måndag 14 juli 2014

Hitler och våldsmonopolet


Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets revolution spetsade till kampen om våldsmonopolet, som härjat i Weimarrepubliken under hela 1920-talet. Med första världskrigets slut fanns det ett överflöd av statsägda vapen på drift i Tyskland. Det fanns även vitt spridd kunskap om att hantera dessa vapen bland den manliga befolkningen. I det explosiva politiska klimatet som uppkom kunde varken polisen eller militären räkna med sitt våldsmonopol längre.

De ledande socialdemokraterna, presidenten Friedrich Ebert och rikskanslern Philipp Scheidemann, godkände uppsättandet av militanta frikårer för att stävja de återkommande revolterna i landet. Runt om i Tyskland rasade gatustrider, på vissa platser, som i Bayern och i Hamburg, togs de facto makten över tillfälligt av revoltörerna. Nationalsocialisterna försökte själva med en väpnad revolution 1923 i München, som slogs märkbart enkelt ner av polis och frikårer. Till skillnad från kommunisterna dock, tycktes nazisterna har lärt sig något av denna förnedrande erfarenhet.

Hitler och von Hindenburg

Det var därför märkliga förutsättningar som gällde vid deras maktövertagande 1933. Den sparsmakade tyska krigsmakten, Reichwehr, var på klassiskt preussiskt maner ändå en kraftfull maktfaktor bakom kulisserna. Mycket skickligt hade armén garanterat sin position genom vad man skulle kunna kalla civil infiltration. Militären var en av de tyngsta remissinstanserna i staten, de hade sina fingrar med i nästan allting. Som exempel föll det sig därför helt naturligt att både det blivande Luftwaffe och det nya Kriegsmarine var båda ordentligt insyltade i civil, även kommersiell transportnäring.

Nazisterna, å sin sida, hade goda förutsättningar att hantera sin nya maktposition. Deras maktbas hade alltid varit Bayern, som på många vis var ett Tyskland i Tyskland, med egen statsapparat och krigsmakt. Till skillnad från det federala Tyskland hade Bayern fortfarande kvar sitt kungahus, även om de formellt inte var statschefer längre. Bayern var dessutom under kort period nästan en sovjetisk delrepublik. Dessa starka särdrag från nationen i övrigt hade effektivt skolat nazisterna till smarta maktpolitiker i den unika miljö som var mellankrigstidens Tyskland.

Werner von Blomberg

1933 fanns det tre synbara väpnade maktfaktorer i Tyskland:
1. Riksdagen och staten, representerad av krigsmakten, Reichswehr*;
2. Rikskansler Adolf Hitler och NSDAP, nazistpartiet, det största och mest ambitiösa i Riksdagen;
3. Sturmabteilung, SA, NSDAP. s paramilitära partipolis under dess riksledare Ernst Röhm.

Krigsmakten var helt i händerna på den åldrige presidenten och fältmarskalken Paul von Hindenburg, som axlat ämbetet sedan 1925 mycket för att hålla militären lojal med staten. Reichwehr: s chef, tillika krigsminister, var fältmarskalk Werner von Blomberg, handplockad av von Hindenburg, men tillsatt av Hitler. Det fanns en latent motsättning mellan krigsmakten och SA. Motsättningen var dels en fråga om våldsmonopol, SA hade tillgång till vapen, dock långt ifrån till samtliga tre miljoner medlemmar, men det skulle senare visa sig att deras beväpnade numerär var tio gånger krigsmaktens.

Paul Hausser

Det var också en politisk motsättning mellan den traditionellt konservativa militären och det uttalat socialistiska SA. Hitler satt i ett svårt dilemma, hans trogne gamle medkämpe Ernst Röhm sökte en fortsatt revolution, med generalernas huvuden på lansar – inte helt fel enligt hans egen åsikt. Han behövde dock krigsmakten för att nå det viktigaste för honom, den statliga legitimiteten, d.v.s. makten. Så, han måste t.v. spela spelet. Han var dessutom av von Hindenburg påtvingad en ställföreträdande rikskansler, den konservative politikern Fritz von Papen.

Hitler hade för avsikt att försöka göra en snygg övergång till diktatur. Han var beredd att avvakta von Hindenburgs död och under tiden balansera de väpnade maktaspirationerna. Att han därigenom framstod som ambivalent hos Röhm fick han leva med. Hitler var heller inte beredd att göra sig av med sin gamle vän, han trodde att han skulle kunna prata förstånd med Röhm. Samtidigt var han medveten om krigsmaktens krav på avveckling av SA, en åsikt de i sin tur delade med världssamfundet. Fortfarande höll man sig till de regler som var uppsatta av Versaillesfördraget 1919 och enligt dessa måste SA minska både sin numerär och sitt vapeninnehav.

Ernst Röhm

Röhm kokade av ilska och började oförsiktigt att i ganska öppna sammanhang titulera Hitler som förrädare. Nazisterna rivstartade under 1933 ett fördjupat ekonomiskt program redan klubbat av Weimarrepubliken, likt det amerikanska New Deal, där staten pumpade in kapital i jobbprogram och sociala reformer. Redan första året märktes ett tapp hos SA: s numerär då tid och intresse minskade hos män med antingen nya jobb eller höjd arbetslöshetsersättning.

Det blev 1934 och alla intriger bakom kulisserna löpte amok i flera nivåer, nästan samtidigt. I april utförde tyska flottan ett antal manövrer på Östersjön. Enligt vissa källor – som inte går att styrkas – möttes rikskansler Hitler med fältmarskalk von Blomberg och generalöverste Werner von Fritsch, chefen för armén, i hemlighet ombord på kryssaren Deutschland. De samtal man skulle ha fört rörde garantier från Hitler till krigsmakten att göra sig av med Röhm och SA. Generalerna varnade för att det annars skulle bli svårt för rikskanslern att få stöd från krigsmakten efter von Hindenburgs död. Om dessa samtal fördes är, som sagt, oklart, men helt klart är att situationen för Hitler inte var den enklaste. En öppen konflikt med krigsmakten, med ett blodtörstigt SA på den egna sidan, kunde sluta med en kontrarevolution innanför de nazistiska leden. Det som nu skedde kom inifrån nationalsocialisterna själva och från ett håll krigsmakten ännu var helt ovetandes om.

Werner von Fritsch

Givetvis hade situationen inom partiet diskuterats ingående innaför NSDAP. En nygammal fraktion gjorde sig åter hörd. Schutzstaffel, SS, under Heinrich Himmler var hårda rivaler till SA. De var också Hitlers enda lojala våldsverkare inom partiet, men oerhört mycket mindre av det väldiga SA. Dock, sommaren 1933 hade nazisterna genomfört sin första viktiga ordningsreform inom ramen för inrikesministeriet, koncentrationslägren. Dessa bemannades med en helt ny avdelning, SS-Totenkopfverbände, SS-TV, d.v.s. en väpnad styrka inom SS, skyddad bakom statens rättsliga domäner.

Himmler såg en chans att manövrera ut Röhm och hans anhang och dessutom gå längre än så, men han måste agera försiktigt, han var den trognaste av trogna till Hitler och kunde inte riskera sin position som Röhm gjorde. I förlängningen skulle hela den tyska poliskåren nationaliseras och ställas under ett kommando, nämligen Himmlers. I detta arbete hade han en viktig bundsförvant i Hermann Göring, Hitlers ställföreträdare. Göring låg i ett avseende före Himmler, han var redan i färd med att göra sin egen ostpreussiska hemliga polis, Gestapo, till en nationell säkerhetspolis. Göring var också svuren fiende till Röhm.

Heinrich Himmler

Där fanns dock ytterligare ett steg i Himmlers långtgående och mycket listiga ambitioner. Öppnandet av den förlåten innebar presentationen av ännu en viktig man i sammanhanget, vid namn Paul Hausser. Hausser var unik, han var den ende militäre generalen som gått över till NSDAP, SA och till sist SS. Han hade tagit pension från Reichwehr 1931, som generallöjtnant. Därefter blev han blixtsnabbt en av de tyngsta ledarna inom just SS. Nu, 1934, var han chef för ännu ett nytt embryo i Himmlers svarta skräckkabinett, SS-Verfügungsgruppe, SS-VT. Detta var den ännu mycket begränsade s.k. väpnade SS, dock inte att förväxla med Theodor Eickes SS-Totenkopfverbände, eller ens med SS-Stabswache Berlin, führerns väpnade livvakt, under Sepp Dietrich. Göring och Hausser hade dessutom andra kvaliteter, som att ha mycket mer förtroende hos krigsmakten än vad både Hitler och Himmler hade. Generalerna såg Göring och Hausser för vad de var, riktiga gamla preussare och absolut inga revolutionära radikaler.

Det var antagligen genom Himmler, SS och Göring som Hitler indirekt klarade att hålla krigsmakten i schack medan han funderade på problemet Röhm och SA. Det var ett märkligt spel, där Göring och Hausser tvingades dupera führern att tro på SA: s omedelbara kupplaner mot regeringen. Det var inte enkelt, Hitler tvekade in i det sista, men till sist i slutet av juni 1934 gav han order om att slå till mot SA. En av de tyngst vägande orsakerna var att Josef Goebbels plötsligt bytte sida inom partiet och presenterade nya, huvudsakligen falska rön om Röhms påstådda fanflykt.

Walther von Brauchitsch

De långa knivarnas natt höll på i två nätter och tre dagar. Officiellt erkände Hitler femtiotalet avrättade, inklusive Ernst Röhm, men totalt kan det ha varit så många som 400, eller rent av 2 000. Hela den yttersta vänstern inom NSDAP rotades ut, SA förlorade hela sin bas och krympte till som mest 40 000 man, fackelbärare och mänskliga häckar vid partidagarna. Nazisterna hade hållit sin del i uppgörelsen, man hade undanröjt ett stort säkerhetsproblem i landet. Krigsmakten var nöjd och helt lagom till att denna sinnesnärvaro lagt sig till rätta, avled Paul von Hindenburg, den gamle fältmarskalken, den 2 augusti. Under hösten 1934 kastade Hitler regeringen och riksdagen över ända, Fritz von Pepen blev till sist ambassadör i Turkiet. Hitler utropade sig till president, rikskansler, chef över hela krigsmakten, d.v.s. han blev Führer för hela nationen, därmed svor generalerna och alla soldaterna trohetsed till honom istället.

Våldsmonopolet var slutligen hans.

Hermann Göring

Vad krigsmakten helt missat och ännu inte ens såg konturerna av, därför att det knappt märktes på ytan, var att SA och Röhm ersatts av något mycket farligare och politiskt betydligt hållbarare: SS och Himmler. SS-Verfügungsgruppe utvecklades vidare relativt långsamt under Haussers ledning. Han instiftade Junkerschule i Bad Tolz, Bayern 1935, SS: s första officersskola. Det väpnade SS ökades till sammanlagt två infanteriregementen (Standarten), Deutschland och Germania, ännu i inrikesministeriets regi och spridda bataljonsvis (Sturmbann) över Tyskland. Senare, efter Anschluss, skulle ett tredje regemente upprättas i Österrike, Das Reich. Partiets egna Stabswache hade bytt namn till Liebstandarte Adolf Hitler och blivit ett motoriserat regemente i sig. Motivet för dessa enheter, tillsammans med Totenkopfverbände, var under mitten av 1930-talet en förstärkning av ordningsmakten, men i takt med att det nya Wehrmacht växte sig allt starkare med värnpliktens återtåg, blev krigsmakten åter igen varse om att något de inte önskade var i görningen. Krigsmakten sorterade direkt under krigsministeriet och fältmarskalk von Blomberg var fortfarande krigsminister, han framförde allt oftare kritik mot Hitler. Vad höll på att hända med Himmlers SS?

Hitler hade för avsikt att slå flera flugor i en smäll. Han ville knyta krigsmakten närmare sig, under sitt eget befäl och för alltid krossa deras våldsmonopol. Med Himmlers betydligt kyligare arbetssätt kunde han förverkliga visionen av partiets väpnade styrkor, det som Ernst Röhm sjabblat bort med sitt revolutionsprat och utagerade homosexualitet. Han gick till angrepp mot krigsmakten i samband med Anschluss 1938.

Wilhelm Keitel

Ut ur skuggorna kom Reinhard Heydrich, chef för Sicherheitsdienst, SD, SS: s säkerhetstjänst, som innefattade Gestapo, nu den enda säkerhetspolisen i Tyskland. Ett år till och han skulle vara chef för Reichssicherheitshauptamt, RSHA, SS: s polisministerium med kontroll över samtliga ordningshållande resurser i landet, plus SS-Totenkopfverbände. Heydrich använde sig av Himmlers omfattande dokumentation av von Blomberg. Fältmarskalken, som var änkling sedan 1932, hade för avsikt att gifta sig med sin sekreterare, Erna Gruhn. Genom polisens försorg utreddes nu anklagelser om att Gruhn varit prostituerad tidigare i sitt unga liv och genom den statskontrollerade pressen såg man till att det blev känt hos allmänheten. Det var antagligen ingen substans i anklagelsen, men det räckte för att von Blomberg skyndsamt avgick. Han gifte sig dock med sin Erna.

Nu var det tänkt att arméchefen, general Werner von Fritsch, skulle axla sin föregångares mantel, men så skulle inte ske. Det fanns rykten sedan en tid att von Fritsch haft homosexuella tendenser. Hitler kände till dem, men hade vägrat tro på dem, han hade t.o.m. kommenderat Heydrich att förstöra dokumenten som angav generalen. Direkt efter von Blombergs avgång var dock Hitler redo att fördöma von Fritschs eventuella snedsteg, med tillägget komplott i texten. Den s.k. Blomberg-Fritschaffären chockskadade krigsmakten allvarligt. SS: s kontaktman på den militära sidan hade i första hand varit en general vid namn Wilhelm Keitel. Under denna process kunde Hitler koppla greppet, krigsministeriet lades ner och istället upprättades Oberkommando der Wehrmacht, OKW, direkt under führerns ledning.

Reinhard Heydrich

Förste stabschef för OKW blev general Walther von Brauchitsch. Denna affär hade dock sin påföljd att Hitler aldrig hade sina armégeneraler med sig helt och hållet. Endast 40 procent av regementsbefäl och högre i Das Heeres anslöt sig till NSDAP. Luftwaffe och Kriegsmarine hade till största delen skapats sedan 1933 och nazisternas grepp om dessa vapenslag var också desto starkare. Det är idag känt att von Brauchitsch och hans stabschef, Franz Halder, odlade planer på att störta Hitler innan andra världskriget blev ett faktum**.

En återgift gav dock Hitler krigsmakten – och det var nog tur för honom det. Himmler gillade inte denna del av reformen, eftersom den innefattade att det nya väpnade SS, nu för första gången officiellt kallat Waffen-SS, lösgjordes från sin skugglika existens och tillfördes OKW. Armén skulle ha den strategiska och taktiska kontrollen över Waffen-SS, även om finansieringen av enheten fortfarande kom via NSDAP. Med detta förlorade också Paul Hausser kontrollen över sin skapelse. Han kom att bli en av Waffen-SS: s allra främsta och mest dekorerade förbandschefer. Istället skulle Sepp Dietrich kliva upp och bli en av kårens stora galjonsfigurer. Hans livvaktsregemente blev 1941 1. SS-Panzerdivision Liebstandarte Adolf Hitler, LSSAH, den första av kring trettio sammanlagt. Totalt skulle två miljoner man tjänstgöra i Waffen-SS, den största SS organisationen av dem alla.

Sepp Dietrich

Det var signifikativt att de första Waffen-SS divisionerna, de fyra stamdivisionerna före 1942, bildades med namn från den tidigare skylda verksamheten: 1. LSSAH, 2. SS-Panzerdivision Das Reich, 3. SS-Panzerdivision Totenkopf och 4. SS-Polizei-Panzergrenadierdivision. Något senare skulle Hitlerjugend få sin egen division. Nationalsocialisternas olika organisationer strävade efter att bli representerade vid fronten. Från att inledningsvis kommit från skuggorna bakom Wehrmacht, skulle det väpnade SS ligga steget före i tekniskt underhåll. De nya vapensystem för markstrid som tillkom under andra världskriget skulle i första hand tillföras Waffen-SS och det nazistiska Luftwaffes infanterifunktioner. Waffen-SS hade större kvantitet av de nya stridsvagnarna Panzer V Panther och Panzer VI Tiger, vilket inte enbart berodde på att Wehrmacht – som lutade sig mycket mot Heinz Guderian och hans klan – ansåg att Tigerstridsvagnen var för tung och otymplig.

Kanske var det ett utslag av intuition hos Hitler att på sitt vanliga, komplicerade sätt inrätta en separat krigsmakt vid sidan av den officiella. Det kom att bli ett av de viktigaste argumenten för alla de generaler som tvekade inför att störta führern, det och faktumet att nazisterna kontrollerade polisen. Tyranni, har det visat sig, är en fråga om konkurrens inom statsapparaten, konkurrens om att bli bättre än den andre, ett absurt lån från den fria verkligheten utanför.




* Polisen – om än tungt beväpnad efter 1920-talets prövningar – var i första hand fortfarande en kommunal och delstatlig angelägenhet, med en mycket liten riksomfattande kapacitet.


** Fältmarskalk Walther von Brauchitsch avgick från sin post i samband med misslyckandet att inta Moskva i december 1941. Han ersattes av fältmarskalk Wilhelm Keitel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar