tisdag 1 juli 2014

Horst Wessel


Sent på kvällen den 14 januari 1930 kallades polis till nummer 62 Grosse Frankfurter Strasse i stadsdelen Friedrichshain, Berlin. Skott hade avlossats och husets värdinna, Elisabeth Salm, 33, stod och skrek hysteriskt i trappen. I en av lägenheterna, eller snarare ett rum med kokvrå, fann polisen en ung man på golvet, skjuten med pistol i ansiktet, men fortfarande vid liv. Övre tandraden, samt gomseglet var borta och kulan satt kvar i huvudet. Ambulans tillkallades, goda råd var dyra om den unge mannen skulle gå att rädda. Redan de först anlända ordningspoliserna hade identifierat offret som Horst Wessel, 22-årig SA-ledare i Friedrichshain och något av en lokal kändis.

Beroende på vilken politisk uppfattning man hade fanns det olika versioner om händelseförloppet kring attentatet mot den unge SA-mannen. För Berlinkriminalen, ännu inte övertaget av nazisterna, var ärendet först och främst ett typiskt våldsbrott i den undre världen, med politiska förtecken. Det var ett taskspel man kände allt för väl sedan det gångna seklets politiska spänningar i Tyskland. Horst Wessel, son till en präst i Bielefeld, Westfalen, var nazist och SA-Sturmfûhrer, d.v.s. löjtnant, som levde ihop med 19-åriga Erna Jänicke. Det förelåg en dispyt om hyran, antingen en korrekt sådan, eller fabricerad av värdinnan Salm, som hade tvivelaktig bakgrund i polisens rullor. Salm var änka efter en känd brottsling, tillika kommunist. Det finns en trend i historiken kring denna händelse, att samtliga deltagande kommunister också var organiserade kriminella. Det var inte enbart nazistpropaganda, de var verkligen brottslingar, men Horst Wessel och hans anhang var inte mycket bättre. Man blev inte chef för SA i Friedrichhain om man inte visste att utöva våld, att röra sig med dem man förutsattes värva till partiet, det sa sig självt.

Horst Wessel med sina gossar

Erna Jänicke var också hon känd hos polisen, i egenskap av prostituerad. Historien redogör inte för om hon även tjänade i den rollen under Wessels ledning. Antagligen är just den uppgiften en efterkonstruktion, men heller inte helt omöjlig. Horst Wessel var, som antytts, inte alls oäven i Berlins undre värld. Nationalsocialisterna betalade inte sina funktionärer allt för väl och han hade sitt namn i polisens arkiv. Mera troligt är dock att ett tidigare samröre fröken Jänickes haft, med den kände brottslingen, hallicken och organiserade kommunisten Albrecht Höhler, även känd som Ali. Vad som därmed tycks ha hänt var att fru Salm kontaktat Ali Höhler, som hon kände väl, för att driva in Wessels hyresskuld. Det var olyckligt för Wessel, eftersom Höhler hade ett allvarligt horn i sidan på honom i samband med förlusten av Erna Jänickes inkomster. Höhler greps i september efter att ha återkommit från landsflykt i Tjeckoslovakien. Han dömdes senare till nio års fängelse. Horst Wessel levde i över en månad med svåra plågor tills han avled den 23 februari.

Tidigt på morgonen den 15 januari väcktes nationalsocialisternas gauleiter, d.v.s. lokale partledaren i Berlin, Josef Goebbels, av nyheten om unge Wessels öde. Berlin var inte ett av nazisternas starkaste fästen i Tyskland, huvudstaden var istället ett starkt kommunistiskt tillhåll. Goebbels basade därmed över den hårdaste politiska frontlinjen i kampen om massorna i de många arbetarkvarteren. Han var ett gott val av Adolf Hitler, Goebbels var en energisk partiledare med en naturlig flärd för media och propaganda. Som tidigare socialist och hemmahörande i nazisternas vänsterflygel kände han argumenten väl. Stadsdelen Friedrichshain var ett av de tuffaste distrikten i staden. Här var nazisterna i starkt underläge och det uniformerade SA fick nästan slå sig ut på gatorna i vad som mest liknade dagens gängkrig. Goebbels kände därför Sturmführer Horst Wessel som en oslipad diamant, våldsam och ruffig, men också oerhört lojal och stridbar. Bra gjorde han sig även på bild, arisk och stark. Wessel var därför redan ett affischnamn i den blivande propagandaministerns värld. Goebbels for genast till sjukhuset för att trösta Wessels bestörta föräldrar.

Albrecht "Ali" Höhler

Vid sidan av den nazistiska pressens flaggskepp, den mer borgerligt tonade Völkischer Beobachter och snaskiga tabloiden Der Sturmer, båda med huvudredaktioner i München, hade Josef Goebbels i Berlin skapat den mer vänsterorienterade Der Angriff, samt veckotidningen Das Reich. Från och med nu följde nästan dagliga rapporter om Horst Wessels hälsotillstånd. Goebbels utnyttjade flitigt alla positiva associationer till unge Wessel, hans familjs högkyrkliga bakgrund, den konservativa faderns arbete vid den urgamla, lutherska Nikolaikirche, uppväxten i det lugna, lantliga Bielefeld, alldeles intill Judenstrasse, skolgången, gymnasiet och ankomsten till Berlin för att studera juridik på Friedrich-Wilhelms-Universität. Till och med hans bakgrund i Bismarckjugend*, ungdomsförbundet till det monarkistiska DNVP, Deutschnationale Volkspartei, användes för att måla Horst Wessel i nationaltyska färger. Han var ju dessutom musikalisk, ett tecken på intellekt, och spelade aktivt skalmeja, ett träblås, och hade skapat något så fint som ett SA-Schalmeienkapelle i Berlin. Han hade även satt texten till en kampsång, Der Unbekannte SA-Man, Den okände SA-mannen, som Goebbels skulle lansera i Der Angriff i september, nu under den mera kända titeln Die Fahne hoch, senare Horst-Wessel-Lied**.

Josef Goebbels, en man vars journalistiska motto var; folket ser alltid åt fel håll, skapade med Horst Wessel ett mästerverk i massmedial manipulation. Den unge mannen drog sitt sista andetag på lasarettet den 23 februari 1930, från att ha varit helt okänd utanför Berlin var han nu en nationell martyr. 30 000 människor kantade gatorna i Bielefeld under hans jordfästning den 1 mars. Det liknade mest en statsbegravning med perfekt SA-högvakt och en uppsatt representant av faderns kyrka som läste över honom. På muren utanför hade rödgardister skrivit med stor text: Ett sista Heil Hitler för hallicken Horst Wessel. När nazisterna genomfört sin revolution 1933 överlevde ingen av de inblandade i mordet på Wessel. Albrecht Ali Höhler kidnappades under mystiska omständigheter i september 1933 under en fångtransport och mördades. Elizabeth Salm och alla de övriga hittades alla döda, till synes i olika kriminella uppgörelser. De tidigare polisrapporterna rörande mordet på Horst Wessel, samt dem om honom personligen, förstördes.

Josef Goebbels

Prenziauer Allee, Nikolaifriedhof, hans sista viloplats blev nu pilgrimsmål för de trogna. Åren direkt innan den nazistiska revolutionen 1933 var en period av stark ideologisk förberedelse av det tyska folket genom samtliga kanaler som det nationalsocialistiska partiet förfogade över. Mordet på Horst Wessel blev ett av de viktigaste verktygen i det arbetet. Man glömmer ofta bort att nazisterna odlade samma folkhemsvisioner som den övriga vänstern hade, man hade sina egna folkrörelser inom idrott, kultur och bildning, sina egna fackförbund och det var oftast inom ramen för dessa som antisemitismen först märktes av innan den blev förstatligad. Nazisterna hade därför en formidabel propagandaapparat till sitt förfogande och efter 1933 blev den ett statlig, nationell opinionsbildare. Man började aktivt tala om Horst Wessel som odödlig och alla som på ett eller annat sätt offrade sina liv för den nazistiska saken – till sist oändliga mängder av liv – skulle marschera med Horst Wessel i den tusenåriga paraden. I månadsmagasinet Der Brunnen publicerades en artikel 1934 som placerade Wessel ovanför Jesus av Nasaret i gudomlighet, ett led i försöket att skapa ett alternativt himmelrike åt nazisterna.

Hanns Heinz Ewers, känd författare av skräck och expressionism, skrev samma år en uppmärksammad bibliografisk roman om Horst Wessel. Manuset väckte dock indignation, inte minst hos Adolf Hitler personligen. Det gillades inte att SA beskrevs som instiftare av våld och hetsjakt på kommunister, när det motsatta var det mest korrekta. Inte heller uppskattade man att en ung man med huvudrollens bakgrund predikade klasskamp och jämlikhet. Ewers tvingades godkänna en ändring av bokens namn och titelperson till Hans Westmar. I denna skepnad blev boken även en film, Hans Westmar. Einer von vielen. Ein deutsches Schicksal aus dem Jahre 1929. Filmen är intressant eftersom det är en av de allra första i Nazityskland som beskriver att dö för führern som en ärofull gärning.


Friedrichshain bytte namn till Horst Wessel. Bülowplatz, ett torg i stadsdelen Mitte, blev till Horst-Wessel-Platz. Efter kriget blev det istället Liebknechtplatz, efter socialisten Karl Liebknecht, därefter Rosa-Luxemburg-Platz, efter den kända kommunisten. 1936 lät Kriegsmarine bygga ett tremastat skolfartyg som man döpte till Horst Wessel. Efter kriget togs det vackra fartyget i beslag av amerikanerna, det övertogs av US Coast Guard som skolfartyg 1946, USCGC Eagle, i vilken funktion det ännu idag seglar de sju haven. Samma år, 1936, lät Luftwaffe benämna en av sina nya, tunga jaktdivisioner, Zerstörergeschwader 26, till Horst Wessel. När denna förintats i slutet av kriget övertog dess efterträdare, Jagdgeschwader 6, samma namn.

1943 uttryckte Hitler en önskan att få en av divisionerna i Waffen SS förevigat i SA: s namn. SA var vid det här laget endast en spillra av sin forna storlek, med endast en ceremoniell funktion i partisammanhang. Många andra nazistiska institutioner hade fått sina egna divisioner, polisen, koncentrationslägerpersonalen, Hitlerjugend, för att inte tala om alla utlänningar som utgjorde femtio procent av det väpnade SS: s numerär. Reichführer-SS Heinrich Himmler svarade på Hitlers önskan genom att döpa den senaste pansargrenadjärdivisionen, nummer 18 i ordningen, till Horst Wessel. 18. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Horst Wessel sattes upp den 6 januari 1944 under ledning av SS-Brigadeführer Wilhelm Trabant. Så mycket SA blev det dock inte, för att hålla divisionen någorlunda etnisk ren skrapades den ihop ur diverse oberoende SS-förband samt s.k. folktyskar – ett mycket vitt begrepp – från Ungern och Jugoslavien. Man slogs i Jugoslavien, Ukraina, Polen och Ungern, innan de sista resterna flydde i händerna på amerikanerna.

Fanvakt vid graven

Myten om Horst Wessel lever än idag. I många nynazistiska kretsar odlas de gamla berättelserna, varav många är ytterst detaljrika och målande, utan hänsyn till någon som helst källgranskning. Samtidigt finns där också vänsterextrem mytologi som vävs in i den kompletta historien. Historien om Horst Wessel är också en varning till kommande generationer, om hur enkelt det är i ett samhälle att göra lögn till sanning, taskspel till legio och att det blir enklare desto mer organiserad staten och dess målsättning är.

Det som i slutändan hållit historiens gång bäst är sången, Horst-Wessel-Lied, som under hela nazitiden i Tyskland var nationens andra, inofficiella nationalhymn. Ett taktfast, medryckande stycke marschmusik, som är oerhört svår att sjunga om man inte behärskar tyskan väl och vars text författades av mannen själv – Horst Wessel.


* Horst Wessel uteslöts ur DNVP och Bismarckjugend 1926 p.g.a. hans extrema åsikter – vid 19 års ålder. Han blev därefter även medlem i Viking, Organization Consul och Schwarze Reichswehr, förbjudna nationalistiska organisationer som bl.a. utförde politiska mord.


** 1936 slog en domstol i Tyskland fast att Horst-Wessel-Lied absolut inte var även tonsatt av Horst Wessel, något många framstående nazister påstått och Wessel själv antytt. Melodin är en klassisk tysk visa, som bl.a. figurerat som sjömanssång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar