fredag 29 augusti 2014

Den längsta bron


År 1932 inleddes byggandet av en riktig landsvägsbro över Nedre Rhen vid den holländska staden Arnhem. Lokalbefolkningen hade önskat sig en sådan under mycket lång tid, då man sedan 1603 endast hade servats av diverse olika pontonkonstruktioner. Den nya bron stod färdig i all sin prakt 1935 och fick namnet Rijnbrug – Rhenbron. Det var en bågbro på totalt 601 meter, med en bredd på 23.2 meter och en spannhöjd på 120 meter. Nu kunde folk och godstrafik ledigt ta sig in och ut ur den växande metropolen Arnhem. Så kom andra världskriget och holländska armén lät spränga den i ett fatalt försök att stoppa tyskarna. Tyska ingenjörstrupper å sin sida lät lägga en pontonbro över floden medan man helt återställde den förstörda bron, komplett med befästningar i betong på vardera ändarna. I augusti 1944 återinvigdes Rijnbrug med tysk arméorkester och nöjda generaler på plats. Nu fungerade logistiken som den borde, ansåg de. Det var alldeles lagom i tid, eller i otid, beroende på vilken sida av bron man befann sig.

Rijnbrug låg samtidigt på kartborden hos den brittiska 21: a armégruppens stab i Belgien. Fältmarskalk Sir Bernhard Montgomery hade kommenderat en ändring i taktiken med extremt kort varsel, kallad Operation Market Garden. Han hade, mot alla odds, fått den godkänd hos general Dwigt D. Eisenhower, efter politiska påtryckningar uppifrån. Generallöjtnanterna Lewis H. Brereton och Frederick Browning, chefer för första allierade luftburna armén, respektive brittiska I Airborne Corps, hade fått det i sina knän endast drygt en vecka innan utsatt datum för anfall. Tyskarna var till synes i fullständigt oordnad reträtt, så det gällde att fånga tillfället i flykten. Målet var att snabbt åstadkomma en passage över floden Rhen i Holland, genom att den tunga brittiska XXX Army Corps,under generallöjtnant Brian Horrocks, agerade spjutspets från den belgiska gränsen och genom det flacka, holländska landskapet. Tog man sig bara över Rhen, så fanns det inte mycket nazisterna kunde göra för att stoppa dem. Krigets förväntades vara slut till jul.

Rijnbrug

General Browning instruerade sina divisioner exakt sju dagar innan Kick Off, den 17 september 1944. De amerikanska luftburna divisionerna, 82: a och 101: a, skulle ta broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Den 1: a polska fallskärmsbrigaden skulle förstärka huvudanfallet mot Arnhem. De erfarna generalerna, amerikanerna James M. Gavin och Maxwell D. Taylor, samt den polske generalen Stanislaw Sosabowski, var misstänksamma. Varför ge huvudmålet till den minst erfarne bland divisionscheferna?

Den brittiska 1: a fallskärmsdivisionen, stationerad i England, studerade stadsplaner och kartor över sitt operationsområde. Förbandschefer och stabsofficerare svärmade, pekade, mätte och diskuterade. Det var bråttom, den största luftburna operationen i militärhistorien skulle definitivt ske och de spelade huvudrollen. Inget skulle få alternera planeringen och den brittiska första fallskärmsdivisionen hade fått första pris, Rijnbrug, vid Arnhem.  Divisionschefen, generalmajor Roy Urquhart, alldeles ny med ett fallskärmsförband, var självklart mycket entusiastisk, men valde klokt att luta sig mot sina tre erfarna brigadchefer i planeringsstadiet. Brigadier – brigadgeneralen – Gerald Lathbury, chef för 1: a fallskärmsbrigaden, hade fått den primära uppgiften, att ta och säkra centrala Arnhem norr om Rhen, samt besätta Rehnbrons båda sidor. Han skulle hålla positionerna en dag, till den den 18 september, då landsättningen av general Sosabowskis brigad skulle ske direkt söder om floden.


Det var många om och men, tyckte de erfarna generalerna. Man gillade inte distanserna mellan droppzonerna och till operationsområdena. Det hade tvingats acceptera dem av Royal Air Force, som i sin tur var rosenrasande på Montgomery, som inte tycktes bry sig om att de led svår brist på transportflyg. Även om det tyska motståndet förväntades vara av moderat karaktär, så fanns där ändå många osäkerhetsfaktorer, kanske rent av för många. Brigadier Lathbury vände sig till sin bäste officer, chefen för andra bataljonen, som han valt ut för att marschera in i Arnhem, ta själva bron över Rhen och upprätta brigadstaben åt honom där. Överstelöjtnant John Frost hade få betänkligheter kring detta. Han var glad att äntligen få en uppgift värt namnet. Det han ändå inte kunde påverka, när stora militära operationer satte igång, tänkte han som vanligt inte heller låta sig bekymras över. Rijnbrug var hans prioritet och han granskade den under lupp de närmaste dagarna.

John Dutton Frost kom från en gammal brittisk militärfamilj. Han var född i Pune, i Indien på den allra sista dagen av året 1912. Hans far var general i den brittiska kolonialarmén och han växte upp bl.a. i Bagdad, där han lärde sig arabiska innan det blev internatskola i England. Han tog examen vid Royal Military Academy Sandhurst 1932 och slöts till The Cameronians (Scottish Rifles). Efter andra världskrigets inledning tog han 1941 tjänst som kompanichef vid Parachute Regiment, mest för att slippa undan Irak, där han olyckligtvis varit stationerad fram till dess. I den funktionen deltog han under 1942 i commandoliknande räder mot Frankrike (Operation Biting) och Tunisien (Operation Torch), samt 1943 mot Sicilien (Operation Husky). Vid Operation Market Garden var överstelöjtnant John Frost redan dekorerad med Military Cross, MC, och Distinguished Service Order, DSO. Han var en nästan två meter lång, kraftigt byggd och egentligen inte alls anpassad för att hoppa fallskärm. Han höll sig med en indisk kallfaktor (valet) vid namn Mr. Sethi, som hade större inflytande på den klart excentriske Frost än man först kunde tro. Det var Mr. Sethis positiva attityd till luftombyte som fått hans master att ta tjänst i fallskärmstrupperna. Frost hade innan dess haft en mycket skeptisk uppfattning om soldater från luften.

Överstelöjtnant John Frost

Operation Market Garden och XXX Corps hade en sträcka på ca nio mil att uträtta och distansen skulle klaras på tre dygn. Det var förutsättningarna alla befälhavare godkänt. Under de rådande taktiska förhållanden i Holland, de som 21: armégruppens underrättelsetjänst skrivit under på och vars uppgifter granskats ända ner till bataljonsnivå hos de medverkande förbanden, skulle detta vara en rask promenad i parken, enligt många generaler. Market Garden hade inga marginaler för misstag, något som störde likväl många officerare. Minsta störning och tidsplanen var ur spår, allt måste klaffa, annars skulle situationen för brittiska 1: a fallskärmsdivisionen och andra bataljonen ur 1: a brigaden, förvandlas till ett helvete, rent utav sagt.

Strax efter lunch, söndagen den 17 september 1944, en klar och solig dag, landsattes 1: a fallskärmsbrigaden ca sex kilometer väster om centrala Arnhem. Frosts bataljon landade som planerat på ett fält direkt norr om den sömniga förstaden Heelsum. Han drog snabbt samman sina kompanier, mycket med hjälp av det jakthorn av brons han en gång fått av soldaterna på Cameronians. Soldaterna avskydde hornet, men det talade åtminstone effektivt om varthän chefen marscherade. De började omedelbart avancera kompanivis utmed floden österut mot centrala Arnhem. Det var tänkt att de första och tredje bataljonerna skulle haka på, men så skulle inte ske, något som överste Frost inte hade anledning att tänka för mycket på i det ögonblicket. Allt utgick ifrån att samtliga enheter löste sina uppgifter och det rådde i stort sett radiotystnad. Frost marscherade tillsammans med A-kompaniet, vars chef, major Allison Tatham-Warter, även var hans ställföreträdande bataljonschef. Major Tatham-Warter gick som vanligt ut i strid utrustad med ett paraply. Han använde det som officerskäpp av den gamla modellen, alltså något att stödja sig på och peka med.


Norr om Frosts bataljon hade de övriga enheterna ur 1: a brigaden hamnat i trubbel. Man fick stridskontakt med tyngre tyskt infanteri på olika ställen, motstånd som inte gav vika. Där fanns också pansarfordon och i kikare kunde man se de karaktäristiska kamouflagejackorna. Det kom som en chock för många att det var pansarinfanteri ur Waffen-SS – SS-Panzergrenadieren. Hur var det möjligt? Frost och hans män var inte medvetna om detta ännu. De hörde eldstriderna norr om sig, men det var väntat, helt oförsvarat kunde väl Arnhem ändå inte vara? Det fanns heller inget sätt att kontrollera vad som hänt, samtliga enheter i 1: a fallskärmsdivisionen hade fått sin radioutrustning levererade med fel kristaller och de var helt oanvändbara. Om mindre än ett dygn skulle brigadchefen Lathbury, tillsammans med divisionschefen Urquhart, bli strandsatta på en vind i ett bostadshus, omringade av intet anande tyskar. Lathbury blev sedan satt ur strid, träffad i ryggen och ett ben. Överste Frost manade på sin folk genom horder av överlyckliga holländska civilister, det enda egentliga hinder hans bataljon träffat på så långt. Precis innan skymning började de springande i stridformeringar infiltrera det nu nästan helt öde Arnhem.

Bara någon vecka innan planeringen av Market Garden gick av stapeln hade fältmarskalk Gerd von Rundstedt, Överbefälhavare Väst, och fältmarskalk Walther Model, chef för Armégrupp B, bestämt var de skulle placera sitt senaste tillskott i sin armada. Den II SS-pansarkåren under ledning av SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich, en av de främsta pansarledarna i Waffen-SS, hade kommit direkt från östfronten och behövde vila. Man placerade Bittrichs kår i Arnhem mycket därför att man ansåg det som långt borta från var de väntade sig stridigheter i framtiden, alltså inte i Holland, utan betydligt längre söderut, vid Saarområdet, där general George S. Patton huserade med sin tredje amerikanska armé. II SS-pansarkåren smögs mer eller mindre in i de holländska skogarna runt Arnhem. Man följde nya, stränga säkerhetsdirektiv vid förflyttning, något den holländska motståndsrörelsen, den huvudsakliga underrättelsekällan, var helt oförberedd på. Ingen hos de allierade visste därför att SS-pansar befann sig där.

SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich

Fältmarskalk Model utrymde sin stabsplats strax utanför Arnhem, när brittiska fallskärmssoldater plötsligt landade i hans trädgård. Han övertog istället Bittrichs bekväma stab söder om Rhen. Det första som kommenderades var att uppströms slå en pontonbro över Rhen, för att snabba på kommunikationerna. Bittrichs kår var illa tilltygad, han hade två pansardivisioner, men inte tillräckligt med stridsvagnar ens för en. Hans omedelbara operationsområde var stort och innefattade även staden Nijmegen, 23 kilometer söder om Arnhem. Han hade grupperat sina divisioner på vardera sidan av Rhen. I söder, med stab i Nijmegen, stod 10: e SS-pansardivisionen Frundsberg, under SS-Brigadeführer Heinz Harmel. Det motstånd som de brittiska fallskärmssoldaterna redan mött norr om floden, levererades av den mindre 9: e SS-pansardivisionen Hohenstauffen, under ledning av SS-Obersturmbannführer Walter Harzer. Dessa förbandschefer var ärrade gamla krigare, deras trupper hade varit i konstant strid i ett par år på östfronten, en del hade t.o.m. överlevt Stalingrad.

Tyskarna hade låtit spränga järnvägsbron vid Arnhem, men hade ännu inte åtgärdat den aktuella landsvägsbron. Precis innan överstelöjtnant Frost anlände till det hotell i direkt anslutning till brospannet, som han redan sett ut som sin stabsplats, hade tysk pansarspaning dundrat över floden i högsta fart. Den andra fallskärmsbataljonen intog kvarteren på vardera sidan av brofästet. Eftersom de inte visste när, eller om, de första respektive tredje bataljonerna skulle anlända, drog Frost samman sitt försvar. Enligt planen skulle de genomföra ett anfall mot det andra brofästet i söder så snart som möjligt, men det hade egentligen förutsatt en intakt brigad bakom dem och så var inte fallet nu. Frost vågade dock ett improviserat anfall, lett av major Tatham-Warter, eftersom allt verkade så lugnt på bron. Anfallet slog omedelbart tillbaka av kulsprutebesättningar i den bevakningsbunker som gjutits samman med brofästet. Senare, när mörkret fallit genomfördes ett försök att slå ut bunkern med en eldkastare. Soldaterna misslyckades med att träffa kulspruteposteringen, men träffade istället ett skjul vid sidan av. Det visade sig vara ett ammunitionslager och under nästan en timme lystes bron upp av ett enastående fyrverkeri, som tvingade besättningen i bunkern att utrymma.


Red Devils

Överste Frost gjorde sig inga illusioner, det här skulle bli betydligt svårare än man tänkt sig. Man saknade kontakt med yttervärlden, tyskarna höll praktiskt taget hela Arnhem, de utgjordes dessutom av pansar ur Waffen-SS. Några andra enheter ur brigaden gick inte att finna i närheten. De var isolerade och omringade, de visste inte ens om vare sig brigadchefen Lathbury eller divisionsstaben visste att de var helskinnade på plats, mangrant. Frost kommenderade vila och säkring av positionerna inför natten. De var allt som allt ca 740 man, inklusive brigadens stabspluton, kompletta besättningar till fyra 6-punds antitankkanoner, samt mindre enheter ur Royal Engineers.

Första hållplats för XXX Corps var Eindhoven, som enligt planen skulle tas på tre, fyra timmar. Man var redan 24 timmar försenade när tyskarna helt utrymde staden utan strid. Fältmarskalk Model hade sin vana trogen satt stål i organisationen av den flyende armén. Ansvarig var general Kurt Student, hjälten från Kreta, eftersom stora delar av eftertruppen bestod av fallskärmssoldater ur Luftwaffe. Britterna hade mött motstånd från första stund på ett sätt de inte förberett sig för och den enda vägen norrut kantades redan av brinnande stridsvagnsvrak. Den natten slog Royal Engineers rekord när de med ivrig hjälp av amerikanska soldater 101: a luftburna divisionen byggde en pontonbro över floden Nederrijn, strax norr om Eindhoven. Framåt gryningen släpptes de första stridsvagnarna fram och chefen för 506th US Parachute Infantry Regiment, den legendariske överste Robert Sink, kunde konstatera att man var fyrtioåtta timmar försenade. Från första stund skulle de amerikanska fallskärmssoldaterna göra allt som stod i deras makt för att skynda på XXX Corps norrut, till Arnhem och rädda deras brittiska kolleger och kårkamrater, i något som redan liknade FUBAR – Fucked Up Beyond All Recognition.

Generalmajor Roy Urquhart

Slaget om Rijnbrug startade på allvar i den arla morgontimman den 18 september med att 10: e SS-pansardivisionen Frundsberg iscensatte ett anfall rakt över bron med ett kompani pansargrenadjärer. Det är ännu oklart varför detta anfall genomfördes, de var helt exponerade från båda sidor och eftersom deras fordon bestod av halvbandvagnar och Kübelwagens, var de öppna mål för britternas PIAT – Projector, Infantry, Anti Tank. Täten i tyskarnas kolonn slaktades i sin helhet. Striden blev symbolisk för denna andra dag vid brofästet i Arnhem, britterna slog ifrån sig mot en allt mer ankommande fiende. Dessa hårda, inledande eldstrider, på distans kostade britterna stora delar av sin ammunition. De kunde inte erhålla nytt och mot eftermiddagen tvingades överste Frost att ge order om att spara på krutet och förbereda för att möta fienden i närstrid inne i husen. Han hade dragit ihop bataljonen så mycket det gick, fastigheterna var förberedda med allehanda uppfinnesrika försåtsmineringar och man hade beväpnat sig med sig med alternativa vapen, som molotovcocktails. Samtliga kallades till striden. Den tyska beskjutningen med granatkastare och 88mm luftvärnsartilleri, som enkelt penetrerade husens väggar, intensifierades.

Nästa fordon som passerade över bron var en ensam Panzer VI Tiger, som sopade rent körbanan med sin front från fordonsvrak. Den stannade på infarten till Arnhem och alla brittiska soldater sprang ner från de övre våningarna, medan den tunga stridsvagnens stora kanon sköt sönder de två flankerande byggnaderna till brofästet. Därefter rörde den sig vidare in bland kvarteren, på jakt efter pansarvärn. Det lilla som funnits var snart borta. Britterna hade inget att sätta emot Tigers, man lät dem bara köra rakt igenom, som bussar.

Bron efter första tyska anfallet. Vraken syns tydligt.

Det skulle således ha tagit tre dygn för XXX Corps att ta sig upp till Arnhem. Det tog mer än dubbla den tiden att ens nå fram så att man såg stadens tak från en kyrka norr om Nijmegen. General Sosabowskis polska fallskärmsbrigad hade försenats två dygn, p.g.a. dimma i England. När de väl släpptes ner söder om Arnhem på eftermiddagen den 21 september, var det rakt in i en häxkittel. Polackerna tog 25 procent förluster de första timmarna, då de landade mitt bland tyska trupper. Hundratals män sköts ihjäl i luften. Men polackerna visade totalt dödsförakt. Samtidigt i Polen, i Warszawa, utkämpade deras landsmän en hjärtlös strid mot nazisterna inför iakttagande sovjetiska styrkor. Sosabowski lyckade kämpa till sig en perimeter vid floden Maas södra strand.

Samma morgon hade två kompanier ur 82: a amerikanska luftburna divisionen stormat Nijmegenbrons norra fäste och tagit den med 75 procentiga förluster. SS-Brigadeführer Harmel hade försökt spränga bron utan resultat. Natten till den 21 september hade en pojke ur den holländska motståndsrörelsen tagit sig ut på bron i skydd av mörkret och kopplat ur laddningarna. Pojken ertappades av tyskarna vid en vägspärr samma natt och avrättades på platsen. De brittiska tätbataljonerna av pansar kunde tryggt passera över bron, bara för att göra halt. General Horrocks, chef för XXX Corps, menade att hans stridsvagnar inte kunde fortsätta mot Arnhem utan infanteristöd och detta var indelta i hårda strider i Nijmegen. Amerikanerna erbjöd infanteriunderstöd med sina utmattade fallskärmssoldater, men det gillades inte. Ytterligare 18 timmar förspilldes. Amerikanerna kritiserade Horrocks mycket hårt för hans fyrkantighet, samtidigt kunde alltid han hävda att amerikanerna faktiskt skulle ha tagit bron fyra dagar tidigare. Dispyten är fortfarande levande.

Generalmajor Vladislav Sosabowski

När britterna landade i Arnhem hade staden ställt sig på deras sida. Borgmästaren fanns på plats i general Urquharts stab. Arnhems invånare gjorde vad de kunde för att hjälpa britterna, man byggde bl.a. improviserade stridsvagnshinder, hjälpte till med förnödenheter och sjukvård. SS-soldaterna svarade med att summariskt avrätta civilister i direkt anknytning till striderna. Man samlade även ihop män och avrättade dem på öppen gata. Ungefär 10 000 Arnhembor dödades eller sårades av nazisterna.

Striderna utmed gatorna och i husen bland kvarteren kring Rhenbrons norra fäste i Arnhem, var antagligen de i särklass värsta någonsin i militärhistorien. SS-soldaterna, stridsvana från östfronten, var chockade.  SS-Obergruppenführer Bittrich fick rapporter från de berörda enheterna att detta var värre än Stalingrad. Det var inte bara frågan om det tidsödande och oerhört farliga arbetet att rensa ett hus, att klarera trappan och rota ut lägenheter, nej, det här handlade om att strida om varje rum. De taktiska förhållandena var en fråga om att organisera en attack på vardagsrummet, via matsalen och där man i köket slogs tillbaka av ett överraskningsanfall från skafferiet och köksbänkarna. Britterna slogs som demoner med alla tillhyggen man hade, knivar, stekpannor, glasflaskor. I motsvarande en vecka höll man på. Överste Frost var satt ur strid vid det laget, skadad i båda benen av granatsplitter, major Tatham-Warter var också utslagen*. I denna situation bestämde sig Frost för att XXX Corps aldrig skulle anlända och att forsatt kamp var meningslös.

Arnhem

Inför insikten att tyskarna drog samman allt större trupper gav fältmarskalk Montgomery den 24 september klartecken för ett tillbakadragande från den norra sidan av Maas, samt att utrymma Arnhem. Vid det här laget hade radiokommunikationerna upprättats när XXX Corps använde samma kristaller som 1: a fallskärmsdivisionen. Man krokade samman med den hårt ansatta polska brigaden och därigenom skapades en korridor från floden och säderut. Operation Berlin, d.v.s. reträtten från Arnhem iscensattes natten mot den 25 september, genom att sårade och frivilliga upprätthöll oavbruten eldgivning medan kamraterna lämnade sina positioner. General Urguhart var rasande, han hade anlänt med 10 500 man i sin division, han lämnade med mindre än 1 700. Bland dessa fanns tolv (12) man från andra bataljonen, första fallskärmsbrigaden. Dessa hade lyckats simma med flodens ström, under och förbi tyskarnas positioner. En av dessa soldater var Mr. Sethi, överste Frosts indiske kallfaktor, som bar med sig bataljonens krigsdagbok och massor av brev och hälsningar från soldater och officerare.

På dagen den 25 september, när alla strider ebbade ut, möttes SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich och överstelöjtnant John Frost bland bråten i Arnhem. Av Frosts män var det knappt tjugo som kunde stå upprätta och de mötte alla den gravallvarlige SS-officeren. Bitrich var av den åsikten att han aldrig sett maken till tappra krigare, han var fylld av vördnad. SS-soldaterna vid Arnhem visade sin brittiska motpart all tänkbar respekt på ett sätt som inte var typiskt Waffen-SS. De brittiska fallskärmssoldaterna erhöll transporter, sjukvård och förnödenheter. Det var en skarp kontrast mot behandlingen av civilbefolkningen i deras sönderskjutna stad.


Operation Market Garden har gått till historien som ett av de stora allierade misslyckandena under andra världskriget. Planen var alldeles för komplex och byggde på falska förespeglingar baserade på framtvingade förhoppningar. Med tanke på att alla militärer vet att inga planer går planenligt eftersom stridsfaktorn måste räknas in, så är det märkligt att en sådan tidtabellmässig stridsplan kunde komma till stånd. Det är inte tu tal om att general Urquhart fick sitt befäl för att han inte fullt förstod omständigheterna kring en luftburen operation, han och hans soldater offrades för ett kollektivt misslyckande hela vägen från belgiska gränsen till Arnhem – och inte ens hela vägen. Men Rijnbrug stod kvar och gör det än idag, men nu under namnet John Frostbron.


* Major Tatham-Warter skulle senare, tillsammans med brigadier Lathbury, lyckas fly från ett tyskt fältsjukhus och ta sig tillbaka till de brittiska linjerna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar