torsdag 21 augusti 2014

Det glömda slaget

I believe that in the future, whoever holds Alaska will hold the world. I think it is the most important strategic place in the world.

General Billy Mitchell
Amerikanska kongressen 1935


Efter japanernas attack på Pearl Harbor den 7 december 1941, själva startskottet för USA: s medverkan i andra världskriget, spreds rädslan utmed den amerikanska västkusten om en annalkande japansk invasion. I karikatyrisk stil visar Steven Spielbergs film 1941 en extrem version av den ibland rätt hysteriska stämning som spreds framför allt i de urbana områdena, San Fransisco och Los Angeles. Det blev aldrig någon japansk invasion av det amerikanska fastlandet, inte ens ett försök till detta. Man tog Guam, Filippinerna och några andra utposter i Stilla havet, det fick uppenbarligen räcka med det. Men historien tycks ständigt glömma Aleuterna utmed Alaskas sydkust, som under sommaren 1942, ja, faktiskt ända till nästkommande sommar, 1943, tvingades genomlida krigets verkligheter. Händelserna går ofta under namnet Det glömda slaget och det var betydligt värre än man kunnat tänka sig.

Att historien glömts beror på att de japanska operationerna mot Aleuterna startades parallellt med det allierade anfallet mot de japanska ställningarna på Nya Guinea och slaget om Guadalcanal. Det har påståtts att Aleuterna skulle ha varit en undanmanöver av japanerna, för att dra uppmärksamheten från Midway och senare Guadalcanal. Senare forskning har visat att japanernas intresse av norra Stilla havet var strikt strategiskt utifrån de egna förutsättningarna. Japan önskade kontrollera Stilla havets s.k. Storcirkel, d.v.s. maximera möjligheterna att navigera effektivt över oceanen. Principen är den att rakaste vägen mellan två punkter på jorden inte nödvändigtvis är rak i östvästlig riktning om man befinner sig vid ekvatorn, där avståndet runt jorden är som störst. Detta är t.ex. orsaken till varför så många interkontinentala flighter går i en till synes båge mot polerna, snarare än rakt på, man spar avstånd, därmed tid och bränsle. Japan var heller inte intresserad av en invasion av Alaska, vilket ytterligare andra har trott genom historien.



Japan tog två små territorier av amerikanerna, längst ut på de vindpinade Aleuterna, öarna Attu och Kiska. Det skedde den 6 och 7 juni 1942, på order av amiral Isoroku Yamamoto, chef för den kejserliga flottan. Operationen utfördes av en marinenhet ur femte flottan, eller den norra flottan, under befäl av viceamiral Boshiro Hosogaya. Styrkan bestod totalt av två små hangarfartyg, fem kryssare, tolv jagare, sex ubåtar och fyra trupptransportfartyg. Man landsatte sammanlagt 8 000 man infanteri fördelade på de båda öarna. Attu och Kiska var på den tiden bosatta, huvudsakligen av ursprungsbefolkningen, Aleuter, men merparten av dessa hade flyttats till läger på fastlandet.

Det fanns en klar amerikansk militär närvaro på Aleuterna, med stab i huvudorten för ögruppen, Dutch Harbor på ön Unalaska, ett samhälle på några tusen invånare. Där låg en militärförläggning kallad Fort Mears, samt en mindre örlogshamn. Dessa hade förstärkts efter Pearl Harbor.  Den 3 och 4 juni bombades Dutch Harbor och Fort Mears av japanskt attackflyg under ledning av konteramiral Kakuji Kakuta. Det var en våldsam strid, åtta flygplan förlorades till det amerikanska luftvärnet, tillhörande 206: e artilleriregementet ur Arkansas National Guard. På marken dödades närmare 80 människor, men den materiella förstörelsen var inte allt för stor.

Attu

Amerikanarna var medvetna i förtid om vad som skulle hända. Man hade knäckt japanernas koder under våren, lagom till slaget om Midway. Den totala militära styrka man hade att tillgå i Alaska var ca 45 000 man, varav 13 000 – dock endast 2 300 infanteri – låg förlagda på Fort Randall, vid Cold Bay, samt på Fort Glenn Army Airfield på ön Umnak. Att förhållandet var så hade japanerna missat, varpå de prioriterat Dutch Harbor. Amerikanerna hade det rätt väl förspänt med flygvapen, åtminstone på papperet. 11: e flygkåren hade 10 B-17 Flying Fortress, 38 mindre B-18 Solo och 95 jaktflyg av typen P-40 Warhawk. Styrkan var dock oändamålsenlig i detta sammanhang, och P-40: s var undermåliga de japanska Zero Zenplanen. Konteramiral Robert A. Theobald förde befäl över Task Force 8, som de facto utgjorde Commander North Pacific Force, ComNorPac. Bestående av fem kryssare, tretton jagare och sex ubåtar, saknade man ändå hangarfartygsbaserat attackflyg.

Vädret var en avgörande faktor i striderna kring Aleuterna. Norra Stilla havet, särskilt Barens hav, är notoriska för ständigt hög sjö och dålig sikt.  Inte förrän i augusti etablerade amerikanerna en flygbas på ön Adak, långt ut på Aleuterna. Adak hade landstigits av japanerna i juni, men man hade lämnat den. Amerikanerna kunde nu bomba de japanska positionerna på Attu och Kiska, när vädret så tillät.


Läget var ohållbart för amerikanerna, att ha japansk närvaro så nära nordamerikanskt fastland och de marina logistiska komplikationerna det innebar, var närmast skandalöst. Även Kanada uttryckte sitt missnöje med situationen. Hösten och vintern 1942 erbjöd eländigt väder och huvudsaklig örlogsverksamhet sköttes av ubåtar, något flyg var det knappast tal om. I mars 1943 gjorde amiral Theobald ett vågat försök att slå ut försörjningsförbindelserna till Attu och Kiska, som japanerna upprätthöll med mycket möda. En kombinerad styrka av två kryssare och fyra jagare, under ledning av konteramiral Charles McMorris attackerade den 27 mars en japansk konvoj vid de ryska Kommendörsöarna, nära Kamtjatka. Konvojeskorten, en nästan dubbelt så stor styrka, ledd av amiral Hosogaya, mötte upp. Striden blev våldsam, inga fartyg sänktes, men skadorna på båda sidor var närmast 50 procentiga. Resultatet av det amerikanska anfallet var en taktisk förlust, men en strategisk seger. Japanerna avbröt underhållet med ytfartyg och övergick till ubåtstrafik, något som gjorde tillvaron för de japanska trupperna på Aleuterna än svårare.

Chefen för Alaskan Defense Command, generalmajor Simon Bolivar Buckner, en soldat som blivit kvar i Stilla havet, liksom vännerna Douglas McArthur och George Stillwell, var av den åsikten våren 1943 att nu fick det vara nog. Det var hög tid att ta tillbaka öarna Attu och Kiska. Man hade ganska bra vetskap om japanernas positioner, inte minst genom en högst irreguljär spaningsenhet, 1st Alaskan Combat Intelligence Platoon, eller Alaskan Scouts, eller Castner’s Cutthrouts, eftersom upphovsmannen var en överste Lawrence V. Castner. Dessa var blott ett sextiotal man ur det lilla Alaska National Guard, fiskarsöner som kunde Aleuterna och klimatet som sina egna byxfickor. Förutom spaning hade de med framgång över det gångna året utfört sabotage- och rena stridsuppdrag mot japanerna. Attu stod först på agendan och anfall planerades till maj månad. Enheter drogs samman, huvudsakligen ur amerikanska 7: e infanteridivisionen, som sänts från Scofield Barracks, Pearl Harbor, men också från National Guard, sammanlagt ca 15 000 man. Huvudsaklig chef var generalmajor Archibald V. Arnold, ställföreträdande chef för 7th Infantry, men den operativa chefen på land blev överste Eugene M. Landrum, chef för 17: e infanteriregementet, som var den största amerikanska enheten på Attu.


Attu är en vindpinad, bergig och trädlös ö i de s.k. Rat Islands, i det allra yttersta av Aleuterna. Den mäter 893 kvadratkilometer, högsta höjd är nästan 900 meter och bergen är glaciärtäckta året om. Det fanns en liten hamn på den tiden, i en vik kallad Chichagof Harbor. I övrigt var det snålt med naturliga landstigningsplatser, vilket var ett problem. Den japanska garnisonen på ön bestod av 2 700 man under ledning av överste Yasuyo Yamasaki. De var väl nedgrävda och hade tillgång till visst kustartilleri. Tillvaron hade inte varit enkel för dem under den hårda vintern och med sporadiska bombningar från amerikanskt flyg. Soldater led av köldskador, sjukdomar och allmän leda, intill depression – men de var redo att slåss enligt de japanska traditionerna.

Amerikanerna började landstiga på Attu den 11 maj. Japanerna hade inte befäst den omedelbara kusten, så allt gick relativt lugnt till väga. Flottenheter under den nye marinchefen i Alaska, amiral Thomas C. Kinkaid, gav eldunderstöd mot de japanska ställningarna längre upp i bergen. Vädret var vinterlikt och trupperna frös, soldater började lida av exponering för elementen. Två veckors hårda strider, ofta över snötäckta glaciärer, tog vid. Japanerna släppte inte sina positioner, utan de måste kämpas ner en efter en. Till sist hade ändå amerikanerna trängt undan den japanska garnisonen till en motståndsficka kring Chichagof Harbor. Den 29 maj inträffade det amerikanerna inte hade väntat sig, ett banzaianfall. Faktiskt, det var en av de största sådana utförda under hela kriget i Stilla havet. Det innefattade hela den kvarvarande garnisonen, flera hundra man, ledda av överste Yasuyo Yamasaki själv, med svärd i hand. Anfallet var så våldsamt, trots överdådig eldgivning, att de första amerikanska linjerna gav vika. Soldaterna slogs man mot man, tills anfallet ebbade ut mot den överlägsna eldkraften.

Överste Yamasaki
Endast 30 japaner togs till fånga på Attu, ingen av dem officerare. Amerikanerna räknade 550 stupade och drygt 1 000 sårade i strid. Ytterligare 2 000 man fick vårdas för frostskador efteråt.

I augusti inleddes nästa och den sista fasen av befrielsen av Aleuterna. Operation Cottage, med fokus på ön Kiska, som var större än Attu och hade en mer omfattande japansk garnison, såvitt man visste.  Sammanlagt 34 000 man ur amerikanska 7: e infanteridivisionen och 13: e infanteribrigaden ur den kanadensiska 6: e infanteridivisionen skulle delta. Till detta fördes 2 000 man ur 1st Special Service Force*, en gemensam amerikansk och kanadensisk elitstyrka, som bl.a. kallades The Black Devils. Det låg något av alla skall vara med i partyt över Cottage, en sista strid innan livet gick vidare. Det blev den största operationen, men som slutade med en stor antiklimax.


I samband med att de fruktansvärda striderna på Attu avslutades bestämde sig japanerna för att utrymma Kiska. Det gjordes under sommaren utan att någon märkte det, som vanligt i skydd av dåligt väder. Det hindrade dock inte att soldater förolyckades på ön – samt stupade i strid. Under genomsökningen av Kiska drabbade amerikanska och kanadensiska enheter samman i eldstrid, i tron att den andra parten var kvarvarande japaner. Amerikanerna förlorade 27 man i dödade och sårade, kanadensarnas motsvarande siffror var 54 man, plus 140 förfrysningar. Totalt dödades och skadades 300 man av befrielsestyrkan på Kiska, många föll offer för kvarlämnade minor och blindgångare. Jagaren USS Abner Read gick på en japansk mina under operationen och ytterligare nästan 250 man dödades, antingen av explosionen, branden, eller exponeringen för Barens havs iskalla vatten.

Efter det att Aleuterna befriats från japaner fördes idén upp i Pentagon om en motsvarande amerikansk operation mot norra Japan, som låg inom räckhåll för amerikanskt bombflyg – åter igen, effekten av Storcirkeln. Den på den tiden japanska ögruppen Kyrilerna, idag en del av Ryssland, bombades också av amerikanerna från Aleuterna, men mer än så blev det inte.


För japanerna symboliserade förlusten av Aleuterna ett dubbelt bakslag. Amiral Isoroku Yamamoto dödades den 18 april 1943 efter det att amerikanerna knäckt koderna omgärdande hans resor och det plan han färdades med sköts ner av amerikanskt jaktflyg. Händelsen tog ett högt pris från japanernas moral.



* En tradition som hållit i sig sedan dess mellan USA och Kanada. Slaget om Aleuterna innebar dessutom den första gången i historien som värnpliktiga kanadensiska trupper användes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar