torsdag 3 juli 2014

Afrikas Hitler


Afrikas blodiga nutidshistoria kompliceras av att det samtidigt utgör den tid som de flesta afrikanska nationer vann sin frihet från västerländsk kolonialism. Ännu idag har många politiska bedömare svårt att skilja mellan hyllade revolutionära, sociala reformer och ren tyranni. Mycket av de politiska övergrepp och ekonomiska katastrofer som drabbat Afrika under de senaste femtio åren har sopats undan mattan genom påståenden om postkoloniala effekter, vilka har motiverat omfattande ekonomiskt bistånd som ett slags rehabiliteringsarbete för västerländsk moral. I detta sammanhang har det samtida apartheid i Sydafrika fungerat som politisk indikator av västerländsk skuld. Afrikanska tyranner – och det har funnits åtskilligt av dem och existerar fortfarande – har aktivt ridit på denna parodi på historiografi och deras ofta närmast bibliska övergrepp mot hela befolkningar har ursäktats med den s.k. omvända rasism som är så typisk för dess utövare.

En gestalt som under sin levnadstid med framgång kapitaliserade på västerlandets ambivalens i relation till Afrika, en ledare som en del initierade opinionsbildare från den tiden fortfarande lyckas placera jämsides med Nelson Mandela som en av kontinentens mest kända ansikten, var den självutnämnde fältmarskalken Idi Amin Dada, Conqueror of the British Empire. Idi Amin var Ugandas diktator mellan åren 1971 och 1979. Han avled 2003 i Saudiarabien, kanske vid 78 års ålder, och är idag en tämligen bortglömd person. I betraktelsen av denne afrikanske tyrann har det alltid varit viktigare att peka på hans brittiska arv. Även om hans fruktansvärda övergrepp är väl dokumenterade, betraktas han fortfarande i många sammanhang som resultatet av kolonialismen och inte i första hand som den närmast sinnesjuke folkmördaren han de facto var.

I Förenta Nationerna

Idi Amin var större än livet, en nästan två meter lång opportunist i alla sammanhang, med en färgstark, engagerande personlighet, dock med tiden allt mer paranoid och minst sagt ombytlig. Det har aldrig gått att avgöra exakt när han föddes, hans egna utsagor växlade i ett tidsspann mellan 1925 och 1928. Idi Amin var född muslim, son till fattiga småjordbrukare. Platsen för hans födelse skall ha varit Koboko, i den nordligaste delen av Uganda, vid gränsen mot Sudan. Han var definitivt av stammen Kakwas, kända i nutid för deras deltagande i sydsudanesernas strävan till självstyre. Han lämnade skolan efter enbart fyra år, med endast rudimentära kunskaper i engelska. Det som skulle göra honom ett namn var idrott och den brittiska armén. Själv drev han tesen att hans inträde i King’s African Rifles* skulle ha skett under andra världskriget och att han stred i Burma. Det stämmer inte, brittiska arméns rullor placerade honom som rekryt vid en av de ugandiska bataljonerna 1946 och inget annat.

Idi Amin älskade armén och den var påtagligt förtjust i honom. 1947 visade han framfötterna som menig i 21: a KAR bataljonen i Kenya och deltog 1949 i något som kallades Shifta War mot somaliska rebeller. Han befordrades till korpral 1952 i samband med väpnade konflikter med ånyo rebeller, den här gången Mau Mau. 1953 befordrades han till sergeant. Idi Amin var ett solklart befälsämne med mycket goda vitsord. Han var modig, lojal, dock inte allt för smart, enligt hans officerare. Hans främsta förmåga var, som sagt, idrott, i första hand boxning, men också simning och rugby. Idi Amin var ugandisk mästare i lätt tungvikt mellan åren 1951 och 1960. Armén och idrotten förde honom till England för utbildning och träning**. 1958 blev han fanjunkare och plutonchef, 1959 fick han graden Afende, vilket motsvarade Warrant Officer, d.v.s. ett befäl med officers befogenhet och lön, men utan kommission. Afende var den högsta positionen en svart anställd i den brittiska kolonialarmén kunde få och förärades i första hand specialister, i Amins fall idrotten.

King's African Rifles

Över lag skötte Storbritannien nedmonteringen av sitt koloniala imperium snyggare än de flesta andra europeiska kolonialstater. Som regel valde man att ge kolonierna sina självständigheter utan konflikt, mot att de fortsatte goda kontakter genom British Commonwelth. Denna målsättning har ofta tolkats som ett fortsatt kolonialtänkande, men har i efterhand blivit allt mer erkänt som en klar invit från London till goda förutsättningar för oberoende afrikanska stater, inte minst inom handel och säkerhetspolitik, en framsträckt olivkvist som dock långt ifrån alla tog. Uganda erhöll sin självständighet officiellt den 9 oktober 1962. Denna process mot en parlamentarisk demokrati, vilket var vad Storbritannien önskade, var politisk rörig bakom kulisserna.

En man som skulle bli tongivande i detta arbete var Milton Obote (1925-2005) som 1956, under exil i Kenya, gått med i Ugandas första politiska parti, det socialistiska Uganda National Congress, UNC, sprunget ut ur jordbruksarbetarnas fackförbund. Året efter tog han plats i Colonial Legislative Council i Kampala. UNC splittrades 1959 och Obote skapade en ny fraktion i samarbete med ugandiska motsvarigheten till svenska LO, som blev Uganda People’s Congress, UPC. Inför självständigheten bildade han en ohelig valkoalition med det monarkistiska partiet Kabaka Yekka, som företrädde den subnationella monarkin Buganda. Tillsammans hade de majoritet i det första parlamentet. Milton Obote blev premiärminister, med kung Mutesa II*** som ceremoniell president.

Amin 1961

Idi Amins roll i allt detta var som en av nationens främsta militärer och idrottscelebriteter. Amin kände Milton Obote och stod på dennes sida i den politiska kampen, även om han kanske inte var uttalad socialist. 1961, året innan Ugandas frigörelse, befordrades Amin av den brittiska armén till löjtnant. Därmed var han en av två svarta underofficerare som nu fick kommission som officer. Orsaken var att britterna inlett sitt militära tillbakadragande, samtidigt som det fanns tillräckligt med ordningsfrågor i Uganda som armén var ansvarig för. Man kan också se det som en gest till lojala ugandiska militärer att upprätthålla goda relationer med den forna kolonialmakten. Amins nya position gjorde honom unik i Obotes ögon. 1963 blev Amin major, 1964 ställföreträdande arméchef, 1965 överste och arméchef.

Milton Obotes socialistiska och nationalistiska politik speglade väl vad som hände i tidigare kolonier runt om i Afrika under 1960-talet. Nationaliseringar av industri och kollektiviseringar av jordbruk skapade kraftig depression i ekonomin. I grannlandet Tanzania innebar Vincent Nyereres likartade politik – nästan en modell av Kinas Stora språng på 1950-talet – en fullständig kollaps av jordbruket och akut hot om svältkatastrof. De här nationerna blev nu kroniskt beroende av bistånd från väst, där den huvudsakliga opinionsbildningen enbart talade om kolonialismens skuld för det inträffade. Sverige blev en stor bidragsgivare till Tanzania under decennier framåt i tiden. Med den snabba nationaliseringen av ekonomin följde en vitt spridd korruption, vilket i Obotes fall utvecklades till ren kriminalitet. Tillsammans med ställföreträdande arméchef, major Amin, genomförde han 1965 en kupp innefattande smuggling av guld och elfenben från Zaire. Det avslöjades dock och när parlamentet krävde Obotes avgång och Amins arresterande, tog premiärministern makten i landet med arméns hjälp. Obote skrev om konstitutionen och gjorde sig till president. Det var så Amin blev arméchef, det var så han lärde sig politik. 1968 blev han generalmajor.

Milton Obote

Den 24 februari 1964 i Miami besegrade boxaren Cassius Marcellus Clay Jr. den härskande världsmästaren i supertungvikt, Sonny Liston, i en av de största överraskningarna i idrottshistorien. Clay blev en av de största boxarna någonsin och en av 1960-talets definitiva ikoner, inte minst i den anda av counterculture som genomsyrade det årtiondet. Kort efter segern konverterade Clay till islam och bytte namn till Muhammad Ali, en gärning som blev rätt vanlig bland uttalade, svarta agitatorer. Det var en solidaritetsgärning till det svarta Afrika, där islam allt mer symboliserade upproret mot den kolonialistiska och dominerande vita västvärlden. Man kan inte bortse ifrån att Muhammad Alis extrema verbala framtoning och bombastiska självförtroende inverkade kraftigt på karriärofficeren och fellow boxer Idi Amin. Det var under Obotes ledarskap som bilden av Amin, den orerande, radikale och kontroversielle generalen av folket kablades ut. Amins maktbas var inte enbart armén, det var också de oerhört viktiga relationerna med Storbritannien, där han, trots allt, hade betydligt mer förtroende än den uttalade socialisten Obote.

Åren 1969 och 1970 hade situationen i Uganda förfallit till allvarlig matbrist och extremt höga priser på det som existerade. Obotes relation med omvärlden hade surnat betydligt, med ytterligare problem i handelsbalansen. Folket ville ha en snabb ändring innan man gick samma väg som Tanzania. General Amin tog upp stafettpinnen den 25 januari 1971 när presidenten befann sig i Singapore och ett möte med samväldet. Den utlösande faktorn var dock att Amin lärt sig att Obote planerade att avsätta honom efter att ha avslöjat ekonomiska missförhållanden inom armén. Obote flydde till Tanzania och Amin utropades sig själv till president och chef för hela den ugandiska krigsmakten – ca 10 000 man. Det har påståtts att västvärlden, särskilt då Storbritannien, skulle ha haft ett finger med i spelet. Det finns få, eller inga belägg för detta. Däremot utgick nu London från att Uganda skulle bli enklare att tala med, nu när en av de sina axlat ledarmanteln – han hade dessutom sagt att han skulle skapa lugn, ordning och demokrati.

Det kunde ju i vart fall inte bli sämre, eller hur?

Muhammad Ali

Idi Amins kontroll över armén byggde mycket på stamtillhörighet. Armén bestod i första hand av kakwas och sydsudaneser, med eller utan ugandiskt medborgarskap. Under Amins styre skulle den ugandiska armén svälla till det dubbla, 15-20 000 man och allt mer anta skepnaden av en legoarmé. Inledningsvis såg det ut som om saker och ting skulle normaliseras. Det rådde fortfarande kaos, men det var ett nytt kaos, som kanske hade en chans att lägga sig. Armén, som var Amins främsta verktyg, spände musklerna, visade sin närvaro överallt och invaggade folk i en slags säkerhet, men det var en chimär. Idi Amin visste inte hur han skulle styra landet och snart hade en militärjunta bildats. 20 000 ugandier flydde till Tanzania, där Milton Obote väntade. En motståndsrörelse skapades. Tyranniet ökade därmed snabbt i takt med Amins paranoia, folk började gripas i massor, först kända motståndare, senare nästan vem som helst. 1972 fann den ugandiska underrättelsetjänsten förberedelser till en statskupp inom regeringen, planerad av Obotes folk. Detta inledde en etnisk utresning av Acholi- och Longostammarna.

Den inledande vänliga inställningen till väst, som gett Uganda bistånd, krediter och vapen, förbyttes snabbt till en allt mer västfientlig attityd. Amin hade mycket att vinna från sin omgivning med den attityden. I grunden utövade han Obotes socialism, med fortsatt nationalisering av näringsliv, nu allt mer kopplad till etnisk rensning. Afrika var inte den främsta teatern för det kalla kriget, men kampen mellan väst och öst var definitivt närvarande. Idi Amin började aktivt bejaka sin muslimska tillhörighet och inledde samarbete med i första hand Muammar Gaddafi i Libyen, men även PLO: s Yassir Arafat, Anvar Sadat i Egypten och syriens Hafez al-Assad. Därigenom fick han närkontakt med Sovjetunionen, varifrån han nu kunde få aktivt stöd, inte minst militärt. Ungefär 2 000 libyska och kubanska soldater var knutna till Ugandas krigsmakt. Terrorn var länge skyddad från insyn genom att framför allt civila, statliga myndigheter, typiska socialistiska påfund, såsom General Service Unit och State Research Bureau, stod för tortyren och dödandet. Dessa myndigheter fick god hjälp av DDR och deras Stasi, en länge förborgad hemlighet som östtyskarna i efterhand försökte täcka över. Uppskattningsvis mellan 300- och 500 000 människor mördades av Amins regim.

Vanlig syn i Uganda på 1970-talet

Samtidigt som Amin framträdde i Förenta Nationerna och var ordförande för Organization of African Unity, OAU, deltog han gärna personligen i mordiska sammanhang, särskilt då det gällde familjemedlemmar och nära vänner. Han skall ha mördat en av sina sju bekräftade hustrur – han hade sammanlagt 40 erkända barn, samt säkerligen ett otal okända. Det florerar rykten om kannibalism i samband med Amins blodtörst, men det finns inga faktiska belägg för det. En av hans hustrur, en tidigare go-godansare, kallades Suicide Sarah, därför att hon var maskot till Amins självmordskommando. I en fransk dokumentärfilm från 1974, General Idi Amin Dada, A Self Portrait, berättade han hur detta kommando tränade för attacker in i Israel. Amin sa sig också vilja placera en staty av Adolf Hitler i Kampala.

I juni 1976 kapades ett passagerarplan tillhörande Air France mellan Tel Aviv och Paris. Kaparna var från Popular Front for the Liberation of Palestine – External Operations, PFLP-EO och det tyska Revolutionäre Zellen. Planet hamnade till sist på Entebbeflygplatsen utanför Kampala. Idi Amin tog chansen att spela den store förhandlaren, fast egentligen stod han på terroristernas sida. Han lyckades, till synes, förhandla loss besättningen och merparten av passagerarna. Kvar fanns 83 judar och israeliska medborgare vars öde skulle bli mycket osäkert. Besättningen från Air France och några passagerare vägrade dock att lämna dessa människor i sticket, vilket skapade mycket rabalder för Amin. Under tiden organiserade Israel ett fritagande och en specialstyrka flögs ner. Natten mellan den 3 och 4 juli landade ett maskerat israeliskt transportplan på Entebbe, figurerande motorfel, och en styrka elitsoldater stormade ut och räddade gisslan, sånär som på en person. Samtliga terrorister dödades. Amin hann inte reagera förrän planet var borta igen. Det var en stor skymf för honom.

Israeliska fallskärmsjägare hyllas vid hemkomsten

Vid det här laget var Uganda i fritt fall, staten levde ur hand till mun. Folket levde i fullständig terror, inget fungerade. Politiker och statstjänstemän fick sina besked från en stund till en annan, via media. 1978 hade hans klick av lojala makthavare krympt till nästan ingenting. Uganda hade blivit en belastning för övriga afrikanska stater och som ett led i detta bröt det ut väpnad konflikt mellan Uganda och Tanzania i november. Amin anklagade Vincent Nyerere för att planera krig mot Uganda, bl.a. genom att mörda Amins andreman, general Mustafa Adrisi, vilket lett till myteri bland dennes soldater. Nyerere mobiliserade sin betydligt större armé och tillsammans med Obotes Uganda National Liberation Army, UNLA, drev man den sammanfallande ugandiska armén framför sig. I april 1979 flydde Idia Amin till Libyen, där Gaddafi förhandlade fram en fristad i Saudiarabien, dit han anlände 1980. Här levde han i största välmåga. 1989 försökte han återvända till Uganda, i en intervju hade han sagt att ugandierna behövde honom. Han kom till Kinshasa i dåvarande Zaire, där han tvingades tillbaka till Saudiarabien. Idi Amin avled på sjukhus i Jeddah den 16 augusti 2003 efter en tids koma p.g.a. njursvikt.

Milton Obote misslyckades i än större grad än under sin första period som premiärminister och president i Uganda. Landet kastades in i ett blodigt inbördeskrig med hundratusentals döda. Vanstyret kom att kosta ugandierna flera decennier av förlorad utveckling, med utbredd fattigdom som följd. Idi Amin lever kvar som en kultperson och äldre människor oroar sig för att de yngre generationerna snarare skall börja dyrka denne Afrikas Hitler.





* King’s African Rifles – KAR – var en multinationell militär styrka sammansatt av professionella soldater, s.k. askaris, huvudsakligen från brittiska Östafrika. KAR var ingen enhet i sig, de bestod som mest av ett tiotal bataljoner spridda över de olika kolonierna – Sudan, Uganda, Somalia, Tanzania, Kenya etc. De bildades 1902 och var i aktiv funktion fram till mitten av 1960-talet. Under den tiden deltog man i samtliga brittiska väpnade konflikter i och utanför Afrika, inklusive båda världskrigen. Deras största strid stod i Burma 1942-1945, där de utgjorde ca 1/3 av de brittiska styrkorna. KAR har stått som modell för samtliga inhemska arméer i tidigare brittiska kolonier i Afrika.

** Kuriosa: Idi Amin var livslång medlem i fanklubben till det idag inte längre existerade engelska fotbollslaget Hayes FC i London.


*** Buganda är ett geografiskt område i Uganda närmast Victoriasjön. Det representerar den urgamla traditionen med kungadöme i det som idag är Uganda. Detta har mycket att göra med stamtillhörighet, som så mycket annat i Afrika. Buganda upphörde att existera efter självständigheten på 1960-talet. Det återupprättades 1993 och styr sina regioner som ett subnationellt kungadöme under den ugandiska staten.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar