torsdag 1 maj 2014

Där järnkorsen växer


Gefreiter Adolf Hitler bör ha sett dem ofta från någon stabsplats. När de gick ner i de bakre skyttegravslinjerna var de muntra och skämten avlöste varandra, väl medvetna om den uppståndelse de skapade bland de sina. Hitler såg de nya, stora hjälmarna, tusenmilablickarna i deras av bitter erfarenhet hårt utmejslade ansikten. Han måste ha känt beundran, blandad med bedrövelsen över sin egen oförmåga. Det fanns ingenting som hindrade honom att anmäla sig frivilligt. Att få tillhöra eliten, dessa unga, tyska män som vandrade ner i jorden där järnkorsen växte. Han skulle aldrig glömma dem.

I sina försök att göra bot på den militära sjukan under första världskriget provade man det mesta för att komma loss från skyttegravskrigets låsta positioner. När varken artilleri, mintunnlar eller flygplan fungerade, försökte britterna med stridsvagnar. Tyskarna gick inte den vägen, de utvecklade istället infanteriets taktik i nära relation till artilleri och ingenjörstrupperna. Man skapade en ny sorts soldat, ung, djärv och vältränad, som på ett litet, noga utvalt avsnitt av fronten angrep fiendens positioner med en stor variation av vapen. De var framgångsrika, de skulle sätta sitt fotavtryck i den tyska armén för decennier framåt i tiden och de kallades Stosstruppen eller Sturmabteilung, d.v.s. stöttrupper eller stormavdelning.

Stormpionjärer

Begreppen finns i många nationella arméer från historien, särskilda elitförband vars uppgift det är att utföra särskilt svåra uppdrag. Men de tyska stormtrupperna från första världskriget är väsentliga eftersom i analysen av dem finner man många svar på frågorna om hur tyskarnas militära doktriner inför det andra världskriget mejslades ut. Stormtruppernas ideologi, deras sammansättning och taktik, går att härröra direkt till kända begrepp som Kampfgruppen, Panzergrenadieren, Fallskirmjäger eller Waffen-SS. Det finns i nedstigande led i hela kulturen hos den tyske soldaten, i kamratskapet, befälet, kompetensen, i hjälmarnas utseende, den nedstoppade skaftgranaten i bältet, eller i stövelskaftet, den råa hänsynslösheten.

Man hade börjat fundera på lösningar så fort fronten frös fast i Frankrike efter slaget vid Marne redan i september 1914. Embryot dyker upp året därpå i formen av en order från tyska krigsministeriet till den IIX armékåren, som då hölls i reserv i Rhenlandet, att sätta upp och prova en ny sorts insatsstyrka för att användas vid kritiska punkter i fronten, s.k. Schwerpunkten. Ordern gick till en major Calsow vid 18: e pionjärbataljonen. Pionjärerna var lätta fältingenjörer, mestadels sysselsatta med direkta stridsuppdrag, som att angripa befästningar eller spränga fienden i luften under eldöverfall. Ofta användes de i ren infanteritjänst. Det fanns en pionjärbataljon i varje tysk armékår. Major Calsow satte samman en ny halvbataljon om två pionjärkompanier, utrustade med skyddsvästar i stål, samt ett nyuppsatt batteri 37mm stormkanoner, specialbyggda för testet. Enheten kallades Sturmabteilung Calsow. Den kom dock aldrig att användas i den roll den var skapad för, utan sattes in som vanligt linjeinfanteri, med svåra förluster som följd. Mot major Calsows protester togs projektet ifrån honom i juli 1915.

Tidigare, bepansrade stormpionjärer

Hauptmann – kapten – Wilhelm Willy Rohr, en mycket rådig kompanichef ur IIX kårens gardesbataljon – spaning – tog över resterna av Calsows hårt åtgångna pionjärenhet. Han tillfördes en kulsprutepluton med två tunga MG08, en lätt granatkastarpluton, ett artilleribatteri om fyra modifierade, ryska 7.62cm pjäser – s.k. infanterikanoner – samt en eldkastarpluton med sex mindre eldkastare. Rohrs plan var att skapa en liten och flexibel styrka som kunde ta sig över ingenmansland i ett överraskningsanfall. På andra sidan skulle de vinna striden och ta skyttegravar genom överlägsen eldskraft. Enligt honom var det inte kulor och bajonetter som vann striden i handgemäng, utan handgranater. Hans lilla enhet bestod fortfarande till största delen av två kompanier stormpionjärer och de kunde sina handgranater, både som kastvapen och som sprängmedel.

Sturmabteilung Rohr sattes första gången in i strider mot franska positioner vid bergsområdet Vogeserna, i Alsace och Lorraine, nära den tyska gränsen. Den 12 oktober gick 2: a stormkompaniet till anfall, understödda av tyngre eldkastare ur en gardespionjärbataljon. Sex grupper stormpionjärer intog fransmännens skyttegrav och rensade den snabbt med handgranater medan deras granatkastare tystade en kulspruta och ett närliggande artilleribatteri. Reguljärt tyskt infanteri följde omedelbart efter och förstärkte de nya positionerna med spadar och sandsäckar, varpå man vände på skyttegravens riktning. Anfallet hade varit blixtsnabbt och skickligt genomfört. Fyra stormpionjärer stupade.

Wilhelm Martin Rohr

I början av 1916 gav general Hans Gaede, chef för vad som nu kallades Armee-Abteilung Gaede, order om att vidareutveckla Rohrs framgångare utöver hela hans organisation. Den arméavdelning som han ledde var fristående under sjunde armén. Den hade bildats av Gaedes förutvarande befäl, XIV kåren, bestående av tre Landwehr brigader. De höll den allra yttersta vänsterflanken på den långa, tyska fronten, utmed Vogeserna, i nationskorset Tyskland, Frankrike och Schweiz. I slutet av februari lånades Rohs avdelning ut till femte armén inför en planerad attack mot Verdun. Avdelningen placerades i 6:e infanteridivisionen, III armékåren. I de kommande striderna väckte Rohrs avdelning stor uppmärksamhet och självaste kronprinsen Wilhelm sökte upp honom bakom fronten.

På den direkta frågan från prinsen varför tyska armén inte var mera framgångsrik i skyttegravarna, valde Rohr, fortfarande enbart kapten, att tala klartext. Han berättade om sin teori att arméns olika vapenslag var allt för ovana att verka tillsammans, att infanteriet inte övades i närstrid med handgranater, att soldaterna slösades bort bara för att de saknade förtroende för sina vapen. Prins Wilhelm var så imponerad av den kavate officeren att han omedelbart medverkade till att nyckelförband ur hela den kejserliga armén skulle övas enligt Rohrs teorier. Ett träningsläger sattes upp vid Doncourt-Aux-Templiers, inte långt från Verdun. Rohrs egen avdelning förstärktes samtidigt som hans teorier utvecklades. Ytterligare två stormpionjärkompanier tillfördes. De kom bl.a. från 35: e pionjärbataljonen, vars särskilda kompetens gjort dem oumbärliga i processen – stridsgas. Samtidigt byggdes kulspruteplutonen ut till ett kompani om sex tunga kulsprutor och ett helt nytt artilleribatteri sattes upp med fyra kompakta, 10.5cm L/12, s.k. bergshaubitsar. Den 1 april 1916 blev den tidigare stormavdelningen till Sturmbatallion Rohr.

Handgranater

Sammanlagt satte major Rohr upp fem stormpionjärkompanier med sina enbart två veckor långa, men hårda kurser, som skulle fungera som mallar för fortsatt utveckling. De bestod av 210 man, samtliga experter på skyttegravsstrid, med handeldvapen, handgranater och stridsgas. De utrustades med de kortare karbinerna av Mausermodell, tidigare ämnade för kavalleriet, samt de lärde sig att slipa sina hopfällbara spadar till formidabla huggvapen. Rohr skrev in i manualerna att en stormpionjär skulle vara fysiskt starka och inte äldre än 27 år. Till sommaren 1916 såg en standardiserad stormbataljon enligt följande:

Bataljonsstab
5 st. stormpionjärkompanier
1 kulsprutekompani
1 granatkastaravdelning
1 eldkastarpluton
1 haubitsbatteri

Den femte armén var först med att bli fullt utrustade med en stormbataljon per armékår. Under vintern 1916-17 utbildades de tyska trupperna på östfronten, därefter fortsatte man med den österrikisk-ungerska armén. Även den bulgariska armén och ännu senare den turkiska skulle utbildas och utrustas. Samtidigt utförde major Rohr och hans bataljon flera attacker utmed västfronten med skiftande resultat. Under resterande kriget skulle hans bataljon byta soldater hela fem gånger, vilket säger en hel del om deras verksamhet.


I augusti 1916 beslutade generalstaben att jägarförband skulle utbildas till stormbataljoner. Tre jägarbataljoner sändes till Rohr, men Rumäniens krigsförklaring mot centralmakterna innebar att två av dem sändes dit. Kvar blev bara en, som nu blev Jäger-Sturm-Batallion Nr. 3. Senare på året började haubitsbatteriet i Doncourt-Aux-Templiers att utbilda s.k. Nahkampf-Batteriennärstridbatterier – och infanteribatterier i taktiken. Man utförde också många tester på nya typer av pjäser och eldledningssystem. Samtidigt besökte general Erich Ludendorff, den framgångsrike stabschefen inför sin förflyttning till västfronten, kronprinsen Wilhelm i dennes stab i Montmedy. Som hedersvakt hade prinsen kommenderat fram ett stormpionjärkompani och Ludendorff blev överraskad av de tuffa männen i deras stora stålhjälmar, med läderförstärkta armbågar och knän på uniformen och kängor med benlindor istället för de vanliga stövlarna. Efter att ha sett dem öva beordrade han den 23 oktober att samtliga arméer skulle ha dessa bataljoner, samt att hela infanteriet skulle lära av stormpionjärernas taktik.

Inför 1917, med all denna utbildningsbörda, döptes Rohrs bataljon om till Sturmbatallion Nr. 5. Man hade vid det här laget utbildat 15 bataljoner och fem kompanier. Det hade även inneburit en revolutionerande teknisk utveckling på vapensidan. Ingenjören Theodor Bergmann, grundare av Bergmann Waffenfabrik, hade redan 1915, med stormtrupperna i åtanke, börjat fundera på en helt ny vapentyp för skyttegravskriget. Bland hans medarbetare fanns en annan ingenjör, vars namn skulle bli mera känt än Bergmanns i vad som komma skulle, Hugo Schmeisser. De tog inspiration från pistolmodeller som Luger Parabellum och Mauser C96. Man ville skapa en Maschinenpistole som kunde avfyra upp till 1 200 skott per minut. Det skulle visa sig under tester att just det var lite överambitiöst, så man nöjde sig med 500/minut. Resultatet blev Bergmann MP 18, en 9mm helautomatisk maskinpistol på trästock med ett magasin om 32 patroner. Magasinen kom att bli vapnets akilleshäl. Man hade lånat ett runt s.k. snäckmagasin från Lugers artillerimodell, som hade fungerat väl vid patronvis eldgivning, men appellerat för maskinpistolens betydligt snabbare punkt- eller automateld blev det stopp i matningen, med eldavbrott som följd.  Bergmann MP 18 blev ändå ett behövligt tillskott i stormtruppernas arsenal och inledningsvis tilldelades varje kompani sex maskinpistoler. De blev till sist så effektiva att man i Versailles efter kriget försökte förbjuda vidare utveckling av vapentypen – utan framgång.

Bergmann MP 18

Stormtrupperna var den absoluta eliten i den kejserliga tyska armén. När de anlände till aktuella frontavsnitt stirrade alla andra soldater med skräckfylld beundran på de unga, sammanbitna männen, överlastade med vapen av alla slag, fyllda ammunitionsbälten och stora handgranatsförkläden. Det var aldrig några problem att fylla ut leden för stormtrupperna, många var de som önskade vandra – där järnkorsen växer. Den tyska armén hade dessutom, till skillnad från den franska och brittiska, en mera konstruktiv befälsordning. Det visade sig tydligast bland stormtrupperna, som i strid huvudsakligen leddes av underofficerare. Jargongen bland dem, från fotfolk upp till bataljonscheferna var informell, baserad på ömsesidig respekt. De visste alla vad de hade att göra.

Ett anfall från stormtrupper kom som bäst som en blixt från blå himmel. Arméledningen hade pekat ut en plats där man bedömde att fienden var som mest sårbar. Oftast var det en aspekt som hade skapats aktivt av ledningen, genom att beskjuta, eller utföra falska utfall på annat håll, utan att göra det allt för uppenbart. Skyttegravskriget hade vid 1917-18 blivit som en andra hud hos soldaterna på båda sidor. Det var svårt att finta motståndaren, man kunde läsa varandra rätt bra vid det laget. Anfallet inleddes som regel med en mycket kort, välriktad beskjutning av det begränsade avsnittet från stormbataljonens eget artilleri, oftast kombinerat med stridsgas. Gas var ingen komplett lösning, som många har trott, utan mest ett psykologiskt vapen. Inget var så panikskapande som åsynen av den gröngula senapsgasen, eller klorgasen, som drog genom skyttegravarna som en vit vålnad. I det att beskjutningen inleddes rusade stormpionjärerna gruppvis ut på ingenmansland med gasmask på. Den första gruppen röjde taggtråd, medan de efterföljande rusade förbi dem. En grupp sprang med trådmesar på ryggarna för att etablera kommunikation. Det gick oerhört snabbt, som ett väl utfört anfall i fotboll. Målet var att döda fienden, så stormpionjärerna, understödda av granatkastare och artilleri, började direkt hiva handgranater mot fienden.


Stormpionjärerna tog inga fångar. Direkt när de fått fotfäste i fiendens skyttegrav började de att rulla upp den. Springande tog man sig i båda riktningarna från krön till krön. Man slängde granater över krönet och rundade det omedelbart efter, vilt skjutande med maskinpistolerna. Man använde eldkastare och ännu mer handgranater. En stormpionjär var aldrig rådvill, det gällde att upprätthålla det aggressiva momentet i anfallet, tog ammunitionen slut, fram med spaden eller bajonetten, den egna dolken eller de bara händerna. Man stannade aldrig, bakom kom nya, ivriga att ta vid. Döda fienden, det var målet. Få kunde sätta sig upp mot ett anfall från stormtrupperna. Lösningen var att dirigera artillerield direkt på de egna linjerna, ett läge där man inte tog hänsyn till friendly fire. Men man måste agera snabbt. I det att stormtrupperna briserat sina färgade rökgranater, signalen för att man fått fäste, började det reguljära, tyska artilleriet att beskjuta bakomvarande linjer inför det egna infanteriets framryckning genom stormtruppernas öppning.

Det var under det sista krigsåret, 1918, innan amerikanerna på allvar började visa sig utmed fronten, som stormtrupperna kom att visa sig mest effektiva. De fanns nu i samtliga tyska armékårer, samtidigt som de brittiska och franska arméerna gick på knäna. Med den ryska oktoberrevolutionen 1917 kunde Tyskland för över mer än en miljon man till Västfronten. Storbritannien och Frankrike hade utkämpat första världskriget under fyra år, man hade dränerat generationer av unga män och de finansiella skulderna, mest till USA, gjorde dem i teorin bankrutta. Den ekonomiska situationen i Tyskland var än värre, men det låtsades man inte av, ännu. Redan i slutet av 1917, under slaget om Cambrai, 20 november – 7 december, överraskades britterna i stor skala av stormtruppernas förmåga. Cambrai 1917 räknas till ett av de verkliga textboksexemplen på lyckad konterattack. Vad som började som en framgångsrik brittisk offensiv av fältmarskalk Sir Julian Byngs tredje armé, slutade med en snöplig tysk motoffensiv av generalöverste Georg von der Marwitz: s andra tyska armé, mycket tack vare stormtruppernas aktioner. Detta kom att bli en inspirerande faktor i den stora tyska våroffensiven 1918, kallad Kaiserschlacht, med början den 21 mars. Tyskarna lyckades trycka tillbaka fienden vid två stora avsnitt på den västra delen av den långa fronten, där stormtrupperna spelade en avgörande roll.


Det var dock långt ifrån tillräckligt. Vågskålen hade definitivt tippat över, med två miljoner fräscha amerikanska soldater på den andra sidan. Stridsvagnen och luftherraväldet gjorde resten. Det var dock ekonomin som knäckte ryggen på kejsarimperiet Tyskland. Man hade inget rikt USA att falla tillbaka på och landet hotades av allmän revolt. Kaisern avgick och man blev, helt överraskande en republik över en natt. Kriget var slut och stormtrupperna avrustades, bittra över det påstådda knivhugget i ryggen. Men ingen skulle glömma deras framgångar, stormpionjärernas eftermäle skulle påverka den tyska krigsmakten hela vägen till nästa krig. Det är enkelt att se det förhållandet.

Major Willhelm Rohr blev aldrig mer än just major. Det existerar få uppgifter om honom. Han stannade i Reichwehr efter kriget, som chef för en gardesbataljon i Lichterfelde. Senare blev han stabsofficer vid ett underhållsförband i Flensberg. Han lämnade armén och avled 1929. Vad som ligger bakom denna anonymitet är okänt. Det bör ha varit hans hälsa. Rohr tillhörde samma generation som de blivande generalerna under andra världskriget. Han var bataljonschef vid krigsslutet, precis som de. Bland de soldater och officerare som major Rohr undervisade och inspirerade finns några kända namn, som generalöverste Hasso von Manteuffel och fältmarskalk Erwin Rommel.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar