lördag 5 juli 2014

Lenins gevärsmän


Mellan gamla stan i Riga och floden Daugava ligger ett torg med mycket starkt symbolvärde i lettisk historia. Det heter Gevärsmännens torg – Strelnieku laukums – och rymmer idag bl.a. Rigas stadshus och Ockupationsmuseet. Stadshuset, en fantastisk skapelse från renässansen vid namn Svarthuvudenas hus, existerade inte under sovjettiden, efter att ha totalförstörts i kriget. Dagens ockupationsmuseum, en fyrkantig och inte så lite fult sovjetbygge, var under ockupationen ämnad som museum för Röda armén. Vad som finns kvar på torget, oförändrat sedan ockupationen är vad som gett det dess namn, tre bastanta gevärsmän i röd granit, som vakar över omgivningen med ryggarna vända mot varandra. Latviesu strelnieki, de lettiska gevärsmännen, de mytomspunna elitsoldaterna, Lenins mest förtrogna trupper, hans livvakt, som sägs ha varit de som avrättade tsar Nikolaj II och hela hans familj.

Begreppet gevärsmän är en direkt översättning från lettiskans strelknieku, det kunde lika gärna vara infanterist, kavallerist, eller varför inte bara soldat. Deras avtryck i historien är dock så starkt att man översatt lettiskan rakt av, både på ryska och på engelska – strelki och riflemen. Trots detta så är de lettiska gevärsmännen ett betydligt bredare begrepp än enbart Lenins röda armé. Deras historia går parallellt med Lettlands strävan för sitt oberoende som nation i början av 1900-talet. Fram till första världskriget hade aldrig letterna upplevt någon frihet från ockupationsmakt, men sedan 1800-talets nationella väckelse över hela Europa, så anades förändringarnas vindar i samband med det stora kriget.


De första enheterna lettiska gevärsmän sattes upp av tsar Nikolaj II. Året var 1915 och behovet av trupp i den kejserliga ryska armén var trängande. Det fanns två element hos letterna som nappade på tsarens vilja att sätta upp lettiska förband. Det första var den lettiska nationaliströrelsen, under bl.a. den senare lettiske presidenten Janis Goldmanis, vars intresse var att för ryska kronans kostnad sätta upp helt lettiska krigsförband. Det andra var det starka Lettiska socialdemokratiska arbetarpartiet, LSDRP, som närdes av det faktum att Riga vid den här tiden var Rysslands industriella huvudstad, med en total rekryteringsbas av 800 000 arbetare. Med socialdemokrat på den här tiden menade man kommunist och bandet med den motsvariga ryska kamratorganisationen var mycket nära. LSDRP hade, precis som i det ryska imperiet i övrigt, gjort uppror mot tsaren och många ärrade slagskämpar drog sig nu mot rekryteringskontoren.

I april 1915 beträdde den tyska armén söderifrån lettisk mark. Den ryska armén hade kollapsat och Janis Goldmanis, då representant i ryska Duman, kallade på behovet att sätta upp lettiska bataljoner. Strödda enheter, bl.a. lettisk milis, höll emot så gott det gick, men framåt sommaren befann sig tyskarna i Jelgava, bara några mil från Riga. Den breda floden Daugava förväntades bli ett viktigt naturligt hinder. Den 19 juli gav Stavka, den ryska generalstaben, order om att skyndsamt sätta upp två lettiska bataljoner. Nu kom de stridsvilliga kommunisterna till nytta. Det blev egentligen tre bataljoner, för de lettiska männen tycktes gå man ur huse för att enrollera sig med armén. Tyskarna stoppades vid Daugavas södra strand, i sydväst, framför Riga. Där bildades en motståndsficka i träskområdet Tirelspurv och ett ställningskrig i det sandiga strandlandskapet inleddes.


Under resterande 1915 och inledningen av 1916 växte de lettiska bataljonerna till regementen. Totalt skulle ca 40 000 letter tjänstgöra i rysk uniform. Man organiserades i två brigader, med fyra regementen i varje. Mellan den 23 och 29 december 1916, utspelades de hårdaste striderna i den här konflikten, det s.k. Julaftonsslaget. General Radko Dimitriev, chef för tolfte ryska armén, beslutade att utnyttja den stundande helgen till ett överraskningsanfall mot de tyska ställningarna sydväst om Riga, i Tirelspurvs, mellan sjön Babite i norr, vid Jurmala, och staden Jelgava i söder. Det ankom på den sibiriska VI infanterikåren att utföra anfallet. De två lettiska brigaderna hölls i tätformeringarna. Tidigt på morgonen den 23 december stormade man de tyska linjerna, som togs med överraskning. Letterna anföll utan artilleriunderstöd, men lyckades ändå penetrera de tyska ställningarna. Striderna pågick i två dagar, men vidare avancemang var inte möjligt eftersom ryssarna saknade reserver, vilket däremot tyskarna hade. Svår kyla satte in, med temperaturer under minus trettio, trots det höll letterna emot allt starkare tyska motanfall. Tyskarna hade uppfört starka befästningar utmed sanddynerna närmare havet och det största av dessa, kallad Lozmetejkalnskulsprutekullen – togs av letterna efter mycket hårda strider.

Tyvärr för letter organiserade general Dimitriev ingen uppföljning på de hårda anfallen, varför man efter nyår skulle förlora nästan allting efter tyska motanfall, dock inte kulsprutekullen. 8 000 av totalt 14 000 ryska förluster utgjordes av letter, varav 2 000 stupade. Julaftonsslaget placerade för alltid det lettiska infanteriet i historieböckerna, men det kom också att få en tragisk följdverkan. De svåra förluster som letterna utstått ledde till att allt fler lettiska gevärsmän gick över till bolsjevikerna, som lovade slut på kriget. Under 1917 ökade upproren i den ryska armén. Vitala delar av de lettiska brigaderna marscherade iväg för att bilda röda förband. Samtidigt inledde letterna under Goldmanis ett svårt politiskt spel för att vrida det fria Lettland ur händerna på både Ryssland och Tyskland. Huvuddelen av den lettiska officerskåren stannade kvar i vad som nu skulle bli den lettiska armén. Så gjorde t.ex. brigadchefen och generalen Martins Penikis, som senare skulle chef för den lettiska generalstaben.


Begreppet lettiska gevärsmän delade under 1917 upp sig i två riktningar, de som stod kvar vid den lettiska fanan och de som gick över till det som skulle bli den sovjetiska röda armén. Bland de sistnämnda fanns även en del officerare, den viktigaste var överste Jukums Vacietis, chef för lettiska 5: e regementet Zemgale. Vacietis var utan tvekan en av de märkligaste ledarna i den unga röda armén. Även om han säkert sympatiserade med den kommunistiska ideologin, han kom från arbetarklassen, så var han aldrig medlem i kommunistpartiet. Det hindrade honom dock inte för att bli den förste operative chefen för hela Röda armén, med rangen Komandarm av andra graden, underställd enbart Leon Trotskij och Lenin. Han satt också i det revolutionära krigsrådet, ersättaren till det tidigare Stavka. Orsaken till denna märkliga framgång för den forne, lettiske översten var dock uppenbar.

Den kommunistiska oktoberrevolutionen 1917 var en teoretisk operation överförd i verkligheten. Den utfördes av en liten minoritet som utnyttjade den redan vitt spridda socialismen i Ryssland. Genom att ta kontrollen över St. Petersburg och Moskva erhöll man förbindelser med de övriga, av socialisterna övertagna sovjeterna. Senare skulle kommunisterna ta över allting, men under slutet av 1917 satt de på de båda huvudstäderna och styrde genom brutal piska och morot. Det var tur för dem att första världskriget övergick i inbördeskrig, annars hade fler insett deras svaga ställning och vi hade kanske sluppit både Lenin och Stalin. Det uppenbart teoretiska i kommunisternas agerande syntes tydligt i hanteringen av den nya röda armén. Man ansåg helt enkelt att det inte behövdes någon fast krigsmakt, utan de väpnade sovjetiska styrkorna, arbetare från fabrikerna skulle segra därför att deras sak var rättfärdig, ingen kunde besegra proletariatets revolution och fiendens soldater skulle kapitulera över till deras sida.

Jukums Vacietis

Lenin trodde inte på just detta trams, så han såg till att samla det lilla man hade av organiserad militär i landet. De lettiska gevärsmännen var den enda elitstyrka man hade, de var väldrillade, erfarna och förföll inte i vodkastinn revolutionsröra. Lettiska soldater t.o.m. avdelades för att skydda Lenin personligen. Ryktet om dem spreds snabbt i röda armén, ofta dök de upp bland andra förband i militärpolisiära funktioner, vilket stöpte dem allt mer som fanatiker. Därifrån kom ryktet att det var letterna som avrättade den kejserliga familjen. Det har undersökts noga av historiker och uppgiften är inte sannn, mordet på Nikolaj II, hans hustru och barn utfördes helt och hållet av Tjekan, den sovjetiska säkerhetspolisen, på direkt order av Lenin. De röda lettiska gevärsmännen slogs på flera slagfält under inbördeskriget, så även i Estland. I samband med att Lettland utropade sig som självständig nation den 18 november 1918 och under det påföljande frihetskriget började de röda letterna att avvika allt mer för att återvända hem.

Det sattes upp två vita lettiska enheter, d.v.s. letter samlade för att slåss för den vita sidan under det ryska inbördeskriget, Bataljon Troitsk och Imanta regemente. De stationerades öster om Uralbergen och utgjorde aldrig några väsentliga styrkor under inbördeskriget. När de återvände till Lettland var landet redan oberoende. Det är dock viktigt att skilja dessa från den reguljära lettiska armén som slogs för Lettlands frihet och som också hade en kärna bestående av dessa lettiska gevärsmän.

Martins Penikis, t.v. om stormhatten, 1929, med lettisk generalstab

Det lettiska stålet existerar i form av en militär tradition som sträcker sig tillbaka hundra år i tiden. Lettiska soldater har haft elitstatus i olika arméer, under olika flaggor. Det man har gemensamt är att oavsett om man slagits för Lettland, röda armén eller senare, Waffen-SS – som bör räknas in i den här traditionen – så har alltid veteranerna angett vad de för stunden ansåg vara bäst för Lettland som motiv för deras val. Detta hörsammas till denna dag och den lettiska veteranorganisationen består fortfarande av äldre män som slogs för Lettland, Sovjetunionen och Tyskland.


http://krigochhistoria.blogspot.se/2013/03/de-baltiska-frihetskrigen.html  

http://krigochhistoria.blogspot.se/2013/11/hoffmanns-aventy.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar