söndag 18 maj 2014

Den glömda armén


Medan andra världskriget rasade utvecklades nationalismen i det väldiga Indien till en realistisk känsla av att tiden var kommen för en oberoende nation. I Storbritannien blev allt fler politiker medvetna om att utvecklingen inte skulle kunna gå att hindra och ett uttalat stöd för ett oberoende Indien nådde till sist även de mest konservativa krafterna i landet. Premiärminister Winston Churchill, som var stark motståndare till ett fritt Indien, tvingades ändå godkänna ett mer oberoende Indien under brittiskt styre, för att kunna rekrytera ytterligare indiska trupper. För även om Churchill hade låga tankar om inte bara indisk självständighet, utan även om indierna som människor och deras uppträdande som soldater, så förstod han att den brittiska armén var intet utan The British Indian Army.

Den indiska armén under brittiskt styre skulle under andra världskriget utvecklas till världshistoriens största professionella armé. Den kom till sist att mäta över 2.5 miljoner man och bestå av fem kompletta armékårer, ytterligare fjorton oberoende infanteridivisioner, samt två pansardivisioner och en luftburen division. Indiska trupper slogs på samtliga brittiska slagfält, från Dunkirk, till El Alamein, till Monte Casino, till Singapore och Mandalay. Sammanlagt trettio Victoriakors skulle delas ut till indiska soldater för visad tapperhet. Över lag, brittiska soldater och officerare som slogs vid sidan av indier vittnade om deras professionalism och pålitlighet. Fram till USA: s inträde i kriget utgjorde indierna den brittiska arméns enda, stora personalreserv.


Indiska soldater i brittisk uniform hade sina rötter tillbaka till 1858 och efterspelet av det s.k. Indian Rebellion, eller Sepoyupproret. Fram till dess hade indier tjänstgjort uteslutande som legosoldater – sepoyer – under det väldiga brittiska Ostindiska kompaniet, ett kommersiellt handelsbolag som i praktiken styrde Indien. Brittiska kronan var representerat på plats av den reguljära brittiska armén. Sepoyerna gjorde uppror mot Ostindiska kompaniet 1857, en mycket allvarlig revolt som slogs ner av brittisk trupp. Händelsen innebar att kronan nu tog över styret i Indien och de första reguljära indiska trupperna sattes upp. Inledningsvis rekryterades dessa enheter enligt gammal tradition i första hand från muslimer – sikher – från Bengalen, som ansågs särskilt pålitliga. Detta är anledningen till den särskilda status dessa resliga, turbanbärande män med sina stora skägg, har även i dagens indiska armé. Indiska militärpolisen består t.ex. nästan uteslutande av sikher.

Den indiska armén skall inte blandas ihop med de brittiska Gurkhaförbanden från Nepal. Även om de har samma historik som indierna så var de alltid en separat styrka, som störst sexton regementen under andra världskriget. Gurkhas finns även i dagens indiska armé, men de också fortfarande trogen den brittiska kronan, med en egen brigad om två bataljoner plus understödsförband.

Mohan Sing, i skägg, inspekterar INA
I februari 1942 tog den kejserliga japanska armén sitt största pris i Sydostasien, Singapore, och totalt över 100 000 brittiska trupper marscherade till fångenskap. Av dessa var ca 60 000 indiska soldater. Japanerna var väl medvetna om den nationalistiska rörelsen i Indien och man hade skapat kontakt med den ännu underjordiska verksamheten i Indien. En major vid namn Fujimoro Iwaichi tog sig för att språka med en indisk kapten, Mohan Sing, en muslim från dagens pakistanska gränstrakter mot Indien. Kapten Sing gick med på att sätta upp en ny indisk armé, Indian National Army, INA, för japans räkning. Han predikade detta för sina fängslade landsmän, men endast ca 12 000 av dem följde hans begäran. Målet för INA var att marschera med den japanska armén genom Burma och in i Indien och där upprätta en ny indisk regim. Under sommaren 1942 blev det dock klart för general Sing att japanernas motiv inte var helt så solklara som major Iwaichi framställt dem. Han fick också kritik av den underjordiska nationaliströrelsen som begärde hans avgång. Sing sattes i mild arrest av japanerna.

Istället dök det upp en ny ledare för INA. Hans namn var Subhas Chandra Bose, muslim från Bengalen, tidigare officer i den brittisk-indiska armén, men närmast kommen från Tyskland. Bose hade tagits som krigsfånge av tyskarna i Belgien under slaget om Västeuropa. Adolf Hitler, precis som japanerna, var intresserad av den indiska nationaliströrelsen – även om han våndades över tanken på att indierna skulle störta det vita, brittiska styret. Nazisterna lät sätta upp ett indiskt förband under tysk flagg, Indische Legion. Den indiska legionen var ett regemente, officiellt benämnt Indische Freiwilligen-Legion Regiment 950, bestående av 3 000 man, huvudsakligen från indiska soldater tillfångatagna i Nordafrika. Regementet, som var ansett som en indisk befrielsearmé, skulle märkligt nog 1944 tas upp i Waffen-SS. Boses ankomst till Sydostasien på hösten 1942 innebar ett nytt lyft för INA och dess styrka nådde nu sin topp på 48 000 man.

Subhas Chandra Bose, med vänner
Samtidigt toppade nu också den brittisk-indiska armén sitt antal. Det var relativt enkelt att rekrytera indier. Dels var det ett sätt för män av lägre kast att komma bort från fattigdom, men Churchills nyfunna liberalism – om än tillfällig – gentemot indiskt självstyre stärkte också mångas motivering. Indier över lag stödde sitt lands oberoende och de som nu slogs i brittisk uniform drog den helt korrekta slutsatsen att endast under ett segrande, demokratiskt Storbritannien kunde Indien räkna med sin självständighet.  En stor del av dessa trupper ingick i den brittiska fjortonde armén, under den briljante generalen William Slim. Detta innebar strider i Burma där den japanska armén hotade tränga in i Indien. Den nya brittiska relationen till Indien hade släppt fördämningarna i armén. Tidigare hade indiska officerare inte fått överträda kaptens grad. Nu kunde plötsligt divisionschefer, d.v.s. generalmajorer, vara indier. Denna transferering av befäl stärkte den indiska armén ytterligare och man stred nu som djävlar i den burmesiska djungeln.

Strider förekom även mellan brittiska indier och INA, något som japanerna försökte hindra. När till sist japanerna kapitulerade i Burma i maj 1945 befann sig resterna av INA i huvudstaden Rangoon. Britterna/indierna räknade med att de skulle slåss in i det sista, istället kapitulerade man och lade ner vapnen helt utan strid. General Subhas Chandra Bose flydde, men hans flygplan störtade på Taiwan under resan till Tokyo och han avled. Historien kunde ha slutat där med allierad seger och indisk självständighet två år senare, 1947, men det är nu vanhedern kommer in.

General Auchinleck inspekterar indiska kvinnliga piloter
Som sig bör ställdes flera ledande personer – officerare – inom INA inför krigsrätt. Åtalspunkterna var förräderi, tortyr, mord och anstiftan till mord. Ett tiotal rättegångar skedde i det s.k. Röda fortet i Delhi, varför de fått namnet Red Fort Trials. I detta sammanhang, under hösten 1945 och våren 1946 var den politiska pressen från de indiska nationalisterna stenhård. Brittiska soldater angreps av mobbar på stan och de indiska veteranerna ur den brittiska armén gjorde klokt i att inte skylta allt för mycket med sitt ursprung. Istället lyftes den lilla och i krigssammanhang helt oväsentliga INA fram som nationens verkliga hjältar. I skuggan av detta såg sig krigsrätten på det röda fortet, under general Claude Auchinleck, tvunget att mot alla odds fria de åtalade, inklusive INA: s grundare, Mohan Sing. De var inte ens förrädare enligt brittisk krigslagstiftning.

Det inträffade hade en förödande inverkan på de över två miljoner indiska soldater som stridit för den brittiska kronan. Över 80 000 av dem hade stupat. Fortfarande idag kan de inte framträda som legitima veteraner i Indien, de har inte ens rätt till pension. Däremot kan de som tillhört INA, en liten armé sprungen ur det fascistiska Japan och Nazityskland, slå sig för bröstet som de sanna frihetskämparna – och de lyfter sin pension med den äran. Även i Storbritannien har de tusentals indier som hamnade där efter kriget fått svårt med sin legitimitet. De får visserligen pension, de är alla medlemmar i British Legion, den stora veteranorganisationen, men de är nästan helt raderade från den brittiska militärhistorien. Fortfarande förvånas man i England över att mörkhyade indier dyker upp i bilder och på filmer från andra världskrigets många frontavsnitt.

Indisk officer med VC i Etiopien
Det här är en typisk berättelse från efterkrigstidens bisarra, politiska moralism. Indien blev rättmätigt självständigt 1947, mer så därför att det demokratiska, liberala Storbritannien släppte på tyglarna, snarare än en produkt av en allt mer våldsam indisk nationaliströrelse. Samma år splittrades rörelsen utmed religionsgränserna mellan hinduer och muslimer och staten Pakistan bildades som ett resultat av att stoppa ett blodigt inbördeskrig. Ett av offren för detta var Mohan Sing, som valde att stanna i Delhi och som där blev mångårig parlamentsledamot i den indiska senaten, en förkämpe för den muslimska saken i Indien.


De indiska veteranerna ur den brittiska armén slogs för en rättmätig sak, de bidrog aktivt med att rädda världen från fascism och nazism, men de har aldrig fått sitt erkännande för det. De är den glömda armén – hur man nu kan glömma bort två och en halv miljoner man. Det är ett av de skamligaste resultaten av andra världskriget. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar