fredag 22 augusti 2014

Okinawa


I sitt berömda tal över de fallna vid Gettysburg 1863 satte president Abraham Lincoln priset på de stupade soldaterna och lovade valuta för dem i form av fortsatt krig för den goda saken. Han manade till de sista nödvändiga åtgärderna – the last full measures – innan kampen var till ända. Talet – The Gettysburg Address – innebar att den amerikanska södern förstod att det inte existerade någon förhandlingsfred, ingen återvändo, utan enbart kapitulation eller ond, bråd död.

Antagligen kände man ett liknande öde våren 1945 i Pentagon och i San Fransisco, bas för US Pacific Fleet, USPACFLT, och Pacific Ocean Areas, POA. Kriget var i stort sett över i Europa, folket skulle snart fira sig vansinniga av glädje på gatorna, men ute på Presidio of San Fransisco lutade sig den femstjärnige Fleet Admiral Chester W. Nimitz, Commander in Chief, CinCPac och CinCPOA, över kartorna och sjökorten med en bekymrad min. De fruktansvärda striderna på Iwo Jima höll på att ebba ut. Endast ett par hundra av hela den japanska garnisonen om drygt 20 000 man skulle överleva. De egna förlusterna väntades landa på 6 800 stupade och 19 200 sårade. En grotesk summa med amerikanska mått, kostnaderna i människoliv eskalerade kraftigt för varje position man tog i Stilla havet. Fler amerikaner stupade och lemlästades per strid räknat än i någon batalj i Europa, Ardenneroffensiven två månader tidigare borträknad.


Man närmade sig det japanska fastlandet, varav Iwo Jima endast utgjort förposten. I snabb följd stävade redan nästa steg i den stora planen över havet, längre västerut. Amiral Nimitz kunde följa deras färd med fingret mot sjökortet. Operation Iceberg, preludiet till Operation Downfall, det jättelika angreppet på de japanska huvudöarna, som fick Operation Overlord och Normandie att framstå som en plaskdamm. Iceberg, den hittills största amfibieoperation världen någonsin skådat. Task Force 50, tillhörande amerikanska femte flottan, under amiral Raymond A. Spruance*, hjälten från Midway, sammanlagt nio Task Forces, varav en brittisk, om 150 000 man, bemannande bl.a. 43 hangarfartyg, 19 slagskepp, 34 kryssare och ytterligare ett par hundra mindre örlogsfartyg. Till detta kom ett oräkneligt antal fartyg för transport och landstigning. Den största Task Force var nr 56, som bar huvuddelen av general Simon B. Buckners tionde armé, 185 000 man, i initial styrka. Det var definitivt inte frågan om enbart denna första våg, utan konstant underhåll för sammanlagt en halv miljon man i strid under månader framöver. Amerikanska flottan hade blivit mycket bra på det här med tiden, organisationen knakade inte ens i fogarna.

Amiral Nimitz fick ett meddelande medan han stod där och studerade planerna. Från Iwo Jima kom det bekräftelse att trots fortsatta, sporadiska strider, och vad man trodde var det sista japanska banzaianfallet mot flygfälten, så lyfte de första B-17 Flying Fortress från ön. Det innebar att den taktiska bombningen av målet för Operation Iceberg och Task Force 50 kunde intensifieras.

Amiral Spruance

Okinawa är den största av Ryukyuörna, 520 kilometer rakt söderut från den japanska huvudön Kyushu. Den avlånga ön i sydnordlig riktning mäter 1 208 kvadratkilometer. Okinawa är, precis som samtliga japanska öar, bergig, på sina håll nästan otillgänglig, men med en midja av lågland. 1945 hade ön ca 300 000 invånare, huvudstaden Naha, på öns sydligaste och mest befolkade del, drygt 150 000 själar. Okinawaborna var inte från början nationaljapaner, utan ett folk av egen kulturell och språklig härkomst – okinawier och ryuku-japanska. Tiden efter införlivandet med Japan 1879 hade ägnats till brutal japanisering av folket och inför amerikanernas ankomst betraktade sig människorna på ön som Japaner, lydande under en gudomlig kejsare, styrd av den japanska armén. Det var därför första gången den amerikanska krigsmakten under andra världskriget skulle besätta inte bara japansk fosterjord, utan en välbefolkad ö med infrastruktur och åtminstone ett urbant centra. Okinawa var avgörande för det fortsatta avancemanget mot Japan. Tärningen var kastad.

De gjorde sig sällan eller aldrig några illusioner, de japanska generalerna och general Mitsuru Ushijima delade den föresatsen. Han visste att han skulle dö på Okinawa, för fiendens hand, eller sin egen. Han var 57 år, från Kagoshima på Kuyshu. Han var välutbildad i sitt arbete, tog examen från den kejserliga militärakademin i Tokyo 1908 och hade tjänstgjort med säkerhet och kompetens ända sedan dess. Han var gift, hade barn och var en mycket religiös man, ansedd som en bestämd, men mild karaktär. Han avskydde utagerat beteende, som ilska, som han såg som en plump, mänsklig instinkt. Han kom närmast från Korea, där han haft en hög stabsfunktion, innan dess hade han varit kommendant för den militärakademi som en gång skolat honom. Vid sin sida hade Ushijima två i sammanhanget viktiga officerare: Hans ställföreträdare, generallöjtnant Isamu Cho, en hård ultranationalist som deltagit i militära kuppförsök under den socialistfascistiska turbulensen som rådde i Japan under 1930-talet. Hans stabschef var överste Hiromichi Yahara, en 43-årig utpräglad taktiker, som kom att prägla Ushijimas val av strid under den kommande amerikanska invasionen, i stark kontrast till general Chos fanatiska banzaimentalitet, som han också hade svårt att värja sig för.


General Ushijima hade placerat sin stab i palatset Shuri i Naha, en kvarleva från kungadömet Ryuku. Till sitt förfogande hade han 32: a japanska armén, ca 120 000 man, bestående av tre reguljära infanteridivisioner, 24: e, 28: e och 62: a, fyra oberoende brigader, 44: e, 45: e, 59: e och 60: e, samt 27: e oberoende pansarregementet, med ett par dussin lätta stridsvagnar. Han hade haft ytterligare en division i sin arsenal, den 9: e, men den hade i december 1944 förflyttats till Formosa (Taiwan). Till detta kunde han räkna flottister ur den tidigare örlogsbasen på Okinawa, samt inkallade lokala värnpliktiga, mestadels illa tränade arméreserver och milis**. Utöver det hade man organiserat det folkliga hemvärnet, Kokumin Giyutai, om drygt 100 000 män och kvinnor enligt den politiskt fascistiska doktrinen. De förväntades slåss med bambuspjut och dynggrepar. Det var därmed första gången amerikanska trupper skulle möta det folkliga, japanska motståndet i sin fulla kraft.

Generallöjtnant Simon Bolivar Buckner Jr. (58) gjorde sig heller inga illusioner, han såg redan slakten framför sig. Son till sydstatsgeneralen med samma namn och antagen till West Point genom rekommendationer från president Theodore Roosevelt, var den robuste Buckner en märklig kombination av erfarenheter. Han hade gjort en sedvanlig karriär sedan första världskriget och blev brigadgeneral 1940, men nästan hela det andra världskriget hade han suttit av i Alaska och bl.a. skött försvaret av Aleuterna. Dock, han var nära vän med general Douglas McArthur, de hade tjänstgjort tillsammans på Phillipinerna, och antagligen var det detta som gjorde att han i juli 1944 sändes till Hawaii för att organisera tionde armén, vikt för Okinawa. Det var dags för Buckner att få lite riktigt krig under västen.

General Ushijima

Den tionde amerikanska armén var en hybrid. Den bestod av två synnerligen stridsvana kårer***, en från armén och en från marinkåren. III Amphibious Corps, III MAC, under generalmajor Roy S. Geiger, bestod av 1: a och 6: e marindivisionerna. XXIV Corps, under generalmajor John R. Hodge, hade 7: e och 96: e infanteridivisionerna till förfogande. Till dessa fördes 2: a marindivisionen, som reserv, samt 27: e och 77: e infanteridivisionerna som garnison respektive reserv. Till dessa knöts ytterligare 9 000 servicepersonal, bl.a. fristående artillerienheter, samt 18 000 flottister, Seabees – mariningenjörer – och sjukvård, inte minst tusentals Navy Corpsmen****, som utgjorde en stor del av marinkårens sjukvårdspersonal i fält. Var och en av dessa divisioner hade sina egna pansarenheter, vars gemensamma antal uppgick till nästan en pansardivision. Från luften hade man drygt 300 attackplan från hangarfartyg, designerade för markstrid, samt ytterligare markbaserad taktiskt bombflyg från Iwo Jima, Filippinerna och Kina. Till sjöss tronade amerikanska flottans svåra artilleri, pjäser på mellan 20 och 40 cm, från 19 slagskepp och 34 kryssare. Det fanns inte en fläck på Okinawa som inte kunde nås med flottans artilleri.

L-Day var 1 april, som var både påskdagen och Fools Day 1945, faktorer som inte bekymrade vare sig amiral Spruance eller general Buckner, när de blickade ut över Okinawa i eftermiddagssolen den 31 mars. Allt var på plats och redo. Under dagen hade enheter ur Fleet Marine Force Amphibious Reconnaissance Battalion, FMFPAC***** gått iland på den lilla ön Keise Shima, 13 km utanför huvudstaden Naha, utan att möta motstånd. Nu höll man på att sätta upp en artilleribas där, med 155mm Long Toms från armén. De båda militära ledarna var all business, men de var oroliga, de tvekade inte på utgången, givetvis inte, men de visste också allt för väl vad som skulle ske under den kommande tiden. 81 dagar skulle det bli. Striden kunde börja.

General Buckner

General Ushijima hade flyttat sin stab från Naha och upp i bergen. Amerikanska flottan hade helt infiltrerat Ryukyuörna och de japanska officerarna kunde se stora, tunga stridsfartyg vart än de vände näsan. Den massiva förekomsten av transportfartyg var imponerande och mycket skrämmande. I luften vrålade attackflygplan på låg höjd i väldiga formationer, det var ännu mer skrämmande. Okinawa hade systematiskt bombats i en vecka, först från hög höjd, sedan mera precist, från lägre höjd. Ushijima hade inte luftvärn för att ens skrapa på denna övermakt. Naha låg i aska, människorna bodde i kojor och grottor i bergen, det skulle bli tillvaron det närmaste halvåret, för dem som överlevde. Alla var rädda, men general Cho hade vässat ideologin med både hot och löften om paradiset. Det hade varit en debatt sedan årsskiftet mellan officerarna om hur man skulle möta amerikanerna. Cho propagerade naturligtvis om omedelbara motattacker, redan på stränderna, fienden fick inte få fotfäste på ön. Ushijima trodde inte på det, han gjorde det utifrån vad han förstått av kriget så här långt. Han hade aldrig mött amerikanerna i strid, men han visste om deras överlägsna eldkraft – om inte, kunde man bara gå ut och se sig omkring.

Ushijimas strategi på Okinawa blev den klassiska, att gräva ner sig i bergig terräng, vänta på fienden och sedan åsamka dem så stor skada som möjligt. De stående order som kommit från Tokyo talade om amerikanernas svikande moral på hemmafronten, om vi dödar många fiender så kommer opinionen att gå emot landets regering – demokrati kallades det. Det där var långt bortom Ushijima och hans förbandschefer, men grundprincipen var enkel. Den japanska 32: a armén hade nästan helt grupperat sig utmed ett antal försvarslinjer på den skogsbeklädda och bergiga södra delen av ön, där man hela tiden kontrollerade de högsta positionerna. Man hade släpat upp sitt artilleri i djupa, grottliknande ställningar, ofta med underjordiska gångar som förbindelselinjer. Nedanför hade man placerat lättare artilleri och kulsprutenästen, löpgravar för infanteriet och påfallande mycket taggtråd. Minor hade applicerats i tusental, liksom andra fatala fällor. Man förstod att amerikanarna skulle landstiga på öns flacka midja, det fanns heller ingen annan möjlighet för en så stor styrka. I norr höll man endast en av de fristående brigaderna, Styrka Udo, som förberett sitt Alamo på Yae-Dake, ett vårtillgängligt bergsmassiv på Motobuhalvön. På slättlandskapet fanns några spaningsenheter, vars uppgift det var att sysselsätta fienden och kanske ta fångar.

De som snart skulle dö såg på varandra i den spartanska, smutsiga stabsgrottan, visa om vad som skulle och, faktiskt, måste ske. De var redo.


Slaget om Okinawa var också ett omfattande sjöslag. Två faktorer gör att det sticker ut i militärhistorien, japanernas bruk av störst mängd kamikaze någonsin och superslagskeppet Yamoto. Sjöslaget kring Okinawa förlöpte i omgångar under hela landstridens gång. Den amerikanska flottan var helt dominerande, men då Japan låg inom jaktplansavstånd kunde den kejserliga flottan använda sina sista resurser fullt ut. Japanerna försökte penetrera den amerikanska flottans försvar och även om bilder och filmer från detta slag mestadels visar hangarfartyg i strid, så var det de amerikanska spanings- och kommunikationsfartygen som var det primära målet. Dessa låg i flottans periferi, ombyggda last- och passagerarfartyg översållade med radaranläggningar och radioantenner. Deras uppgift var att säkra flottans obrutna radarspaning, samt länka radiotrafiken. Fartygen försvarades av jagarskärmar, ubåtar och s.k. Gun Ships, ofta ombyggda lastfartyg bestyckade med enorma mängder luftvärn. Amerikanerna fruktade kamikaze, det var en fruktansvärd upplevelse att se dessa mänskliga bomber komma farande genom luftvärnselden och deras sprängkraft var ohygglig. Ett hangarfartyg kunde överleva en träff, men blev omedelbart satt ur strid med omfattande bränder som följd. Mindre fartyg sprängdes i luften med säker död för samtliga ombord.

Mellan den 6 april och 22 juni 1945 utförde den japanska flottan och armén – de hade separata kommandon – massattacker från Kyushu med sammanlagt 1 500 attackplan, samt 185 individuella uppdrag. Från Formosa utfördes 250 individuella uppdrag. Amerikanerna hade underskattat förekomsten av japanskt stridsflyg, man hade räknat med knappt 100 plan på Formosa, det visade sig senare vara åtminstone 700. Från Kyushu hade man förväntat sig ca 400 plan. 20 amerikanska fartyg sänktes och 157 skadades, nästan uteslutande mindre fartyg, bl.a. flera jagare vid spaningsringen. Det största fartyget som träffades var hangarfartyget USS Bunker Hill, som försattes ur strid, men ersattes omedelbart. Sammanlagt närmare 5 000 amerikanska flottister stupade under dessa strider. 780 amerikanska stridsflygplan förlorades. Amerikanska flottan sköt ner över 3 000 japanska stridsflygplan under slaget om Okinawa, totalt förstörde man 7 800 japanska flygplan.

Yamoto

Superslagskeppet Yamoto var världens största krigsfartyg, 65 000 ton, 263 meter i längd och 2 500 mans besättning. De tolv ångturbinerna på sammanlagt 150 000 hästkrafter kunde veva upp kolossen till hela 27 knop. Det svåra artilleriet ombord bestod av nio stycken präktiga 46 cm kanoner. Befälhavare ombord var amiral Seiichi Ito. Tillsammans med några övriga återstående krigsfartyg skulle Yamoto utföra ett väldigt kamikazeanfall på den amerikanska flottan, Operation Ten-Go. I det här fallet upptäcktes dock manövern i tid av amerikansk spaning och praktiskt taget hela anfallsstyrkan sänktes den 7 april av attackflyg från Task Force 58. Yamoto gick till botten med nästan hela besättningen. Sammanlagt 4 000 japaner dödades i operationen.

Första amerikanska markstridsförband ut i gryningen den 1 april var 77: e infanteridivisionen. Deras uppgift var att angripa och rensa upp Kerama Retto, en liten ögrupp 25 km väster om Okinawa, där japanerna hade olika militära installationer, bl.a. en bas för självmordsbåtar. Operationen skulle ta fem dagar och kosta amerikanerna strax över 100 förluster, 27 döda, medan japanerna förlorade i princip hela garnisonen på 700 man. Några timmar senare på samma påskdag landsteg stormenheterna ur III MAC och XXIV Corps på stränderna vid Hagushi på västra Okinawa. Man hade väntat sig visst motstånd, men mötte ingenting. Snabbt embarkerade man resterande initiala enheter, etablerade ett starkt brohuvud och avancerade tvärs över ön på några timmar. Man mötte enbart sporadiskt motstånd som samtliga vek undan. Amerikanerna förstod att japanerna skulle hålla tillbaka och ligga stilla i bergen i söder, men det här var lite väl enkelt, vilket skapade en hel del oro i alla led. Hela den 32: a japanska armén skulle ju finnas här, så om allt var koncentrerat till de där bergen, som illavarslande tornade upp sig söder, då kunde det här bli mycket otäckt.


Man hade också insett att den norra delen av ön, den som var glesast befolkad, hade av sekundär betydelse även för japanerna. General Buckners plan var att inledningsvis rensa upp norra delen, medan man ordentligt etablerade sig utmed en frontlinje mot söder, med enbart stridskontakt som operativt mål. Den 6: e marindivisionen avdelades för att gå norrut, utmed Ishakawahalvön. Man mötte sporadiskt motstånd, skar av Motobuhalvön och nådde Hedo-misaki, den nordligaste punkten på Okinawa den 13 april. Hårda strider utbröt nu med Styrka Udo på Motobu och Yae-Dake. Samtidigt intog 77: e infanteridivisionen Ie Shima, en ö rakt utanför Motobu. Den 18 april var hela norra Okinawa i det stora hela neutraliserat av amerikanska krigsmakten.

Samma dag, på Ie Shima, stupade krigskorrespondenten Ernie Pyle efter att ha hamnat mitt i fientlig kulspruteeld. Pyle var antagligen den mest kände amerikanske journalisten under andra världskriget. Hans artiklar och kolumner i de flesta förekommande tidningar var mycket omtyckta av den amerikanska allmänheten. Han erhöll Pulitzerpriset 1944 för sina rapporter från fronten, oavsett var i världen den befann sig. Hans död på Okinawa blev allmänt förstasidesstoff och hans familj erhöll tiotusentals kondoleansbrev från när och fjärran. Det fanns de som sa att hans öde var ett omen för vad som komma skulle.

Överste Yahara
Den 8 april mötte XXIV Corps hårt motstånd i sin västra flank, där de successivt rensade den östra sidan av ön. Okinawa hade ett relativt gott vägnät och den 96: e infanteridivisionen följde huvudvägen – kallad Highway No 1 – söderut, i riktning staden Shuri, 8 km bort. Man kom under eldgivning från artilleri från ett låglänt berg – kallat Cactus Ridge – och anfall organiserades för att ta positionen. Under sedvanligt understöd från eget artilleri, pansar och attackflyg arbetade man sig upp för de skogsklädda branterna, såsom man gjort så många gånger förr. Striderna blev mycket hårda, de utfördes gruppvis och fokuserade på varje enskilt skyttevärn, varje liten grotta. Under häftig beskjutning använde man bazookas, handgranater och eldkastare. På två dagar drog amerikanarna på sig över tusen man förluster, medan japanerna uppskattades ha förlorat 4 000 man, ett fåtal fångar. Japanerna använde dessutom okinawer, ofta under vapenhot, till att hämta vatten och ammunition, varför många civila dödades mitt i striderna. Soldaterna i 96th Infantry kunde endast konstatera att detta bara var den första utposten på japanernas första Shurilinje, även kallad The Pinnacle. Därefter kom Kakazu Ridge och därefter …

Den 12 april fick general Cho igenom med general Ushijima behovet av ett motanfall för att avstyra angreppet på Kakazu Ridge. Det här var inga banzaiattacker, utan reguljära, välorganiserade anfall med understöd och uthållighet. Striderna blev hårda, de övergick på många ställen till handgemäng. Amerikanerna höll sina linjer och de japanska förlusterna var stora, men de återkom under två dygn innan Ushijima beordrade stopp. Man hade inget annat lärt sig än att amerikanerna hade överlägsen eldkraft. General Hodge, chef för XXIV Corps, svarade med ett tungt motanfall. Mer artilleri än någonsin tidigare i Stilla havskriget användes och ovanligt stora mängder pansar. 27: e infanteridivisionen tog över och anfallet körde fast. Japanerna använde skickligt taktiken att gruppera sitt artilleri i starka fästen på motsatta sidan av höjderna, med eldledare på toppen. Amerikanerna förlorade hela 22 tanks innan de nådde toppen av Kakazu Ridge. Man hade problem med att kombinera pansar och infanteri. Så här fortsatte kriget april ut och man bröt sig igenom Machinatolinjen.


Ushijima försökte åter med en motattack den 4 maj, den här gången med en landsättning av trupp från havet, med fallfärdiga båtar, bakom de amerikanska linjerna. Åtgärden vittnar om situationen i den japanska staben, om konflikterna mellan ledarna. För att lyckas med en sådan operation tvingades japanerna dra ut artilleri i framskjutna positioner. Anfallet misslyckades fatalt innan det ens börjat och stora mängder japanskt artilleri gick förlorat. General Buckner kommenderade nu ett stort angrepp på de japanska linjerna omgärdande bl.a. Conical Hill, ett berg på nära 200 meter, försvarad av 1 000 japaner. Med stora förluster vann man de högre positionerna, samtidigt som marinkåren tog Sugar Loaf Hill på andra sidan. Efter tio dagars strid var man nu i position för att inringa staden Shuri och med den huvuddelen av 32: a arméns numerär.

Utmattade amerikanska soldater stod med böjda huvuden och tomma ansikten, när deras radiomottagare berättade om att kriget i Europa var över, jublet från människorna där hemma och kyrkklockornas klang hördes ända bort till deras helvete på jorden.

Ernie Pyle

I slutet av maj inföll monsunen och kriget på Okinawa började likna västfronten under första världskriget. Okinawa var redan här den värsta strid den amerikanska krigsmakten utkämpat sedan inbördeskriget på 1800-talet. Som om inte det var nog, man kan med fog påstå att slaget om Okinawa blev de västallierades motsvarighet till den ryska östfronten. Det var ett utrotningskrig. De amerikanska soldaterna svarade på deras inlärda attityder mot det gula drägget, på japanernas grymma strid och deras respektlöshet mot sina egna liv, med absolut hänsynslöshet. Deras kamrater stupade hela tiden omkring dem, det fanns få tillfällen till återhämtning. Det gick inte längre att skilja på okinawernas vansinniga hemvärnsattacker och fredliga civila som önskade skydd, alla mejades ner vid första åsyn. Okinawska kvinnor, med barn i famnen, sprängde sig själva med handgranater, antingen inför amerikanska soldater, eller mitt bland dem. General Buckner tvingades kommendera fram extra militärpolis för att med vapen i hand försvara de få japanska soldater som faktiskt gav sig.

Shuri togs den 29 maj av enheter ur 1: a marindivisionen, under generalmajor Pedro del Valle, den förste latinske amerikan som nått generals grad i den amerikanska krigsmakten. Japanerna drog sig tillbaka under god ordning i skydd av monsunen, trots deras ohyggliga position. General Ushijima hade ännu kontroll över situationen. Man hade nått längst ner på Kiyanhalvön och han hade endast drygt 30 000 man kvar att slåss med. Den 6 juni utförde 6: e marindivisionen en landstigning på Orokuhalvön, där den huvudsakliga flottbasen på Okinawa låg. Befästningen hölls av 9 000 reguljär armésoldater och drygt 1 000 milis. Åter igen, fruktansvärda strider, ofta man mot man. Den 13 juni var allt över på Oroku och amiral Minoru Ota, marinbefälhavare på Okinawa, begick självmord tillsammans med 4 000 av sina flottister på ön. Situationen för de kvarvarande japanska trupperna var nu garanterat hopplös, slutstriden, värre än allt annat tidigare erfarit inleddes.

USS Bunker Hill brinner

Den 18 juni inspekterade general Buckner de amerikanska positionerna. En plötslig beskjutning från en av de få kvarvarande japanska artilleriställningarna fångade generalen och han stupade där han stod. Amiral William Halsey ersatte honom omedelbart med general Geiger, chefen för III MAC, som med detta blev den förste – och siste – marinkårsgeneralen som någonsin lett en armé. Sex dagar senare flögs den fyrstjärnige generalen Joseph W. Stilwell in från Manilla och tog befälet över den tionde armén. Buckners död kom som en chock hemma i USA och gav en skakande blick av vad som pågick på andra sidan Stilla havet.

Den 21 juni har satts som datum när organiserat japanskt försvar upphörde. Kvar fanns en oerhört farlig och tidsödande upprensningsaktion att utföra. Det var därmed dags att dö och dold i sin smutsiga grotta såg de japanska befälhavarna, samt ledaren för Okinawas prefektur, Masahide Ota, på varandra. Överste Yahara var utom sig, gråtande bad han åter general Ushijima att få följa dem i döden, att få göra sin plikt. Ushijima skakade på huvudet och beordrade honom att fortsätta leva, att ta vanhedern som en man och berätta vad som hänt på Okinawa. Med det gick generalerna och politikern till sitt och begick seppuku, ceremoniellt självmord med kniv mot buken. Deras adjutanter högg därefter av deras huvuden. Överste Yahara var den högste japanske officeren som överlevde slaget om Okinawa. Han representerade de kvarvarande 7 400 japanska soldaterna när han lämnade över sitt svärd till general Stilwell på flygbasen Kadena. Sammanlagt skulle 16 300 överlevande japanska soldater räknas in efter månader av sökande.

Buckner t.h. timmarna innan han dödades

Långt senare lät myndigheterna på Okinawa, tillsammans med USA, uppföra Okinawa Prefectural Peace Memorial Museum i Naha. Där, på stora marmortavlor, räknas de sammantagna döda in – 110 000 japanska soldater, 12 500 amerikaner och 142 000 civila, hälften av öns hela befolkning. Naha har till denna dag fört en smärtsam debatt med Tokyo om japanernas instiftande av tvångsmedel och massavrättningar för att engagera civilbefolkningen i strid. Någon konklusion har aldrig nåtts. Medvetandet hos okinawerna om sin historia har utöver detta förstärkt den märkliga situation som den amerikanska militära närvaron på ön skapat. Okinawa utgör en av USA: s största baser i Stilla havet och de övergrepp som begås av soldater mot civilbefolkningen där, inte minst en påfallande hög nivå av våldtäkter mot kvinnor, saknar motsvarighet i Pentagons rättsskipningsorganisation. Det tycks existera en kuslig subkultur bland de amerikanska soldaterna, just på Okinawa.

Slaget om Okinawa öppnade för Operation Downfall, språnget mot Japans fastland. Det öppnade också för atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Den massmediala och folkliga stormen i USA under sommaren 1945 avgjorde president Harry Trumans val när han väl fått bomben i sina händer. Det var en fråga om att döda för att spara liv, ett mycket svårt beslut.






* Senare den tredje flottan och amiral William F. Halsey Jr. Amerikanska flottan hade ett system av att byta chefer under striders gång, helt enkelt för att spara dem. Att leda sjöstrid på den här skalan var mycket ansträngande, allt skedde från sjökort och via radio, utan möjlighet att se utvecklingen med egna ögon.

** I begreppet milis fanns frivilliga inom den fascistiska s.k. Stål och blodprincipen, förband uppsatta av olika yrkesskrån (syndikalism), dessutom flera sammansatta av studenter och skolpojkar så unga som tolv år. Dessa var visserligen utrustade med gevär, men ammunitionstillgången var snål och de förväntades allt som oftast använda bajonetterna.

*** Amerikanska armén var sällan organiserad i storleksklassen armé under kriget i Stilla havet, det fanns varken behov eller tillräckligt med plats. Tionde armén var mindre än vanliga arméer, endast två kårer, mot det normala tre eller fyra i Europa. Även kårerna var underdimensionerade.

**** CORPSMAN, var ett rop som ofta hördes i stridens hetta i Stilla havets djungler. Många var de Navy Corpsmen som inte signerat för stridstjänst på land, men som kommenderades dit från olika fartyg. Förvånansvärt många av dem vapenvägrare, bl.a. kväkare, men de gick in i djungelstriderna och räddade horder med människor, även en hel del japaner. De som inte var vapenvägrare hade en pistol i bältet, men det var också allt. Flottan och marinkåren öste medaljer över dessa hjältar.


***** FMFPAC var en av föregångarna till Navy Seals.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar