tisdag 27 maj 2014

Landsfadern


Amerikas förenta stater, i all den mångsidiga sammansättning, etniskt, kulturellt och socialt, som denna väldiga nation representerar, kan det vara svårt att se en gemensam nämnare. Ändå är det just det som utmärker USA, en stark strävan efter konsensus i den egna identiteten, som kan sammanfattas med ett enda ord – American. Det är stommen i amerikanens självbild, något som även den allra senaste invandraren aspirerar på, oavsett etnisk, kulturell eller social bakgrund. Den märks tydligt i nationella kriser, då det amerikanska folket kan resa fanan och hävda en gemensam nationalism som få andra. I detta koncept ryms även en landsfader, som i amerikansk tappning är mer än bara en storartad politisk gestalt, sprungen ur ett stort nationellt trauma, utan dessutom utgöra identifikationens genesis, nationens zenit. Som den främsta av Founding Fathers – de nationsskapande fäderna – var och är fortfarande Förenta staternas förste president denne landsfader.

George Washington (1732-1799) blev vald med överväldigande majoritet* i det första presidentvalet i december 1788. Vid det laget hade han från starten aktivt deltagit i den amerikanska revolutionen, han hade stöpt nationen både politiskt och militärt. Han var USA: s förste general och militär överbefälhavare, han hade besegrat den kungliga brittiska krigsmakten och därmed även imperiet i ett blodigt frihetskrig. General Washington hade kunnat, som i vilken annan revolution som helst, tagit makten på egen hand och proklamerat en diktatur. Istället ledde han avvecklingen av den kontinentala amerikanska armén, nästan samtliga av de närmare 100 000 soldaterna sändes hem. George Washingtons person garanterade mer än någon annan av de nationsskapande fäderna USA: s födelse. Som president satte han standarden för samtliga 43 efterkommande. Han befriade sina egna slavar, eftersom det inte gick att förena med nationens frihetspatos. Han avgick självmant 1797, efter sin andra period vid makten, därför att han ansåg att ingen borde sitta längre än så. Därmed skapade han ett prejudikat som gäller än idag.

Valley Forge

George Washington var som integriteten personifierad. Som militär var han en märklig fågel i historien. Han var en av de mest sammansatta av generaler, mycket medveten om sina egna svagheter, men absolut inte rädd att exploatera även dessa. Han förstod helheten i de strategiska förutsättningarna för det nya Amerika bättre än de flesta i hans position, ändå tvekade han inte för ett ögonblick att med vapenmakt befria de tretton amerikanska kolonierna. Han förstod att han inte kunde slå britterna på de öppna slagfälten, inte enbart därför att han saknade för ändamålet stridsdugliga soldater, utan också för att han själv inte ansåg sig vara taktiskt duglig till sådana företag. Washington insåg att det inte var han i första hand måste besegra britterna, han behövde enbart se till att den kontinentala armén inte förlorade kriget. Kravet på seger var helt och hållet britternas, en föresats de knappast kunde räkna med att lyckas med. Från en militärstrategisk aspekt hade amerikanerna tiden på sin sida, men det var nu inte den enda ståndpunkten. Washingtons position stärktes hela tiden, de forna kolonierna samlade sig allt mer, de blev starkare för var dag, utländska allierade engagerade sig. Samtidigt satt de brittiska stridskrafterna i ett allt hårdare skruvstäd.

Representanten från Massachusetts, John Adams, reste sig upp den 14 juni 1775 i den kontinentala kongressen i Philadelphia. Han pekade ut den resliga översten ur Virginias milis, George Washington, som hans kandidat till general och chef för den knappt debatterade kontinentala armén. Chocken var påtaglig, men det var få som tvivlade på kompetensen hos Adams nominering. Den sekonderades omedelbart av Benjamin Franklin från Pennsylvania. Problemet var att kongressen alls inte var enad om att gå i krig överhuvudtaget. Massachusetts, med Adams i spetsen, var hetsporrarna, de var redan i krig med britterna.  Den lokala milisen i Massachusetts hade lyckats belägra britterna i Boston, den största hamnen på den nordamerikanska kontinenten. Situationen var prekär, de behövde förstärkningar, vapen, ammunition, men framför allt proviant och kvarter. George Washington tillhörde de främsta tillskyndarna. Adams fick igenom nomineringen, men på nåder, det var enkom en humanitär åtgärd och så långt enbart för Massachusetts behov. Rädslan för krig var uppenbar hos många och fullständigt förståelig, men där existerade även realpolitisk misstänksamhet. Vad var denna kontinentala armé egentligen, var det kanske en statskupp i görningen, hade man istället skapat ett monster?

John Adams

George Washington kom från en mycket välbärgad familj i Virginia, en av de mest prominenta i det koloniala Amerika. Fadern avled när han var 11 år och hans äldste halvbror, Lawrence, blev surrogatpappa åt honom. På grund av faderns död följde han inte sina bröders exempel med studier i England. En viktig person i Washingtons liv var istället Lawrences svärfar, William Fairfax, kusin till Lord Fairfax, den enda residerande adelsmannen och störste ägaren av land i Amerika. Dessa förhållanden gjorde att Washington hade framgången utstakad för sig. Han blev motsvarande jägmästare vid 17 års ålder, en post som förärade honom kunskap att knyta till sig allt större landegendomar. Med tiden blev George Washington en mycket förmögen man. Han är den i särklass rikaste amerikanske presidenten i historien, med ett nettovärde i dagens penningvärde på åtskilliga tiotals miljarder dollar. Vid sidan av sina framgångsrika affärer var han en av de mest stridserfarna av de få reguljära militärerna i det nya Amerika. Han var överste i Virginias milis, den högsta operativa rangen en amerikan kunde nå i vad som i realiteten var stödtrupper till den brittiska armén.

I syfte att spara på behovet av reguljär brittisk trupp i Amerika, hade den brittiska kronan sedan 1600-talet låtit bilda en civil milis bland de tretton kolonierna. Amerika var oroligt, där fanns likväl inhemska fiender, i första hand indianer, men också utomstående, huvudsakligen koloniala inkräktare, som Frankrike och Spanien. Miliserna i de olika kolonierna varierade i storlek, men de var aldrig mycket större än en bataljon, kanske som mest 1 000 man. Ledaren för varje milis var en utsedd Adjutant General, med en överste som ställföreträdare. Dessa löd sedan direkt under den brittiska guvernören och armén. George Washington blev inblandad i milisen när hans bror Lawrence, Adjutant General i Virginia, avled i tuberkulos 1752. Guvernören Robert Dinwiddle lät därmed dela upp hans kommando i fyra distrikt, med Washington som adjutant i en av dem, med majors grad.

Washington över Delawarefloden

1754 bröt det s.k. Fransk-indianska kriget ut i Ohio, mellan Frankrike och Storbritannien, en del av Sjuåriga kriget i Europa. Britterna använde amerikansk milis från flera delstater i striderna vid sidan av reguljär brittisk trupp. Washington deltog aktivt som chef för soldaterna från Virginia. Som namnet på kriget anger användes indianer av båda sidor, både som spejare och som fotsoldater. Washington utmärkte sig särskilt i den s.k. Braddockexpeditionen 1755, där det höll på att gå riktigt illa. I slaget vid Monongahela den sommaren, utsattes general Edward Braddocks styrka om 2 000 man för ett förödande bakhåll av fransmännen och deras indianer. Med halva sin styrka fallna, sårades general Braddock dödligt och hans mannar började fly i panik. Det var major Washington som stoppade katastrofen och organiserade en regelrätt reträtt. Detta skulle bli något av hans signum i den kommande karriären, hans förmåga att dra sig ur svårartade strider under ordnade former, en mycket svår taktisk bedrift på den här tiden.

Guvernör Dinwiddle befordrade honom till överste i Virginiamilisen, som nu tillhörde de mest stridsvana i hela kolonin. Även om Washington aldrig varit en reguljär, brittisk officer, aldrig heller fått någon formell taktisk utbildning, så hade han givetvis lärt sig deras organisation i fred och uppförande i krig. Washington var väl förtrogen med att sätta upp, utbilda och leda trupp i strid. Han förstod sig på eldkraft, rörelse, underhåll och logistik. Hans enda svaghet, som han själv uttryckte det, var oerfarenheten med att leda större styrkor i strid, d.v.s. fler än 1 000 man.

Sir William Howe

När revolutionen startade på allvar 1775 ångrade britterna bittert de amerikanska civilmiliserna. De var högst medvetna om att det fanns militärt tränat folk på den andra sidan, tränade av dem själva dessutom. Vad som var snäppet värre var att det amerikanska folket var de bäst beväpnade subjekten i George III: s imperium. Amerikanerna var beväpnade till tänderna, varje gård ägde minst en musköt per vuxen, inklusive kvinnorna. I städerna var pistoler i hushållen vanliga. Det var nybyggarandan i kombination med äganderätten i brittisk lag som skapat detta förhållande. Den brittiska armén hade redan surt erfarit amerikanernas eldkraft i Massachusetts. När den lokala garnisonen i Boston den 18 april begav sig mot staden Concorde för att ta milisens ammunitionsförråd i beslag, gick larmet bland amerikanerna. Silversmeden Paul Revere gjorde sin berömda ritt och de 700 rödrockarna från Boston blev nästan massakrerade till sista man.

Tärningen var kastad efter år av stadigt ökande spänning, kriget var ett faktum. Den amerikanska kontinentala armén bildades helt på George Washingtons goda namn och inledningsvis blev han tvungen att betala de mest trängande behoven ur egen ficka. Att det måste bli en reguljär, kontinental armé var ett krav från Washington för att överhuvudtaget ställa upp som militär ledare. Miliserna var mycket goda gerillakrigare, skickliga skarpskyttar. De hade marginaliserat brittiska arméns rörelseförmåga där stridigheterna pågick, genom att tvinga dem hålla minsta stödjepunkt, som en bro, eller en vägkorsning, med åtminstone ett kompani om hundra man, för att inte bli helt decimerade av amerikanerna. Detta innebar stora ansträngningar för de brittiska trupperna. Däremot, för att slå kungens män i grunden, på slagfältet, vilket skulle bli nödvändigt, så stod de amerikanska trupperna sig slätt. Washington visste att han inte kunde använda milisen i direkt konfrontation i linjeformering, de skulle bli slaktade. Så den kontinentala kongressen godkände en reguljär armé åt honom.

Long Island

Att föra ett fullskaligt krig över hela den amerikanska kolonin var samtidigt ett illavarslande koncept för den brittiske överbefälhavaren i Amerika, generalen Sir William Howe. Han anlände till Boston i maj 1775 och tog över sin roll i september. Hans företrädare, general Thomas Cage, hade misslyckats i sitt värv. Sir William hade inte mer än 10 000 man reguljär trupp i Amerika sommaren 1775, av totalt inte fler än 36 000 man i hans majestät konungens armé för hela det väldiga imperiet. Den brittiska armén var dock stridsvan, välutbildad, den marscherade snabbare och längre än de flesta och förstärkningar var på väg över havet. Britternas definitiva triumfkort var flottan. Man hade nästan 60 skepp tillgängliga för den amerikanska konflikten, inklusive ett par, tre tusen man marininfanteri, vilka utgjorde en mycket svår omständighet för amerikanerna. Man stod inför total blockad från omvärlden.

Amerikas hopp stod i första hand till Frankrike, men även Spanien och republiken Holland skulle delta – i hemlighet. Dessa allierade kom in som nationer först med året 1778, men redan från början bistod de med örlog – havet var allas intresse – och framför allt krediter. Inledningen av det amerikanska frihetskriget var ett passande och manövrerande i väntan på förstärkningar. Brittiska armén skulle till sist mäta 56 000 man, plus 30 000 soldater från Hessen och Hannover – eftersom kung George III var Hannoverare – 50 000 amerikanska lojalister och över 10 000 indianer. Brittiska kronan hade lovat indianerna att inte expandera kolonierna ytterligare – en lögn – vilket gjorde dem mer tillgängliga. Indianer slogs också på amerikanernas sida, men inte under samma organiserade former som hos britterna. Den amerikanska kontinentala armén skulle till sist uppbringa 35 000 man, förstärkta med 45 000 milismän. Drygt 10 000 fransmän bosatta i Amerika ställde upp i egna förband. Senare skulle 30 000 reguljära franska och spanska trupper ställas till förfogande. Både britter och amerikaner hade problem med dugliga officerare. I detta avseende använde därför båda sidor i ett tidigt skeende professionella legosoldater. Den kanske mest kände av dessa var generalmajoren Gilbert du Moyier, markisen av Lafaytte (1757-1834), vars engagemang för både den amerikanska och senare den franska revolutionen gjorde honom till en sann upplysningsmänniska vid sin tid**.


De amerikanska tretton kolonierna utgjorde ett omfattande geografiskt område och de olika militära manövrerna hade i första hand en lokal betydelse, vilket var grundsatsen i George Washingtons strategi. Britterna hade inledande framgångar efter Boston med att besegra honom och ta först New York 1776 och sedan Philadelphia 1777, men de symboliska framgångarna spelade mindre roll i det långa loppet. Den kontinentala kongressen kunde flyttas, först till Lancaster och sedan York, Pennsylvania. Förlust av större hamnar var givetvis ett avbräck, men det fanns gott om hamnkapacitet utmed den långa kusten och amerikanerna var huvudsakligen självförsörjande i allt utom större kvantiteter vapen och kapital. Britterna misslyckades 1777 med ett avancemang mot Albany och fick en hel armé på 6 600 man tagen i det andra slaget om Saratoga den 7 oktober det året. Det brittiska initiativet höll på att sväljas av den amerikanska kontinenten.

Ett av de viktigaste hoten mot amerikanernas strävan för frihet var britternas relativt framgångsrika uppbåd av amerikansk lojalitet till den brittiska kronan. Den inledande motsträvigheten i den kontinentala kongressen mot väpnad kamp dolde ett missnöje bland många, att man inte ville lämna den brittiska överhögheten. Den vita, eller europeiska befolkningen i de amerikanska kolonierna uppgick vid 1700-talets slut till ungefär 2.5 miljoner människor. Man har uppskattat att mellan 15 och 20 procent av dessa var lojala till Storbritannien. De uppbådade en egen medborgarmilis och när krigets vågskål tippade över till amerikanernas fördel emigrerade dessa till Florida*** i söder, som blev spanskt territorium efter freden i Paris 1783, samt till Kanada i norr, där brittiska kronan kompenserade dem för förlorad egendom.

Yorktown

1778 skiftade britterna fokus till södra Amerika, där man anade en större splittring bland amerikanernas lojalitet till varandra. Man lyckades inledningsvis ta Georgia och South Carolina under åren 1779 och 1780. Därefter sökte man invadera Virginia, centrum för motståndet i amerikanska södern. En fransk seger vid sjöslaget vid Chesapeak Bay den 5 september 1781 ledde istället till att britterna gjorde halt och blev omringade i Yorktown. I de påföljande striderna segrade en kombinerad amerikansk-fransk armé under Washington och general Comte de Rochambeau, den brittiska armén under general Charles Cornwallis, den 19 oktober. Detta knäckte den brittiska stridsviljan, även om strider skulle pågå till den 3 september 1783 då britterna slutligen erkände Amerikas förenta stater.

Det amerikanska frihetskriget varade 1775 till 1783, under vilket USA utropade sin självständighet den 4 juli 1776. Man segrade därför att George Washington förstod att så länge han kunde upprätthålla ett motstånd mot den brittiska krigsmakten, så länge den kontinentala kongressen existerade, så länge de fick understöd från framför allt Frankrike, så kunde inte Storbritannien vinna kriget. Det var hans tålamod i kombination med hans förmåga att ingjuta förtroende hos politiker som hos folket, som var hans främsta kvaliteter. Den amerikanska reguljära armén låg nästan helt nere under perioder i kriget då man haft förluster, eller krigssäsongen vintertid förlamade dem i sjukdomar. Då upprätthöll Washington trycket med milisen, som alltid visade sig kompetent att förorsaka britterna problem. Man skall dock inte lura sig tro att amerikanerna vann sin födelse enbart genom gerillakrigföring. General Washington kunde slå till och besegra sin motståndare på dennes planhalva, d.v.s på slagfältet. Han var också en listig härledare, som lärt sig ett och annat under strider i otillgänglig terräng mot bl.a. indianer.

Lafayette

Slaget om New York, eller snarare; New York and New Jersey Campaign, som den heter I amerikansk militärhistoria, utspelade sig under nästan ett helt år, från juli 1776 till mars 1777. Det var komplexa rörelser på båda sidor, som innefattade flera övergångar av floder och förflyttningar av trupp till sjöss. Dagen innan USA utropade sin självständighet, den 3 juli, landade brittisk trupper under Sir William Howe på Long Island. Detta skedde efter det att man tvingats lämna Boston och i princip Massachusetts. Vid augusti hade han 30 000 man, britter och legosoldater från Hessen på ön. Kolonin, nu delstaten New York, hade varit en stark motståndare till revolten mot britterna. På Long Island mötte britterna nu en illa förberedd amerikansk styrka om 10 000 man under Washington. Detta var slaget om Long Island, den enskilt största drabbningen under frihetskriget. Britterna manglade amerikanerna, som drabbades av hela 2 000 förluster. Dock, Washington lyckades mycket skickligt lösgöra sina trupper från striden och retirera till Manhattan.

Det är viktigt att här förstå att vi nu talar om ymnigt skogsbeklädda öar och inte det urbaniserade centrum New York City är idag. Staden New York var vid den här tiden ett litet samhälle längts ner på Manhattans sydspets, stadsmuren gick så långt ner som vid dagens Wall Street, därav namnet. Norr därom var det jordbruksmark, vars rutindelning idag utgör Manhattans gator och kvarter. Strider utväxlades på den avlånga ön allt medan amerikanerna retirerade norrut. Bortsett från en seger vid Harlem Hights, så var det en tråkig historia för amerikanerna. Britternas överlägsenhet när de funnit och kunde upprätthålla reguljär stridskänning var för stor. Washington tvingades lämna Manhattan och landa i White Plains. Därefter korsade amerikanerna Hudsonfloden och marscherade in i New Jersey. Britterna följde efter och man korsade Delawarefloden och in i Pennsylvania medan det fortfarande var höst. 1776 drogs mot sitt slut och båda sidor sökte vinterkvarter. Britterna kom att behålla New York City till krigets slut 1783. Washington såg sig dock nödgad att tvinga tillbaka britterna i New Jersey inför vintern, samtidigt som han verkligen behövde resa den låga moral hans trupper befann sig i.

Charles Cornwallis

Slaget om Trenton den 26 december 1776 var ett mycket lyckat överraskningsanfall av Washington mot den huvudsakliga hessiska garnisonen i staden Trenton, New Jersey. Ingen hade anat att de luggslitna amerikanska styrkorna skulle orka ett så avancerat anfall, särskilt inte vintertid och absolut inte i båtar över den nästan isbelagda Delawarefloden. Med 2 400 man smög Washington över floden nattetid och slog till mot den 1 500 man starka garnisonen i Trenton. Striden blev kort och de hessiska soldaterna, de flesta i sina underkläder, gav upp nästan omedelbart. Endast ett fåtal av dem lyckades fly. Amerikanerna hade förlorat endast två stupade, de dog efter att ha trillat i floden, samt fem skadade. Det var en stor succé som gav mycket positivt genomslag i hela det nya Amerika. Militärstrategiskt innebar tagandet av Trenton att britterna tvingades dra tillbaka sina fortifikationer i New Jersey ända till New Brunswick i norr, farligt nära New York City. Washington slog vinterläger i Morristown, han hade i praktiken återtagit New Jersey i ett slag och vänt nederlag till seger.

Det amerikanska frihetskriget kostade amerikanerna 25 000 döda, varav 17 000 genom sjukdom. Deras allierade förlorade totalt 8 000 man. Brittiska armén förlorade 20 000 man i döda och sårade. Antalet tyska legosoldater som strök med var 7 500. På sjön – där det saknas tillförlitliga amerikanska och franska uppgifter – noterade britterna stora förluster av manfolk; 20 000 döda, endast 1 200 i strid och hela 40 000 man deserterade.

Bunker Hill

George Washington axlade den första presidentrollen den 30 april 1789, John Adams var hans vicepresident. De var de självklara valen, båda hade satt sina liv på undantag, Washington hade utkämpat ett långt och krävande krig, Adams hade rest vida kring, tillbringat långa tider i Frankrike, Holland och Storbritannien med lån av kapital och diplomati. Washington var som en staty över presidentskapet, vid nästan två meter var han den längste mannen i vilket rum som helst, med en bister och skarp romersk profil. Han var en man av små ord, hans installationstal i Philadelphia kunde knappt höras av någon, men det berodde också på att han senare i livet led av svår tandvärk. Hans presidentskap präglades av försök till diplomati med britterna, samtidigt som han hamnade i en svekdebatt i samband med den franska revolutionen, där USA förhöll sig neutralt. Det viktiga var att normalisera nationen, få igång handeln. Inrikespolitiskt sällade han sig till federalisterna och vägen till en starkare centralmakt i landet.

George Washington ledde på eget bevåg avvecklingen av armén tills den enbart bestod av ett regemente infanteri och kavalleri, ett vaktkompani i Philadelphia och en bevakad ammunitionsdepå i West Point, New York. Flottan övergick i handelstjänst och endast en handfull skepp kvarstod som örlog, men då i en skatteindrivnings och tullfunktion under det nya finansdepartementet. Han kunde enkelt ha gjort något annat, men gjorde det inte, en förutsättning som gällt till denna dag och som förhoppningsvis får fortsätta ett par hundra år till, minst.


* Första presidentvalet 1788: Det fanns då inga partibildningar utan valet stod mellan de som önskade ratificera den amerikanska konstitutionen i federalistisk riktning, mot dem som var s.k. anti-federalister, som menade att USA skulle fortsätta som konfederation. George Washington var oberoende, men lutande åt federalisternas sida. Om så inte varit fallet hade valet blivit betydligt jämnare. Han var en oerhört populär person vid det här laget, många ansåg att han ensam representerade hela revolutionen. Washington vann 10 av 13 delstater, samtliga 69 elektorsröster (elektorerna hade två röster var att fördela), samt 92.4 procent av de totalt ca 40 000 röstande. Op andra plats kom federalisten John Adams med 34 elektorsröster, han blev därmed USA: s förste vicepresident.

** Namnet Lafaytte har för alltid förknippats med fransk-amerikansk vänskap. När han till sist lämnade det fria USA, uttryckte han till George Washington en förhoppning att amerikanerna en dag skulle återgällda hans tjänst, givetvis med passus till den franska revolutionen. Det blev inte så, men när amerikanska armén anlände till Frankrike 1918 och det första världskriget, gjorde deras överbefälhavare, general John Pershing, en stor sak av deras kransnedläggning på Lafayttes grav. Hans ord gjorde genomslag i de franska tidningarna – Lafaytte, vi är här.

*** Florida blev amerikanskt territorium 1822 och delstat 1845.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar