lördag 26 juli 2014

Varför Vietnam?


Kära Winston

Jag är säker på att liksom jag följer du med djupaste intresse och oro de dagliga rapporterna om den heroiska kamp fransmännen upprätthåller vid Dien Bien Phu. Just nu tycks situationen där inte vara helt hopplös.

Dock, oavsett vad som sker i denna specifika strid, är jag rädd att fransmännen inte ensamma mäktar med situationen, detta trots den omfattande assistans vi ger dem med finanser och materiell. Att mana Frankrike till ytterligare umbäranden tycks inte utgöra en lösning. Om de därmed inte lyckas bemästra situationen och Indokina faller i händerna på kommunisterna, kommer den omedelbara effekten på vår gemensamma globala, strategiska position, innebärande skifte i maktbalansen över Asien och Stilla havet, att bli katastrofal och, jag vet, oacceptabla för både dig och mig.

Det är därmed svårt att se hur Thailand, Burma och Indonesien skulle kunna hållas borta från kommunismen. Detta har vi inte råd med. Hotet mot Malaysia, Australien och Nya Zeeland skulle bli direkt. Denna kedja av öar skulle brytas. Den ekonomiska pressen på Japan, som därmed förlorar tillgången till icke-kommunistiska marknader med bortfall av livsmedel och råmaterial, skulle bli sådant över en tid, att det blir ytterligare svårt att undvika japans behov att nå avtal med den kommunistiska världen, vilka i sin tur söker kombinera Asiens naturtillgångar med Japans industriella potential. Detta har fått oss att dra slutsatsen att situationen i Sydostasien kräver oss på seriösa och långtgående beslut.

Genéve [Genévekonferensen som skulle bestämma Vietnams framtid] är mindre än fyra veckor framåt. Där kommer kommunisternas möjligheter att driva ner en kil mellan oss, beroende på Frankrikes ståndpunkt, att bli betydligt större än vid Berlin. Jag kan förstå den naturliga önskan hos fransmännen att få slut på det krig som blött dem under åtta år. Vårt smärtsamma sökande efter en väg ut ur dilemmat har tvingat oss inse att det inte existerar en förhandlingslösning för ett hedervärt franskt uttåg eller ett likvärdigt hedervärt kommunistiskt tillbakadragande. Det första alternativet har allt för stora strategiska implikationer för vare sig dig eller mig att acceptera. Bortsett från effekterna i Sydostasien, där du och samväldet har direkta och vitala intressen, skulle det få svåra konsekvenser i Nordafrika, Europa och annorstädes. Här hemma skulle det innebära omfattande förluster av förtroende för våra allianser.

Jag tror inte jag överdriver om jag bedömer att Frankrikes roll som stormakt skulle hotas. Kanske Frankrike aldrig mer skulle vara den maktfaktor de en gång varit, utan istället skapas det ett vakuum varhelst fransk makt existerat, en situation som det skulle bli svårt för oss att förhålla oss till.

På något sätt måste vi lyckas åstadkomma ett andra alternativ. Det preliminära tänkandet skissades upp av Foster [USA: s utrikesminister John Foster Dulles] i hans tal förra måndagen, där han klargjorde att under de rådande omständigheterna i Sydostasien med de närvarande politiska systemen det kommunistiska Ryssland och deras kinesiska kommunistallierade innebär, oavsett medel, utgör ett graverande hot mot hela den fria världen, samt att utifrån vårt sätt att se saken borde en möjlighet till gemensam aktion utvärderas, snarare än passivt accepterande. Han förde också intima samtal med [den brittiska ambassadören i USA] Roger Makins.


Jag tror att det bästa sättet att hugga in på detta koncept och införliva mer moral och materiella resurser till stöd för den franska saken, vore att etablera en ny, spontan gruppering, eller koalition sammansatt av nationer med intresse att kontrollera den kommunistiska expansionen i området. Det jag tänker mig, utöver våra två nationer, är Frankrike, de Associerade Staterna [Vietnam, Laos, Kambodia], Australien, Nya Zeeland, Thailand och Filippinerna. USA: s regering utgår ifrån att spela sin fulla roll i en sådan koalition. Den koalition vi talar om skall inte vara riktad mot det kommunistiska Kina. Om, till skillnad från vad vi tror, vår strävan att rädda Sydostasien och brittiska samväldets positioner i söder skulle hota faran för Hong Kong, så kommer vi att finnas med er i detta. Jag utgår ifrån att Förenta Nationerna på något vis bör beaktas, men jag betvivlar, med tanke på Sovjetunionens veto, att de kan agera med nödvändig snabbhet och styrka.

Jag ser ingen roll för vare sig Formosa [Taiwan] eller Republiken Korea [Sydkorea] i den politiska konstruktionen av denna koalition.

Det är viktigt att koalitionen är stark och att den måste vara villig att gå i strid om så är påkallat. Jag förutser inget behov av stridande marktrupper för er del, eller vår. Om alliansen är tillräckligt beslutsam borde det ge det kommunistiska Kina skäl att se ett fortsatt materiellt understöd till Viet Minh [kommunistiska Vietnam] som likvärdigt med ett ökat hot från de krafter som arrangerats omkring dem.

Mina kollegor och jag är mycket medvetna om de risker detta förslag kan innebära, men i den rådande situationen föreligger faran oavsett om vi agerar eller inte, och jag kan knappast tänka mig en man som inte tampats mer med faran som Ni. Om vi tillsammans handlar i denna sak, tror jag att vi kan få kineserna att förstå deras intresse att diskret hålla sig undan arenan. I en sådan utveckling kunde vi närma oss Genévekonferensen som den fria världen, inte enbart som en realitet, utan även som stärkt i vår övertygelse.

Idag står vi inför en hård verklighet, en katastrof bringad av fransk svaghet och behovet att ta tag i den innan den utvecklas. Det betyder rakt språk med fransmännen. På många sätt anknyter det till hur du så briljant uttrycker det i andra kapitlet av ”Their Finest Hour”, när historien gjorde klart rörande fransk strategi och disposition före tyskarnas genombrott 1940, att de skulle ha utmanats före slaget.

Det smärtar mig att ytterligare betunga dina problem, men det är faktiskt inte jag, utan våra fiender som gör det. Jag har tro på att en andra aktion av vänskap inför stora hot kommer att innebära en spirituell kraft vilket kommer att hindra oss från att halka ner i misstroendets gungfly.

Om jag än en gång får referera till historien, vi misslyckades att stoppa Hirohito, Mussolini och Hitler genom att inte agera tillsammans och i god tid. Det innebar en början för många år av oerhörd tragedi och desperat kamp. Må inte våra nationer ha lärt sig något från detta?

Så djupt tror jag att effektiviteten hos koalitionsprincipen är satt i gungning att jag är redo att sända Foster, eller [USA: s ställföreträdande utrikesminister Walter] Bedell [Smith], att besöka dig denna vecka, vid ett datum bäst lämpad för dig. Vem som än anländer, kommer han att vistas en dag i Paris för att undvika stöta sig med fransmännen, i sken av att förbereda för Genéve.

                                                                                                                                   Eisenhower




Fotnot:

Brevet sändes av USA: s president Dwight D. Eisenhower till Storbritanniens premiärminister Sir Winston Churchill den 4 april 1954. Den nu 80-årige Churchill svarade avvärjande fyra dagar senare, endast med intentionen att möta Dulles i London. Det blev tydligt att engelsmännen inte ville äventyra Genévekonferensen med ett militärt engagemang i Vietnam. Undertecknandet av South East Asian Treaty Organization, SEATO, i september samma år fullföljde visserligen Eisenhowers önskan, men blev aldrig det asiatiska NATO det var tänkt. Eisenhowers brev markerade början till USA: s ofta unilaterala engagemang mot kommunismen i världen, det räknas också som starten för USA: s direkta inblandning i Vietnam och den passiva reaktionen på det föreglade de hårt ansatta franska truppernas öde i Dien Bien Phu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar