tisdag 13 maj 2014

Tét 68


Den största militära operationen under Vietnamkriget utfördes 1968 av den kommunistiska sydvietnamesiska gerillan FNL, understödda av den nordvietnamesiska reguljära armén. Operationen gick under namnet Tét mau than, Tét offensiven, eftersom den utnyttjade det vietnamesiska nyårsfirandet som infaller under dagarna omkring månadsskiftet januari och februari varje år. Tidigare hade Tét alltid respekterats av båda sidor som en tid av vapenvila, men inte 1968. Målet för kommunisternas offensiv var att slå hårt mot i stort sett samtliga amerikanska och sydvietnamesiska militära installationer i Sydvietnam, men också mot Sydvietnams och USA: s politiska och sociala infrastruktur, och därmed vinna ett strategiskt övertag inför förhandlingar med fienden.

William C. Westmoreland

USA hade under 1967 varit särskilt framgångsrika med att understödja Sydvietnam i dess militära och politiska kamp mot i första hand FNL, men också mot det aggressiva Nordvietnam. I en rad militära operationer, de mest prominenta Operation Cedar Falls, Saigon i januari och Operation Junction City, Tay Ninh provinsen i mars-maj, hade man slagit ut starka FNL-positioner och oskadliggjort uppskattningsvis över 100 000 gerillasoldater. Från dessa operationer följde en positiv utveckling i den s.k. vietnamiseringen av Sydvietnam. Civilbefolkningen kände en större trygghet och därmed ökad tillit till Saigon. Chefen för det amerikanska Military Assistance Command, Vietnam, MACV, general William C. Westmoreland, kunde gotta sig åt att hans hårt debatterade strategi av utnötningskrig, Search and Destroy, tycktes fungera trots allt:

We are winning the hearts and minds.

I Hanoi var den kommunistiska regimen under Ho Chi Minh betydligt dystrare. Sedan USA eskalerat sin närvaro i Sydvietnam med början 1965, hade en bitter medvetenhet infunnit sig hos kommunisterna i norr. Kriget skulle inte gå att vinnas under rådande omständigheter. De humana och ekonomiska kostnaderna för Nordvietnam hade tagit sig groteska former – inte för att de brydde sig speciellt mycket. Den kommunistiska ledningen hade delat in sig i två grupperingar: Hökarna leddes av förste partisekreteraren Lé Duan, och chefen för den centrala organisationskommittén, Lé Dúc Tho, som båda lutade sig mot klassisk maoistisk militär doktrin och manade till attack, attack, attack. Duvorna – förrädiskt uttryck i sammanhanget – under partiteoretikern Truóng Chinh och den legendariske generalen Vo Nguyén Giáp, nu försvarsminister, förordade en defensiv strategi, såsom hittills förordad av Sovjetunionen. Senare skulle en tredje medelväg favoriseras av Ho Chi Minh själv, när allt redan såg ut att utkristallisera sig och han kunde till synes utgå med den politiska segern. Den tredje vägen innebar en förmodad förhandling med Sydvietnam/USA efter att man vunnit något slags militärt övertag, eller skapat en allmän revolt i Sydvietnam.

USA: s ambassad 1968

I USA rådde det samtidigt en motsättning mellan å ena sidan Pentagon och MACV, samt CIA å den andra. Militären redovisade med pukor och basuner framgångarna i Vietnam och hade stöd i detta av det amerikanska utrikesdepartementet, försvarsminister Robert McNamara och ytterst av president Lyndon B. Johnson. CIA däremot, hade intagit en mera kritisk hållning och pekade på kraven för att upprätthålla den föredömliga situationen på sikt. Fortfarande kontrollerade FNL betydande delar av den sydvietnamesiska landsbygden och dessutom klarade Nordvietnam ännu att försörja dem, även från det kommunistiska Laos och det sönderfallande Kambodja. Denna motsättning hade sina rötter tillbaka till 1960-talets början, då det demokratiska partiet tog över Vita huset och kongressen. Det var först president John F. Kennedys och därefter Johnsons policy att avsluta det tidigare hemliga CIA-styrda kriget mot kommunisterna i Sydostasien. Resultatet av detta hade tjänat militären, som nu fått en mycket stark ställning i konflikten. Den amerikanska allmänheten hade belönat Johnsson-administrationen under 1967 med över 60 procent godkännande. Kriget stöddes av över 70 procent av amerikanerna. CIA, å sin sida, upplevde ett Cassandrasyndrom, eftersom deras information var hemlig kunde de ignoreras offentligt.

Planeringen hos krigsledningen i Hanoi av den stora offensiven hade startat vid Tét 1967. Ansvarig var general Hoáng Ván Thái, operativ chef för FNL. Han hade lagt upp tre faser där den första skulle starta den 30 januari 1968. En nationsvid attack på samtliga tätbebyggda områden, samt militära mål. En samtida propagandavåg riktad mot den sydvietnamesiska krigsmakten och folket i stort skulle få soldater att desertera och skapa revolter mot regionala maktcentrum och statsledningen i Saigon. Om inte seger nåddes omedelbart utgick man ifrån att offensiven kunde leda till en uppmjukning av Sydvietnams regering och kanske avvisande av fortsatt amerikansk hjälp. Om inte heller det ledde någonstans skulle man söka förhandling. Fas II skulle starta den 5 maj och Fas III den 17 augusti. Det var uppenbart att målsättningarna var uppblåsta och antagligen var Ho Chi Minh införstådd med detta, varför han kom att stödja förhandlingsvägen. För Tét-offensivens första fas avdelade man 80 000 man FNL, nu för första gången fullt utrustade med AK-47 Kalashnikov. Från norr transporterades 200 000 soldater samt 80 000 ton underhåll genom djungeln utmed Ho Chi Minhleden. I syfte att dölja de väldiga förberedelserna accepterade Nordvietnam vapenvila och förhandling i slutet av 1967, som svar på USA: s Operation Rolling Thunder, den pågående bombkampanjen mot Nord. Både Sydvietnam och USA blev mycket upptagna med detta drag. Bluffen bidrog aktivt till en sänkning av garden i Syd.

Hoáng Ván Thái
Vid årsskiftet 1967-68 uppskattade Amerikansk och sydvietnamesisk underrättelsetjänst kommunisternas styrka i Sydvietnam till totalt 323 000 man, varav 160 000 FNL och 130 000 reguljär nordvietnamesisk militär. Dessa skulle vara organiserade i nio divisioner, bestående av 35 infanteriregementen och 20 artilleri- och luftvärnsregementen, eller med andra ord; 230 infanteri- och spaningsbataljoner. Uppskattningen var ganska exakt överensstämmande med verkligheten. Vid det här laget hade samtidigt MACV två armékårer i Sydvietnam om totalt 330 000 armé- och 78 000 marinkårssoldater, plus en imponerande flotta av stridsflyg. Till dem knöts 6 000 man ur 1st Australian Task Force, ett regemente ur Kungliga Thailändska armén, två infanteridivisioner och en marinkårsbrigad – totalt ca 30 000 man – från Sydkorea. Den sydvietnamesiska krigsmakten, armén, flottan, flygvapnet, bestod av 350 000 man. De kunde därutöver mobilisera 150 000 man ur Sydvietnams lokala trupper och ytterligare 150 000 män och kvinnor ur självförsvarstrupperna, tillsammans ett slags hemvärn, eller milis, som amerikanerna kallade RFPF, eller PF’s, och som snabbt fått namnet Ruff Puff’s.

Varningar om att något stort var på gång kom givetvis upp till ytan. Det var omöjligt för Nordvietnam och FNL att göra så pass stora förflyttningar av folk och materiell utan att det märktes. Från sommaren 1967 och fram mot julen kom det alarmrapporter från Laos om ökad trafik på Ho Chi Mihnleden, om stora härläger i den laotiska djungeln med nordvietnamesisk trupp. Även från Sydvietnam kom det varningar om antingen ökad aktivitet, eller om hårdare sekretess hos FNL. CIA läckte till betrodda kongressledamöter i Washington DC och Johnson-administrationen irriterades av flera politiska framträdanden och medierapporter under hösten 1967. Det fanns ju en schism mellan underrattelseväsendet och Pentagon/Vita huset, som nu spelade nordvietnameserna i händerna. Därtill hade både amerikanerna och sydvietnameserna uppvisat en ovilja att bedöma FNL och Nordvietnam utifrån andra kriterier än faktisk styrka. Deras potentiella intentioner ignorerades. Det var en grov underskattning av kommunistisk militär ideologi, som sällan tog hänsyn vare sig till sin egen, eller fiendens styrka. Halva den sydvietnamesiska krigsmakten var planerad att sändas hem under Tét, en order som skulle begränsas av president Thieu. Så sent som den 28 januari greps elva man ur FNL i staden Qui Nohn. De bar på bandinspelningar ämnade för propagandistiska radioutsändningar om allmänt uppror. Händelsen föranledde ökad aktivitet hos vissa sydvietnamesiska styrkor, men inte tillräckligt.

Massakern i Hue
Tét-offensiven startade strax efter midnatt den 31 januari 1968 och riktades mot mer än 100 städer och samhällen i Sydvietnam, där huvuddelen av amerikansk och sydvietnamesiska militära installationer befann sig. 36 av totalt 44 regionhuvudstäder attackerades, inklusive huvudstaden Saigon. Samtliga flygfält besköts eller attackerades. Attackerna skedde på traditionellt vis, med inledande raket- och granatkastareld, följd av massiva infanteriinsatser från FNL-trupper. Överraskningen var i det närmaste total och under några timmar var samtliga amerikanska och sydvietnamesiska soldater indelta i hårda eldstrider. Det spelade ingen roll om man var skrivbiträde, kock eller infanterist, alla kallades till befästningarna. I städerna slogs sydvietnamesisk polis, tillsammans med amerikansk MP, formliga fältslag med FNL. Civilbefolkningen kunde inget annat göra än att gömma sig. Många attacker var i formen av självmordsanfall, inte så sällan innefattande kvinnor, bärande på sprängmedel och utlösare, som försökte kasta sig in bland fiendens positioner. Framåt småtimmarna hade den betydande överlägsenheten i eldkraft från amerikaner och sydvietnameser gjort sitt, samtliga attacker var tillbakaslagna eller stabiliserade. Dock, chefen för MACV: s underrättelsetjänst, general Phillip B. Davidson, meddelade general Westmoreland att man kunde räkna med detta även under morgonen och resten av dagen, antagligen längre än så.

Till skillnad från den populära uppfattningen att amerikanarna var huvudmålet, så utkämpades de flesta striderna av sydvietnamesiska styrkor, där de s.k. Ruff Puff’s utgjorde den tyngsta beståndsdelen. Det var trots allt en ganska naturlig utveckling, att i första hand angripa dem man uppfattade som svagast. Dessa Ruff Puff’s svarade i de flesta fall övertygande på anfallen. Vid några tillfällen greps man av panik och reguljär trupp måste sättas in, men i de flesta fall slog dessa sydvietnamesiska hemvärnsmän och kvinnor tillbaka FNL, en fiende som i de flesta fall var bättre utrustade än dem. Förutom eldkraft så var det de sydvietnamesiska och amerikanska enheternas snabba förmåga att förstärka svagare positioner som var avgörande. År av erfarenhet och utbildning gav resultat, taktiskt var FNL utmanövrerade under de första, mörka nattimmarna.

Ho Chi Minh
Saigon drabbades med början 02:45. Staden angreps dels utifrån, via förstäderna, dels inifrån, genom att man aktiverade celler av gerillaenheter mitt i centrum. Våldsamma strider utvecklades. I förstäderna var det regelrätta fältslag, inne i själva staden slogs Saigonpolisen tillsammans med amerikanska MP mot vad som närmast kunde beskrivas som hundra terroristattacker på en gång. Polis- och brandstationer angreps, sjukhus och andra officiella byggnader, parlamentet, regeringskansliet. Man var även ute efter individer, ministrar, militärer och deras familjer. Ett av de viktigaste målen var givetvis den nationella radions högkvarter, som intogs och hölls i sex timmar. FNL hade med sig bandinspelningar som skulle sändas ut i etern, men det misslyckades då personalen klippt ledningarna och FNL saknade reparatörer. USA: s ambassad, en alldeles nybyggd, solid konstruktion med sex våningar, angreps i vad som var tänkt som ett fullständigt övertagande av nitton stycken självmordssoldater. Trots alla påståenden om motsatsen, så misslyckades detta angrepp fullständigt. Man kom inte ens in i lobbyn. Anfallet reducerades till ett tragiskt Alamo mellan den omkringliggande muren och ambassadbyggnaden. Självmordssoldaterna lät sig dödas efter en vanvettig strid som pågick till 09:20 på morgonen. Fem man ur marinkårens skyddsstyrka stupade.

Den 10 februari hade den första fasen mattats ut. I utvärderingen av detta första slag kunde man utläsa att intensiteten och längden på striderna utgjordes i sin helhet av kvaliteten hos de lokala sydvietnamesiska militära ledarna. En del hade agerat med stor skicklighet och beslutsamhet, andra med inte så imponerande förmåga. Skillnaden utgjordes från att ha löst sina uppgifter inom några timmar till två-tre dagar. Inga sydvietnamesiska förband kollapsade, inga deserteringar hade rapporterats. General Westmoreland trodde länge att USA: s största militärbas, Khe Sanh, var huvudmålet för FNL: s attack, att 80 000 anfallande fiendesoldater mot nästan 150 mål var en avledningsmanöver för detta ändamål. Detta var inledningen till Westmorelands sorti som befälhavare för MACV.

Khe Sanh
Khe Sanh i Quang Tri-provinsen, mitt i Vietnam, var absolut en viktig position och hade anfallits redan den 21 januari, tio dagar innan Tét. Fyra divisioner nordvietnamesisk trupp, 20 000 man, angrep från alla håll de amerikanska och sydvietnamesiska positionerna, försvarade av ca 6 000 man. Khe Sanh var omringad fram till den 8 april och striderna rasade kontinuerligt under den tiden. Positionen underhölls genom svåra och modiga aktioner där amerikanska Herculesplan släppte av utrustning och ammunition genom att långsamt – ca 80 km/tim – stryka flygfältet med öppen ramp, utan att landa. Förstärkningar ur US Marines anlände med helikopter under frenetisk beskjutning. Slaget om Khe Sanh följdes med stort intresse av internationell media och jämförelsen med fransmännens förlust vid Dien Bien Phu 1954 gjordes. Problemet med den liknelsen var att amerikanerna och sydvietnameserna vann den här striden. Nordvietnam kunde endast hävda att man lyckats omringa amerikanerna i två månader, ett svårt argument då amerikanarna var mer eller mindre omringade hela tiden. Det kostade Nordvietnam mellan 5 000 och 10 000 stupade soldater.

En liknande, om än värre, utveckling skedde i den gamla kejserliga huvudstaden Hue, inte långt från Khe Sanh. Hue hade ett stort symboliskt värde, det var också strategiskt viktig med sin position vid mynningen till Perfume River, en av de stora vattenvägarna i Vietnam. Staden hade en bastant fästning från början av 1800-talet, kallad Citadellet, i den gamla delen av staden. Striden om Hue var mindre i skala än Khe Sanh, men desto hårdare i sin karaktär. Klockan 03:40 den 31 januari anföll sammanlagt tio bataljoner, ca 7 500 man, ur FNL och den nordvietnamesiska armén de huvudsakligen sydvietnamesiska positionerna i staden. Amerikanerna hade enbart ett par bataljoner ur Marinkåren på plats vid det läget. Slaget om Hue har gått till historien av två anledningar. Striderna skedde mitt i en stad, med allt vad det innebar av gatustrider från hus till hus. Mot slutet förskansade sig kommunisterna i Citadellet, som måste tas tillbaka bit för bit. Hue blev också känt för de 10 000 civila som kommunisterna massakrerade, eftersom de inte stödde deras sak. Striderna pågick under hela februari månad och kostade kommunisterna närmare 8 000 man. USA och Sydvietnam hade förluster motsvarande 4 000 man.


De sista striderna kopplade till Tét-offensiven ebbade ut under sommaren 1968. Då hade de amerikanska och sydvietnamesiska trupperna förlorat 9 000 stupade, 35 000 sårade och 1 500 saknade. Omkring 25 000 civila hade förlorats. De kommunistiska siffrorna var mer osäkra, men totalt 110 000 man, varav 45 000 stupade, anses vara en rimlig siffra. De som tog merparten av nordsidans förluster var FNL, som i praktiken upphörde att existera som en sydvietnamesisk gerillaarmé. Med Tét-offensiven tog den nordvietnamesiska reguljära armén över FNL, vilket var en av de underliggande orsakerna till offensiven. Ho Chi Minh hade tröttnat på de sydvietnamesiska kommunisterna, som inte alltid följde Hanois direktiv. Detta var därför en dellösning för nordvietnameserna att göra sig av med oönskad opposition. Rent militärt var detta det enda kommunisterna lyckades med under Tét-offensiven. Samtliga angrepp var tillbakaslagna, allt taget territorium hade inte enbart tagits tillbaka av fienden, man hade även förlorat fler positioner än innan offensiven. Det blev aldrig någon folklig resning i Sydvietnam, alla propagandainitiativ misslyckades. Den sydvietnamesiska krigsmakten hade agerat berömvärt under samtliga operationer, deserteringarna var få. Under sommaren 1968 uttryckte istället det sydvietnamesiska folket ilska riktat mot grannen i norr för deras lömska angrepp under Tét.

Ändå skulle Tét-offensiven bli en strategisk seger för Nordvietnam. Det är en allmän uppfattning sedan Vietnamkriget att Hanoi inte kunde ha räknat med reaktionen i väst efter det att striderna ebbat ut. Detta måste ses som önsketänkanden hos en konspiratoriskt inriktad opinionsbildning. Givetvis räknade kommunisterna med den politiska faktorn i väst, annars hade aldrig Ho Chi Minh stött förhandlingsmomentet i planen. Det var typiskt för en kommunistledare av hans dignitet att offra 100 000 man, eller kanske rent av en kvarts miljon man, för att vinna en politisk poäng. Han var starkt influerad av Moskva, vars instruktörer på plats i Hanoi hade direktkoppling tillbaka till den internationella kommunismen via Cominform och andra kanaler. Ryssarna var väl rustade för ändamålet sedan andra världskriget. Desinformation var deras främsta vapen. Den politiska vänstern i väst, samt radikala autonoma grupper och i princip hela fredsrörelsen erhöll, frivilligt eller ofrivilligt, sin opinionsbildning ytterst från Moskva. Man hamrade målmedvetet ut visionen av en amerikansk förlust vid Tét 68 och gjorde så under flera år i följd. Studentupproren samma år i Europa och USA, var och en egentligen försumbara i sin politiska betydelse, men uppblåsta och idisslade i evighet av en duperad media, var produkter av Tét i det avlägsna Vietnam.

Lyndon B. Johnson
För USA fick därför Tét långtgående politiska resultat. Det viktigaste var att president Lyndon B. Johnson meddelade att han inte längre sökte en kandidatur inför presidentvalet 1968. Johnson var slutkörd, hans egna prioriterade reformarbeten i USA hade helt drunknat i de internationella konflikterna och siffrorna för hans popularitet hade störtdykt under de första kvartalet. Amerikanarnas acceptans för kriget i Vietnam hade fallit till under 60 procent under våren. Demokraterna plockade istället fram Hubert Humphrey för valet 1968, vars kampanj sårades fatalt av den pågående splittringen i det demokratiska partiet mellan hans officiella plattform och de rasistiska demokraterna i södern, under den oberoende kandidaten George Wallace. Den republikanske kandidaten Richard M. Nixon vann en jordskredsseger i antalet elektorsröster. Nixons seger kom att innebära stora förändringar i fokus och strategi visavi Vietnam. Ytterst skulle det leda till att USA lämnade Vietnam 1972, efter att ha tvingat kommunisterna till förhandlingsbordet i Paris.

Den direkta förändringen efter Tét var att general William Westmoreland lämnade sin post i juni 1968, efter att ha lett operationerna i Vietnam sedan 1964. MACV togs över av hans ställföreträdare, general Creighton Abrams, en av Westmorelands främsta kritiker. Under Abrams, särskilt efter Richard Nixons tillträde som president i januari 1969, skrotades Search and Destroy, som han alltid ansett som slöseri med alldeles för stora förband. USA: s militära närvaro slimmades successivt, vilket innebar att Nixon kunde sända the boys back home. Mer ansvar lades över på Sydvietnam, något Washington DC kontemplerat sedan Kennedys dagar. Den amerikanska krigsmakten, om än mindre i omfattning, blev samtidigt mer aktiv. Abrams strategi var att amerikanerna skulle slå fienden där de var som starkast och låta sydvietnameserna försvara sin hembyggd. I det långa loppet var det effektivt eftersom nordvietnameserna upplevde en eskalering av kriget från amerikanarnas sida, något de började se allt mer som något de kanske inte skulle kunna orka med. De gick till förhandlingsbordet 1972 med svansen mellan benen.



Sydvietnam förlorade kriget 1975 därför att USA inte höll sitt löfte till Saigon att backa upp dem finansiellt och militärt efter 1972. Det var den av demokraterna dominerade kongressen som röstade ner Vita husets pengar, men då var man mitt uppe i en gryende Watergateskandal och ingen brydde sig längre om Vietnam.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar