tisdag 5 augusti 2014

Jom Kippur 1973


Jom Kippurkriget utkämpades mellan den 6 och 25 oktober 1973, med början vid helgen Jum Kippur. Inspirerad av den kommunistiska Tétoffensiven 1968 i Vietnam, var tanken hos araberna att utnyttja den judiska helgen för att överrumpla och förinta staten Israel. Det var vidare en vedergällning för sexdagarskriget 1967. Det hade också kunnat bli så, för den stora skillnaden mellan de båda konflikterna var den israeliska underrättelsetjänstens förmåga att läsa fiendens rörelser. 1967 hade det lett till ett briljant resultat för Israel, 1973 blev det nära på en katastrof. Jom Kippurkriget var efter självständighetskriget 1948 den svåraste bataljen för Israels existens. Utfallet av detta krig kom till syvende och sist ner till den israeliska krigsmakten, IDF: s förmåga att avstyra och besegra den överlägsna fienden. Det var David mot Goliat, igen.

Sexdagarskriget, 5-10 juni 1967, räknas som en av de mest framgångsrika militära operationerna någonsin. Även i detta fall började det med en uppladdad arabisk aggression, men en som israelerna upptäckte och istället slog tillbaka i förtid, med förödande resultat för de dåtida huvudaktörerna, Syrien, Jordanien och Egypten. Förutom svåra militära förluster, mest utmärkande nära på helt utraderade flygvapen för de tre arabnationerna, kunde Israel skaffa sig viktiga buffertzoner genom att säkra Golanhöjderna i norr, den s.k. Västbanken och Sinaihalvön i söder, områden som tidigare varit ockuperat av dessa arabländer. Arabvärldens heder var allvarligt stukat, åter igen hade israelerna slagit tillbaka med imponerande förmåga, åter igen fick de börja bygga upp sina styrkor. Israel var mycket medvetet om att nästa konflikt enbart var en tidsfråga, därför var det märkligt att deras underrättelsetjänst inte såg vad som höll på att ske inför den stora judiska helgen Jom Kippur 1973.

Anvar Sadat

I september 1967, i Sudans huvudstad Khartoum, kom de arabiska nationerna överens om de s.k. tre nejen: Nej till fred, nej till erkännande av Israel och nej till förhandling med Israel, en överenskommelse som mer eller mindre gäller till denna dag. Israel i sin tur lade ner stora summor pengar på att förstärka det fasta försvaret av de nya buffertzonerna, särskilt det vidsträckta Sinai, ett ökenlandskap större än Israel självt. I september 1970 avled Egyptens president Gamal Abdel Nasser och ersattes av Anvar Sadat. 1971 inledde Förenta Nationerna, under ledning av den svenske ambassadören Gunnar Jarring, en fredsinvit i Mellanöstern genom att försöka implementera FN: s Säkerhetsresolution 242 från 1967, i vilken det stod att Israel skulle dra sig tillbaka till positionerna innan sexdagarskriget i utbyte mot fredsgarantier från arabvärlden – som om Khartoumfördraget aldrig skett.

Sadat ansågs frestad när han uttryckte förståelsen att om Israel återvände till de geografiska positionerna före sexdagarskriget, plus lämnade ifrån sig Gazaremsan, så hade man en grund för fredsförhandlingar. Det skulle således ha varit en brytning med Khartoum, en utgångspunkt som ställde Sadat i positiv dager i väst. Fredsförhandlingar inleddes under ledning av USA. Israel reagerade kallsinnigt, visa av erfarenhet, vilket gjorde dem officiellt till krigshetsare i den internationella opinionsbildningen. I själva verket värmde Sadat en vision om att åsamka Israel åtminstone ett betydande militärt bakslag, som därigenom skulle tippa över initiativet till arabvärlden. Samtidigt uttalade Syriens diktator, Hafez al-Assad en total lojalitet med Khartoum, samt en utarbetad plan som utgick ifrån att hans återhämtade stridskrafter kunde vinna en avgörande seger i norra Israel. Sadat, som dessutom brottades med mycket stora interna ekonomiska problem i Egypten p.g.a. hans egen politik, behövde avstyra folkets vrede och föll för Syriens aggressiva hållning. Man började planera för ett gemensamt tvåfrontskrig mot Israel, precis som 1967.

Egyptisk pansar

Jordanien var inte riktigt med på noterna den här gången. Kung Hussein fruktade att man skulle tappa än mer mark om man gick i krig med Israel. Västbanken, som man själva vunnit i samband med 1948 års krig mellan Israel och arabvärlden, då staten Israel bildades, ville man återta, men här fanns det ett dilemma. PLO, Palestinska frihetsarmén, under Yasser Arafat, strävade efter en palestinsk statslösning på Västbanken och i Gaza, något Sadat stödde helhjärtat. Detta förhållande gjorde att Jordanien undvek att argumentera med de övriga arabnationerna, däremot sände man en pansarbrigad till Syrien som expeditionsarmé. I arbetet med att samla stöd för den kommande aggressionen mot Israel spelade västvärldens positiva uppfattning av Sadat en viktig roll. Fredsförhandlingarna underminerades genom att Storbritannien och Frankrike för första gången motsatte sig Israel i FN: s säkerhetsutskott. Israel förkastade hela processen som irrelevant och Sadat raljerade i ett tal att han var beredd att offra en miljon man för att återta Sinai. Scenen var satt.

Militärt avvaktade Israel tills vidare, men utgick ifrån att man skulle kunna utföra en liknande operation som 1967, d.v.s. föregå arabernas attack med en egen. Man ansåg sig ha ett tidsschema för den stundande offensiven. Den israeliska militära underrättelsetjänsten, Aman, och den övergripande säkerhetstjänsten Mossad, hade noggrant följt uppbyggnaden av de syriska och egyptiska stridskrafterna efter sexdagarskriget. Man var överens med det allierade CIA att Egypten var den svaga länken. Syrien skulle aldrig agera ensamt, men Egypten satt fast i en kontrovers med deras allierade, Sovjetunionen. Supermakterna var sinsemellan överens om att man inte önskade dras in i ett destabiliserat Mellanöstern. Kreml ville därför inte ge Sadat de vapensystem han önskade. Egypten hade moderniserat sin krigsmakt betydligt genom att köpa mycket robotbaserat luft- och pansarvärn av ryssarna. Man hade också köpt jakt- och attackflyg, men överst på listan stod det nya, tunga attackplanet MiG-23. Planet skulle tippa över styrkeförhållandena gentemot det israeliska flygvapnet, men Kreml sa nej. Sadat reagerade med att utvisa 20 000 sovjetiska militära instruktörer ur Egypten, samt att utföra en inte så lite patetiskt närmande till USA. Amerikanerna synade bluffen och ryssarna nickade skadeglatt för sig själva i kulisserna.

Golda Meir

Det var MiG-23 som ställde till det för israelerna. Aman ansåg att Egypten inte skulle våga anfalla utan detta vapensystem i arsenalen och implementeringen av denna skulle ta sin tid, faktiskt det var den som utgjorde Amans, Mossads och CIA: s tidsschema. Man hade intalat sig att så var fallet och man tog den falska kommunikationen internt i den egyptiska krigsmakten, den om stora organisatoriska problem, som intäkt för teorins riktighet. Varken IDF: s stabschef, general** David Elazar, försvarsministern och generalen Moshe Dayan, eller premiärministern Golda Meir tvekade i denna fråga. Man t.o.m. tonade ner de omfattande, till synes koordinerade egyptiska och syriska militära manövrer som utspelades rakt framför IDF: s spaningsenheter. På kvällen inför Jom Kippur den 5 oktober 1973, endast några timmar innan attacken, avslutade Meir, Dayan och Elazar sitt sista möte med gemensamma önskemål om en god helg.

Styrkeförhållandena i norr och söder var av naturliga skäl ojämna till Israels nackdel. Man väntade sig inget storanfall i brådrasket, trots det var de befintliga israeliska styrkorna i förhållandevis hög beredskap, det gick inte att helt sänka garden med sådana grannar. Israel vid den tiden var indelat i tre militärkommandon, norr, mitt och söder. I norr förde generalmajor Yitzhak Hofi befälet över sammanlagt tre aktiva pansardivisioner. Mot sig hade man i princip hela den syriska krigsmakten, under försvarsministern general Mustafa Tias. Anfallet mot Golanhöjderna utfördes av fem syriska divisioner, två pansar och tre infanteri, samt tre fristående brigader. Där fanns även en irakisk pansardivision, en jordansk pansarbrigad, en saudiarabisk pansarbrigad, en marockansk infanteribrigad, plus två s.k. kommandobrigader ur PLO.

Israeliskt pansar

I söder, d.v.s. i Sinai, stod fyra israeliska pansardivisioner, under generalmajor Shmuel Gonen, mot den samlade egyptiska armén, med två arméer i täten. Andra fältarmén, två infanteridivisioner, en pansardivision och en mekaniserad infanteridivision, under generalmajor Mohamed Sa’ad Ma’amon och den tredje fältarmén, med samma indelning, under generalmajor Mohamed Abd El Al Mona’am Wasef. De två egyptiska arméerna hade att ta sig över Suezkanalen, för syrierna handlade det om Golanhöjderna, båda formidabla geografiska hinder. Samtidigt var det viktigt för araberna att vinna initiativet från början. Även om Israels markstyrkor var begränsade, förfogade landet över den snabbaste mobiliseringsbara värnpliktsarmén i världen. Inom loppet av tre-fyra dagar kunde man ställa upp över 300 000 stridserfarna reservister – mot arabernas totalt över en halv miljon man, inklusive kubaner och stridspiloter från Nordkorea. Det var också oerhört viktigt att snabbt slå ut det fruktade israeliska flygvapnet, ca 360 stridsflygplan allt som allt – mot arabernas 1 600 plan.

Där fanns ett starkt, underliggande Goliatkomplex i de kommande striderna. Inte bara strategiskt, Israel var litet, vilket samtidigt gjorde dem lättförsvarade, men det var också en mental närvaro hos de arabiska fältherrar som nu tryckte på signalknapparna för att kommendera anfall.

Hafez al-Assad
Det komplexa egyptiska anfallet över Suezkanalen gick under namnet Operation Badr. Israelernas underlägsna styrka i Sinai var grupperat på djupet och de framskjutna, fasta positionerna hade ingen chans att hindra det väldiga anslaget. Den egyptiska armén avancerade snabbt och de israeliska motattackerna slogs tillbaka, inte minst med de nya antitankrobotar Egypten skaffat från Sovjetunionen. De största pansarslagen sedan andra världskriget utkämpades utmed Suezhalvöns hela västra sida. Samtidigt anföll Syrien i norr, över den betydligt mer kuperade och kallare Golanavsnittet. Även här kunde inte de israeliska trupperna hålla tillbaka anstormningen. Berget Hermos intogs av syriska kommandoenheter. Larmet över Israel gick snabbt igång, ledningsstrukturerna fungerade väl. Krigsmakten behövde i det här scenariot inte vänta på politikernas beslut för att göra vad som krävdes. Reservisterna kallades in per radio, de innestående värnpliktiga ställdes åt sidan.

Utländska vittnesmål närvarande på högre nivå i den israeliska försvarsstrukturen berättade om en stark känsla av larm, men att allt flöt med beslutsamt lugn och effektivitet. Det lilla landet var hotat, man måste snabbt inte enbart få fram förstärkningar, man måste även slå tillbaka fienden. Luften fylldes av spårljus och chemtrails efter både stridsflyg och luftvärn. Israel hade regionens främsta flygvapen, men man tog mycket stryk under den första fasen. Arabvärldens flygstridskrafter användes inte i något försök, åtminstone inte i något framgångsrikt sådant, att förstöra det israeliska flygvapnet på marken. Detta var ett avgörande misstag. Det var inte bara det att de israeliska planen, av typerna amerikanska Phantom och franska Mirage, var bättre än de sovjetiska plan araberna brukade, deras piloter och stridsledning var också betydligt mer kompetenta. Och så var det åter igen detta med Israels storlek, vilket innebar att deras stridsflyg kunde utföra mycket på samtliga fronter om så krävdes. Det som nu tog israelerna med överraskning var bruket av nya sovjetiska luftvärnsrobotar, vilket åsamkade dem stora förluster innan man lärde sig att utmanövrera dessa. Enbart över Syrien förlorade IDF 40 stridsflyg under första dygnet.

Försvarsminister Moshe Dayan och general Ariel Sharon

Det tog israelerna ungefär tre dygn att stabilisera fronterna på båda sidor. Det var ett mycket svårt och krävande företag. Att under full strid komplettera de egna förbanden med ständigt anländande förstärkningar och göra detta med önskat resultat, kräver storartat militärt ledarskap. Men det hade IDF. Israeliska generaler, brigad och bataljonschefer var inte bara stridserfarna, de var också yngre än de flesta i samma positioner. Generalerna var knappt fyllda femtio, bataljonscheferna var så unga som 28-30 år. IDF: s befälsstruktur var helt baserat på merit. Soldaterna var välutbildade och deras förtroende för cheferna var hundraprocentig. IDF agerade dynamiskt, flexibelt, man hade inga problem med taktiska reträtter och man var skickliga på att sätta samman nya stridsförband ur olika organisationer om så krävdes. Dessutom, när man slog tillbaka så gjorde man det med största hänsynslöshet. De arabiska arméerna, särskilt den egyptiska, hade dragit några lärdomar sedan 1967, men fortfarande dominerade de sovjetiska doktrinerna, vilka var de huvudsakliga skolorna. Det innebar politisk styrning, stel befälsordning, inte alltid de bästa sambandsförhållandena och så idén att attack, attack och attack igen, gärna rakt mot fientlig automateld, var vägen till framgång.

Mellan den 12 och den 15 oktober slog IDF tillbaka i både nord och syd. Fienden vek tillbaka på båda fronterna, i Syrien kunde man inte hindra israelerna att avancera in i det egna landet efter att ha tagit tillbaka Golan. Händelseförloppet föranledde Sovjetunionen att diplomatiskt agera hotfullt, så här hade man ju inte tänkt sig att det skulle gå och man hade dessutom sin stora flottbas i Tartus att tänka på. USA svarade omedelbart med att aktivera sin 6: e flotta i Medelhavet fullt ut, vilket innebar ett potentiellt hangarfartygsbaserat flygunderstöd för Israel motsvarande mer än hela deras eget flygvapen. USA pressade också den allt nervösare Kung Hussein av Jordanien att fortsatt hålla sig utanför konflikten. I söder fortsatte de hårda pansarstriderna och efter det att IDF fått fram sina tunga Centurion-stridsvagnar sköt man de ryska vagnarna av typ T-62 i sank, vilket höjde många ögonbryn i NATO. I Sinai klöv man den egyptiska fronten i två delar – Operation Gazelle – och avancerade in över Suezkanalen och in på egyptiskt territorium. Detta lämnade hela den tredje egyptiska armékåren inringad på Sinai-sidan, sammanlagt närmare 45 000 soldater. Man var på god väg att skära av samtliga vägar mellan Kairo och Suez, om så skedde skulle den andra egyptiska armékåren stå utan underhåll.


Förenta Nationernas Säkerhetsresolution 338, mellan i första hand USA och Sovjetunionen i säkerhetsrådet, den 22 oktober, påkallade ett omedelbart eldupphör klockan 06:52 dagen efter. Någon timme innan detta klockslag sköts tre Scudmissiler mot israeliska positioner i Sudan. Detta var första gången Scud användes i skarpt läge, men både Egypten och Sovjetunionen förnekade inblandning i detta. Striderna fortsatte på morgonen därefter. USA hade gett Israel backning för ytterligare operationer om vapenvilan bröts. IDF använde tiden för att ytterligare skicka in trupp i Egypten och säkra omringningen av den tredje armékåren. Det blev egentligen aldrig något riktigt eldupphör, även om den 25 oktober är officiellt slut på kriget mattades inte striderna ut förrän i januari 1974. Israels nya geografiska troféer i Syrien och Egypten var inget man önskade behålla. Det här var politiskt, strategiskt svåra positioner och IDF såg heller inget taktiskt värde i dem. Som vanligt, erbjöd Israel en olivkvist och beslöt att återgå till situationen före Jom Kippur. Egypten, Syrien, Sovjetunionen och även FN, menade fortfarande att Säkerhetsresolution 242 skulle gälla, vilket givetvis Israel vägrade, med stöd av USA.

Jom Kippurkriget var mycket blodigt, det hade testat israelernas smärtgränser och de hade stått rycket. Egypten och Syrien fick träda tillbaka och åter slicka sina sår. Situationen var oförändrad i Mellanöstern. Kriget hade kostat Israel mycket folk och materiell. Två tredjedelar av flygvapnet, 380 plan, var förstörda, samma gällde för pansartrupperna, 1 100 vagnar förstörda. 2 800 israeler hade stupat, 9 000 var sårade. Israel hade råd med detta enbart därför att USA garanterade deras säkerhet, varje flygplan och stridsvagn kunde ersättas omedelbart***. För arabstaterna var de totala förlusterna ca 16 000 döda, 25 000 sårade och 9 000 tillfångatagna****. Antalet förlorade flygplan var 500, stridsvagnar 2 300.

Egyptiska flaggor vid Suez

Den 25 mars 1979, som en följd av president Jimmy Carters Camp David-avtal från 1978, undertecknade Israel och Egypten ett fredsfördrag i Washington DC, mellan premiärminister Menachem Begin och president Anvar Sadat. I detta avtal drog sig Israel tillbaka från Sinai, som därmed blev en demilitariserad zon. 1994, i ännu ett försök av Israel att blidka fienden, släppte man Gazaremsan. Israel har dragit tillbaka sin militär från Golanhöjderna i norr, men området står fortfarande under FN: s överseende. Att helt släppa Golan till Syrien är otänkbart för Israel.


* Mossad är israels motsvarighet till CIA, eller MI6, medan Aman är direkt kopplad till IDF: s generalstab. Inrikes säkerhet och kontraspionage – motsvarighet till FBI eller MI5 – sköts av Shin Bet.

** Jag använder inte israeliska benämningar på rang. David ”Dado” Elazar var generallöjtnant, vilket är den högsta generalsgraden i IDF, vilket på hebreiska blir Rav Aluf. Aluf är en urgammal benämning för en härledare.

*** Döm om Israels ilska idag, när den nuvarande s.k. amerikanske presidenten sjabblar med USA: s bestående ansvar sedan 1948.

**** Totalt ungefär 500 israeler, civila som militärer, torterades och avrättades av syriska och egyptiska underrättelsetjänsterna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar