jacob L. Devers. Blaskowitz var chanslös från början med sina utarmade trupper, men nu hotades han direkt av inringning av Pattons tredje armé. Han skyndade sig nu norrut. Under inledningen av september 1944 forcerade 4th AD genom nordöstra Frankrike, hela tiden sinkad av brister i underhållet. Man utgjorde nu täten för hela den allierade armén och passerade floden Moselle den 11 september, lämnade staden Nancy åt sitt öde och befriade Lunéville i Lorraine den 16 september. General Wood kunde nästan känna doften av floden Rhen, när order om allmän halt gavs. Fältmarskalk Montgomery skulle genomföra Operation Market Garden i Holland, i syfte att föra sina trupper närmare floden Maas, d.v.s. det nedre av Rhen. Amerikanerna fick vänta.

Woods warface

Vid den här tiden, andra hälften av september 1944, hade tyskarna varit på flykt genom Frankrike och in i Belgien under en och en halv månad. Paris hade befriats den 25 augusti, Bryssel den 3 september. Samma månad tog fältmarskalk Gerd von Rundstedt befälet för samtliga tyska styrkor på västfronten. Han hade tvingats i pension av Hitler efter Normandie, men nu återtagits i tjänst, vilket var en fråga båda om ledarskap och om propaganda. Von Rundstedt var över sjuttio år gammal, med mycket respekt i armén och omtyckt av tyska folket. Hans jobb var att skapa ordning inför vad som måste bli en mera aktiv försvarsstrid. I norr, mot britterna, hade han Armégrupp B, under fältmarskalk Walter Model. I söder stod general Hermann Balcks Armégrupp G i vägen för amerikanerna. Det var nödvändigt att skapa stabilitet, ett status quo innan man nådde floden Rhen, eftersom den stora vattendelaren annars skulle bli ett lika stort offensivt problem för dem, som för de allierade. Det plötsliga hårda, tyska motståndet i Holland var ett resultat av detta. När nu amerikanerna, lika plötsligt gjorde halt, blev den första reaktionen hos tyskarna förvirring. Von Rundstedt hade räknat med att Patton skulle leda avancemanget mot Tyskland. En del förbandschefer i fronten fick t.o.m. för sig att jänkarna drog sig tillbaka, osäkert varför. Resultatet blev en övertro på nya taktiska möjligheter.

Den femte tyska pansararmén, en svårt sargad styrka av endast 180 tanks plus 80-talet bandpansarvärnskanoner, under befäl av general Hasso von Manteuffel, såg en möjlighet att råda bot på de taktiska förhållandena i Lorraine. Han ville stöta undan amerikanerna till andra sidan av Moselle, genom en motattack via Lunéville och Dieulouard. Två separata pansarenheter sattes samman, 11: e pansardivisionen och två pansarbrigader, 111: a och 113: e. De två brigaderna hade nya Panzer V Panthers med fräsch, men oerfaren bemanning, medan divisionen gick på knäna av stridsutmattning. Den 18 september hade vädret försämrats betydligt de senaste dagarna och en tjock morgondimma låg kring den böljande topografin i Lorraine. Amerikanerna kunde inte gärna ha fördel av sitt flyg en dag som denna. Vid samhället Arracourt, rakt i vägen för von Manteuffels anfallsriktning, stod 4th AD i sina väl framskjutna positioner. Combat Command A, CCA, under överste Clarke hade till sitt förfogande fem fulltaliga bataljoner, en pansar, en infanteri och tre artilleri. Till detta adderades delar av ytterligare en pansarbataljon, en infanterienhet, samt vagnar ur 704: e bandpansarvärnsbataljonen – Tank Destroyers. Man var underlägsna de anstormande tyskarna i antal och potentiell pansarstyrka. Det enda övertaget låg möjligen i artilleri. Dessutom såg man tydligt fienden komma genom kompetent spaning och överste Clarke ringde general Wood från sin befälsvagn.

Attack!

En förstörd Panther vid Arracourt

Slaget vid Arracourt blev den största pansardrabbningen på västfronten innan Ardenneroffensiven tre månader senare. Den blev anmärkningsvärd därför att amerikanerna under stora delar av striden saknade flygunderstöd – d.v.s. förutom Bazooka Charlie, som aldrig flugit så intensivt****** – och vars rörlighet var begränsad p.g.a. bränslebrist. Överste Clarke kunde inte räkna med mycket förstärkningar, men däremot råg i ryggen från två formidabla stridsledare, Wood och Patton. Under tio dagars strider manövrerade Clarke runt von Manteuffels pansar, han utförde en perfekt kombination av pansaravancemang och artilleriunderstöd. De amerikanska stridsvagnsbesättningarna visade stort mod och skicklighet när de gick upp mot Panthers och även några Tigers med sina medeltunga Shermans. Det blev en utklassning i kompetens, där tyskarna metodiskt malts ner under månader av strid, hade amerikanerna vunnit i erfarenhet. Tyskarna förlorade 86 stridsvagnar och bandpansarvärnskanoner, vilket de inte hade råd med, medan amerikanarna räknade in 22 förstörda Shermans. Överste Clarke befordrades av en rörd Patton till brigadgeneral mitt under striderna.

Slaget vid Arracourt fungerade också som ammunition i Pattons försök att få general Bradley att förstå tyskarnas utsatta, strategiska läge. Han varnade för att dessa teutoniska krigare knappast kunde förväntas fly i alla evighet, de skulle istället eskalera exemplen Arracourt och Market Garden. Han talade för döva öron och tyskarnas Ardenneroffensiv stod för dörren, en strid som däremot general Wood inte skulle få delta i.

Bruce C. Clarke

Wood hade varit i kollisionskurs med sin kårchef, general Eddy under hela hösten. Han respekterade inte den milde, men kompetente, generalen från Minnesota och vägrade flagrant att delge honom nästan all information förutom rent stridsrelaterat sådan. Patton hade försökt avstyra de rättmätiga klagomålen från Eddy, samtidigt som han hamrats ovanifrån av Bradley och hela historien hade nu nått ända upp till Eisenhower. Till sist kunde Patton inte längre försvara sin bäste divisionschef och den 3 december 1944 entledigades generalmajor John S. Wood från sin post som chef för 4th Armored Division, Pattons garde. I sin dagbok visade Patton sin bedrövelse, han såg händelsen som ett resultat av Woods stridströtthet – han hade ju själv genomlidet det på Sicilien – och han betraktade åtgärden som tillfällig. Så blev det inte. Wood återvände till USA, han fick dock behålla sin grad – Combat Rank – som generalmajor, annars hade han återtagit sin förkrigsrang som överstelöjtnant (med generals lön). Wood tog över arméns Tank Training Centre i Fort Knox, en position han behöll fram till sin pension 1946.

4th AD togs tillfälligt över av generalmajor Hugh J. Gaffey, tidigare Pattons stabschef, och det var han som ledde divisionen under dess viktigaste strid, den i Ardennermassivet, endast tre veckor senare.

Pansarspaning

Wood kom att ösa ovett över Eisenhower, Bradley och framför allt Patton under hela sitt kvarvarande liv. Han fortsatte en prominent tillvaro även efter det militära, han arbetade för Förenta Nationerna åren 1947-1953 med flyktingfrågor och återuppbyggnad av samhällen i Europa och Asien. Under Marshallhjälpen uppmärksammades han åter som kritiker, nu riktad mot sista instans i hans tidigare karriär, f.d. chefen för amerikanska arméns stab i Pentagon, general George C. Marshall. Hans bitterhet lyste igenom i intervjuer och hans egna memoarer. Wood kom att bli ett tragiskt exempel på en briljant hjärna som föll för sin egen passion. Han ligger begraven på West Points kyrkogård, en plats där han alltid varit uppskattad och beundrad som instruktör.


http://krigochhistoria.blogspot.se/2013/10/patton.html


* Son till domaren vid Arkansas högsta domstol, Carroll D. Wood (feminint klingande namn på männen verkade ha varit en trend hos familjen Wood).

** Bombardemanget var så intensivt och nära de allierade linjerna, att över 100 amerikanska soldater miste livet, inklusive generallöjtnant Leslie McNair, chef för US Ground Forces, som var på en egenhändig rekognoseringstur.

*** USA förfogade över andra världskrigets i särklass bästa artilleri, det grupperade snabbt och var mycket pricksäkert.

**** Så mycket mer frustrerande att ingen av dessa hamnar kom i de allierades händer förrän vid krigsslutet i april-maj 1945.

***** General Harmon, hjälten från Kasserinepasset i Nordafrika 1943


****** Bazooka Charlie förstörde två Panthers och ytterligare två bandpansarkanoner med sin lilla Piper Cub.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar