onsdag 25 juni 2014

Pansargreven


Inför den syriska självständigheten från Frankrike 1949 och det pågående kriget mot den nya staten Israel, bjöd militärjuntans ledare, Husni al-Za’im och hans främste general, Adib Shishakli in flertalet utländska militära instruktörer till Syrien. Målet var att skapa ett arabiskt välde och general Shishakli värmde särskilt för ett preussiskt anslag på detta imperium. Av den anledningen anlände framför allt en samling militärer från det svunna Nazityskland till Damaskus. En av dessa var pansargeneral och bärare av den högsta av tyska militärordnar, Riddarkorset av järnkorset, med eklöv, svärd och diamanter. General Shishakli var alldeles till sig, han hade anställt ingen mindre än Der Panzergraf – Pansargreven.

Han var verkligen en greve, så även Generalleutnant der Panzerwaffe och hans namn var som grädde på moset: Hyazinth Graf Strachwitz von Gross-Zauche und Camminetz, en av tyska krigsmaktens mest stridbare och skickligaste förbandschefer under andra världskriget. Nu kom inte Strachwitz till Syrien, tillsammans med sin nya hustru, enbart för att lära syrierna pansarstrid, han var också där som jordbruksexpert. För så var det, att den forne lantgreven Strachwitz, från Gross Stein – Kamien Slaski – i dagens polska Schlesien, en av Wehrmachts allra främsta regements- och divisionschefer inom pansarvapnet, endast var reservofficer genom sin karriär som passionerad storjordbrukare.

Riddarkorset med eklöv, svärd och diamanter

Vid sidan av sin plikt som förstfödde son i den uradliga familjen, att ta över samtliga deras enorma tillgångar vid faderns död, utbildade Strachwitz sig till reservofficer vid Königlich Preussischen Kadettenkorps i Wahlstatt, precis som det anstod en man av hans rang. En av hans kamrater var Manfred von Richthofen, den blivande Röde Baronen, även han från Schlesien. Strachwitz var som gjord för detta och erhöll 1912 sin första krigsplacering som fänrik vid det preussiska elitkavalleriregementet Gardes du Corps. Han var också en framgångsrik idrottsman och deltog i regementets många träningsläger, varpå han var påtänkt som deltagare i OS 1916 i Berlin inom de militära grenarna fäktning, ridning och löpning. Lagom till första världskriget blev han löjtnant, men insisterade på att mannarna tilltalade honom Herr Graf och inte Herr Leutnant.

Det preussiska livgardesregementet avancerade in i Belgien med Strachwitz som chef för stabens spaningsenhet. Det var i samband med ett uppdrag nära Fontainebleau som han tillsammans med sina soldater blev tillfångatagna av franska trupper. Strachwitz tillbringade resten av kriget i olika, allt hårdare krigsfångeläger, eftersom han vägrade finna sig i sin lott. Han blev en av de svåraste fångarna, med otaliga rymningar och rymningsförsök. Han utförde tvångsarbete, han misshandlades och torterades, men vägrade ge efter. Till slut utväxlades han som hopplöst fall via Röda korset till Schweiz och sattes i mentalsjukhus under hård regim, vilket nästan tog död på honom. Vid krigsslutet, som en av Wilhelm II: s sista åtgärd innan abdikeringen, erhöll han järnkorsen av både den andra och den första graden, för sin envisa plikttrogenhet och närmast galna mod. Freden blev inget mer än ur askan i elden för den nu civile adelsmannen. Strachwitz ansåg sig inte ha något att hämta i en stukad tysk armé, utan önskade återvända till sitt hem, som nu var under fransk ockupation.

Adib Shishakli

Den socialdemokratiske rikskanslern i den nya tyska republiken begärde hjälp krigsveteraner för att slå ner det uppkomna s.k. Spartakistupproret i januari 1919, ett försök bland kommunister att göra Tyskland till en sovjetrepublik. Strachwitz var en av dem som förenade sig med tusentals andra f.d. soldater i olika privatfinansierade frikårer. Tack vare den tillförsel av manfolk och kompetens som detta innebar kunde polis och militär slå ner upproret i demokratins namn – även om många i dessa frikårer inte alls trodde på vare sig republik, parlamentarism eller demokrati. Strachwitz, dock, ville hem till sina ägor som nu var allvarligt hotade av ockupationsmakten och i förlängningen, förflyttningen av den polsk-tyska gränsen västerut, enligt Versaillesfördraget. Han krockade fullständigt med den franska militären och fängslades vid ett flertal tillfällen, liksom hans åldrige far, för vägran att acceptera ockupationens krav på markägarnas tillgångar. Samtidigt gifte han sig med Alexandrine, friherrinna av familjen Saurma-Jeltsch, och deras förste son föddes 1920.

Vid 1921 drog sig ockupationsmakten tillbaka och Polen var menat att annektera Schlesien enligt Versaillesfördraget. Den betydande tyska minoriteten i regionen motsatte sig detta och nya frikårer under generaler som Karl Höfer och Bernhard von Hülsen sattes upp. Strachwitz, som officiellt var Oberleutnant i reserven, deltog aktivt och med framgång. Vid tre olika tillfällen utväxlades formliga fältslag mellan tysk frikår och huvudsakligen polsk civilmilis. Striderna blev så häftiga att det nyinstiftade Nationernas Förbund såg sig tvingade att gripa in militärt. En halvhjärtad överenskommelse slöts mellan parterna, där Polen övertog Schlesien, mot att regionen erhöll större autonomi gentemot Warszawa än vad som var vanligt. Under hela 1920-talet levde och verkade greven Strachwitz som en av de nio miljoner tyskar utanför Tyskland, den största exilbefolkningen vid sin tid i Europa. Detta var några av de dominerande krafterna bakom det nya Tyskland som höll på att formas bakom kulisserna – begreppet Lebensraum och aversionen mot Polen.

Som ung livgardist och hans vapensköld

Strachwitz gick med i det tyska nationalsocialistiska partiet 1931 och i SS 1933. Parallellt med sitt militära engagemang gjorde han en karriär inom SS som slutade vid Standartenführer – överste – 1943. Samtidigt hade han i arméreserven blivit både Hauptmann – kapten – och Rittmeister – kavallerikapten. I takt med att den nya nazistregimen i Tyskland satsade stora resurser på krigsmakten, övertog armén hans fokus. Samtidigt som han blivit den rikaste tyske jord- och skogsägaren utanför Tyskland, deltog Strachwitz i alla de nödvändiga militärmanövrerna för att upprätthålla sin rang. Han var en naturlig och mycket energisk ledargestalt som stortrivdes i den rollen oavsett vad det handlade om. Så långt hade Strachwitz tillhört 7: e kavalleriregementet i Breslau, men 1935 sökte han sig till pansartrupperna, en i sig naturlig övergång såsom tyska armén utvecklade sig mot slutet av 1930-talet. Han deltog i manövrer för det nya vapenslaget och visade snabbt betydande talang. Inför andra världskrigets utbrott tillhörde Strachwitz 2: a pansarregementet ur den 1: a pansardivisionen. Han var en av de äldsta kaptenerna och placerades som underhålls- och logistikofficer på regementsstaben.

Strachwitz tjänstgjorde med den äran i 2: a pansarregementet både i Polen och i Frankrike. I sin position bidrog han aktivt till regementets stora framgångar och befordrades 1940 till major. Han sökte dock stridens hetta och inför de tyska operationerna i Balkan 1941, då regementet underställdes 16: e pansardivisionen*, ställde han frågan till sin divisionschef, generalmajor Hans Hube, om han kunde få leda ett stridsvagnskompani. Han fick en hel bataljon, vilket tydligt antyder hans stridsvärde som officer. Det här var innan Operation Barbarossa och det tyska Panzewaffe laborerade fortfarande med olika lätta och medeltunga stridsvagnsmodeller. Strachwitz: s 1: a bataljon var en av de två lättare i regementet, huvudsakligen utrustade med vagnar av typ Panzer III, bestyckade med 5 cm automatkanoner. I anfallet mot Jugoslavien i april 1941 avancerade hans bataljon tillsammans med den motoriserade elitdivisionen Grossdeutchland. Under tagandet av Belgrad mötte Strachwitz sin äldste son, Hyazinth, som tjänstgjorde i 11: e pansadivisionen.

Hans slott

Efter det framgångsrika fälttåget genom Jugoslavien, förflyttades 16: e pansardivisionen tillbaka till det ockuperade Polen. Det blev snart klart för Strachwitz och hans bataljon att de var ämnade för Operation Barbarossa och invasionen av Sovjetunionen. Därmed öppnades fördämningarna för Pansargrevens inträde i historieböckerna.

Under det inledande skeendet av Operation Barbarossa tillhörde 16: e pansardivisionen den XXXXVIII armékåren, under generalöverste Paul von Kleists Panzergruppe 1, d.v.s. tyngdpunkten i Armégrupp Syds pansar. Anfallsriktning var Ukrainas huvudstad Kiev, floden Dnepr, sedan Donetsbäckenet och Kaukasus. Det 2: a pansarregementet utkämpade flera efter varandra påföljande och framgångsrika pansarstrider under de första 10-15 milen, inledningsvis huvudsakligen med ryska stridsvagnar av typen T-26, understödda av massivt, desperat infanteri. Strachwitz sårades i vänster arm, men fortsatte sitt ledarskap efter att ha blivit bandagerad. Han sårades åter under slaget om Uman i augusti, i huvudet den här gången och åter i en arm några dagar senare. Vid inget av tillfällena avvek han från sin post som bataljonschef. Den 25 augusti, efter att hans bataljon presterat mest förödelse hos fienden av samtliga tyska pansarenheter, presenterades Strachwitz med Riddarkorset.


Han ledde striden från täten, alltid närvarande, energisk och entusiasmerande. Som chef för regementets tätbataljon var han ofta operativ regementschef, med enastående dynamik engagerade han samtliga enheter han behövde för att förstöra fienden och fortsätta avancemanget. Strachwitz var en av de första tyska förbandschefer som insåg luftvärnskanonen 88: ans pansarbrytande effekt, när hans egna pjäser inte höll måttet mot de tyngre ryska vagnarna. Hans män älskade honom, de var beredda att följa honom till helvetet och tillbaka. Hans ledarfigur, med armen i mitella, eller bandaget runt huvudet som en turban, var tacksamt för fältpressen. Den nazistiska propagandaapparaten använde honom flitigt. Hos folket beundrades hans idolkort – var han då inte lik den amerikanske skådespelaren Clarke Gable? Der Panzergraf var skapad.

Det 2: a pansarregementet spelade en huvudroll i inringningen av Kiev och man var den enhet som förseglade den. Strachwitz befordrades till överstelöjtnant i januari 1942 och belönades med en längre hemförlovning. Han behövde se över sina skador medan han översåg sina älskade ägor. Han erhöll Verwundetenabzeichen, silverversionen av medaljen för sårad i fält, i mars månad. Tillbaka i strid till sommaren satte regementet fart i riktning Stalingrad. Vid Kalats-na-Donu förstörde man 270 ryska stridsvagnar på 48 timmar. I oktober nådde man som första tyska enhet floden Don. Vid det här laget hade 2: a pansarregementet, ansedd som härens främsta pansarenhet, överförts med 16: e divisionen till general Friedrich Paulus sjätte armé. Strachwitz befordrades nu till dess chef och under hans ledning förstörde regementet hela 105 T-34: or under en enda drabbning vid den norra flanken av den kittel man skapat runt Stalingrad.

Hubert Lanz

Den 13 oktober 1942 sårades Strachwitz ännu en gång när hans pansrade kommandofordon fick en direktträff. Han ådrog sig brännskador och måste flygas till fältsjukhus och senare till lasarett i Tyskland. Detta räddade honom från att hamna i katastrofen Stalingrad. Medan hans kamrater stupade och frös eller svalt ihjäl, förärades Strachwitz med eklöv till sitt riddarkors direkt ur Hitlers hand. Därefter befordrades han till överste i januari 1943, i vilket sammanhang han träffade general Hube, chef för 16: e pansardivisionen, som också fått eklöv till sitt Riddarkors. Strachwitz begärde att få återgå till sitt regemente och slåss till det bittra slutet. Hube avböjde med motiveringen att Pansargreven nog behövdes någon annanstans, där han kunde göra mer skillnad. Därefter flög pansargeneralen tillbaka till häxkitteln, bara för att senare bli räddad av Hitler och flugen ut igen, som en av de sista.

Den nästan återhämtade överste Strachwitz inställde sig samtidigt vid Führerhauptquartier i Rastenburg, Ostpreussen, mera känt som Varglyan, där han beordrades att bygga upp ett helt nytt pansarregemente, Grossdeutchland. Regementet skulle underställas den ledande pansargrenadjärdivisionen inom armén, en absolut elitenhet med samma namn, under ledning av generalmajor Walther Hörnlein. Strachwitz ledde sitt nya regemente i slaget vid Charkov i februari 1943, d.v.s. fältmarskalk Erich von Mansteins krossande av Röda arméns försök att kapitalisera på framgången vid Stalingrad. Han erhöll Verwundetenabzeichen i guld, samt ett svärd till sitt riddarkors. I juli samma år deltog Strachwitz i Operation Citadel, eller slaget om Kursk, innefattande världshistoriens största pansarslag. Han sårades åter, men stannade tjurskalligt kvar i sin ledarvagn. Under striden rapporterades vårdslös taktik om överste Strachwitz agerande av ett par av hans underlydande. Samtidigt fick han sin vänstra arm illa klämd i en olycka med en rekylerande kanon ombord hans ledarvagn. General Hörnlein kommenderade honom att omedelbart infinna sig vid fältsjukhus för behandling.


Mycket debatt har förts huruvida Strachwitz förlorade sitt regemente p.g.a. sina skador, eller om det var de kända motsättningarna med Hörnlein som spökade och som även kunde inräknas i misstankarna om vårdslös taktik. Grossdeutchland var en av de högst presterande tyska enheterna vid Kursk, med stora förluster som resultat, ett öde hela Wehrmacht drabbades av – vilket var poängen med Röda arméns krigslist i sammanhanget. Det råder dock en hel del mytbildning kring Pansargreven i militärhistorien. En sådan var att han skulle ha deltagit i en plan att arrestera eller döda Hitler i samband med en kort vistelse i Ryssland sommaren 1943. Uppgiften kommer från general Hubert Lanz, som man vet närde sådana planer. Strachwitz skulle ha erbjudit merparten av vapenunderstödet från sitt regemente. Hitler anlände aldrig och Strachwitz kusin, Freiherr von Gersdorff, som i sin tur planerade att spränga sig själv med führern, motsa denna myt – att Hyazinth ansåg att något sådant vore detsamma som mord och fanflykt.

I slutet av 1943, efter en längre konvalescens på sitt slott i Schlesien, kallades Strachwitz till Armégrupp Nord i östra Estland och chefen för artonde armén, generalöverste Georg Lindemann. I mars 1944 kommenderade han en egen Kampfgruppe bestående av de hårt åtgångna 11: e, 170: e och 227: e infanteridivisionerna, inkluderande 23: e ostpreussiska grenadjärregementet, samt lösryckta stridsvagnar utmed järnvägen mellan Narva och Tallinn. Under våren utmanövrerade och slog Strachwitz trupper två kompletta sovjetiska armékårer och stoppade Röda arméns avancemang in i Estland. De hårda striderna och vårens uppmjukade marker försvårade rörligheten till förmån för ryssarnas numerära överlägsenhet. Båda sidor var utmattade, tyskarna hade närmare 15 000 förluster, ryssarnas var minst det dubbla. Dock, Strachwitz hade stabiliserat fronten på den yttersta norra flanken. För detta erhöll han den 1 april befordran till generalmajor och den 15 april diamanter till sitt riddarkors, vilket förärades honom ur führerns hand ett par veckor senare. Nu inträdde något mycket unikt i historien om Pansargreven, där ett till synes gap i hans tidslinje sommaren 1944 fylls upp på ett högst oväntat sätt.

Freiherr von Gersdorff, kusinen

Mellan den 8 juni, två dagar efter Operation Overlord, den allierade invasionen av Normandie, och ungefär den 23 augusti, kastades Strachwitz plötsligt in i Frankrike som chef för elitdivisionen Panzer Lehr. Den ordinarie divisionschefen, general Fritz Bayerlein, hade axlat en kår under sjunde armén, sedan kårchefen stupat under flyganfall. Panzer Lehr, ursprungligen en utbildningsdivision – därav namnet – bestod bl.a. av tidigare pansarinstruktörer på samtliga nivåer och därför beskaffad med särdeles högt stridsvärde. De ingick i general Leo Geyr von Schweppenburgs Panzer Gruppe West, snart femte pansararmén under SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrich. Under de inledande två dagarna hade divisionen utstått svåra vedermödor under det allierade flygbombardemanget. Strachwitz uppdrag var att återhämta stridsförmågan. Det bör tillskrivas hans kompetens, att han utan varsel tog sig an ett helt nytt frontavsnitt, med extrema förutsättningar, såsom totalt allierat luftherravälde och Normandies svåra häcklandskap, som liknade inget han någonsin sett tidigare. Under sommaren 1944 utgjorde Panzer Lehr ryggraden i tyskarnas mycket effektiva defensiva taktik mot överlägsna odds. I augusti pockade behovet av Strachwitz närvaro på östfronten i samband med Röda arméns massiva Operation Bagration. Panzer Lehr lämnades tryggt över till hans ställföreträdare, överste Rudolf Gerhardt.

Meningen var att general Strachwitz skulle utgöra huvudperson i Operation Doppelkopf, senare även Operation Cäsar, i sig hopplösa försök att med Dietrich von Sauckens XXXIX pansarkår klyva den ryska anstormningen i höjd med Lettland. Den 24 augusti hände det nämligen igen, ett ryskt flyganfall orsakade en svår trafikolycka på marken där samtliga i det stabsfordon Strachwitz färdades avled, utom han. Han var dock medvetslös, med skallfrakturer, brutna revben och händer. Han flögs till fältsjukhus, där man inte trodde att han skulle gå att rädda. Till sist hamnade han på sjukhus i Riga. Läkarna sa att det skulle ta åtminstone två månader för honom att läka. Strachwitz accepterade inte detta, långt före sin tid utvecklade han på egen hand en återhämtningsprocedur av fysiska aktiviteter som gjorde honom gåendes på tre dagar, då han skrev ut sig själv. Han var inte general för intet. Dock, han var så medtagen att han under vägen hem tappade medvetandet vid flera tillfällen.


Dagen innan julafton 1944 var han i aktiv tjänst igen, dock på kryckor. Röda armén stod inför sin stora Visla-Oder-offensiv och övertagandet av hela Polen, med början den 12 januari 1945. Strachwitz hade mejslat sig in i generalöverste Ferdinand Schörners stab till Armégrupp A. På sina kryckor föreslog han Schörner att sätta upp en helt ny förbandstyp under sitt eget kommando. Det han föreslog var Panzerjagdbrigade, som inte var en mekaniserad enhet, eftersom pansarfordon knappt gick att tillgå, utan infanteri utrustade med pansarvärnskapacitet, typ Panzerfaust. Schörner var hemskt stressad, men insåg värdet i Strachwitz förslag. Den 30 januari utnämndes han till generallöjtnant och chef för Panzerfäger Brigade Oberschlesien. Tanken var att använda sig av män av högt stridsvärde och stommen i Strachwitz förbandskonstruktion blev elever ur en underofficersskola, samt överblivna soldater i den allt mer överdimensionella tyska trängen. Snart hade han 8 000 man under sin ledning. Nyheten spred sig och ytterligare pansarjägarenheter sattes upp, men samtliga underställdes Strachwitz befäl. Dessa jägare började bearbeta de anstormande ryska trupperna, många lät sig passeras och opererade som gerillaförband bakom fiendens linjer. De skapade kaos bland det ryska pansaret, men deras uppgift var hopplöst, när Röda armén hela tiden kunde ersätta sina betydande förluster.

Strachwitz stred ända till slutet. Han bröt sig ut med sina sista enheter ur en kampficka i Tjeckoslovakien i maj 1945. Han kapitulerade till amerikanarna i Bayern och sattes i fångläger tillsammans med Franz Halder, Heinz Guderian och flyggeneralen Adolf Galland. Han släpptes 1947 till ett liv i till synes tomhet. Hans fru var död, liksom hans yngste son och han hade inga ägor kvar. Han var inte den som hängde läpp, så han gifte sig åter igen, med den 31-åriga Nora von Stumm, med vilken han skulle få fyra ytterligare barn.


Så befann han sig då där, i Syrien, på uppmaning av den syriska nationalismens kall. Han kom aldrig sams med den syriska militären, han såg nya nationella strömningar och snart skulle Sovjetunionen ta den muslimska saken till sin i det kalla krigets skugga. Familjen Strachwitz lämnade Damaskus med förhoppningen att ta sig till det förlovade landet Argentina, där tyskar lyckades särskilt väl. De kom till Italien, ett land han i och för sig älskade. Där startade de en framgångsrik vinodling i Livorno. 1951 återvände han till Tyskland, slog sig ner i Bayern och inledde ett omfattande biståndsarbete för människor från det förlorade Schlesien.

Hyazinth Graf Strachwitz von Gross-Zauche und Camminetz avled 1968 vid 74 års ålder av lungcancer på ett sjukhus i Trostberg. Västtyska Bundeswehr ärade hans minne med full hedersbegravning i Grabenstätt. Hans dödsruna trycktes i alla de stora tidningarna och den var skriven av brigadgeneral Heinz-George Lemm vid pansartrupperna, en ytterligare mycket väldekorerad krigshund under Pansargrevens befäl.





* Tidigare 16: e infanteridivisionen, som i samma veva som Balkan-kampanjen splittrades och blev två, en motoriserad infanteridivision (Panzergrenadjären) och en pansardivision, med samma numrering.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar