tisdag 17 juni 2014

Goliatkomplexet


Malta blev en oberoende stat inom det brittiska samväldet 1964 och har varit en självständig republik sedan 1974. År 2004 blev Malta medlem av Europeiska Unionen. Det är ett välmående örike i Medelhavet, totalt 316 kvadratkilometer till ytan och med ca 420 000 invånare. Huvudstad är Valetta, som ståtar med en väl tilltagen hamn. Malteserna har ett eget språk, det enda semitiska officiella språket i EU, d.v.s. i samma familj som arabiska och hebreiska. Engelska är officiellt andraspråk. Malta är traditionellt en handelsnation, där turismen vuxit sig allt starkare under slutet av 1900-talet. Malta är också, p.g.a. av sin dramatiska topografi, antika historik och enastående klimat, ett av de populäraste inspelningsplatserna för film i Europa.

Den maltesiska fanan är mycket speciell, vars färger har anor går tillbaka till år 1090 och den sicilianske konungen Roger I: s invasion. Fanan har två stående, likvärdigt stora fält, ett vitt närmast stången och så ett rött längst ut. Längst upp i det vänstra hörnet av det vita fältet finns ett kors. Det är i själva verket en brittisk medalj, George Cross, likvärdig i prestige med Victoria Cross. Den 15 april 1942 förärade kung George VI denna utmärkelse kollektivt till det maltesiska folket för deras uthållighet och stridsvilja under en av de mest kritiska perioderna för Storbritannien under andra världskriget – Belägringen av Malta, juni 1940 till november 1942.


Beläget flygvägen 8 mil söder om Sicilien, 25 mil öster om Tunisien och drygt 30 mil norr om Libyen, är Malta en av historiens mest utsatta strategiska positioner. Öriket har genom årtusenden varit ockuperad av många olika makter, hamnen i Valetta har i omgångar varit Europas största hamn och pirater har ofta befolkat Maltas högresta kustband med dess skyddade vikar och grandiosa grottor. 1814 blev Malta brittiskt territorium, efter segern över Napoleon vid Waterloo och fredsfördraget i Paris. Tillsammans med Gibraltar i väster och Alexandria i öster, bildade Malta den axel av brittisk kontroll som Royal Navy upprätthållit över Medelhavet i mer än hundra år.

När andra världskriget startade och det blev klart att Benito Mussolini ställde sig på Nazitysklands sida – vilket inte var självklart i början – med det italienska angreppet på Frankrike i juni 1940, blev Malta de facto en belägrad ö. Vid den tiden levde drygt 300 000 människor på Malta, brittisk guvernör var sedan april månad generallöjtnant William Dobbie och till sitt förfogande på ön hade han begränsade militära resurser. Malta hade av britterna före kriget betraktats som omöjlig att försvara. Den föresatsen baserades på militärt tänkande från första världskriget. Malta tycktes litet i de stora sammanhangen, med Italien så nära inpå, främst från Sicilien i norr, men också från det ockuperade Libyen i söder. Av den anledningen hade man förstärkt det maltesiska försvaret, bestående av kustartilleri och The King’s Own Malta Regiment*, med ytterligare femton bataljoner brittiska och koloniala trupper, tillsammans fyra brigader och 26 000 man. Malta försvarades huvudsakligen av fasta kustbatterier, 19 tunga pjäser, 130 lätta, samt drygt 250 luftvärnspjäser av olika kalibrar. Man förfogade även över dussinet stridsvagnar av typerna Matilda och Cruisers. Ett trettiotal stridsflygplan av typen Hawker Hurricane stationerades av RAF på de maltesiska flygfälten. Flottans fasta närvaro bestod av hangarer för ubåtar. Det överordnade militära ansvaret för Malta låg på amiral Andrew Cunningham, chef för den brittiska Medelhavsflottan i Alexandria, Egypten.


Mussolinis Italien hade faktiskt haft planer på att ockupera Malta redan 1938 genom en operation kallad DG10/42. Sammanlagt 40 000 man, understödda av flottan och 500 stridsflygplan, skulle landsättas både från luften och från sjöss på den norra delen av huvudön – Malta. Denna sida av ön är den enda delen där man någorlunda bekvämt kan landsätta trupper från havet, här är landskapet flackare och det finns gott om stränder. Om italienarna kunde ta Malta, skulle deras strategiska position bli närmast omöjlig för britterna, ön skulle då bli ett lås mitt i Medelhavet. Bristen på maritima trupptransporter, samt de förväntade höga förlusttalen skapade dock tvekan hos Mussolini, han ville inte inleda sina krigsambitioner med ett fiasko. Hans planer grusades helt natten mellan den 11 och 12 oktober 1940 då den brittiska flottan angrep den stora flottbasen i Taranto** med attackflyg. Man totalförstörde ett slagskepp och två mindre hangarfartyg, samt svårt skadade ytterligare två slagskepp. Nya planer på direkt anfall och ockupation av Malta skulle dock ritas upp något senare.

Det italienska kungliga flygvapnet, Regia Aeronautica, började angripa Malta den 11 juni 1940 och hundratalet bomber släpptes mot i första hand RAF: s installationer. Under sommaren och hela det resterande året uppvisade Italien stor ambivalens rörande sina operationer riktade mot öriket, vilket gav britterna och malteserna andrum att förstärka sina positioner, samt även slå tillbaka, vilket attacken på Taranto visade. Den italienska fascistiska rörelsen var inte i första hand militär, Benito Mussolini hade visserligen tjänstgjort i första världskriget, men var framför allt en intellektuell som under hela kriget uppvisade oförstående inför militärens behov. I Mussolinis betraktelse av Malta låg ett önsketänkande om att diktatorn Fransisco Francos Spanien skulle sluta upp på axelmakternas sida som en aktiv partner. Om så skedde skulle den brittiska stödjepunkten Gibraltar falla och deras situation i Medelhavet bli näst intill omöjlig. Förhandlingar med Franco var under gång, särskilt med Hitler, men de skulle aldrig leda någonstans. Franco förhöll sig kallsinnig gentemot axelmakterna, tack vare parallella diskussioner med Storbritannien och USA.

Valetta

Även om fascisterna belönade Italiens militär med ökade anslag, så var ekonomin svag och militären tvingades kompromissa mellan uppblåst numerär och faktisk stridsförmåga. Stommen i den italienska krigsmakten var dess flotta, Regia Marina, den största i Medelhavet. Även om den förfogade över ett imponerande antal krigsfartyg, så var utbildningen av deras besättningar svårt eftersatt. Flottans bristande kompetens inverkade menligt på flygvapnet, som på papperet inte alls var en svag organisation, och deras motivation att fullfölja operationer över havet. Efter Taranto flyttade italienska flottan sin tyngdpunkt till Neapel, en strategisk seger för britterna, som då fick bättre spelrum för sina livsnödvändiga konvojer över Medelhavet. De stärkte också deras tro på Malta som militär stödjepunkt, en nog så viktig faktor, nu när italienarna fick direkt understöd av tyska Wehrmacht.

Tyskarna anlände till Italien i januari 1941. Motiven var i första hand Nordafrika genom att med operationerna Colossus och Sonnenblume förstärka och vända axelmakternas krigslycka där. Initiativet gick parallellt med tyskarnas avancemang ner genom Balkan och Grekland. Wehrmacht sände i första hand Fliegerkorps X, under general Hans Ferdinand Geisler, till Sicilien, där Malta blev ett av operationsmålen. Luftwaffes närvaro stärkte italienarnas moral och tillsammans lyckades man utföra de tyska transporterna av general Erwin Rommels Deutsche Afrika Korps, DAK, mellan Italien och Libyen utan större problem. Detta skedde genom radikalt ökade luftaktiviteter i kombination med skickligt utnyttjande av minutläggning utmed transportlederna. I detta sammanhang lades det ut 54 000 minor runt Malta. Åter igen visade Wehrmacht sin kompetens över vapenslagens gränser, när huvudsakligen flygvapnets befäl aktiverade flottans verksamheter i regionen. Därför kom Malta åter upp på axelmakternas agenda under våren 1941.

Maltesiska soldater

Tyska Wehrmacht skulle inte etablera en komplett strategi för Medelhavet under 1941. Inte förrän i november, när fältmarskalk Albert Kesselring anlände till Italien som Oberbefehlshaber Süd, OB Süd, började man på allvar ta ett grepp om hela situationen. Fram till dess låg operationsaxeln Italien-Libyen under italienskt överkommando, medan Balkan och Grekland sorterade under en gemensam ockupation av Nazityskland, Italien och Bulgarien. Däremot, för Maltas räkning höll det på att gå illa redan innan sommaren 1941, i samband med den tyska invasionen av Grekland under april månad. Efter att ha tagit det grekiska fastlandet stod man redo att invadera Kreta. Luftwaffe pressade på för en omedelbar luftlandsättning med deras fallskärmsjägare. Flygvapenchefen, Reichmarschall Hermann Göring var mycket oroad över att hans vapenslag helt skulle slukas upp av den kommande, jättelika Operation Barbarossa. Han var ingen vän av invasionen av Sovjetunionen och ville absolut visa Luftwaffes förmåga innan man blev enbart en bricka i führerns grandiosa spel. Vid sidan av Kreta hamnade nu Malta i blickfånget.

Adolf Hitler, som kunde uppvisa militär klokhet – d.v.s. låta proffsen sköta jobbet – endast när han inte var besatt av målet, tog sig en titt på kartan över hela Medelhavet inför Operation Merkurius, invasionen av Kreta den 20 maj 1941. Han undrade varför man inte istället förlade operationen till Malta, en i så fall mindre operation – med tanke på förberedelserna inför Barbarossa? Hitler hade därmed, till synes, dragit den mest logiska slutsatsen av situationen i Medelhavet. Malta var av oerhört mycket större strategisk vikt än Kreta. Han hade antagligen lyssnat till general Geisler i Italien, kanske framför allt på dennes briljante, men kontroversiella stabschef, överstelöjtnant Martin Herlinghausen, fram till den sista mars (då han blev flygstridschef under Rommel i Nordafrika). General Kurt Student, chef för fallskärmsjägarna i Luftwaffe och ledare för Operation Merkurius, förklarade för Hitler varför Kreta var ett så mycket mer överkomligt mål än Malta.

Hans Ferdinand Geisler

Man kan kalla det ett Goliatkomplex***. Malta, som ju var ett betydligt mindre mål än Kreta, bedömdes just därför som svårare att angripa. Man drog den i och för sig korrekta slutsatsen att Malta hade ett proportionerligt starkare och större försvar än Kreta. Maltas begränsade yta möjliggjorde för deras försvarare att enkelt kunna slå mot en angripare var än denne önskade förlägga sina anfall, även om man genomförde en kombinerad luftlandsättnings- och amfibieoperation på olika positioner. Därför bedömdes Malta som betydligt svårare anfallsmål, med potentiellt mycket större förluster, än Kreta, utan att ta några som helst strategiska konsekvenser av nödvändigheten i att ta Malta. Hitler ryckte på axlarna och gick sin väg, han hade nu enbart Moskva i sitt blickfång. Operation Merkurius genomfördes, den blev en tysk framgång mot alla odds, en typisk Pyrrhusseger med oerhört svåra förluster för de tappra tyska fallskärmssoldaterna. Kreta innebar att führern till sist bannlyste all fortsatt luftburen infanteriverksamhet för resten av kriget. Albert Kesselring kunde bara förbanna Göring och Student för deras tanklösa halsstarrighet i Medelhavet.

Axelmakternas kombinerade anfallsplan för Malta gick under namnet Operation Herkules, en tysk uppdatering av italienarnas DG10/42. Innan Hitler definitivt lade locket på i slutet av 1942, var Kurt Student mycket aktiv med planeringen av denna operation. Han hade tänkt att lära sig en del av misstagen på Kreta. Samspelet mellan luft- och sjöoperationerna var prioriterade, vilket de inte varit i den grekiska versionen. Planen var att använda två fallskärmsdivisioner, en tysk och en italiensk, vars syfte var att snabbt ta de högre positionerna på Malta. Det relativt korta avståndet mellan Sicilien och Malta innebar att transportflyget kunde utföra hela fyra turer per dag. Det innebar ett totalt behov av ca 800 transportplan, ur båda nationernas flygvapen, samt ca 300 glidplan. Från sjön skulle en huvudsakligen italiensk landstigningsstyrka om totalt 70 000 man, d.v.s. motsvarande en armékår gå iland. Endast ett par kompanier tyskt pansar skulle delta, ett magert tillskott kallat Panzerabteilung z.b.v.66, bestående av beslagtagna ryska stridsvagnar. Landsättningen skulle ske i Marsaxlokkviken på den sydöstra delen av ön. Men av detta blev det således intet.

Regia Marina

Striden om Malta var en tvekamp om luft- och sjöherraväldet. Den böljade fram och tillbaka, där brittiska Royal Navy för det mesta höll havet som sitt eget, men där luften i olika grader dominerades av axelmakterna. Man kan säga att det var upp till den italienska delen av kakan att utgöra tungan på vågen, de förfogade över nästan allt av axelmakternas marina krafter och merparten av stridsflyget, men inte i något av fallen levererade de fullt ut. Britterna hade, som sagt, initiativet, med bl.a. Taranto, fram till årsskiftet 1940-41, då tyska Luftwaffe anlände och luftherraväldet blev deras. Hårda luft- och sjöstrider utväxlades, med bl.a. det nästan lyckade försöket att sänka det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious med Stukas. Med Operation Barbarossas inledning sommaren 1941 drogs mycket tyskt flyg bort från Medelhavet och britterna fick övertag igen. Så anlände fältmarskalk Albert Kesselring och OB Süd i november. Detta innebar mycket av giv akt och rättning mittåt för alla axelmaktsstyrkor runt Medelhavsområdet. Superorganisatören Kesselring rätade ut förhållandena med italienarna, en militär institution han innerligt avskydde, men kunde hantera. Han balanserade ut relationerna mellan Luftwaffe och den andre fältmarskalken i regionen, Rommel, samt att han genom sitt nya kommando kunde tala allvar med tyska Kriegsmarine. För britterna innebar allt detta ett 1942 stöpt i eld och blod.

Om situationen för den brittiska och maltesiska militären på Malta blev potentiellt allt mer utsatt, så var den redan prekär för civilbefolkningen. Man levde under ständiga flyglarm och stora delar av dygnen tillbringades i skyddsrum. Allt eftersom attackerna hårdnade med tyskarnas inträde i striderna, minskades matransonerna till den absoluta smärtgränsen. Malta måste försörjas helt och hållet över havet, öriket hade varken råvaror eller förädlingskapacitet till sin förhållandevis stora befolkning. Militären kunde med svårighet underhållas från luften, men för civilbefolkningen måste konvojtrafiken fungera. Ett visst antal lastfartyg med livsmedel måste anlända varje vecka för att folket inte skulle svälta. Det var ett ansvar som vilade tungt på amiral Cunningham och hans hårt testade Medelhavsflotta.

Andrew Cunningham

För britterna handlade kriget i Medelhavet i första hand om konvojtrafik för att försörja trupperna i Nordafrika. Med amerikanarnas inträde i kriget i december 1941 kunde försörjningen ökas, med rutt runt den afrikanska kontinenten och genom Suezkanalen, mycket tack vare att USA: s medverkan innebar att flera sydamerikanska nationer ställde upp på de allierades sida och livsviktiga transporter kunde utgå från brasilianska och argentinska hamnar. Men det var en stor glipa innan den hanteringen kom igång och under större delen av 1942 utvecklades konvojtrafiken på Medelhavet till ett veritabelt gatlopp. Trots att Kesselring aldrig fick italienarnas fulla medverkan, de underlät stadigt att utför ca 40 procent av deras andel av luftattacker under den här fasen av kriget, så märkte britterna av en radikalt hårdare attityd hos axelmakterna. Kesselring hade fått in fler av storamiralen Karl Dönitz högt värderade ubåtar genom Gibraltarsundet. Varje brittisk konvoj hade ett operationsnamn och eftersom Medelhavsflottan led allvarlig brist på eskortfartyg, så bestyckades många lastfartyg med luftvärn och sjunkbomber. Konvojtrafiken på Medelhavet skilde sig mycket från den på Nordatlanten, där väderlek och de långa rutterna nötte ut fartyg och besättningar. På Medelhavet var färden betydligt kortare, men de innefattade istället konstant strid.

För att försörja Malta tvingades Cunningham att spela poker med sin trafik från Gibraltar till Alexandria eller Valetta. Han använde en del konvojer som lockbeten, beroende på hur mycket örlogsskydd de hade, i förhoppningen att de skulle avleda uppmärksamheten från de andra. Det var ett grymt spel som kostade mer människoliv och tonnage under en sådan begränsad tid än någonsin på Nordatlanten. Båda sidor körde sina organisationer till det yttersta. Sjömännen i konvojtrafik på Medelhavet upplevde sådant som knappast någon varit med om vare sig förut eller senare, som att bli angripen av stridsflyg och ubåtar samtidigt. Många konvojer på väg till Malta tvingades vända, andra förstördes i sin helhet med nästan hundraprocentiga förluster i tonnage. Vid ett tillfälle linkade endast ett lastfartyg med livsmedel in i Valettas sönderbombade hamn och man lyckades lasta ur allt gods innan fartyget sjönk där det låg vid kaj. På Malta hade alla män mellan 16 och 56 kallats in, inte bara för att bemanna luftvärnet, utan också för att kunna försörjas genom brittiska arméns försorg. Malta försvarades med allt som kunde skjuta mot luften, inklusive infanteriets gevär. Ändå var det förhållandevis få malteser som föll offer för den massiva bombkampanj som Kesselring kommenderat över ön. Disciplinen var hög och man höll sig väl gömda. Sammanlagt 1 300 civila malteser skulle sätta livet till under belägringen, 30 000 byggnader skulle förstöras.

Valettas hamn under belägringen

På kors med britternas konvojtrafik gick axelmakternas konvojer till Nordafrika. Dessa angreps med samma frenesi av den brittiska flottan. Eftersom britterna hade övertaget till sjöss angreps dessa konvojer av ytfartyg och ubåtar ur Royal Navy. Italienska flottan skulle förlora över 70 procent av sin transportkapacitet under dessa strider, 25 procent av axelmakternas samlade handelsflotta i Medelhavet sänktes av britterna. Det innebar att i sänkt tonnage räknat förlorade axelmakterna den här matchen. Under sommaren och hösten 1942, mellan de båda slagen om El Alamein, lättade belägringen kring Malta. Brittiska flottan hade vunnit segern. Det var en kombination av enastående uthållighet och axelmakternas ojämna dragkrafter i konflikten. Hade italienarna fullföljt sin del av striderna fullt ut och hade Erwin Rommel lyssnat på sin chef Kesselring, tagit hänsyn till de strategiska förhållandena, att han behövde stridsflyg och förnödenheter för att vinna kriget, så hade utkomsten varit annorlunda. Nu hade man förlorat nästan all kapacitet att understödja Afrikakåren, vare sig till sjöss eller i luften. De brittiska förlusterna var omfattande, bl.a. ett slagskepp, två hangarfartyg och över 400 stridsflygplan, men man hade klarat uppgiften, farlederna var åter öppna och Malta var räddat.

I slutet av november 1942 avblåste Albert Kesselring den offensiva delen av axelmakternas sjö- och flygoperationer över Medelhavet. Afrikakåren, tillsammans med den italienska armén i Nordafrika var i full reträtt, rakt i händerna på general Pattons amerikanska sjunde armé, och man upprätthöll enbart den allra nödvändigaste konvojtrafiken över havet för att försörja dem nödtorftigt. Kesselring såg sig omkring på sin gamla stabsplats – Fliegerkorps X: s – på Sicilien, han skulle nu flytta till sin nya, i Rom, och sa till sitt folk att ställa stolarna på borden, de skulle fr.o.m. nu agera strikt defensivt.

Attacken på Taranto




* The King’s Own Malta Regiment var ett infanteriregemente som existerade mellan 1932 och 1972, med en föregångare sedan 1801 som milisregimente. 1903, under en inspektion av Malta, blev kung Edward VII så imponerad av maltesernas militära organisation att han benämnde regementet som sitt eget, varvid namnet kom till.

** Taranto skulle inspirera japanerna till Pearl Harbor.


*** Se även Kinas dilemma i förhållande till en tänkt attack på Taiwan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar