söndag 8 juni 2014

Operation Dragoon


En av de största amfibieoperationerna under andra världskriget, Operation Dragoon, är likväl nästan helt bortglömd i militärhistorien. Den hamnade helt i skuggan av Operation Overlord och invasionen av Normandie. Genomförd två månader senare, den 15 augusti 1944, på den franska Medelhavskusten, mellan Toulon och Cannes, var den inte lika omfattande, men inte desto mindre komplex p.g.a. topografin utmed den franska sydkusten. 200 000 man deltog i de primära operationerna. Det var i huvudsak en amerikansk landstigning, ändå förde Dragoon med sig den största formeringen av franska trupper in på det franska fastlandet, 1ére armée, den första franska armén. Operationen resulterade primärt i skapandet av den sjätte amerikanska armégruppen.

Operation Dragoon var kontroversiell från första stund. Med Overlord spikad och en halv miljon man arbetandes sig upp genom Italien, var det många som undrade om det var nödvändigt med ytterligare en stor landstigning på den europeiska kontinenten? Winston Churchill tyckte inte det. Om man nu måste genomföra ytterligare en kostsam amfibieoperation, menade han, borde den istället ske på Balkan. Där kunde man skära av tyskarnas huvudsakliga oljetillförsel och man skulle skaffa sig en bättre förhandlingssits gentemot Stalin och Sovjetunionen. Dessutom hade den nära på katastrofala landstigningen vid italienska Anzio den 22 januari 1944, skrämt många. Amerikanerna däremot var oroliga för att Overlord inte skulle bli tillräckligt, att en andra invasion söderifrån åtminstone måste övervägas för planering. Diskussionerna fortsatte under hela inledningen av 1944.


Det som fällde avgörandet var just problemen med Overlord. Från den 6 juni till månadsskiftet juli-augusti var man tre månader efter planeringen, rent operationellt. Det tyska motståndet hade varit för hårt, därtill såg man även framför sig svårigheter gällande underhållet från Västeuropa. Tyskarna kunde förstöra och hålla de viktigare hamnarna och underhållet av trupper motsvarande två miljoner man kunde under rådande omständigheter bli ett pallaber. Däremot med ytterligare tillgång till riktiga hamnar i söder skulle man kunna försörja både tre och sedan fyra miljoner man, såsom det var planerat.  Operation Dragoon drogs igång med rekordfart sommaren 1944. De allierade hade nu fördelen med att samtliga resurser använda för Operation Overlord snabbt kunde överföras till Medelhavet..

Från början benämnd Anvil, hade Operation Dragoon sina uppmarschområden och anslutningshamnar från italienska Salerno och Taranto, samt det redan befriade Korsika och från Oran i Algeriet. Landstigningstrupperna bestod huvudsakligen av amerikanska sjunde armén – Pattons gamla – nu under ledning av general Alexander Patch. Patch var en rätt unik förmåga på den europeiska arenan. Han inledde sitt krig i Stilla havet som chef för amerikanska arméns och marinkårens invasion av Guadalcanal 1942. Det innebar i praktiken att han förstod sig på amfibieoperationer bättre än de flesta allierade generaler i Europa. Initialt spelande en sekundär roll i invasionen befann sig den första franska armén, under general Jean de Lattre deTassigny, en tidigare Vichy-general i Nordafrika. Geografisk fokuspunkt för invasionen blev staden Saint-Tropéz utmed Cote d’Azur, den franska Rivieran. Här fanns det goda stränder att landstiga på, men till skillnad från Normandie höjde sig sedan landskapet radikalt. Tyskarna skulle få det enkelt att försvara sig, om de var på det humöret.

Alexander Patch

Ansvaret hos axelmakterna att försvara denna hittills ohotade del av det tusenåriga riket, låg på Armégrupp G och generalöversten Johannes Blaskowitz. Blaskowitz hade varit en av Nazitysklands första arméchefer vid krigsstarten och kommenderat den åttonde armén i invasionen av Polen 1939. Därefter hade det enbart varit Frankrike för honom, med olika ockupationsposter runt om i landet. Armégrupp G, den minsta av de tyska armégrupperna, hade varit hans huvudvärk enbart sedan maj 1944. Man skall dock inte låta sig luras av Blaskowitz till synes lugna tillvaro under större delen av kriget, han var en mycket kompetent militär med stort personligt mod och han blev till sist en av de mest dekorerade tyska generalerna. Han drog samman vad han hade att tillgå i söder, en enda armé, den nittonde under general Friedrich Wiese, sammanlagt elva divisioner och 270 000 man. Endast en pansardivision hade han till sitt förfogande, den 11: e under generallöjtnant Wend von Wietersheim, en veteran från östfronten. Luftwaffes närvaro markerades nästan enbart av deras nyuppsatta infanteri. Blaskowitz gjorde sig inga illusioner, de allierade hade i bästa fall överskattat hans faktiska styrka.

Den allierade invasionen skulle ledas av två enheter, en från luften och en från havet. General Patch hade satt samman en speciell luftlandsättningsstyrka, 1st Airborne Task Force och gett den till rätt man för jobbet, brigadgeneral Robert T. Frederick. Frederick var en våghals som tränat och satt upp amerikanska och kanadensiska specialstyrkor sedan Pearl Harbor. Hans huvudsakliga operationsområde i denna kapacitet hade varit Medelhavsområdet. Från havet inledde generalmajor Lucian K. Truscott Jr. och hans VI Corps invasionen. Truscott var en av den amerikanska arméns främsta kårchefer, en protegé till general Patton. De avgörande flygstridkrafterna bestod av amerikanska Mediterranean Allied Tactical Air Force, under generalmajor John K. Cannon. Han hade allt som behövdes för att snabbt etablera luftherravälde. Sjöstridskrafterna representerades av fem stora flottenheter under den amerikanske viceamiralen Henry Kent Hewitt, med stabsfartyget USS Catoctin som flaggskepp.


Striderna inleddes redan dagen innan den officiella D-Day, den 14 augusti, med landsättningar av specialenheter på öarna Port-Cros och Levant, tillhörande ögruppen Iles d’Hyéres, söder om Toulon. Flottan hade krävt att de tyska kustartilleriinstallationerna på dessa semesteröar neutraliserades innan invasionen. Detta var delar ur Operation Sitka, en serie avancerade landsättningar av trupp både från luften och från havet som general Frederick ledde under Dragoon. Amerikanska och kanadensiska kommandoenheter stormade de båda öarna på förmiddagen den 14: e. De tyska garnisonerna slogs med vad man hade av infanteriskydd och de allierades framryckningar besköts från ytterligare kustartilleripositioner på fastlandet. En omfattande sjöstrid mellan fartyg och kustbefästningar vidtog. Det tog två dagar att rensa öarna, men kanonerna hade tystats redan efter några timmar.


Operation Dragoon startade officiellt klockan 06:00 den 15 augusti 1944 med att 1 300 bombflygplan började hamra på de tyska positionerna utmed kusten. 07:30 tog sjöartilleriet över från slagskepp och kryssare, tillsammans med attackflyg från hangarfartygen. Klockan 08:00 landsteg Truscotts armékår på tre stränder, med tre infanteridivisioner, förstärkta av den franska 1: a pansardivisionen: 3rd Infantry, Alpha Beach, Cavalaire-sur-Mere, 45th Infantry, Delta Beach, Saint-Tropez och 36th Infantry, Camel Beach, Saint-Raphaël. Det tyska försvaret utmed kustlinjen sköttes av s.k. Osttruppen, ofta tvångsenrollerade soldater från Östeuropa och Balkan. Dessa trupper gav sig i de flesta fall rätt fort, så landstigningarna gick relativt smidigt, utom vid Camel Beach och Saint-Raphaël. En fortifikation där gjorde sådant motstånd att man tvingades göra enbart en partiell landsättning av 36: e infanteridivisionen, vilket inte hade någon större menlig inverkan på operationen som helhet. Hela landstigningsmomentet i Operation Dragoon kostade de allierade 95 stupade och 385 sårade, en stor del av dem drabbades när landstigningsfartyget USS LST-282 träffades av en Henschel Hs 293, en raketdriven missil för sjöstridsändamål.

Johannes Blaskowitz
Utanför Dragoons operationsområde iscensattes samtidigt Operation Romeo, en fransk commandoräd riktad mot en tysk klippbefästning på Cap Négre, som togs efter häftiga strider. Luftlandsättningar inåt landet gick under namnet Rugby, med underbenämningar som Mission Dove, Mission Albatross och Mission Bluebird. Även dessa gick relativt smidigt, de flesta förluster berodde på den oländiga terrängen med påföljande skador och ibland dödsfall.

Generalöverste Johannes Blaskowitz hade problem med sitt ledarskap. Han kände igen brister i moral när han såg dem, så till skillnad från Erwin Rommel i Normandie, utgick han inte från att han skulle kunna stoppa de allierade vid kusten. Den enda enhet han hade som höll högsta stridvärde var von Wietersheims 11: e pansardivision, resten var mer eller mindre undermåliga förband, illa sammansatta och dåligt tränade. Han brottades också med ledningsproblem mellan sin egen arméstab och flottan och flygvapnet. Båda dessa vapenslag var vad man skulle kunna kalla överrepresenterade på Rivieran, inte enbart i sin ordinarie roll, utan även som infanteri och artilleri. Detta var ett typiskt nazistproblem som ihärdigt underhölls hela vägen upp till Adolf Hitler. Det var dubbla kommandon, intern konkurrens mot det gemensamma målet o.s.v. För att göra saken än värre hade den franska motståndsrörelsen klippt av i stort sett samtliga tyska förbindelselinjer under natten. Dessutom utkämpades det regelrätta strider med motståndsrörelsen längre inåt land. Trots allt detta genomförde general Blaskowitz ett motangrepp.

Jean de Lattre deTassigny

På morgonen den 16 augusti genomförde en Kampfgruppe motsvarande fyra bataljoner, sammansatt av enheter ur 148: e och 189: e infanteridivisionerna, ett samlat motangrepp i riktningen Le Muy. Anfallet hade satts samman på lokalt initiativ av lägre förbandschefer och senare godkänt av Blaskowitz. Delar av anfallet lyckades stöta tillbaka allierat motstånd, men med största sannolikhet var det snarare frågan om taktiska amerikanska justeringar inför det ökade motståndet. När mörkret föll hade anfallen kört fast i brist på organiserat understöd. General Blaskowitz kunde bara konstatera att man inte skulle kunna stöta fienden tillbaka i Medelhavet, vilket var Hitlers krav. Istället kommenderade han allmän reträtt. Han lät offra en del isolerade enheter vid kusten, för att istället kunna rädda huvuddelen av Armégrupp B. Sammanlagt skulle hela 130 000 tyska soldater tas till fånga efter att ha omringats i sina befästningar. Reträtten norrut skyddades av 11: e pansardivisionen och 198: e infanteridivisionen, som utförde skicklig fördröjningsstrid utmed den allt mer kuperade terrängen på väg norrut mot Grenoble.

Städerna Toulon och Marseille befriades av franska styrkor efter mycket hårda strider den 26 respektive 27 augusti. I båda fallen togs de kvarvarande tyska garnisonerna på vardera 15-20 000 man som krigsfångar. Då hade tyskarna lyckats spränga hamnarna, men de allierade hade lärt sig läxan och dessa gick förhållandevis snabbt att reparera. Järnvägsnäten norrut hade också det saboterats av tyskarna, men de kunde också återställas. På så vis skulle försörjningslinjerna söderifrån, från Medelhavskusten bli de mest primära under det resterande avancemanget österut, över Rhen och in i Tyskland.

Jacob L. Devers

Armégrupp G kom att under resterande augusti månad 1944 retirera hela vägen upp till bergsområdet Vogeserna på gränsen till Tyskland. General Blaskowitz hade inget val, han hade visserligen åsamkat sin motståndare en hel del skada, särskilt de franska enheterna som inte vek undan för egna förluster, men samtidigt, efter det att han brutit sig ur Normandie, kom general Pattons tredje armé rusande västerifrån. Armégrupp G hotades med att helt klippas av från Tyskland. Den 10 september 1944 mötte enheter ur Truscotts VI Corps sina kamrater från tredje armén. Kontakt mellan de båda arméerna var etablerad.

Vid det laget hade general Jacob L. Devers anlänt från Korsika till den franska sydkusten. Devers hade inte innehaft en stridskommendering under kriget. Istället hade han tjänstgjort i staber i Nordafrika och Italien. Han hade varit delaktig i planeringarna av nästan samtliga amfibieoperationer på den europeiska arenan, inklusive Operation Overlord. Devers stod general Eisenhower nära och den sjätte armégruppen blev hans största och sista kommando under kriget. Han satte upp staben till sin formering i Marseille, bestående av de sjunde amerikanska och första franska arméerna. Denna nya armégrupp skulle utgöra den allierade västfrontens absoluta högerflank och i praktiken runda Schweiz för att därefter invadera och ockupera Österrike.

Operation Dragoon blev en stor succé för de allierade. Den visade sig, trots alla tveksamheter, vara helt avgörande för segern över Nazityskland.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar