söndag 27 juli 2014

Det otänkbara


Det blev som en antiklimax för britterna i det vackra Livadiapalatset och i synnerhet så för den cigarrpuffande premiärministern, Winston Churchill. Jaltakonferensen, det sista stora mötet mellan segrarnationerna innan krigets slut i Europa, som hölls på Krim mellan den 4 och 11 februari 1945. Det var tydligt för honom att USA och Sovjetunionen dominerade arenan nu. Josef Stalin, den sovjetiske diktatorn, var mer arrogant än tidigare och vad värre var, den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt, utmärglad och döende, lät honom hållas.

Winston Churchill såg att något hemskt höll på att hända i Europa, parallellt med den stundande segern över Nazityskland. Det var Polen, det brittiska samvetet inför det polska folket, som placerat dilemmat framför Churchill. Storbritannien hade gått i krig för Polens skull, den tyska invasionen av sin grannation den 1 september 1939, hade påkallat London att förklara Nazityskland krig två dagar senare. Stalins agerande inför polackernas resning mot nazisterna i Warszawa året innan, hade chockat Churchill. Att ryssarna med berått mod låtit nazisterna slå ner upproret medels folkmord – samt därmed även den politiska oppositionen mot de polska kommunisterna som Röda armén fört med sig. Det var uppenbart att Stalin ville ha Polen som buffertzon och USA lät honom hållas.


Tecknen var synliga över hela Östeuropa, varhelst Röda armén – som det uttrycktes – befriade nationer, infördes politiskt kommissarievälde. Nationella kommunister ersatte notoriskt det övergående militärstyret. Det var mera av ockupation än av befrielse. Churchill var förbryllad, på amerikanerna, eller rättare sagt på presidenten. Roosevelt brukade i tid och otid rätta den brittiske premiärministern vad gällde Storbritanniens koloniala intressen runt om i världen, men i frågan kommunismen så var detta uppenbarligen inte så viktigt. Samtidigt visste givetvis Churchill att Roosevelts ovilja till konfrontation med ryssarna alls inte delades av alla amerikaner, särskilt inte militärerna, som nästan mangrant hyste en stor oro inför Röda arméns framfart.

Ju närmare krigets slut man kom, desto tydligare blev problemet. I april hade Churchill ett samtal med Anthony Eden, Storbritanniens utrikesminister, där han utmålade det aktuella läget nästan exakt ett år innan hans berömda tal, Sinews of Peace, vid Westminster College i Fulton, Missouri:

From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I must call the Soviet sphere, and all are subject in one form or another, not only to Soviet influence but to a very high and, in some cases, increasing measure of control from Moscow.


Vid det här laget, på våren 1945, hade Churchill, sin vana trogen, agerat på sina farhågor och i alla hemlighet presenterat för det brittiska, Chiefs of Staff Committee, CSC, ett betänkande för dem att kommentera – Operation Unthinkable. Med början den 1 juli 1945 skulle 45 brittiska och amerikanska divisioner, förstärkta med samtliga fria polska styrkor, samt åtminstone 100 000 tidigare tyska soldater, attackera de sovjetiska linjerna i höjd med Dresden. Detta utgjorde ungefär en miljon man, d.v.s. hälften av de tillgängliga förband de västallierade förfogade över i Västeuropa. Målsättningen var att instifta en acceptans hos Moskva att anta en västerländsk inställning till befrielsen av Europa. Churchill menade att om inget klargörande kunde nås innan vintern 1945, skulle storkrig råda mellan väst och öst.

Man kan knappast säga att de allra högsta av Storbritanniens militärer blev förvånade. De kände mycket väl till premiärministerns våndor, de delade dem och de var även påtagligt förtrogna med Churchills passion för kontroversiellt militärt tänkande – för att uttrycka det milt. Som vanligt hade det varit den trogne general Hastings Ismay som presenterade betänkandet för kommittén och dess ordförande, fältmarskalk Sir Alan Francis Brooke. Man tog uppgiften på fullaste allvar och återkom den 8 juni med en rapport daterad den 22 maj. Med den lämnade Ismay en notering till premiärministern, som inte minst hade till uppgift att skydda Churchills person:

PRIME MINISTER. In the attached report on Operation ”UNTHINKABLE”, the Chiefs of Staff have set out the bare facts, which they can elaborate in discussions with you, if you so desire. They felt that the less was put on paper on this subject the better.

Hastings Ismay

Det generalerna och amiralerna uttryckte, var att I princip var de väpnade styrkorna redo. Både de brittiska och amerikanska styrkornas moral var hög. Man bedömde att det fanns stöd för en sådan operation hos folket i de båda nationerna. De antydde dock att utfallet av Unthinkable var politiskt osäkert, att det i slutändan var upp till Moskva att besluta vad som var möjligt för dem att acceptera – en klar vink om ryssarnas förväntade intentioner. Den strikt militära slutsatsen av Unthinkable bedömdes vara hazardous. Styrkeförhållandena i Europa var 4:1 i soldater, i Röda arméns favör, 2:1 i stridsvagnar. De västallierade hade övertag i luften och till sjöss.

Kommittén lyfte ett starkt frågetecken inför amerikanarnas möjlighet att delta, nu när deras fokus övergick till Stilla havet. Stora kontingenter amerikansk trupp förväntades bli flyttade till andra sidan jordklotet inom kort. Hela den amerikanska första armén, nästan en halv miljon man, var vikt åt Operation Downfall, invasionen av Japan. Dess chef, general Courtney Hodges, var redan på Filippinerna i full färd att upprätta sin stab. Detta argument ensamt gjorde Unthinkable irrelevant.


Rapporten kompletterades senare med ytterligare en skriftlig kommentar från Ismay, där han med styrka svängde över Operation Unthinkable från att vara en offensiv plan, till en defensiv sådan. I slutet på kommentaren hade han strukit originaltexten och lagt till med röd penna, varpå det slutar så här:

By retaining the codeword ”UNTHINKABLE” the staffs will realize that this remains a precautionary study of what, I hope, is still a highly hypothetical eventuality.


General Ismay kände sin premiärminister bättre än de flesta, de hade suttit mittemot varandra vid krigskabinettets bord under fem år av världskrig. Det fanns ingen som Churchill diskuterat sina idéer så ofta och ingående som med den Indienfödde generalen. Ismay spelade en stor roll i att svänga den ursprungliga tanken med Unthinkable till en defensiv idé och därmed behålla den vital, så att den till sist blev en militär doktrin. Amerikanerna kände till den via militären, general Dwight Eisenhower visste om britternas funderingar nästan i realtid. President Roosevelt fick aldrig höra något, han avled den 12 april 1945, utan det blev Harry Truman, via Pentagon, som lärde sig om operationen. Dess mening och innebörd oroade honom mycket.


Winston Churchills förhastade, men nödvändiga, om än otänkbara plan sådde fröet till NATO, North Atlantic Treaty Organization och det var inte mer än passande att dess första generalsekreterare 1952 blev Sir Hastings Ismay, 1st Baron Ismay.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar