torsdag 12 juni 2014

Mannen som inte kunde tänka


Den kanske märkligaste personen bland det nazistiska förbrytargalleriet från andra världskriget var Adolf Eichmann. Det är långt ifrån enbart att han praktiskt taget blev ensam om att plikta med sitt liv långt efter kriget, i en mycket uppblåst rättegång i Israel 1962, han var överhuvudtaget en verkligen udda fågel i sammanhanget. Ofta har Eichmann i litteratur och på film beskrivits enbart som ett monster, formligen vältrande i fullkomlig ondska. Det är inte konstigt, han var instrumentell inom organisationen av den slutliga lösningen. Ändå var hans huvudsakliga gärning den som förhandlare. Snarare än att kommendera människors död, förhandlade Eichmann om deras liv och det var just denna, mycket speciella kvalitet som fick honom engagerad av RSHA.

Reinhard Heydrich, Ernst Kaltenbrunner, Heinrich Müller – Gestapo Müller – och Dr. Karl Eberhard Schöngarth, toppskiktet av RSHA, Reichssicherheitshauptamt, den allkonsumerande säkerhetsorganisationen inom SS-staten. Dit hörde Eichmann och hans lilla expedition om fyra personer, IV B4. De var alla politiska radikaler, känslomässiga fatalister, yrkesmässiga rationalister, skickliga organisatörer och de var kompetenta, mycket kompetenta. Man bör komma ihåg att dessa män skapade Interpol, de var polisiära supermän i Europa, Heydrich fick svenska polisens högsta förtjänstmedalj – den har inte delats ut sedan dess.

Reinhard Heydrich

Dessa män arbetade framgångsrikt med råa praktikaliteter, hur utrotar man miljoner människor över en hel kontinent? De förstod och planerade för vad som skulle ske efter kriget, oavsett vem som vann. Det framgår också klart att man brukade göra sig lustiga på Eichmanns bekostad, placera honom i intellektuella trångmål, skicka honom på småaktiga uppdrag etc. Han var ju inte helt slug bakom örat, den mannen. Dock, de behövde honom, nej, de krävde honom, han och hans enda talang.

Otto Adolf Eichmann föddes 1906 i Solingen, Nordrhein-Westfalen, äldsta barn av fem till en bokhållare och hans hustru. Inför hans elvaårsdag hade familjen flyttat till Linz i Österrike, där fadern blev chef för spårvagnstrafiken i staden. Unge Adolf sändes till Kaizer Franz Josef Staatsoberrealschule, samma skola som Hitler gått i sjutton år tidigare. Eichmann senior hade stora planer för sin son, men fick avbryta dem när hans avkomma inte presterade så väl. Eichmann junior började arbeta istället och trots faderns många kontakter blev det inte mycket av den unge mannen. Det fanns en otålighet i honom, en ovilja att passa in sig i redan ordnade system. I början av 1930-talet arbetade han som lokal agent i Salzburg för ett företag som sålde hydralikolja. Det jobbet gick dock bra, unge Eichmann hade nämligen tumme med att förhandla, han var närmast en virtuose på detta. Samtidigt hade han börjat intressera sig för politik och attraherades av nazismen. Det var faktiskt Ernst Kaltenbrunner, en vän till honom, som 1932 tipsade honom om att gå med i österrikiska NSDAP.

Eichmann, sittande, trea från vänster

Adolf Eichmann tycktes besitta ett sinnelag för att få människor med närliggande behov att komma överens. Han lade absolut ingen moral i detta, var det hydralikolja han skulle sälja och man talat om för honom att just denna hydralikolja var den bästa, så var det exakt det han förmedlade på sådant vis att kunden kände sig trygg och lugn i sitt val. Hans talang hade inget med hans person i övrigt att göra, den var rent professionell och kanske just därför, förfinad. 1933 förlorade han dock jobbet p.g.a. ekonomisk depression och eftersom han hade kontakter i tyska nazistpartiet – Kaltenbrunner – så sökte han anställning vid SS och antogs. Han påbörjade därmed ett kasernliv, med tjänst bl.a. på koncentrationslägret Dachau. Detta liv tråkade givetvis ut honom och han sökte förflyttning till SD, säkerhetstjänsten, fick detta godkänt – Kaltenbrunner – och placerades i en avdelning som skulle samla sevärdheter kring det nu förbjudna Frimurarlogen, för ett museum.

Hans stora genombrott inom SS skedde 1934, efter endast ett halvår hos SD – åter igen: Kaltenbrunner. Han flyttades till Berlin och avdelning II/112 inom SD, som skötte de judiska frågorna. Avdelningen styrdes av SS-Untersturmführer Leopold von Mildenstein, som odlade ett slags expertis på sionism inom SS. Han hade umgåtts med judar, men oftast under falska pretexter. Han deltog i sionistiska konferenser och sades ha besökt det heliga landet. Sionism kom att fascinera även Adolf Eichmann och det var hans nye chef som uppmanade honom att lära sig både jiddish och hebreiska. Arbetet på SD sporrade uppenbarligen den unge underofficeren i SS. Det här var en radikal, nydanande organisation med högt i tak. Eichmann skulle senare beskriva det som sin lyckligaste tid i livet.

Heinrich Müller
Leopold von Mildenstein var en förespråkare av att deportera judarna till Palestina, eller åtminstone ut ur Tyskland. Idéerna drog till sig SD: s chef Reinhard Heydrichs intresse. Han såg det som en rationell och smidig lösning på judefrågan. Vad det inte det de ville, judarna, att komma till det heliga landet? Eichmann försjönk helt och hållet i detta arbete. Han hade hittat sitt kall. 1937 befordrades han till officer, SS-Untersturmführer, och hade ett gott anseende inom SD som von Mildensteins protegé, inte bara organisatoriskt utan även kunskapsmässigt. Heydrich fick upp ögonen för honom, Eichmann delade von Mildensteins kompetens, dock utan den förres självupptagelse och pomp. Ungefär hälften av den tyska judiska befolkningen, ca en kvarts miljon människor, skulle emigrera under åren innan andra världskriget, dock inte företrädesvis till Palestina. Vid det laget var den processen det mest effektiva sättet att etniskt rensa Nazityskland.

Adolf Eichmann reste 1937, med falsk pressackreditering, till det brittiska Palestina tillsammans med en chef, Herbert Hagen. De träffade i Kairo en Feival Polkes, kontaktman hos den judiska motståndsrörelsen Haganah. Det fanns ju en gemensam vilja till ökad judisk emmigration, men förhandlingarna misslyckades. Herbert Hagen fick inte ihop detta med nazismens absoluta ovilja mot en oberoende judisk stat. Det finns uppgifter om att Eichmann uttryckte större välvilja från tyskt håll än sin chefs, i vilket fall som helst skulle de blivande israelerna inte glömma bort den nedtonade SS-officeren i civila kläder. Man försökte på nått något senare, men då stängde britterna gränsen för dem, efter att ha lärt sig vad som var på gång. Britterna var vid den här tiden absolut inte intresserad av ytterligare immigration av judar till Palestina.

1938 posterades SS-Obersturmführer Eichmann till Wien i samband med Hitlers Anschluss och etablerade i augusti motsvarande SD-organisation för judisk emmigration, den här gången under egen ledning. På ett år, fram till krigsstarten, emigrerade 100 000 österrikiska judar ut ur landet – varav en hög, men i siffror okänd andel smugglades till Palestina. Eichmann hade nått kulmen på sin karriär, han hade övertrumfat sina chefer, Reinhard Heydrich – och ytterst Adolf Hitler – var mycket imponerad, så var också Haganah.

Veronika, hustrun

Kriget kom och med invasionen av Polen anlände ett helt nytt och mörkare kapitel i judarnas Europa. Ordet emigration byttes ut mot deportation, men det var samma tjänstemän som fick det på sitt bord. Den 27 september bildade Reinhard Heydrich RSHA, den sammanslagna säkerhetsinstitutionen för SS, Gestapo och polisen. Under hösten sattes det upp en ny organisation för judefrågor, RSHA Referat IV B4. Som chef för detta lilla, men mäktiga kontor tillsattes SS-Hauptsturmführer Adolf Eichmann den 19 december. Första uppdraget blev att inför en förbluffad Hans Frank, generalguvernör över det ockuperade Polen, lägga fram en komplett plan att deportera 600 000 judar från det tyska Polen och det egentliga Tyskland, till hans territorium. Detta var början till den slutliga lösningen.

Adolf Eichmann kom senare att uttrycka denna nya del av hans liv som problemfylld. Det var aldrig så att han medgav någon skuld, men det var också helt klart så att den reserverade Eichmann upplevde det som mer än bekymmersamt. Han var varken polis eller militär, egentligen var han en affärsman i uniform. Han laborerade aldrig kring sina känslor inför vad hans hantering innebar, men det går inte att bortse ifrån att han upplevt starkt obehag när han konfronterats med det i verkligheten. Eichmann var upptagen av sina uppdrag. Den effektive byråkraten blev framgångsrik med den befogenhet hans kontor gav honom. Inom SS var RSHA den allsmäktiga paraplyorganisationen och med judefrågan högt på nazismens agenda, ofta högre än själva kriget, så var beteckningen IV B4 på brevpapperet något som lades högst på samtliga skrivbord i det tusenåriga riket. Märk väl, Eichmann var samme, något dimmiga person, men nu med stål i ryggen. Han kom att i krigets inledning bl.a. att arbeta med Projekt Madagaskar, en rätt så stollig idé om att skicka Europas judar till den afrikanska ön Madagaskar, kontrollerad av Vichy-Frankrike. Han var också framträdande i förhandlingarna med den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD om utvisande av polska, judiska flyktingar till nazisterna. Han var också den som introducerade ordet evakuering som sammanhängande begrepp för judarnas öden, oavsett utgång. 1941 befordrades Adolf Eichmann till överstelöjtnant, SS-Obersturmbannführer.

Karl Eberhard Schöngarth
Han kände Rudolf Höss väl, den blivande kommendanten i Auschwitz. De hade träffats redan före kriget, i Dachau, och de båda männen tycks ha respekterat och uppskattat varandras personfixerade roller i det stora sammanhanget. De var olika sidor på samma mynt. Eichmann ordnade med råvarutillförseln, Höss skötte exekutionen. Eichmann var en av de få byråkrater som Höss inte talade illa om i sina memoarer. De delade varandras frustration över den statliga byråkratins otillräcklighet. Eichmann uttryckte även senare empati med Höss: s omöjliga uppdrag. Ytterligare förståelse för Eichmanns roll kan man finna i relation med en annan kändis i sammanhanget, en person vars uppdrag var betydligt närmare Eichmanns expertis – Oscar Schindler. Dessa båda träffades vid flera tillfällen och i deras möten visade Eichmann sin främsta sida. I Schindlers värld var Eichmann en like, en i grunden affärsman som genom samtidens skräckvälde tvingast agera herre och mästare över människoliv. Det gick att göra affärer med Eichmann och Schindler använde stämpeln IV B4 flitigt när han viftade dokument i ansiktet på hetsande SS-befäl.

Det är en myt att Wannseekonferensen den 20 januari 1942 utgjorde startskottet för den slutliga lösningen. En så stor operation värktes fram under fler möten än så, både före och efter Wannsee, men just detta möte är det bäst dokumenterade eftersom Eichmanns kopia av protokollet, samt stenografirullarna återfanns efter kriget. Det var Eichmann som organiserade mötet, som var en av de tyngsta i ordningen. Han hade valt platsen, en grandios villa, eller herrgård, i det natursköna Wannsee strax utanför Berlin, en gång ägd av en judisk familj. Ordförande var självaste Reinhard Heydrich och den som vid bordet var likvärdig med honom i rang var den främste civilisten för dagen, Friedrich Wilhelm Kritzinger, ständig förstesekreterare vid führerns rikskansli i Berlin. När de övriga medlemmarna satte sig vid bordet och såg de välordnade handlingarna och den väntande maten och drycken, blev de mycket imponerade. Någon sa: - Det är som ett styrelsemöte hos I.G. Farben.

Leopold von Mildenstein i Palestina

Under mötets gång relaterade Heydrich hela tiden till Eichmann, som stod för all utförlig fakta och sifferexercis. Med invasionen av Sovjetunionen hade man fått ytterligare fem miljoner judar på halsen. När massemigration inte längre fungerade under krigstid stod man inför ett problem. Hermann Göring, på order av Adolf Hitler, hade givet dem skriftligt mandat att finna en slutlig lösning på problemet. Många mötesdeltagare, även personer ur SS, var inte fullt införstådda i vad som skulle komma. De närvarande civila ämbetsmännen uttryckte en klar irritation över SS: s sätt att ta över statsfunktionerna. Eichmann deltog över huvudtaget inte i det uppkomna käbblet, utan uttalade sig enbart på Heydrichs inrådan, när denne behövde stöd i sin argumentation och då endast i sakfrågor. Det var dock han som talade dödssiffror och när man väl kom till pudelns kärna, när det avslöjades att SS redan ordnat med den slutliga lösningen, genom den närvarande SS-Oberführer Karl Eberhard Schöngards hemliga verksamhet i Polen, då nådde mötet sin kulmen. Eichmann förklarade att med de nya metoderna skulle det innebära, när väl faciliteterna för ändamålet blivit uppförda i Auschwitz, att 60 000 judar kunde evakueras per dygn och han tillade: - Eller tjugoen miljoner niohundratusen per år, om det överhuvudtaget funnits så många judar.

Martin Luther, statssekreterare på utrikesdepartementet undrade demonstrativt, uppenbart förbluffad: - Sextiotusen, per dag? Eichmann förklarade att det skulle ske med industriella metoder, såsom gasning och förbränning. SS-Gruppenführer Heinrich Müller – Gestapo-Müller – sa: - Tänk er, sextio tusen judar upp i rök, varje dag. Reinhard Heydrich kommenterade: - Det är vad vi kan åstadkomma. Mötet slutade med att Heydrich bad samtliga närvarande att länka samman sina resurser och arbeta för detta mål. Han pekade ut Eichmann som projektledare, den som skulle samordna samtliga åtgärder. Därefter tvådde Heydrich sina händer och han gick vidare. Han dödades i ett attentat sex månader senare och Ernst Kaltenbrunner tog över hans position. Därmed blev Adolf Eichmann högste tjänsteman i den slutliga lösningen, allt från insamling, deportering och transport, till evakuering av judar var hans ansvar. Till sin hjälp hade han hela SS-organisationen och den tyska statsapparaten. Hans ord var sanktionerad av högsta ort, de var de facto Führer befehl.

Wannsee

Ville han detta, var det något han strävat för? Det är svårt att avgöra, det mesta tyder dock på att han fann sig i situationen såsom tämligen passiv. Han höll sig mycket i skymundan, delegerade mycket. Han var ju ingen kommendant, saknade militär hållning. Den nazistiska organisationen var också så beskaffad att det var lätt att hålla sig undan. Det var många som höll titlar och funktioner som liknade Eichmanns, dessutom var hans rang påtagligt låg i detta sammanhang. Det fattades beslut under den slutliga lösningen som i teorin borde ha varit Eichmanns, men i själva verket fattades av någon annan. Nazismen är fyllt med sådan förvirring och det krävs kunskaper i nazistisk formalia och inte minst hur de olika personerna i ledande ställning förhöll sig till varandra, för att reda ut historiken kring nazismen.

Med början i mars 1944 ockuperade tyska armén Ungern, genom Operation Margrete, efter det att nationen varit en allierad till Nazityskland sedan krigets början. Orsaken var att premiärministern Miklós Kállay, med passivt stöd från kung Miklós Horthy, försökt förhandla med de allierade om en separatfred. Hitler reagerade blixtsnabbt och med hjälp av de nationalsocialistiska Pilkorspartiet tog man kontrollen över landet. Kung Horthy tvingades tillsätta en tyskvänlig regim. Tre månader senare störtade pilkorspartiets ledare, Ferenc Szálasi, kung Horthy genom en statskupp. Adolf Eichmann hade kommenderats till Budapest för att leda det ungrarna under Horthy undanlåtit att göra, deportera alla sina judar till koncentrationsläger. Eichmann hade talat med Rudolf Höss i Berlin, som accepterade att återgå tillfälligt i tjänst som lägerkommendant för Auschwitz under transporten av ungerska judar dit. Det skulle nu bli den mest intensiva perioden av folkmord i något av nazisternas koncentrationsläger, när Eichmann lät evakuera 440 000 judar mellan den 14 maj och 4 juli 1944. Därefter stoppade den ungerska regeringen vidare transporter efter internationella påtryckningar. Den här specifika delen av den slutliga lösningen blev en av de mera exponerade på den internationella arenan.


Eichmann förhandlade kontinuerligt med olika personer och institutioner under den här perioden. Han skulle senare påstå att han av Hitler fått tillåtelse att förhandla till sig 10 000 lastbilstransporter med vinterkläder åt Wehrmacht, mot en miljon judars liv. Detta utbyte skulle ha skett via en viss Joel Brand, en medlem av en judisk hjälporganisation i Ungern. Det är också nu Eichmann kom att förhandla med Raoul Wallenberg på den svenska ambassaden i Budapest. Det osannolika valet av unge Wallenberg som representant för olika internationella organisationer i svensk regi kan antagligen delvis förklaras med Adolf Eichmann. Vem, om inte en ung affärsman, skulle kunna handskas med honom. Man visste ju av erfarenhet att Eichmann föredrog förhandling. Projektet var framgångsrikt, även mitt i det sönderfallande Ungern. Raoul Wallenberg lyckades rädda tiotusentals människor. Hur mycket detta berodde på Eichmanns välvilja är svårt att säga, men han uttryckte själv 1944 som ett särskilt svårt år. Han lämnade Ungern i december samma år, just innan Röda armén tog Budapest.

Vid sidan av den slutliga lösningen var Eichmann inblandad i de flyktplaner som SS-toppen organiserade. En stor del av det kapital som han äskat genom förhandling hade gått till hemliga bankkonton i Schweiz. Man hade skaffat fram falska identitetshandlingar och en efterkrigsorganisation hade igångsatts. Av alla de högre och mest namnkunniga SS-tjänstemännen blev Eichmann den mest framgångsrike flyktingen. Under namnet Otto Eckmannn fångades han in av amerikanerna i samband med krigsslutet, men lyckades rymma i villervallan innan hans rätta identitet avslöjats. Under nytt namn, Otto Heninger, höll han sig undan tills han 1948 erhöll visum till Argentina, nu som Ricardo Klement. Resan ordnades av Röda korset och katolska kyrkan. Från 1950 residerade han i Tucumánprovinsen i Argentina. 1952 följde hans familj, hustrun Veronika och hans tre söner efter. 1955 fick de ytterligare en son. Ricardo Klements, alias Adolf Eichmann, arbetade som lokal representant för Mercedes-Benz i Buenos Aires under större delen av 1950-talet.

Domarpodiet i Jerusalem

Det är lätt att få intrycket, såsom historien har beskrivits i dramatiska ordalag, att Eichmanns liv i Latinamerika var en väl förborgad hemlighet, att nazistorganisationen ODESSA skyddade honom med våld. Så var inte riktigt fallet. 1956 påbörjas ett redaktionellt arbete, under ledning av den nazistiske tidningsmannen Willem Sassen, med syfte att producera en biografi om Eichmann. Intervjuer med honom trycktes 1960 i internationella magasin som Life och Der Stern. Hur pass insyltad Eichmann var i hemliga nazistorganisationer är okänt, han verkade mest vilja blåsa sitt eget horn. Sedan 1953 hade nazistjägaren Simon Wiesenthal hållit honom under uppsikt. Ärendet var känsligt. Den gladfascistiska regimen i Argentina, under Juan Peron, var inte road av att man pekade ut deras undanstoppade tyska nazister. Vid den här tiden var staten Israel fortfarande inblandad i jakten på nazister och man ville ha Eichmann utvisad. Dock anade israelerna att Argentina skulle vägra, så man brydde sig inte i de officiella vägarna. Istället kommenderade premiärminister David Ben-Gurion det israeliska Mossad, d.v.s. den officiella underrättelsetjänsten, att kidnappa Eichmann och föra honom till Israel. Så skedde också i maj 1960.

Adolf Eichmann satt häktad i nio månader innan rättegången. Ledaren för utredningen var polismannen Avner Less och han hade 3 500 dokument att gå igenom för sitt viktiga uppdrag. En av de främsta männen bakom den slutliga lösningen skulle nu få sin dom i den största nazisträttegången sedan Nürnberg, dessutom i judarnas egen nation, Israel. Premiärministern Ben-Gurion hade satsat högt på denna rättegång. Han var socialdemokrat och såg den kommande processen som en kollektiv uppgörelse för judarna. Opinionsbildningen var stark under den här tiden, nu skulle nazismen synas i sömmarna och monstret avslöjas. Åklagare var motsvarande justitiekanslern Gideon Hausner. Det skulle vara tre domare, under ledning av Moshe Landau. Eichmann försvarades av ett tyskt team med advokater, ledd av en luttrad nazijurist Robert Servatius. Svårigheterna sipprade snart ut från israeliska poliskällor, att Avner Less hade stora problem, att trots den omfattande dokumentationen, fanns det lite, eller inget att binda Eichmann till beslut, eller än mindre åtgärder, som var direkt relaterade till mord av något slag. Dessutom var Eichmann inte den man hade väntat sig.

Eichmann i domstolen
Den 11 april 1961 öppnades rättsalen i Jerusalem för den stora händelsen. Eichmann tog plats i sin skottsäkra glasbur och ett väldigt uppbåd av internationell press fyrade av sina fotoblixtar. Mycket snart gick det upp för samtliga i rättsalen att det här höll på att bli en pinsam antiklimax. Åklagare Hausner hade dåligt på fötterna, han förstod inte heller tillräckligt med tyska för sitt ändamål, så chefsdomaren Landau, bördig från Danzig, tvingades rätta översättningen flera gånger. Trots graverande dokumentation, som Rudolf Höss: s attester och 112 vittnen, varav flera överlevare från förintelsen, kunde advokaten Servatius avstyra åklagarens attacker. Sett i skenet av vad direkta mördare kommit undan med i olika nazirättegångar under 1950-talet, vad för slags prejudikat kunde man sätta där i Jerusalem? Framför allt var det Eichmanns person som lyste igenom. Han var nu en medelålders, trött man som tycktes argumentera utifrån eget oförstånd, snarare än från ondskefull list. Han tycktes inte förstå när hans eget, verbala försvar talade emot honom själv. Hans advokater lät honom hållas, där hans långa och mycket målande utlägg kring hans byråkratiska arbete i nazismens tjänst till sist bröts, inte av åklagaren, utan av domaren Landau, som undrade om Eichmann förstod innebörden av det han just sagt.

Adolf Eichmann kunde inte tänka, han var en man med bristande social kompetens, det var slutsatsen många drog. Här fanns inget monster, utan en tanklös byråkrat som gjorde som han blev tillsagd. Avslöjandena om hans förhandlingar med olika judiska organisationer, bl.a. Haganah, slog ner som en bomb. Advokat Servatius vittnen, samtliga prominenta judiska frihetskämpar, talade om en SS-man som man kunde förhandla med, som på sätt och vis medverkat i den judiska statens bildande. Eichmann erkände samtidigt sin nazistiska uppfattning, hans ogillande av judar och att hans gärningar som officer i SS gick parallellt med hans attityder vid den tiden, men han blånekade till personligt ansvar till mördandet. Premiärminister Ben-Gurion greps av panik, karlen i glasburen fick inte komma undan med enbart fängelsestraff.

Domen förklarades med början den 12 december 1961, efter fyra månaders överläggning. Domarna frikände Eichmann som personligt ansvarig för dödandet, han hade inte kommenderat vare sig koncentrationsläger, Einsatzgruppen, eller enskilda avrättningar. Han dömdes däremot som skyldig till brott mot mänskligheten, för krigsbrott, för sitt konspiratoriska medlemskap inom tre enheter direkt involverade i folkmord, SS, Gestapo och SD. Den 15 december föll domen – döden.

Statliga järnvägens byråkrati

Domen överklagades till högre rättsinstans, men avslogs. Man överklagade då till president Yitzhak Ben-Zvi, som i laga ordning överförde ärendet till regeringen. Vid det här laget trädde många prominenta judar fram till Eichmanns försvar, inte minst jurister. Frågan var om det var detta judarna reducerats till efter allt man gått igenom? Man vädjade till den israeliska konstitutionen. Regeringen Ben-Gurion, efter särskild inkallad konselj, beslutade på kvällen den 31 maj att dödsdomen upprätthöll laga kraft. Avrättningen skulle ske samma kväll. Strax före midnatt den 31 maj 1962 hängdes Adolf Eichmann i fängelset i Ramala.

Eichmanns historiska efterbörd har aldrig tvekat inför hans skuld, han var ett verktyg i den slutliga lösningen, hans arbete innebar avgörande skillnader i det avseendet. Juridiskt och rättsstatligt var han samtidigt offer för politisk påverkan och frågan om vad som skiljer oss från barbariet måste ställas. Vad Adolf Eichmanns eftermäle visat över allt annat är nödvändigheten att förstå tyranniets inre funktioner, dess ideologiska logistik. Vi kan alla bli mördare, vare sig vi vill det eller inte, så till syvende och sist kommer det ner till vår förmåga ...

… att tänka.



Fotnot: Den här texten vilar tungt hos Hanna Arendts teorier och reflektioner. Den tysk-amerikanska politiska teoretikern och författaren sändes till Israel av The New Yorker 1962 för att rapportera om Eichmanns öde. Hennes långa reportage, Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, blev till en bok och en klassiker. Alltid kontroversiell, t.ex. hennes studentrelation till Martin Heidegger, filosof, portalfigur inom postmodernismen och stark nazistisk tillskyndare, renderade Arendt med öppet tillträde till den intellektuella, internationella vänstern. Döm därför om deras besvikelse när hon alltid stoiskt drog likhetstecken mellan kommunism-socialism-fascism-nazism. Hanna Arndt (1906-1975) var en pionjär i modern tid, hon peka t.ex. på den amerikanska revolutionens framgång i relation till det samtida franska misslyckandet, varför hon förtjänar min stora beundran.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar