tisdag 3 juni 2014

IB


Historien torde vara rätt känd vid det här laget, trots det infinner sig alltid en känsla av aha-upplevelse var gång IB tas upp i offentligheten. Förvirringen är närmast total. Underrättelseorganisationen IB var olaglig, den existerade utan riksdagens vetskap. IB var intimt knuten till Sveriges militära underrättelsetjänst och till regeringen, genom det statsbärande partiet Socialdemokraternas förtjänst. När IB avslöjats, stämplades hela den svenska underrättelseorganisationen som potentiellt kriminell i opinionsbildningen, genom desinformation sponsrad av socialdemokratin. Fortfarande idag är det märkvärdigt svårt att skilja agnarna från vetet – vilket ju är själva poängen med det hela. IB är en förtroendekris på undantag.

Informationsbyrån, IB, eller ibland Inhämtning Birger, efter dess legendariske chef Birger Elmér, var en anomali inom professionell underrättelseverksamhet. Det är ironiskt att IB avslöjades i Sverige samtidigt som Watergateskandalen rullades upp i USA. Det finns en parallell mellan Vita husets s.k. Plumbers och vårt eget Rosenbads IB. Bakgrunden var densamma, en regerings misstänksamhet mot den officiella säkerhetstjänstens lagliga mandat, därmed behovet av en egen djuplodande informationskälla, vilket ledde till en olaglig verksamhet. Skillnaden var att i USA var Vita husets underjordiska spioneri ett flagrant brott mot konstitutionen och den kostade därför presidenten Richard M. Nixon först hans regering och därefter hans egen position. I Sverige däremot saknades proportionerna mellan brottsrekvisit och påföljder, det var snarare en fråga om rättspraxis, varför ingen fick plikta med något som helst ansvar.

Birger Elmér

IB var en betydligt allvarligare åkomma än Nixons Plumbers, med en avsevärt längre historik och därför en oändligt mycket svårare inverkan på den egna nationens säkerhet. I båda fallen var det amatörernas afton och relevansen i likheterna mellan Watergate och IB utgörs också av att båda förekomsterna var politiskt betingade. Motivet för Nixons Plumbers var att täppa till Vita husets medieläckor, samt att spionera på de politiska motståndarna. De officiella organen, FBI eller Secret Service, var här till ingen hjälp för presidenten, en korrekt slutsats eftersom dessa då hade blivit tvungna att bryta mot lagen. Olof Palmes IB hade sina rötter i det socialdemokratiska partiets jakt på kommunister i de egna leden. Säkerhetspolisen innebar ingen hjälp i det avseendet, socialdemokraterna misstrodde dessutom Säpos ordinarie övervakning, då den även involverade regeringspartiet självt. President Nixon finansierade sina rörmockare genom att stjäla medel från det egna politiska partiets kassa, de svenska socialdemokraterna använde sig av riksdagens anslag till det militära försvaret, d.v.s. skattemedel.

Där är perspektiven och proportionerna i detta spel. I svensk populärhistoria är den amerikanska Watergateskandalen fortfarande ett begrepp som har någorlunda politisk sprängkraft, medan däremot den helsvenska IB-skandalen enbart orsakar lama aha-upplevelser. Däri ligger vidden av bedrägeriet.

Olof Palme

IB: s födelse kopplas som regel till 1960-talets mitt, med förstatligandet av den svenska polisen och bildandet av det moderna Säpo. Känt är också IB: s rötter tillbaka till andra världskriget, dock mindre så till socialdemokratins upprättande av en egen underjordisk motståndsrörelse i händelse av ockupation. Varför socialdemokraterna hade detta behov att bygga egna hemliga organisationer bottnade i arbetarrörelsens inbyggda militära struktur såsom kamporganisation – fanorna, marscherna, de knutna nävarna. I detta ligger ännu kampen mot interna fiender inom rörelsen. Det handlar ytterst om socialismens historiska splittring jäms med bolsjeviker och mensjeviker, populärt uttryckt mellan diktatur och demokrati. Socialdemokraterna önskade hålla kommunister och syndikalister utanför kontrollen av fackförbunden. Greppet om LO var – och är – absolut fundamental i detta uppsåt. Sedan socialisternas splittring innan första världskriget hade socialdemokraterna därför byggt upp en intern insamling av underrättelser genom LO: s försorg på de svenska arbetsplatserna. Det var en verksamhet som blev allt mer ohållbar ju mer rättsäkerheten stärktes i det allt modernare Sverige.

Socialdemokraterna har alltid hävdat att motivet var renhårigt, att man bidrog till svenska statens, d.v.s. polisens och militärens kamp mot kommunistisk och därmed sovjetisk infiltration av nationen. Man skall dock vara medveten om det högst egennyttiga i det ursprungliga motivet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se var det ena griper in och det andra släpper taget.

Stig Synnergren

Den svenska militära underrättelsetjänsten stärkte sina positioner under andra världskriget. Det var naturligt med de nya krav som kriget, Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen innebar. Redan vid den här tiden ansåg militären att man hindrades i sin underrättelseverksamhet genom att det var säkerhetspolisens – på den tiden Statspolisens – ansvar att sköta kontraspionaget. Militären hade i stort sett att inhämta utrikes underrättelser, samt den egna personalkontrollen. Vid aktivt kontraspionage, d.v.s. spaning, gripande och lagsökning, var man tvungna att koppla in Statspolisen. Spionage, sabotage, men också olaglig underrättelseinhämtning, är kriminell verksamhet och därför ett ärende för polisen. Denna ordning var legio i västerländska rättstater redan då, men har aldrig haft ett grundlagsstöd i Sverige, utan här varit mera av viktigt rättspraxis. Åsikten om denna upplevda, strategiska obalans stärktes hos svensk militär under kriget och skulle nå sin kulmen vid det kalla krigets inträde i slutet av 1940-talet.

Militärens frustration kan illustreras med det svenska flygvapnets egna försök att skapa en separat underrättelsetjänst under kriget. Flygvapnet var det senaste vapenslaget, en hypermodern försvarsorganisation vars betydelse ökade med hundratals procent under krigsåren. Deras anslagsbehov övertrumfade arméns och flottans, trots det fanns där en stark upplevelse inom flygvapnet att ingen egentligen förstod de krav som man hade på en militär underrättelsetjänst. Dåvarande flygvapenchefen, generallöjtnant Bengt Nordenskiöld, var en handlingens man, för att uttrycka det milt. Han började arbeta med föresatsen om en egen underrättelsetjänst, på samma sätt som brittiska RAF och amerikanska USAAF hade det ordnat det för sig. Vissa delar av hans idéer förverkligades, vilket flygattachéerna på de svenska ambassaderna snart blev varse om. Det kan därför vara intressant att känna till misstankarna kring överste Stig Wennerström, som då bl.a. var flygattaché i Moskva och hans uppdrags eventuella sidospår i flygvapnets tjänst. Frågan om Wennerströms inträde i spioncirklarna redan här, kanske t.o.m. något tidigare, då i eventuell maskopi med tyska Abwehr och Luftwaffe mot de sovjetiska flystridskrafterna, är minst sagt infekterande*.

Agentskola

Det var två helt olika krafter som kom att samverka under 1950-talets militära underrättelsetjänst och centralgestalten i mötet mellan dem var Birger Elmér, reservofficer i underrättelsetjänsten, civil ämbetsman inom försvaret och socialdemokrat. Militären och socialdemokraterna hade identiska uppfattningar om hur polisen skötte kontraspionaget. Den ena var avundsjuk, den andra paranoid. Militären ville ha samma möjlighet att registerkontrollera folk som Statspolisen och socialdemokraterna ville ha en underrättelseorganisation utanför den statspolisiära insynen. Elmér löste detta elegant genom att kombinera den militära underrättelsetjänsten med socialdemokraternas gamla arbetsplatskontroll. Resultatet blev Grupp B, senare B-kontoret, en hemlig organisation inom försvarsstaben. Chef var Birger Elmér. En ny person som nu blev allt mer viktig i dessa sammanhang var Olof Palme. Palme hade gjort värnplikten 1944 och blev reservofficer i kavalleriet. Han var högst intelligent och värvades över till den militära underrättelsetjänsten, där han träffade Birger Elmér. Palmes kommande raketkarriär i det socialdemokratiska partiet tjänade nu det partimilitära ändamålet.

1964 förstatligades polisen i Sverige och året efter bildades den nya Säkerhetspolisen, Säpo, eller RPS/Säk som var det egentliga namnet. Man fick en större budget och fler tjänstemän, det var glada dagar. Birger Elmérs olagliga B-kontor gick samma år ihop med försvarsstabens gamla T-kontor, d.v.s. underrättelsetjänstens utrikesverksamhet. Den nya organisationen fick namnet IB och chef var givetvis fortfarande Elmér. Polisen var vid det här laget pinsamt medvetna om vad militären och socialdemokraterna hade för sig. Om deras egen, exklusiva verksamhet varit grundlagsskyddad, eller åtminstone haft moraliskt klartecken från riksdagsnivå, hade Säpo på laga grund kunnat göra razzia hos IB och gripit nyckelpersonerna för olaga underrättelseverksamhet. Man satt dock i ett svårt dilemma. Verksamheten var okänd för samtliga i samhällets topp, utom för en liten grupp socialdemokrater, inklusive Olof Palme, en man med klara aspirationer på statsministerposten. Det gick således inte att gå lös på militären när det statsbärande partiet, självaste regeringen, dessutom polisens huvudman, var kumpaner i brott. I valet 1968 fick socialdemokraterna egen majoritet i Riksdagen och behövde inte längre flirta med kommunisterna. Året därefter besteg Palme statsministertronen. Stora reformer stod för dörren.

Visselblåsare

1970 blev general Stig Synnergren överbefälhavare. Han var socialdemokrat, hade ett förflutet inom underrättelsetjänsten och i den egenskapen varit en byggsten i skapandet av IB. Samma år blev också Hans Holmér ny chef för RPS/Säk, d.v.s. Säpo. Holmér var socialdemokrat och hade i sin nya befattning knappast något problem med IB. Socialdemokratin kopplade därmed greppet om Sveriges säkerhet. 1974 skedde den senaste stora grundlagsändringen i Sverige. Vi fick en enkammarriksdag, kungens inflytande beskars ytterligare och istället fick statsministerämbetet ett påtagligt lyft i sin maktpotential gentemot Riksdagen. Det här var vittomfattande konstitutionella förändringar i Sverige, som innebar att regeringens makt ökade och det fanns liten, om än någon opposition till detta. Det finns elaka tungor som menar att socialdemokraterna planerade för en ny form av maktutövning i samband med de förändringar de lyckades genomföra i början av 1970-talet, men två saker inträffade som kastade sådana planer över ända. Den andra av dessa händelser, och den viktigaste för parlamentarismens överlevnad, skulle ske två år senare, 1976, när Thorbjörn Fälldin kunde bilda den första borgerliga regeringen i Sverige på 40 år. Den första händelsen, som rörde Sveriges säkerhetspolitiska inrikesdoktrin, den hade redan hänt.

Den 3 maj 1973 presenterade tidskriften Folket i Bild/Kulturfront en artikelserie av journalisterna Jan Guillou** och Peter Bratt, där man avslöjade IB: s existens med hull och hår. Guillou och Bratt hade närmat sig IB genom den s.k. sjukhusspionen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Vägen in skedde genom registerkontrollen inom IB, d.v.s. den olagliga verksamhet som först socialdemokraterna och nu militären sysslat med i decennier. Hundratusentals människor hade kontrollerats, tusentals hade direkt drabbats, otaliga hade förlorat sina jobb etc. Även om Guillou och Bratt förstod skillnaderna mellan IB och Säpo, så blev även polisens roll allvarligt svärtad av avslöjandet. Regeringen, som ertappats med byxorna nere, skyllde ifrån sig, framför allt på den gamla fienden Säpo. Sedan dess har förvirringen varit stor om vem som gjorde vad i IB-affären, en viktig del i den desinformation som socialdemokratin regisserat genom sin på den tiden gigantiska propagandamaskin – från Unga örnar till Fonus. Man fick även igenom att det var Guillou och Bratt som var brottslingarna i det att de avslöjat en statlig brottslig verksamhet. Säpo gjorde sitt jobb och lagförde journalisterna, men bakom kulisserna förekom dämpade applåder för dem. De båda visselblåsarna gick i fängelse.

Hans Holmer

Avslöjandena visade på märkliga förhållningssätt hos socialdemokratins och därmed deras regeringars utrikespolitiska ärenden. En omfattande spionering mot och registrering av medlemmar i FNL-rörelsen i slutet av 1960-talet kom upp till ytan. Samma sak gällde för vänner av det kommunistiska Kuba. Höga regeringstjänstemän, ja, även ministrar lämnade rapporter om sina medresenärer till olika internationella konferenser, eller rent av till Havanna, rapporter som hamnade hos IB genom det socialdemokratiska partiets försorg. Samtidigt odlade Olof Palme en stark svensk lojalitet till både Nordvietnam och Kuba. Hur gick det ihop? Många menar att detta enbart gick i samklang med Sveriges fortsatta dubbla agenda i relation till vår s.k. neutralitet. Då, under det kalla kriget, var det kålsuparteorin mellan Öst och Väst, idag är det relationen till NATO. Men det är givetvis djupare än så. Socialdemokraterna förde en dubbel agenda gentemot vänstervågen under 1960- och 70 talen, inte i första hand för att rädda Sverige undan kommunismen, utan för att konkurrera ut de svenska kommunisterna från socialdemokraternas internationella solidaritetsarena. Det var åter kriget om den röda fanan och vad den representerade som hamnat på bordet.

IB var vida känt inom Säpo för att vara amatörernas afton. Man odlade ett svårt James Bond-komplex. Förutom åsiktsregistrering hade IB tidiga aspirationer att utbilda och operera agenter för utrikesbruk. Man hade en agentskola på Valla Torp i Södermanland, där man under den operative chefen Bo Anstrin övade både fortkörning och karate. Dessa agenter utövade sedan övningar och försök till skarpa operationer, bl.a. i Danmark och Finland. I samtliga fall greps man av respektive nations säkerhetstjänster och fördes tillbaka med svansen mellan benen och under osande förbannelser. Säpo tappade mycket anseende i dessa sammanhang, eftersom de enligt regeringens beslut fick ta skulden. Olof Frånstedt, tidigare kontraspionchef på Säpo, har i sina aktuella böcker i ämnet, beskrivit hur Birger Elmér, på regeringens uppdrag, försökte få Säpo att etablera vänskapliga kontakter med KGB. Åter igen, hur gick detta ihop med jakten på kommunistiska, sovjetiska spioner i Sverige? Det återstår att reda ut, för den som så önskar. Men just i det här sammanhanget skulle tydligen även Bo Anstrin ha dragit åt sig öronen.

Ebbe Carlsson

Efter avslöjandena om IB: s verksamheter har ärendet stötts i statliga, tandlösa utredningar, vars uppgift det varit att sopa saken under mattan. Registren har förstörts, såvitt man vet. IB kunde därmed smältas in i den militära underrättelsetjänsten som om inget hade hänt. Vad som fanns kvar var en svårartad kultur av amatörskap som genomsyrat svensk säkerhetsorganisation efter andra världskriget. Spionöversten Stig Wennerström belystes inte av militärens underrättelsetjänst förrän 1957, då statspolisen kopplades in. Då hade larmrapporter om hans agerande existerat sedan tio år tillbaka. Svensk underrättelsetjänsts fatala försök att sända baltiska agenter till Sovjetunionen föll pladask, under närmast löjeväckande omständigheter. Ageranden vid flygkapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973 och ockupationen av Västtyska ambassaden 1975 hade det gemensamt att regeringen blandade sig i. Mordet på Olof Palme 1986 andas samma trend. Vilka har makt att ställa polisen åt sidan i väntan på länspolischefen Hans Holmérs entré som spaningsledare? Den efterföljande Ebba Carlsson-affären, med fantastiskt klantiga fadäser, som tagna ur en spionkomedi, även dessa på regeringens order. Ebbe Carlsson, bokförläggare, var socialdemokratisk departementssekreterare på justitiedepartementet, polisen huvudman, under IB-affären 1973.

Man säger att vägen till katastrof ofta läggs med goda intentioner. Socialdemokratins skadeverkningar på svensk säkerhet, inrikes som utrikes, politiskt, militärt och polisiärt under 1900-talet kommer aldrig att utredas. Det är allt för känsligt. Ironin i sammanhanget är dock en dom i sig. Den socialdemokratiska verksamheten i eget majestät har varit så självupptagen att all kommunistjakt till trots, så har svensk opinionsbildning under samma period dominerats av exakt den vänster de satte ut för att tukta. IB-affären är vänsterns alibi och fyrbåk, all strävan efter rättsäkerhet från liberalt håll svärtas ner på den politiska högerkanten av det moraliska övertag socialdemokratin gett vänstern genom IB-affären. Frågan är om Sverige någonsin skall tillåtas komma över detta trauma.

Birger Elmér avled 1999, 80 år gammal, utan att yppa ett ord om någonting rörande IB***.

Stig Wennerström


* Återkommer inom kort om Wennerström-affären.

** Jan Guillou gjorde sin stjärna med IB-affären och har efter det varit en av de mest tongivande skriftställarna i landet. Hans kompanjon Peter Bratt har hållit en betydligt lägre profil. Han fick dock svårt att hålla sig för skratt när Expressen i oktober 2009 avslöjade att Guillou varit knuten till det sovjetiska KGB, särskilt vid tiden före IB-affären. Guillou lyckades tona ner det hela, han har ett otroligt inflytande över media. Men för Bratt blev det avigt, vad var egentligen Guillous motiv för att avslöja IB då det begav sig? Frågan har aldrig fått ett fullvärdigt svar.


*** Jan Guillou lär ha träffat Birger Elmér på äldre dagar. Elmér skall ha bistått sin gamle antagonist med uppgifter till dennes mycket framgångsrika böcker om den svenske agenten Hamilton, vid den militära underrättelsetjänsten. En nästan löjeväckande symbolik i detta sammanhang.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar