lördag 2 augusti 2014

De gröna operationerna


Vid andra världskrigets inledning utgjorde Republiken Irland* en potentiellt farlig faktor för Storbritannien. Irland hade som nation skapats 1922 då britterna lät avträda samtliga irländska grevskap, utom fem stycken i norr – Nordirland – till den nya republiken. London såg med bävan på det turbulenta politiska läget på den gröna ön, för även om irländare över lag var republikaner och antibrittiska – utom i norr där majoriteten var brittiska monarkister – så var de internt politiskt oense. Irland hade haft ett inbördeskrig 1922-1923 i samband med bildandet av den s.k. Irländska fristaten (1922-1937). Den politiska vänstern – förlorarna i inbördeskriget – var givetvis mera radikal än högern – segrarna – och dess mest militanta grenar utgjordes inte minst av IRA, Irish Republican Army, som nu flyttat sin huvudsakliga, underjordiska verksamhet till det brittiska Nordirland.

Ur detta perspektiv kunde man säga att andra världskriget inte startade den 1 september 1939, med Nazitysklands invasion av Polen, utan redan den 1 januari samma år, då IRA formellt förklarade Storbritannien krig. Republiken Irlands position i samband med krigsstarten kan sammanfattas med en person, Éamon de Valera, konservativ Taoiseach, d.v.s. Irlands premiärminister sedan 1937. De Valera höll stenhårt på neutralitet för Irland och även om senare Winston Churchill absolut avskydde neutrala nationer – han såg dem som moraliska och politiska förrädare – så var respekten för den iskalle irländaren mycket stor. De Valera var segraren från inbördeskriget och hans relation till Storbritannien var en svår balansakt. Republikanen de Valera var stoiskt antibrittisk, men parlamentarikern de Valera stod på Churchills sida i världskonflikten.

Éamond de Valera

I samband med krigets inledning utvecklade London och Dublin, under största hemlighet, något man kallade Plan W. Detta var en komplett operationsplan för de brittiska stridskrafterna att komma till Irlands hjälp i händelse av en nazistisk invasion av ön. Planen innefattade både landoperationer från Nordirland, förbi de redan upprättade irländska försvarspositionerna riktade mot Storbritannien, som sjöoperationer via förutbestämda hamnar på Irland. Dock, och det var viktigt, endast den irländska regeringen kunde utlösa Plan W. De skulle då kontakta den brittiske ambassadören i Dublin, som i sin tur ringde den brittiske generalguvernören i Belfast, Nordirland, med endast ett kort meddelande: Pumpkins. Den enda del av Plan W som kom att sättas i verket var den om utbyte av information mellan de brittiska och irländska underrättelsetjänsterna rörande nazisternas planer. Så vilka planer hade då Nazityskland i beredskap för den gröna ön?

Under en natt i maj 1940, hoppade en man fallskärm över Ballimor, County Meath, i nordöstra Irland. Planet han åkt med hade kommit från Spanien och hans namn var Hermann Görtz, tillhörande den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr. Görtz hade varit spion i Storbritannien sedan 1935, han talade utmärkt engelska och smälte väl in i miljön. Nu hade han till uppgift att utföra Operation Mainau, att på Irland etablera kontakt med kodnamn V-Held, eller Seamus O’Donnovan, högt uppsatt IRA-operatör, som efter två resor till Tyskland var djupt inblandad med Abwehr sedan året innan. Tillsammans skulle de i sin tur upprätta kontakter med IRA: s ledning, samt etablera kommunikationer med Berlin. Den delen av Mainau blev en framgång, Hermann Görtz tog sig in i IRA: s innersta och han kunde lämna rapporter till Abwehr. Nu följde den andra delen av Görtz arbete på Irland, Plan Kathleen.

Hermann Görtz

IRA hade skapat kontakt med tyskarna vid krigets början. Det fanns de i organisationen som utifrån egna politiska preferenser attraherades av fascismen, även om många av IRA: s medlemmar deltagit i det Spanska inbördeskriget på republikanernas sida. Ett antal IRA-operatörer fanns alltid närvarande i Tyskland, så det existerade ett kvalificerat utbyte av information och intentioner dem emellan. Plan Kathleen, eller Artus Plan, var i korta drag en IRA-invasion av Nordirland, eventuellt understödd av tyska element. Idén var att den irländska opinionen skulle tvinga Dublin att agera militärt för att understödja Kathleen. Med tyskarnas hjälp kanske den delen av planen inte behövas. Tyskarnas intresse i detta bör ses i skuggan av Operation Weserübung, invasionen av Skandinavien i april 1940. Hitlers medvetande om de allierades intresse för den europeiska periferin hade markant ökat hans intresse i samma riktning.

Plan Kathleen hade skisserats upp av Stephen Hayes, då agerande stabschef för IRA, som en del i tidigare stabschefen Seán Russels s.k. S-Plan, en kraftigt eskalerande terroristkampanj mot Storbritannien och London. Man önskade utnyttja kriget för sin egen fördel. Men saker och ting gick inte som man hoppats. Det Hermann Görtz fann på den gröna ön var ett patetiskt oförberett IRA, vars strukturer, kunskaper och beväpning inte alls lämpade sig för den uppgift den var satt att utföra. Görtz insåg också att moralen hos de militanta irländarna var låg visavi en internationell konflikt. IRA: s världsbild var ytterst trång och handlade egentligen endast om de fem grevskapen i norr, Nordirland. Det fanns en stark känsla av devisen; min fiendes fiende är min vän. Att applicera Hitlers tredje rike på detta var inte realistiskt. Operation Mainau kom därmed i fokus i samband med ett annat och betydligt större sammanhang, Operation Grön.

Seán Russell

Unternehmen Grün, eller Fall Grün, den övergripande tyska invasionen av hela den irländska ön, i syfte att skapa en språngbräda för vidare avancemang mot Storbritannien, var en idé utvecklad av fältmarskalk Fedor von Bock. Grün utvecklades parallellt under våren 1940 med planerna för den mycket större Operation Sjölejon – Seelöwe – invasionen av de brittiska öarna, själva slutpunkten på slaget om Västeuropa – Skandinavien, Benelux, Frankrike och Storbritannien. Fedor von Bock spelade en huvudroll i angreppet västerut, med hans ledarskap av Armégrupp B. Wehrmacht gillade initiativet och lät general Leonhard Kaupitsch, ur Lufwaffe, en av hjältarna från Weserübung och nu militärguvernör i Danmark, att utveckla Grün vidare. Operationen kom dock aldrig ens att lämna ritbordet. Abwehr: s rapporter om tillståndet hos IRA var graverande, Seelöwe självdog efter sommaren 1940 och de brittiska öarna, inklusive den irländska, lades på hyllan – men den var inte riktigt uträknad ännu.

Under fortsättningen av 1940 och in på 1941 utfördes en rad tyska operationer med anknytning till den irländska ön. Åtminstone tre ytterligare tyska spioner flögs in till Irland under Unternehmen Hummer I, som var en del av en större operation, Hummer, rörande förberedelserna för Seelöwe. Dessa spioner greps dock av Garda, den irländska polisen, och hördes av brittiska Special Branch i Dublin. Männen satt därefter av flera år i irländska fängelser. Seán Russel hade flugits till Tyskland i maj 1940, strax innan Hermann Görtz reste till Irland. Han sammanstrålade med Frank Ryan, redaktör på tidningen An Phoblacht, Republiken, under samtalen med Abwehr. De båda irländarna reste tillbaka med U-båt – Unternehmen Taube – men Russel insjuknade och avled plötsligt ombord. Han begravdes till sjöss av Kriegsmarine. Vid flera tillfällen under 1941 försökte tyskarna landa sjöflygplan på irländska sjöar, i ett försök att etablera fastare kommunikationer med IRA. Samtliga försök avbröts av olika anledningar. Sommaren 1942 försökte man genomföra Unternehmen Möve II, en vidareutveckling av ett tidigare försök. Den här gången handlade det om att landsätta ett tyskt sabotageteam, som med assistans av IRA skulle utföra mera avancerade uppdrag i det brittiska Nordirland. Uppdraget skrotades när det uppdagades att de deltagande irländarna i Tyskland stulit ekonomiska medel från Abwehr. De greps istället av Gestapo.

Dwight D. Eisenhower i Belfast

Operation Grön återuppstod tillfälligtvis i början av 1942. Den 25 januari skedde nämligen något av ett vaktombyte av militär i Belfast. 4 500 soldater ur den amerikanska 34: e infanteridivisionen, under generalmajor Russel P. Hartle, ersatte de brittiska förbanden som fungerat som gränsvakt i Nordirland. Händelsen väckte stort huvudbry hos tyskarna, då en rädsla för ytterligare rörelser mot Republiken Irland infann sig. Unternehmen Fischadler innebar uppsättandet av huvudsakligen frivilliga förband i Tyskland för transport till Irland om amerikanarna kom för sig att invadera republiken. Amerikanerna hade övertagit både Island och Grönland, så man ansåg sig ha fog för sin oro. Så viktigt ansågs det att SS fick ta över planeringen av Operation Fiskgjuse.  Chefen för Sicherheitsdienst, SD, Ernst Kaltenbrunner gav det till den blivande spionchefen i Nazityskland, Walter Schellenberg. Åter igen blev det inget av detta, trots att antalet amerikanska trupper ökade markant på Nordirland, särskilt innan Operation Overlord 1944. Nordirland förblev endast ett härläger för amerikanarna och på ett sätt var det en av de bäst fungerande krigslisterna av Winston Churchill.

USA: s traditionella ståndpunkt i konflikterna mellan Republiken Irland och Storbritannien har, om än alltid mycket diplomatisk, alltid varit pro-irländsk. Det är inte bara det att irländarna utgjort en av de största invandrargrupperna i USA, åtta miljoner totalt under 1800-talet, den amerikanska traditionen har alltid varit att knäppa monarkier på näsan när tillfälle getts. Amerikanerna togs emot med öppna armar av de republikanska irländarna, till förtret för monarkisterna. Amerikanska soldater kunde röra sig fritt och obeväpnade i samhället och det kulturella utbytet var omfattande, för att uttrycka det milt. Kända amerikaner med irländsk bakgrund besökte trupperna, som John Wayne, regissörerna John Ford och John Huston, general George S. Patton. Familjen Kennedy gjorde ett särskilt avstamp på ön. Genom att placera amerikanerna på Irland tog man udden av fientligheterna, det blev svårt för IRA att agera mot folkviljan. Närvaron av US Army innebar fred, ökat välstånd och klackarna i tacket, inte bara för Nordirland, utan för hela den gröna ön.

IRA under andra världskriget

Vid 1943 hade den brittiska underrättelsetjänsten i det närmaste utrotat Abwehr på de brittiska öarna. Till sin hjälp hade man haft Directorate of Intelligence, G2, den irländska militära underrättelsetjänsten. Den irländska regeringen under Éamon de Valera hade hållit sina positioner, man hade värnat om sin neutralitet, manövrerat försiktigt med IRA och inte skapat allt för stora fadäser med britterna. Samtidigt hade Winston Churchill haft en pålitlig partner i kampen mot nazisterna. Irland hade slagits på de allierades sida om tysken kommit, om den saken råder det historiskt ingen tvekan. Däremot lyckades IRA under hela efterkrigstiden mörka sina förehavanden med Nazityskland, ett opinionsmässigt haveri så vanligt ännu i våra dagar.



* För att underlätta skrivandet kallas Republiken Irland för Irland och följdaktige Nordirland för Nordirland. I övrigt så kallas hela ön för den irländska ön, eller den gröna ön.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar