lördag 26 juli 2014

Dien Bien Phu


I valet av riktning och mål för våra attacker siktade vi in dem mot fiendens vitala punkter. Dessa vitala punkter var i de flesta fall där fienden var svag, eller relativt svag. Dessa kunde även vara platser där de var starka, eller relativt starka. I båda fallen, när fienden var exponerad, eller relativt exponerad, skapades förutsättningarna utifrån fiendens egna felsteg eller genom våra aktioner. Där dessa nödvändiga förutsättningar skapades kunde vi upprätthålla en överväldigande styrka, slå överraskningsanfall, använda oss av effektiva stridsmetoder och snabbt slå ut fienden.
                                                                                                             Hur vi vann kriget
                                                                                                             Võ Ngyuèn Giáp

I maj 1953 anlände den franske generallöjtnanten Henri Eugéne Navarre till Vietnam för att ta kommandot över den franska expeditionsarmén. Han var 55 år, från Aveyron och tog examen vid l’École Speciale Militaire Saint-Cyr 1917 som kavallerist. Navarre fick sitt elddop till fots, under första världskrigets sista år. Han hade varit fanatisk antitysk under andra världskriget och lämnade därför den franska armén i Nordafrika 1942 för att enrollera sig i motståndsrörelsen Organisation de résistance l’armée, ORA, en sammanslutning av f.d. franska officerare, motståndare till Charles de Gaulle. Navarre anlände till Vietnam direkt från tjänst i Tyskland och saknade helt erfarenhet av förhållandena i vad fransmännen kallade Indokina.

Henri Navarre

Kriget i Indokina, som rasat sedan 1946, då Frankrike ämnat ta tillbaka sina kolonier efter den japanska ockupationen, men istället stött på de vietnamesiska kommunisternas försök att ta kontrollen, under ledning av den kommunistiske ledaren Ho Chi Minh. Frankrike var efter andra världskriget knappast rustade för nya utdragna krig i kolonierna och man hade haft svårt att värja sig för den ständigt växande Viet Minh-armén, som fick oavkortat bistånd av Sovjetunionen och Kina. Man hade förlorat strider, trots att den franska armén ständigt åsamkade Viet Minh svåra numerära förluster i djungeln. En passivitet hade infunnit sig i militärledningen och moralen var låg hos de franska trupperna. En ytterligare faktor var att i den internationella politiken hade man vid det här laget börjat knyta Indokina till fredsförhandlingarna i Genéve, som planerades till maj nästkommande år, 1954. Det hade blivit väsentligt hur situationen på marken såg ut när väl förhandlingarna startade.

Vid Navarres ankomst bestod den franska expeditionsarmén av sammanlagt ca 400 000 man, 190 000 franska reguljära soldater och kolonialtrupper, 150 000 reguljära vietnameser – Viet Nam – samt 55 000 vänligt sinnade trupper, mestadels Hmong-kineser och kristna vietnameser i norr. Man hade vid det här laget nästan helt tappat kontrollen i norra Vietnam, där Viet Minh obehindrat erhöll bistånd via Kina, samt använde grannlandet Laos som uppmarschområde, i vad som egentligen var en fulländad invasion. Utan bistånd från i första hand USA hade striden varit förlorade sedan länge tillbaka. USA understödde fransmännen hela vägen ner till deras uniformer och handeldvapen. Amerikanerna underhöll också via flyg från Saigon en gerilla i Laos. Förutom de lokala förbanden i Vietnam var det de professionella kolonialtrupperna som upprätthöll stridmoralen i den franska armén. Bland de värnpliktiga reguljära enheterna var det framför allt fallskärmsjägarna som värnade om sitt stridvärde.

Mot sig hade man ca 450 000 kommunister, fördelade på ungefär 125 000 reguljära Viet Minh soldater, 75 000 lokala enheter och 250 000 irreguljära soldater, t.ex. laotiska kommunister och Khmer Issarak från Kambodja. Ledare för Viet Minhs militära styrkor var, förutom Ho Chi Minh själv, den 42-årige generalen Võ Ngyuèn Giáp, med sin huvudsakliga politiska, militära skolning i Kina.

Viet Minh anfaller

Den politiska pressen på general Navarre att vända trenden var stor. Det var inte enbart Frankrikes fjärde republik under president Vincent Auriol som flåsade honom i nacken, än viktigare var Vita huset och president Dwight D. Eisenhower. Navarre var nu en klassisk fransk militär, strängt undervisad i den franska skola som fram till 1940 propagerat för anfall, anfall, anfall. Han var dessutom kavallerist, så den aggressiva instinkten låg honom nära till hands. Han hade blivit utvald av den franska generalstaben för sin vilja att, som han uttryckte det; ta striden till fienden. Navarre utarbetade under sommaren och hösten 1953 en plan så hemlig att knappt någon i Paris kände till den. I syfte att störa de två stora problemen för fransmännen i norra Vietnam, den militära trafiken från Laos, samt de vidare förbindelserna ner i den södra delen av landet, tänkte sig Navarre ett väl tilltaget härläger nära den laotiska gränsen i norr, som en bas för militära operationer i regionen. Han ville försöka locka ut Viet Minh i ett öppet fältslag, där fransmännen skulle dra fördel av större eldkraft.

Det var inget fel i sig med den idén, fransmännen hade tidigare erfarenhet av att avvärja Viet Minh i fasta positioner under mindre sammanhang, helt enkelt skjuta fienden i bitar. Framskjutna positioner hade dessutom framgångsrikt utövats tidigare i historien, som tyskarnas Rzjevficka under andra världskriget, men även i efterhand av amerikanerna i Vietnam, med deras artilleribaser. Men vad generalerna Walther Model och senare William Westmoreland dock insåg var att en sådan taktik, under avsevärd tid, krävde säkrade underhållslinjer. För tyskarna var det järnvägen, i det amerikanska fallet helikoptern. Franska expeditionsarmén i Vietnam 1953-54 hade inte dessa resurser till hands. Vad värre var, platsen för denna position och hur Navarre ämnade använda topografin hade mycket att önska. Han var ingen djungelkrigare och uppenbarligen lyssnade han i begränsad omfattning på sina mera stridsvana generaler.


Dien Bien Phu* ligger i det bergiga nordöstra hörnet av Vietnam, inte alls långt från den laotiska gränsen. Idag är det en snabbt växande stad under den marknadsekonomiska policy som den kommunistiska statsledningen tvingats acceptera efter decennier av förödande kommunism. Då, i början av 1950-talet, var det huvudort i provinsen Lai Chãu, ett otillgängligt och glesbebyggt område mest känt för opiumsmuggling. Befolkningen utgörs fortfarande till största delen av olika thailändska folkslag och Hmong-kineser, etniska vietnameser är i minoritet. I Muong Thandalen, utmed Nam Yumfloden, strax utanför Dien Bien Phu, låg ett övergivet japanskt flygfält från andra världskriget, omgivet av ett antal kullar innanför dalens branta sidor.

Denna position hamnade i fokus för general Navarres stab, trots protester från flertalet officerare. Förutom logistiken underskattade Navarre nödvändigheten av att kontrollera de högsta positionerna, ett märkvärdigt generalfel i hans taktiska tänkande. Han avfärdade de djungelklädda, branta bergssidorna omkring dalen som endast lämpade för gerillakrig med handeldvapen. Deras eget artilleri skulle förhindra etablering av eventuellt tyngre vapen mot deras positioner. Därmed hade den sturske generalen tagit en av de viktigaste posterna ur den militärtaktiska ekvationen – den kommunistiska militära doktrinen.

Võ Ngyuèn Giáp har länge hyllats i den västerländska opinionsbildningen, liksom i den egna vietnamesiska propagandan, som något av ett militärt geni. På ytan ser det ut precis så, att Giáp genom hårda, patriotiska umbäranden och listiga drag utmanövrerade en betydligt mer tekniskt avancerad armé. Skrapar man dock på denna yta ser man andra faktorer, mer väsentliga än taktiskt snille, som var viktiga för hans segrar. Det sätt varpå kommunistiska arméer agerade under hela 1900-talet hade sin grund i den gamla ryska, kejserliga militära doktrinen – anfall är bästa försvar, attack, attack, attack. Till detta fördes kommunismens besatthet med människomassor och den totala bristen på respekt för enskilda liv. Giáp, precis som marskalk Grigorij Zjukov, eller Mao, opererade efter principer som att ha tillgång ett obegränsat antal reserver, folkmassor redo att bära packning genom djungeln likt mulåsnor, oändligt med tid på sin sida, stor tillgång av fria vapensystem därtill, inneha den moraliska – politiska – styrkan att stå upp i blodbadet och mana trupperna vidare, inneha status av underdog internationellt och därmed medias vurm. Detta var Võ Ngyuèn Giáp, knappast ett militärgeni, snarare en krigsmaskin.

Vo Nguyen Giap

Vad general Navarre inte förstod, därför att han själv, som den västerländske militär han var, aldrig skulle agera som en kommunist, var att general Giáp mycket väl kunde applicera sina doktriner till de franska planerna, att de kunde gruppera eldkraft på de där omgivande bergen vid Dien Bien Phu. Inte för att det var genomförbart, vilket det knappt var, utan för att det var nödvändigt och Giáp hade resurserna och viljan att göra det. Navarres generaler varnade honom, men det var för sent. Den 22 oktober 1953 signerade Frankrike och Laos en överenskommelse om Laos internationella oberoende och allians med Frankrike, detta var startskottet för den inledande fasen i Navarres plan.

Operation Castor är märkvärdig i militärhistorien på många vis. Det var den största luftlandsättningen av trupp efter andra världskriget. Sammanlagt 9 000 franska fallskärmssoldater landsattes vid Dien Bien Phu i två vågor, med början klockan 06:30 den 20 november 1953. Med de första s.k. stigfinnarna hoppade dessutom tre franska generaler, i syfte att snabbt upprätta en kommandocentral vid flygfältet – generallöjtnant Pierre Bodet ur franska flygvapnet och biträdande chef under general Navarre, brigadgeneral Jean Dechaux ur flygvapnet och operativ chef för samtliga franska flygstyrkor i norra Indokina, samt chefen för all luftburet infanteri i den vietnamesiska expeditionsarmén, brigadgeneral Jean Gilles. Franska generaler gillade att visa sig i främsta ledet, särskilt i en operation som denna, där man hoppade över Viet Minh ockuperat territorium. Man löste denna uppgift med bravur, trots strider från första stund hade man vid mörkrets inbrott intagit samtliga positioner till förlust av blott 15 stupade. Viet Minh tog tio gånger så många förluster, ett vanligt förhållande i Vietnam.

B-26

Kanske var det nödvändigt för fransmännen att ha två ledande flygvapengeneraler på marken i stridsområdet. Det franska flygvapnets hela transportkapacitet i Indokina utnyttjades och det var en stor bedrift för dem att lyckas med detta. Man led stor brist på piloter och tvingades låna civila – CIA – amerikaner från Air America i Saigon för att lyckas med företaget. Operation Castor blåstes av den 22 november och då hade man etablerat hela härlägret i Dien Bien Phu, man hade börjat bygga befästningar och renovera flygfältet med bulldozers och grävmaskiner. Det var en väl genomförd operation med militär precision, men nu visste Viet Minh vad de var ute efter. Innan de tre generalerna flög hem, efter att ha lämnat över till den nye chefen, såg de nog upp på de omkringliggande bergen och kanske undrade de om inte de ändå skapat ett nytt Stalingrad. Måhända var brigadgeneral Christian de Castries den nye von Paulus.

General Giáp antog omedelbart utmaningen. Han såg det som en måltid, serverad på silverbricka. Detta skulle fullända Viet Minhs behov av en stor seger i kriget inför förhandlingarna i Genéve. Medan lokala förband testade den franska garnisonen fattade Giáp ett snabbt beslut. Det enda sättet att besegra denna allt mer nedgrävda ställning, praktiskt taget i ryggen på och definitivt i vägen för Viet Minh, så måste han få tungt artilleri till platsen. Han saknade flygstyrkor för vare sig bombning eller strid mot franskt stridsflyg, så det måste bli artilleri. Han hade tungt artilleri i form av 351: a artilleridivisionen, en formidabel styrka av flertalet 75mm pjäser och tunga granatkastare, samt 24 st. ryska 105mm haubitspjäser, som fransmännen inte kände till. Det var enkelt att dra slutsatsen att det inte dög att placera artilleri i konventionella positioner utmed de nedre sluttningarna, då de i så fall hamnade inom skotthåll från franskt artilleri – något Giáp fått information om var en omfattande bestyckning. Det fanns bara en lösning, det som general Navarre, eller ens någon, kunde tänka sig. Det var bara till att kånka upp pjäserna för de djungelklädda bergsslutningarna och gräva ner dem i ställningar under största möjliga hemlighet.

Främlingslegionärer med tunga granatkastare

Det kom att ta fyra månader och krävde tvångsenrollering av lokalbefolkningen. Det går inte att tänka sig arbetets omfattning, det var Maos långa marsch i ny tappning. Artilleripjäserna var inte konstruerade för att släpas och vinschas fram och upp i tät djungel. Arbetet måste ske nattetid och under tystnad, dagtid dolde man alla förberedelser så att fransmännen inte skulle se vad som höll på att hända. Detta arbete utgör merparten av den beundran man känner inför Giáps geni, bilden av frivilliga, ideologiskt motiverade män, kvinnor och barn som i revolutionär anda släpade kanonerna på plats. Det saknas uppgifter för civila förluster vid Dien Bien Phu, men det talas om tusentals, trots att Giáp kommenderade undan civilbefolkningen när väl striderna startade på allvar. Sammanlagt drog man samman fem divisioner infanteri, plus artilleriet, som nu stärktes med hundratalet ryska automatkanoner på upp till 20mm kaliber och 36 st. 37mm luftvärnskanoner. Det innebar sammanlagt ca 65 000 man.

Fransmännens ställningar vid Dien Bien Phu bestod av ett antal styrkepositioner utmed Nam Yumfloden, samtliga med kvinnonamn. Den längst bort från de övriga, i söder, låg en bas för underhåll vid namn Isabelle. Intill där låg garnisonens andra flygfält som anlagts av ingenjörerna. Kring det ursprungliga japanska flygfältet låg ett kluster av positioner, Elaine, Dominque, Claudine. Francoise och Huginette. Runt dem i nordlig riktning låg mindre befästningar på taktiskt viktiga höjder, Beatrice, Gabrielle och Anne-Marie. Positionerna kunde understödja varandra med artilleri. Man hade två avdelningar ur 10: e koloniala artilleriregementet, 10. RAC, med sammantaget 6 st. batterier 105mm haubits (26 st.), ett batteri om 4 st. 155mm haubits ur 4. RAC, samt ett batteri tunga 50mm granatkastare ur ett vietnamesiskt förband. Franska främlingslegionen höll med resterande granatkastare, två kompanier ur 1: a fallskärmsregementet, 1. BEP, plus 1: a tunga luftburna granatkastarkompaniet, 1. CEMLP. Detta var en formidabel styrka och under de inledande månaderna av garnisonens existens utgjorde den skillnaden under de uppkomna striderna. Man hade också 10 st. amerikanska stridsvagnar av typen M-24 Chaffee med 75mm kanoner. Totalt skulle 15 700 franska och lojala vietnamesiska soldater, 17 bataljoner, rymmas i Dien Bien Phu.

Vietnamesiskt luftvärn

General de Castries var utifrån sin vetskap säker på att man lyckats etablera sig väl i garnisonen och att man därifrån skulle kunna åsamka Viet Minh stor skada. Det kändes skönt att äntligen utföra något efter år av passivitet. Vad som störde helhetsbilden var underhållet. Franska flygvapnet hade i Vietnam tillräckligt med transportflyg för uppdraget, vanligtvis DC3 Dacota, men man saknade piloter, faktiskt, bristen var direkt akut. Att låna från amerikanerna, som hade överföd, var känsligt. USA var fortfarande ingen stridande part officiellt och deras piloter var civila. Man hade därför anställt ett halvdussin kvinnliga piloter, som med risk för livet flög transportuppdrag åt flygvapnet. Samma pilotbrist drabbade stridsflyget. På plats i Dien Bien Phu hade man 6 st. F8F Bearcat attackplan, några lättare spaningsplan, men endast en helikopter. Till detta fördes stridsflyget i norra Vietnam, ytterligare 40 st. Bearcats och närmare samma antal lätta B-26 Marauder bombare. En ytterligare faktor i sammanhanget var vädret, som här uppe i bergen var godtyckligt. Ofta hindrades både transporter och stridsuppdrag av dimma runt bergen.

Slaget om Dien Bien Phu startade egentligen inte förrän den 13 mars 1954, då general Giáp gick till motanfall med full styrka. Plötsligt regnade tunga artillerigranater ner överallt i granisonen. Det var inte särskilt träffsäkert, men det fanns ingenting fransmännen kunde göra för att begränsa den här mycket obehagliga överraskningen. Deras pjäser saknade både eleveringsmöjlighet och räckvidd för detta. De vietnamesiska kanonerna hade baxats nästan upp till topparna av bergen omkring, där de i väl skyddade ställningar utan problem kunde beskjuta vilken del som helst av garnisonen där nere. Situationen blev med ens hopplös för fransmännen, de var fångade i en kittel. Flygvapnet på plats sprängdes i bitar, en och en sprängdes deras artilleri bort. Ett massivt infanterianfall mot de nordligaste utposterna, Anne-Marie, Gabrielle och Beatrice, som samtliga försvarades av främlingslegionärer, slutade i fruktansvärda närstrider innan Viet Minh tog dem med svåra förluster. Nu hade även det vietnamesiska infanteriet en eleverad position mot huvudlägren. Snart hade utposten Isabelle i söder skurits av, innan även de tvingades kapitulera, efter hårda strider.

Christian de Castries

General de Castries sände meddelanden till Navarre som inte gick att missförstås. Dien Bien Phu skulle falla om inte det fientliga artilleriet tystades omedelbart. Man hade redan beordrat transportflyget att släppa ner förnödenheter och ammunition från mer än 2 000 meters höjd, vilket innebar helt otillräckliga kvantiteter, samt att mycket av lasterna hamnade i Viet Minhs händer. Åter igen, bristen på piloter gjorde samtliga företag svåra att genomföra. Fransmännen bombade bergen omkring garnisonen, med mediokert resultat. De gamla andra världskrigsplanen hade inte kapacitet att förstöra de väl nedgrävda vietnamesiska ställningarna. En begäran från Parit till Washington DC rörande amerikanskt bombstöd infann sig. USA hade omfattande bombkapacitet i Sydostasiens närhet, men det innebar att man måste utföra en direkt krigshandling. Det var i samband med denna begäran som president Eisenhower skrev ett brev till Winston Churchill, där han vädrade behovet att ta ett ytterligare steg i Indokina för att stoppa kommunisterna. När svaret på denna invit förblev ambivalent, nekade Vita huset direkt militär assistans vid Dien Bien Phu. Därmed var de franska truppernas öde förseglat.

I åtta veckor uthärdade fransmännen vid Dien Bien Phu vad Bernard B. Hall, den främste återgivaren av dessa händelser, kallade; A Hell In a Very Small Place. De slogs som djävlar, Viet Minh fick, trots sitt massiva artilleriövertag, kämpa för varje kvadratmeter. Till sist gick det inte längre, general de Castries var ingen kandidat för massjälvmord. Den 7 maj 1954 kapitulerade garnisonen vid Dien Bien Phu. 10 800 man gick i fångenskap, varav 4 400 var sårade. Av dessa kom endast 3 300 att återvända till frihet, resten dukade under i fångenskap. Ungefär 3 000 vietnameser anklagade för kollaboration med fransmännen skall ha arkebuserats. 1 700 franska soldater hade stupat. De vietnamesiska förlustsiffrorna är som vanligt diffusa. Viet Minh tillstod ca 4 000 stupade, medan oberoende bedömare lägger siffran närmare 12 000. Sammanlagt skulle general Giáp dragit på sig ungefär 23 000 totala förluster, som om han brydde sig**.

Franska krigsfångar

President Eisenhower drog direkt efter katastrofen slutsatsen att fransmännen nog skulle klara det här. Förlusten utgjorde ju endast några procent av deras totala militära kapacitet i Vietnam. Han missade att det här kriget i första hand inte var militärt, utan politiskt. När parterna satte sig ner vid förhandlingsborden i Genéve den 8 maj hade Moskva sedan länge hamrat på med den politiska bearbetningen av väst. En kolonialmakt hade besegrats, liknelserna till Stalingrad och Little Big Horn haglade. Paris orkade inte hålla emot den egna opinionen. Tillsammans med det närmast granatchockade väst skrev man under ett fördrag som gav kommunisterna Nordvietnam. Frankrike lämnade regionen, mot att ett nytt, oberoende Sydvietnam bildades. Nästan en miljon vietnameser flydde söderut, undan tyranniet i norr. USA vägrade att skriva under fredsfördraget, vilket i den allmänna opinionen sågs som mycket graverande. Washington ansåg dock att ett koncept om en kommunistisk seger var att gå mycket för långt.

General Henri Navarre ersattes på sin post i juni 1954. Han var ytterst ansvarig för katastrofen och gick i pension två år senare. Därefter odlade han bl.a. statskuppsplaner mot Frankrikes fjärde republik. Han dog 1983. General Võ Ngyuèn Giáp förblev nationalhjälte i det kommunistiska Vietnam, blev senare försvarsminister och var med vid Saigons fall 1975. Han avled så sent som 2013.


http://krigochhistoria.blogspot.se/2012/12/vietnamkriget.html


* Dien Bien Phu betyder direkt översatt ungefär Det administrativa centret nära gränsen.


** Indokinakriget, även kallat Första Indokinakriget, 1946-1954, kostade 76 000 fransmän livet, d.v.s. en avsevärt högre siffra än för amerikanerna senare. Kommunisterna förlorade upp till 300 000 stupade, närmare en miljon i totala förluster. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar