lördag 31 maj 2014

Trafalgar


På morgonen den 21 oktober 1805, efter att ha seglat hårt från England, befann man sig endast fyrtio kilometer nordväst om Kap Trafalgar. Amiral Nelson kunde se den fransk-spanska armadan utanför Spaniens sydvästkust med kikaren pressad mot sitt enda öga. Han log lömskt, han hade dem där han ville ha dem. Konteramiral Thomas Louis skvadron om åtta skepp låg ankrade i Gibraltar. Louis var pålitlig, en av Nelsons Band of Brothers, efter slaget vid Nilen 1798. Den franske befälhavaren, viceamiral Pierre-Charles Villeneuve, torde ha känt till Louis position och sett det som en splittring av den brittiska flottan. Därför vågade han lämna Cádiz med hela armadan, som nu radade upp sig utmed kustbandet. Nelson vecklade ihop kikaren, det fanns inte en tvekan i hans inre, man skulle gå till anfall och man skulle segra.

Vädret hade ändrat sig över natten, en ganska hård vind hade bytts mot något som liknade en bris. Den franska rörelsen norrut var långsam, de stora linjeskeppen makade sig sävligt framåt i solskenet. Den största av dem var den spanska Santisima Trinidad, världens största slagskepp, sjösatt 1769 i Havana, Kuba, 5 000 ton, fyra våningar kanondäck med totalt 140 pjäser och över tusen man i besättningen. Britterna rörde sig snabbare ute till havs i motsatt riktning, man räknade kallt med att hinna upp den fientliga linjen på några timmar, för att därefter sätta in dödsstöten. Planen var genomgången i god tid innan, under en middag dagen innan, serverad ombord på Nelsons flaggskepp HMS Victory, med alla kaptener i hans flotta närvarande. Han gav dem planen i stora drag, samt en tacksam ordergivning utan allt för fasta rutiner, vilket gav kaptenerna spelrum i en oviss strid. Nelson var erfaren, han kände krigets dimma allt för väl. Planen var kontroversiell, men alls inte oprövad och i de rådande omständigheterna snudd på genial.

Lord Nelson
Amiral Villeneuve, ombord på sitt flaggskepp Bucentaure, höll nästan på med att bryta sin mästare, Napoleon Bonapartes order en andra gång. Först hade han underlåtit att segla denna, sin Medelhavsflotta, upp till Brest vid kanalkusten, där huvuddelen av den franska flottan, under viceamiral Honoré Joseph Antoine Ganteaum, var närmast hermetiskt blockerad av brittiska Home Fleet och amiral Sir William Cornwallis*. Nu hade han dragit ut på nästa order, att istället segla på Neapel för att där landsätta de soldater man hade ombord, samt söka strid och slå vad flotta Storbritannien hade kvar i Medelhavet. Villeneuve hade lekt katt och råtta med Nelson från Medelhavet och ut och över Atlanten till Karibien. Med sig hade han haft sin ställföreträdare, den spanske amiralen Federico Gravina y Napoli. Orsaken till allt detta krumbuktande var att Napoleon ville ha upp hela sin flotta, förstärkt av spanjorerna, till kanalkusten för att där invadera Storbritannien. Napoleon hade öronmärkt 200 000 man för detta ändamål. Villeneuve pressades också av rykten om att han skulle ersättas på sin position. Mycket tydde på att det var en depressiv och uppgiven amiral som nu såg Nelsons skepp torna upp sig i väster.

Nelson hade följt den fransk-spanska flottan över havet med stor skicklighet, gett den en blodig näsa i slaget vid Kap Finisterre den 22 juli, då man kapat två spanska linjefartyg. Villeneuve var alls ingen dålig amiral, han hade besegrat britterna vid Chasapeake Bay i Amerika 1781, vilket svängt frihetskriget i amerikanernas riktning. Men nu hade han varit lite väl smart och försöket att lura iväg Nelson hade tröttat ut både honom och hans flotta. Nelson däremot hade inte ens nått andra andningen, som den fanatiske sjöbefälhavare han var och nu hade han haft ett par veckor hemma i London.

HMS Victory
Det var helt och hållet en fråga om klass. Vi befinner oss mitt i Napoleonkriget, närmare bestämt under den tredje koalitionens (1803-1806) försök att krossa den franska revolutionära och neorojalistiska krafterna. Det skulle bli ytterligare tre koalitioner innan segern var vunnen vid Waterloo 1814, men där och då, vid Kap Trafalgar, skulle hela kriget till sjöss avgöras. Villeneuve var av den gamla stammen, en greve från den kejserliga tiden som räddat sitt skinn och fortsatt i flottans tjänst. Men han var i den egenskapen något av ett unikum.

Till skillnad från Napoleons Grand Armée, som vunnit mycket på den förnyelse en helt ny officerskader inneburit, hade flottan inte haft samma utveckling. Den stora mängd amiraler och andra höga marina ledare, som halshuggits under revolutionen, hade inte ersatts vid 1805. Det var svårare för flottan än för armén att befordra underofficerare, då en sådan manöver krävde nautiska kunskaper och lång erfarenhet. Att vara fartygschef vid den här tiden krävde att man började som barn, för att lära sig fartygets samtliga funktioner, vilket var ett absolut krav för ledarskapet. Det fanns inga reservofficerare i dåtidens flottor, utan örlog var detsamma som handel. En officerskarriär i flottan bestod av sjöfararens samtliga discipliner. Den franska flottan led av Napoleons kombination av ointresse, inkompetens och orimliga krav rörande kriget till sjöss, samtidigt som motståndaren, British Royal Navy, nått sin absoluta kulmen som örlogsnation. Horatio Nelson, tillsammans med amiral Cuthbert Collingwood, ombord på HMS Royal Sovereign, med sin division rakt söder om Nelson vid Trafalgar, utgjorde den senaste generationen brittiska sjöbefäl. Det de hade gemensamt var en fundamental tro på utbildning, träning, disciplin och deras besättningar var så bra det överhuvudtaget gick att få dem.

Amiral Villeneuve

En av de viktigaste beskrivningarna av Lord Nelson tecknades av den danske författaren Andreas Andersen Feldborg, som under en resa i England träffade amiralen i London och visade honom sin beskrivning av slaget vid Köpenhamn 1801, då Nelson slagit den danska flottan – till stort svenskt jubel, kan tilläggas. Feldborg beskrev en hård, väderbiten krigare, inte särskilt stilig, även bortsett från en förlorad arm och synen på ena ögat**. Han var något högre än medellängd, hans långa hår var ostyrigt och hölls samman av en enkel, svart rosett i nacken. Amiralen var en imponerande figur, stram men mycket social och engagerad i samtal, med hög intelligens. Hans intresse för Feldborgs beskrivning var stort och han delade generöst med sig av sina erfarenheter. Tillsammans med hans officiella älskarinna, Emma – Lady Hamilton – var de ett charmerande värdskap, enligt dansken. Lord Nelson var Storbritanniens mest erfarne och skickligaste sjöbefälhavare, han ledde fartyg, skvadroner, divisioner och eskadrar som vore det ingenting. Hans kaptener och manfolk hade det största förtroendet för den allvarlige mannen med den stora hatten. Nej, det fanns ingen tvekan hos någon av dem, det kommande slaget skulle innebära en seger.

Den brittiska flottan opererade med två divisioner vid Trafalgar. Weather Division, under viceamiral Lord Nelson, ombord på flaggskeppet HMS Victory, fartygschef; kapten Thomas Masterman Hardy, sammanlagt tolv linjefartyg. Lee Division, under viceamiral Cuthbert Collingwood på HMS Royal Sovereign, fartygschef; kapten Edward Rotheram, sammanlagt femton linjefartyg. Till detta kom sex fregatter och mindre fartyg. Sammantaget bestod den brittiska flottan av 33 fartyg, varav 27 linjefartyg, och 17 500 man.

Santisima Trinidad

Linjefartyg – Ship of the Line – var benämningen på ett fartyg byggt i första hand för örlog, d.v.s. strid. Övriga fartyg var mindre i storlek och hade även handelsfunktioner med tilltagna lastutrymmen. Det är enklast att beskriva den brittiska indelningen av linjefartyg. Den hade tre klasser: First Rate: Fler än 80 pjäser på tre kanondäck. Second Rate: Upp till hundra pjäser på tre kanondäck. Third Rate: Upp till 80 pjäser på som regel två kanondäck. Bestämningen av linjefartygens storlek styrdes av tre faktorer: Kostnad, eldkraft och sjövärdighet. De allra flesta linjefartyg i Royal Navy var Third Rate, eftersom denna klass var billigast, sjövärdigast – d.v.s. snabbast – utan att därför göra avkall på allt för mycket eldkraft. Vid Trafalgar hade Nelson tre 100 Guns First Rates, inklusive hans flaggskepp Victory, fyra 94 Guns Second Rates och tjugo Third Rates, varav en hade 80 kanoner, sexton 74 kanoner och resterande tre var bestyckade med 64 kanoner – och på väg att rangeras ut ur organisationen. Övriga fartyg var allt från fregatter med 38 kanoner ner till kuttern HMS Entreprenante med 10 kanoner.

Den fransk-spanska kombinerade flottan opererade oordnat i den svaga vinden, i en enda lång, ojämn kolonn där fyra linjeenheter var identifierade enligt en plan – Center, observationsskvadron, förstyrka och. Allt som allt 41 fartyg, varav 18 franska linjefartyg och åtta övriga, samt 15 spanska linjefartyg. Viceamiral Pierre-Charles Villeneuve, ombord på flaggskeppet Bucentaure, fartygschef; kapten Jean-Jacques Magendie, befann i Center, medan den spanske befälhavaren, amiral Federico Gravina på flaggskeppet Principe de Asturias, fartygschef; kommendör Rafael de Hore, befann sig i observationsskvadronen längre söderut. Totalt förde den kombinerade flottan 26 000 mans besättning. De hade motsvarande fyra First Rates, varav tre bjässar med fler än 100 kanoner, tjugonio Third Rates, varav sex förde 80 kanoner och tjugotvå 74 kanoner, plus en mindre spansk, San Leandro, med 64 kanoner. Därutöver fanns där franska fregatter och briggar om 18 till 40 kanoner vardera.

Amiral Collingwood

Vid klockan 11:30 hade den brittiska flottans två divisioner svängt österut med någon kilometers lucka dem emellan. Weather Division i norr riktade in sig mot fiendens center, medan Lee Division hade den fransk-spanska kön i sikte. De hade vinden i ryggen och kunde utnyttja den fullt ut. Den kombinerade fransk-spanska flottan hade större problem att stäva norrut och fortfarande fanns det fartyg på väg ut ur Cádiz. Korum hade hållits och det kommenderades klart skepp ombord på de brittiska fartygen, från de större linjeskeppen löd trumpetstötar, skarpa order röts ut. Tusentals nakna fötter började springa över däck och i lejdarna. Kanonportarna öppnades unisont utmed de olika däcken och pjäserna väcktes till liv genom att man klarerade piporna och fäste luntor. Ammunitionen fanns på plats, men krutet måste hämtas från särskilda förråd. På övre däck ställdes marinkårssoldaterna upp och inspekterades. Änterstegar och rep kontrollerades. De besättningsmän som inte bemannade kanoner eller skötte driften av fartyget, beväpnades med pistoler, huggare, yxor och dolkar. Det ströddes sand över samtliga däck, de förväntades var täckta av blod och andra kroppsvätskor inom kort. Kaptenerna blickade ut mot fienden, slaget kunde börja.

Från Nelsons HMS Victory restes ett numera klasisikt flaggmeddelande: England förutsätter att alla män utför sin plikt. Samtliga brittiska fartyg svarade med varsitt kanonskott.

Slaget

Man glömmer ofta bort det, men det fanns barn ombord på dessa krigsfartyg. De flesta av dem var blivande underofficerare, satta i lära av föräldrar som önskade sina söner en karriär på sjön. De yngsta ombord var sju år, skeppsgossar som utförde olika serviceuppdrag ombord, från passopp till renhållning. Många underofficerare i början av sina karriärer var i yngre tonåren, vilket innebar att arbetslag ombord, bestående av råbarkade fullvuxna män, leddes av tolv-trettonåriga pojkar – och det var bara att lyda, annars väntade piskan, kölhalning eller rånocken. Detsamma gällde för strid, någon pardon gavs inte, än mindre tröst från de vildögda männen. Skräcken kunde skäras med kniv i luften och den stank av adrenalin och testosteron så här innan helvetet sprang lös. Där fanns ingenstans att gömma sig, ingenstans att fly, utom till havet. Samtliga officerare ombord hade börjat exakt så, med en kort barndom och förväntad vuxen redan vid tio års ålder. Det gällde även Lord Nelson och han hade ingen anledning att tänka annorlunda.

Hans plan hade tre stora fördelar. Genom att segla vinkelrätt i vindriktningen rakt in i den fransk-spanska linjen, kunde britterna nå stridkontakt förhållandevis snabbt och därmed hindra flykt av fienden. För det andra skulle man därmed kunna bryta upp fiendelinjen och inleda den individuella strid mellan skeppen, som man visste att man med största säkerhet skulle vinna. Dessutom och för det tredje, styckningen av linjen, med koncentration mot kön i söder, skulle bryta kontakten med fiendens ledning i norr, som nu skulle bli tvungen att vända för att assistera, vilket skulle ta en evinnerlig tid. Nelson räknade med att kunna skjuta bort två tredjedelar av den kombinerade flottan utan att den resterande delen skulle hinna gör något åt det.


Slaget vid Trafalgar blev en strid utkämpad i ultrarapid, fartygen makade sig långsamt framåt, britterna något snabbare vinkelrätt in i den trögt kryssande fransk-spanska linjen. Det var egentligen ypperliga stridsförhållanden, klart väder och ingen sjögång att tala om, för dem som hade överläge. Någonstans här hade amiral Villeneuve insett att loppet var kört. Han var fångad i sin egen otillräcklighet och hade små möjligheter att göra något åt det. Hans inledande plan hade varit att dela upp sig i tre kolonner när man lämnat Cádiz, men det blev inget av med det. Under förmiddagen denna dag agerade han till sysnes håglöst.

Samtliga fartyg den här förmiddagen gick med fulla segel. Den kombinerade flottan öppnade eld strax efter lunchtid. Bredsidorna brakade loss med ett öronbedövande smatter och gigantiska moln av svartkrutsrök steg mot himlen. På land kunde tusentals människor stå och se skådespelet ute på redden, det måste ha varit ett otroligt skådespel. Eftersom britterna rörde sig i kolonner rakt mot den fransk-spanska linjen fick den fantastiska kanonaden en begränsad effekt. Ju närmare britterna kom sitt mål, desto mindre blev skjutvinkeln för fienden. Endast en bråkdel av den kombinerade flottans eldgivning kunde träffa målet, d.v.s. de främsta brittiska fartygen. Den absoluta majoriteten av beskjutningen hamnade därför i havet som fantastiska vattenplymer. Stäven på linjefartygen var den starkaste delen av deras konstruktioner, eftersom de var byggda för att kunna ramma fienden. Samtidigt var man beredd att ta de skador som inträffade när kanonkulorna började splittra överbyggnader, master och perforera seglen. Män som träffades kastades omkring likt bowlingkäglor, armar och ben flög genom luften. På de nedre kanondäcken väntade manskapet under tystnad, på huk vid sina pjäser, medan deras befälhavare vandrade av och an mellan dem. Det gick inte att gå upprätt här nere och de öppna kanonluckorna gav endast en begränsad avkylning av hettan. Artilleriofficerarna stod vid lejdarna, väntandes på sina order.

Amiral Gravina

Det första brittiska fartyget att nå stridskontakt med fiendelinjen var HMS Royal Sovereign, en 100 kanoners First Rate, varifrån amiral Cuthbert Collingwood ledde sin division. Att det blev just han berodde på att Sovereign kommit direkt från torrdocka i England, där hon fått skrovet rensat, samt att amiral Collingwood var ombord. Han var kanske den hårdaste och mest hänsynslöse befälhavaren i Royal Navy. Det sades allmänt bland manskapet att hade man inte erfarit en kölhalning, hade man inte tjänstgjort under Collingwood. Man gled majestätiskt upp bakom aktern på det spanska praktskeppet Santa Ana, med 112 kanoner och viceamiralen Ignacio Maria de Álava y Navarette ombord. Collingwood nickade till sin kapten, Edward Rotheram, som i sin tur vände sig till sin förste officer och sa lugnt: - Commanding fire. Ordern repeterades för full hals och ögonblicket därefter avlossade HMS Royal Sovereign dubbla bredsidor med samtliga 100 kanoner, mot Santa Ana till babord och den franska Fougueux, Third Rate, 74 kanoner, om styrbord. Längre norrut betraktade Lord Nelson sin kollegas aktion i kikare genom krutröken. Till kapten Thomas Hardy sa han: - Se hur galant Collingwood engagerar fienden. Hans egen HMS Victory kom strax upp bakom amiral Villeneuves flaggskepp Bucentaur, en Third Rate med 80 kanoner. Med en välriktad bredsida om 50 kanoner sprängde man bort hela akterspegeln på det franska flaggskeppet.

Allt eftersom de brittiska fartygen bröt fiendens linje började man till sist att gira jäms med de franska och spanska skeppen. Det innebar att inom ett par timmar hade två tredjedelar av den kombinerade flottan blivit mer eller mindre omslutna av brittiska fartyg. Det var trångt och bökigt, fartygen besköt varandra på ofta mindre än 100 meter. Fransmän och spanjorer anfölls nu från två håll och det gällde för britterna att skjuta lågt, så de egna inte träffades på motsatta sidan. Generellt sköt de brittiska kanonbesättningarna dubbelt, eller ibland tre gånger så snabbt som fransmännen och spanjorerna. Det var den avgörande skillnaden, särskilt när fartygens hastighet var så låg som vid Trafalgar. Innan slaget hade man kommit överens om det skeende som nu närmade sig. Med flaggsignaler hade fartygen kommunicerat och delat upp sina intentioner. Det huvudsakliga målet med sjöslag vid den här tiden var givetvis att slå fienden, men det som drog samtliga besättningsmän till striden var priset vid kapningar. De innebar väl tilltagna finansiella bonusar för alla, förutom det man själv plockade på sig. Äntringen var höjdpunkten även vid Trafalgar, man sökte upp sina mål, engagerade dem i strid och så kapade man dem, det var grundkonceptet.


Mitt i striden kommenderades matroser upp i masterna för att reva segel. Stora änterhakar, fastsatta i fartygets olika spel, sköts över till fiendeskeppet och man började hala in priset. Samtidigt började kanonerna på övre däck att skjuta kartescher, d.v.s. huvudsakligen järnskrot. Marininfanteriet pepprade på med kontinuerlig musköteld. Längre ner på kanondäcken hade ordern om Fire at Will kommenderat, vilket innebar att endast pjäser som fortfarande sköt på andra sidan skulle bekämpas. Annars förberedda man sig även här för äntring. Vid det här laget var skroven perforerade av artillerield, en del hål var så stora att man kunde gå igenom dem. Lik och kroppsdelar låg omkringkastade på de slippriga golven. Få matroser här nere hade undkommit att träffas av träsplitter. Ändå drog man sina blanka vapen, redo att anfalla. Uppe på däck applicerades änterstegarna. Samtidigt bemannades länspumparna i många fall. Det var ett organiserat kaos. Striden övergick snart till handgemäng när marininfanteri och matroser kastade sig över motståndaren.

Viceamiral Pierre-Charles Villeneuve visste tidigt varthän det barkade. Hans eget fartyg, Bucentaur, engagerades hårt av kapten Israel Pellews*** HMS Concueror, en likvärdig Third Rate med 74 kanoner. Efter tre timmar gav amiralen upp. Då hade hans kapten, Jean-Jacques Magendie, stupat tillsammans med 197 av besättningens 880 man. Villeneuve gav sitt svärd till kapten James Atcherly, Royal Marines.


Detta var dock inte enbart triumfens dag för den brittiska kronan. HMS Victory, med Lord Nelson, hade rundat Bucentaur efter att ha skjutit bort dess akterspegel och gett det något mindre fartyget ytterligare en bredsida, som gjort stor skada på övre däck. Hon passerade vidare in i striden med fartygen Temeraire, Concueror och Neptun i släptåg. Därefter engagerades Victory i en trasslig strid under 40 minuter med tre fartyg, Héros, den väldiga Santisima Trinidad och Redoutable. Victory manövrerade för att skära av Bucentaur från de övriga och kunde därför inte svara ordentligt på eldgivningen. Hon tog därför mycket stryk, många besättningsmän offrades och man förlorade styrhjulet. Trots det styrde hon upp mot Redoutable, en mindre Third Rate med 74 kanoner och lade sig jämsides. Redoutables unge kapten, Jean Jacques Lucas, hade gott om infanteri ombord och planerade en bordning av det brittiska flaggskeppet. En muskötkula från en av de franska masterna träffade Nelson i axeln, där hon stod fullt exponerad mitt på däck. Kulan splittrade hans ryggrad och amiralen föll. – De lyckades till slut, utropade han. Jag är död.

Mitt under en våldsam eldstrid över Victorys däck, hukade officerare förskräckta över sin ledare. I sista stund fick de assistans av HMS Temeraire. I den kommande striden, medan Nelson fördes till sin kajuta, slaktades Redoutables fullständigt och efter en timmes strid gav kapten Lucas upp. Han var själv sårad och hade då 100 man ståendes upprätta, av en besättning på över 640 man. Striden fortsatte i ytterligare tre, fyra timmar. Santisima Trinidad sköts till underkastelse under den tiden. Bucentaur hade till sist blivit av med alla sina master. Britterna tog tjugoen fartyg i beslag, tio franska och elva spanska, utan att ha förlorat ett enda själv. Redoutable sjönk under kvällen och flera andra fartyg lämnades att driva eftersom de var allt för skadade, bl.a. Santisima Trinidad. Den spanske amiralen Federico Gravina kunde fly med återstoden av den kombinerade flottan, tjugo fartyg, men avled senare av sina skador.

Nelson dör

Den franske viceamiralen Dumanoir Le Pelley, ombord Formidable, försökte senare ta sig in i Medelhavet med fyra överlevande fartyg och gå mot Toulon, men skrämdes bort av amiral Thomas Louis skvadron vid Gibraltar. Han gjorde istället en kringgående rörelse och försökte nå den franska hamnen Rochefort, men stötte istället på fyra brittiska linjefartyg och fyra fregatter under kaptenen – snart amiralen – Sir Richard Strachan. I slaget vid Kap Ortegal, den 4 november, kapades de fyra återstående franska fartygen.

Skeppsläkaren på HMS Victory, William Beatty, skakade bistert på huvudet efter att ha undersökt Nelson. Det var inget han kunde göra, amiralen var döende. Fartygets präst, Alexander Scott, gav honom sista smörjelsen. I allt kaoset tornade nu en storm upp i väster och Nelson kommenderade med svag röst att flottan måste ankra för att rida ut ovädret. Så skedde också. Besättningarna gick över från full strid till att säkra sina mer eller mindre sönderskjutna fartyg för storm. Sårade och döda måste tas om hand, tusentals fångar tas reda på. Goda råd var dyra. De som inte redan var döda och de mest skadade skeppen som ännu inte gått under skulle göra så under nattens storm. Dagen efter brändes en del fartyg på order av amiral Cuthbert Collingwood, som tagit befälet över den brittiska flottan vid Trafalgar. Detta slag hade varit en stor triumf för Storbritannien, man hade till sist brutit det hot franska och spanska flottorna inneburit på världshaven. Kriget skulle fortsätta ytterligare nio år, men England var räddat. Ett torg i London planerades att uppkallas efter bragden.

Amiral Nelson avled vid halv fem på eftermiddagen den 21 oktober 1805, tillsammans med 460 brittiska och 2 200 franska och spanska sjömän. Han blev 47 år gammal.




* Bror till Charles Cornwallis, brittisk general under det amerikanska frihetskriget.

** Nelson förlorade synen på höger öga under strider vid Korsika 1794, dock oklart exakt hur. Det saknas medicinska referenser till synbar, fysisk skada och – tvärt emot samtliga myter – han bar aldrig lapp för ögat. De uppgifter som finns om en ögonlapp handlar om ett egenhändigt tillverkat solskydd för att skyla det friska ögat. Nelson förlorade höger arm i slaget vid Santa Cruz de Tenerife 1797.


*** Bror till den legendariske amiralen Sir Edward Pellew, ett faktum som var något av en tröst för amiral Villeneuve. – Det är ingen skam i att ge sig till en Sir Edward. De båda amiralerna hade mött varandra i envig under det amerikanska frihetskriget, då till fransmannens fördel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar