torsdag 15 maj 2014

Commander In Chief


Det började som en ristning i kulisserna.

Caspar Weinberger äntrade Pentagon i sin nya roll som USA: s försvarsminister den 21 januari 1981. Militärerna iakttog honom med försiktig skepsis. Weinberger var jurist och ett politiskt djur från Kalifornien, som känt den nyss tillträdde presidenten sedan 1950-talet. Weinbergers militära bakgrund var visserligen inte fy skam. Han hade värvat sig till armén som menig efter Pearl Harbor 1941 och sänts till Stilla havet med den 41: a infanteridivisionen. Där hade han blivit befordrad, gått officersutbildning och slutat som kapten 1945 i general Douglas MacArthurs stab. Generalerna anno 1981 förstod att det var den personliga närheten till presidenten som placerat Caspar Weinberger i Pentagons största kontor, att det var en fråga om ett djupt förtroende dem emellan och att man därför inte borde avfärda deras närmaste politiske chef, det kunde rent av vara farligt.


Generalerna och amiralerna blev snart varse. Efter bara några veckor med lite social uppvärmning, formella, inledande möten med Joint Chief of Staff och de olika vapenslagscheferna, kallades de till ett gemensamt budgetmöte av försvarsministerns kansli. Stämningen var avslappnad, professionell. Med på mötet var en yrkesmilitär från Washington DC, en man i civila kläder, brigadgeneralen Colin Powel. Det är därför man vet vad som hände de här dagarna i början av 1981. Caspar Weinberger meddelade generalerna och amiralerna att presidenten, deras Commander In Chief, ville ha deras respektive önskelistor, d.v.s. budgetförslag inför det kommande året. Vad ville de ha för att lösa sina uppgifter i en värld härjad av kalla kriget? Militärerna såg på honom en stund under absolut tystnad, sedan sneglade man på varandra och nickade därefter unisont mot försvarsministern.

Here we go again.

Efter Vietnamkriget hade den amerikanska krigsmakten levt i ett slags limbo. Det var inte så mycket ideologisk skogsvandring, som det var brist på finanser och ledarskap. Presidentadministrationen under Jimmy Carter hade varit katastrofal ur de flesta synvinklar, men särskilt så för militären. USA hade världens näst största krigsmakt, men ett övertag på kärnvapensidan, samtidigt kunde det vara svårt för en enkel vaktsoldat att få ett fungerande vapen i sitt hölster. Det var fortfarande en frivilligarmé, som levde på att värnplikt skulle kunna återinföras vid behov. Mycket av dess hårdvara var placerad i magasin i väntan på användning, uppdateringarna kom långsamt och närmast motvilligt. Man hade allvarliga rekryteringsproblem, militärens karriärvägar var hotade. 1978 gick Japan om USA som världens rikaste nation och president Carter, som ju en gång varit stamanställd officer i flottan, sjabblade bort gisslantagningen av amerikanska ambassaden i Teheran 1979 och den efterföljande räddningsaktionen, Operation Eagle Claw. Pentagon hade ingen anledning att tro på den nya uppsättningen politiker. De var ju dessutom republikaner, d.v.s. relativt ointresserade av den globala aspekten för US Military.


Det dröjde endast någon vecka, eller möjligen två, så var de tillbaka i konferenslokalen allihop, kallade i all hast av Caspar Weinberger. Han stirrade uppfordrande på dem, han var inte imponerad och gjorde klart för dem att presidenten menade allvar, han ville ha deras önskelistor, deras riktiga önskelistor – and not this chicken shit. Så slängde försvarsministern deras gamla listor så de spreds över det avlånga bordet. Generalerna och amiralerna visste inte vad de skulle tro – vill presidenten veta vad de vill ha, verkligen? När de på väg ut från mötet passerade det nyuppsatta fotot på väggen med den leende äldre mannen, hade de bestämt sig att ge presidenten vad han ville ha, med råge.

Ronald Reagan hade sopat banan med Jimmy Carter i presidentvalet 1980. Reagan vann hela 489 elektorsröster mot Carters endast 49, han tog 44 delstater mot bara 6 för Carter, District of Columbia oräknat. Även i reda siffror var det en jordskredsseger. Amerikanerna hade definitivt fått nog av tandlösa federala välfärdsprogram och ekonomisk tillbakagång. Det var framför allt dags att klippa av det där krypande behovet av skuld som de förutsattes känna enligt de intellektuella, både i amerikansk media och internationellt. Den amerikanska självkänslan var stukad, men nu hade man lovats nya kvastar, en ny start, ett åter igen stolt Amerika. Det var upp till den gamle Hollywoodstjärnan, Ronald Reagan, att visa att han stod tand för tunga. Det blev också Pentagon som först märkte av en radikal förändring. De fick nämligen nästan allt de pekade på.


Sprillans nya vapensystem hade legat och frestat hos leverantörerna i väntan på ekonomiska medel för krigsmakten. Nu lämnade de ritborden och gick i produktion. Flottan fick fyra nya hangarfartyg, vart och ett värt mer än en hel svensk försvarsbudget vid den tiden. Flygvapnet fick ett par tusen nya stridsflygplan. Armen kunde beställa den nya Abrahamstridsvagnen och attackhelikoptrar i de tusende. En halv miljon nya tjänstevapen av märket Beretta 9mm beställdes, alla soldater fick tillgång till skyddsvästar och mörkerseende. Listan över nyinköp gjordes lång, det var julafton varje dag på Pentagon. Den viktigaste skillnaden var dock ideologin. Plötsligt fanns där en klart definierat uppgift för den konventionella krigsmakten. Den skulle ha kapacitet att utkämpa två stora, globala konflikter samtidigt, i praktiken ett världskrig. För att lösa den uppgiften på bästa sätt, enligt Pentagons uppskattningar, måste man genomföra den viktigaste militärreformen sedan revolutionen – den amerikanska krigsmakten skulle hädanefter vara helt professionell. En och en halv miljon män och kvinnor måste anställas på permanent krigsfot.

När Ronald Reagan klev in i Vita huset och satte sig bakom skrivbordet i det ovala rummet vid ettiden på dagen den 20 januari 1981, hade han allt detta klart för sig. Detta var vad man måste göra. Han baserade sin klarhet på egen, lång politisk erfarenhet och det fanns mycket att göra. Reagan uttryckte ett tydligt oförstående bland sina närmaste medarbetare om varför man under tre decennier hade utkämpat ett kallt krig, det tredje världskriget, mot Sovjetunionen och mot kommunismen, men fortfarande hade man inte kommit till en konklusion. Han hade under många år läst alla rapporter från samtliga statsvetenskapliga och nationalekonomiska forum – och ytterst från CIA – och de hade unisont talat sitt klarspråk sedan åtminstone 1970-talet: Sovjetunionen och Warszawapakten var besegrat i allt utom en formell kapitulation.


Kommunismen var bankrutt, knuffa det röda imperiet en smula och det skulle rasa ihop som ett murket korthus. De sovjetiska försvarskostnaderna var snart uppe i 50 procent av deras statsbudget, den amerikanska motsvarigheten var knappt 10 procent, en närmast förödande skillnad mellan plan- och marknadsekonomi. Den kommunistiska ekonomin var på vippen att totalt misslyckas med folkförsörjningen. Svartabörshandeln motsvarade nästan hälften av Sovjetunionens GDP. Det sovjetiska samhället störtblödde invärtes. Ett av de mest bisarra faktumen som knappt någon kände till i världen, trots den omfattande verksamhet den utgjorde, var att USA årligen skänkte sitt jordbruksöverskott till Sovjetunionen, som nödhjälp. Det hade varit en del av en deal, tillsammans med terrorbalansen, att hålla Kreml borta från startknappen för den nukleära förintelsen. Att denna stora handelsuppgörelse kunde hållas i skymundan, var ett typiskt mått på den villfarelse som opinionsbildningen representerade vid den här tiden.

Reagan kallade det Peace Through Strength. Endast genom att uppvisa styrka och målmedvetenhet kunde man tala fred med världens största och farligaste diktatur. Eftersom han var helt enig om nedrustningsplanerna för kärnvapnen, blev det den konventionella krigsmakten som fick växa. Sovjetunionen hade ingenting att svara med. I USA och NATO var man väl medveten om de svårigheter som den sovjetiska krigsmakten hade. Senare fick man bekräftat att det värre än man anat, Röda armén var en koloss på lerfötter, en gigantisk, undermålig värnpliktsarmé, där de unga männen levde under terror och vedervärdiga levnadsförhållanden. Övergrepp var ordning för dagen, många föräldrar fick hem sina söner som mentala och fysiska vrak. Alkoholismen var utbredd, man gjorde sprit på flygbränsle. Underhåll av vapensystem fungerade inte, flygplan störtade och fartyg kapsejsade. Det man hade att skrämmas med var kärnvapnen och frågan var i vilket skick de var i? Lägg därtill kriget i Afghanistan, som rasade under 1980-talet och den alarmerande situationen var komplett.


Upprustningen av den amerikanska krigsmakten kostade givetvis gigantiska summor pengar. Ronald Reagan lämnade också USA med ett budgetunderskott efter sina åtta år i Vita huset. Det har alltid rått förvirring i analyserna av Reagans ekonomiska politik, var han en marknadsliberal, eller en klassisk konservativ? Han uppvisade båda kvalitéerna, beroende på vilken del av ekonomin man talade om. Satsningarna på försvaret var definitivt inte marknadsliberalism, utan klassisk konservatism där militären räknas in i värdet av trygghet för nationen, något man knappast mäter med pengar. Det finns dock ingen offentlig konsumtion som är mer förödande för en nations ekonomi som militärt försvar. Även om det skapade jobb i vapenindustrin, så blev det i statsbudgeten detsamma som att bränna pengar. Reagans lösning på detta dilemma var därför klart liberal, han lät helt enkelt marknaden växa. Genom avregleringar av marknaden och nedskärningar i de sociala välfärdssystemen skapade han mer ekonomiskt utrymme. Hans reformer innebar en kraftig skjuts uppåt för arbetsmarknaden. Aldrig i modern amerikansk historia har så många människor dragits upp ur fattigdom som under Reagans tid. Han övertrumfade i realiteten samtliga välfärdsprogram sedan 1930-talet och Franklin D. Roosevelts New Deal.

Igen: Reagan skapade ett budgetunderskott, en summa lånat kapital som i dagens mått mätt var närmast en parantes, men – och det är viktigt – till skillnad från idag så fick Reagan något för sitt underskott. Han besegrade Sovjetunionen och Warszawapakten, han besegrade kommunismen och därigenom skapade han fred på jorden. Han, den till synes obildade skådisen, Han, som log och talade lågmält, just han utförde det alla talat sig varma över sedan andra världskriget. Det tog honom åtta år.


Den politiska högern i västvärlden hade under något decennium tröttnat på den postmodernistiska vänstersörjan, där allt bara gick runt, runt utan vare sig moral eller mål, där verkligheten var ifrågasatt och förnuftet korrumperat. Det var inom konservatismen det märktes tydligast, vilket ligger i sakens natur, verkligheten är ju mera svart och vit på den arenan. En ny våg av konservatism blommade upp, vilken Reagan blev en galjonsfigur för. I Storbritannien vann Margareth Thatcher mark och förekom honom med premiärministerposten 1979. I Västtyskland var det Helmut Kohl som blev förbundskansler 1982. I Sverige hade vi Gösta Bohman, vilket typiskt nog ledde till en splittring i den första Fälldinregeringen 1978. Med denna utveckling fick USA det stöd man behövde i NATO för att besegra fienden. Skillnaden var så påtaglig att det märktes bland folket även i Östeuropa. Förändringarna kom snabbt och med olika beståndsdelar, ofta mycket obskyra, men nästan alltid genom direkt, eller indirekt hjälp från väst. I Polen var det fria fackföreningar, i Lettland Rock’n Roll*.

Mycket av det som hände i världen under 1980-talet skedde i Reagans anda, utan att hans administration alla gånger var direkt inblandad. Kriget i Afghanistan blev en amerikansk angelägenhet därför att en kongressledamot från Texas, demokraten Charlie Wilson förfärade sig över situationen i det fattiga landet, hur ryska helikoptrar massakrerade kvinnor och barn på marken. Han startade på eget initiativ en aktion i den amerikanska kongressen, som innebar att Mujahedin utrustades med moderna luftvärnsvapen. Reagan fick nys om det när projektet redan var i full gång och han stoppade det givetvis inte. Det som skulle komma att kallas neokonservatism och som i internationell mening innebär västvärldens plikt att sprida sin framgång över världen, var från början en rörelse från det amerikanska demokratiska partiet, alltså inte republikanerna. Det nämns heller aldrig i det här sammanhanget, men det är alls ingen slump att Augusto Pinochet, Chiles diktator, lämnade sin post och landet demokratiserades på 1980-talet**. Inte heller att apartheidregimen i Sydafrika kom på andra tankar under den här perioden och Nelson Mandela blev landets president 1994. Vad däremot Ronald Reagan var direkt inblandad i var samarbetet med påven John Paul II, d.v.s. Karol Wojtyla från Polen, andlig ledare för miljoner katoliker i Östeuropa.


Den sovjetiske ledaren Leonid Brezjnev avled 1982 och efterträddes av Juri Andropov, som avled 1984 och som ersattes i sin tur av Konstantin Tjernenko, som gick bort året därpå. Tre politiska hökar på tre år. Det lät som en tanke. Hur pass stor roll detta förhållande spelade för Sovjetunionens respons på USA: s uppenbara militära aggression är svårt att sia om, men det kan knappast ignoreras. 1985 tog så Michail Gorbatjov över posten som förste sekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. I väst har han hyllats som en fredsängel, i Ryssland ses han som en förrädare. Ingetdera är egentligen sant, däremot kan man säga att han var bäst lämpad att administrera den kommunistiska undergången. I relation till USA behövde han egentligen bara låta bli att starta krig. Han lyckades, men endast därför att västvärlden ville ha det så, att han framstod som en reformator och fredsmäklare. Hans stora reformer, Glasnost och Perestrojka, var egentligen inget mera än försök hos den sovjetiska staten att kapitalisera på den omfattande svarta börsen, att göra den legitim för skatteuppbörd. Större delen av den s.k. privatiseringen administrerades av KGB, som hade haft en fot med i svartabörshandeln – blivande maffian – sedan dess start med partisanrörelserna under andra världskriget. De mest framgångsrika privata företagen under Sovjetunionens sista sex år var samtliga kontrollerade av personer med kopplingar till KGB.

Vad man däremot lyckades mycket väl med i Kreml – och det har man alltid varit bra på – det var att dupera västvärlden till att tro att Sovjetunionen, Warszawapakten och Europa var offren i den här processen. Parallellt med Gorbatjovs påtvingade fredsinviter pekades istället Ronald Reagan och USA ut de galne krigshetsarna i den västliga opinionsbildningen. Sovjetunionen hade ägt merparten av fredsrörelsen i väst sedan andra världskriget och därför ådrog sig USA mycket uttalat förakt under den här perioden. Lägg därmed till det ekonomiska uppsving som Reagantidens USA skapade för hela västvärlden och sammansvärjningen var komplett. Strålande affärer, yuppies och senare finansbubblor, förvärrade av statliga regleringar. Media lade ner mycket krut på att baktala de amerikanska intentionerna. Man sköt bl.a. in sig på det s.k. Stjärnornas krig, att USA utvecklat ett system av militära satelliter som kunde varna för och t.o.m. oskadliggöra sovjetiska interkontinentala kärnvapen. Det existerade visserligen visioner likt dessa visioner, men knappast bortom ritbordet. USA lät dock omvärlden tro att det var i görningen. Rymdfärjan, som utvecklades under 1970-talet för NASA: s räkning, var från början en militär konstruktion för service av Pentagons satelliter.  Stjärnornas krig var grädden på moset i kampen mot kommunismen, men egentligen fullständigt harmlös.


I Östeuropa, de verkliga offren i fyra decennier – men ivrigt förnekade i det politiskt korrekta Västeuropa – där representerade USA och västvärlden ljuset. När Ronald Reagan 1989 lämnade över sin stol i det ovala rummet till sin vicepresident George H. W. Bush, rasade Berlinmuren. Det ena gamla kommunistlandet efter det andra i Östeuropa kastade av sig det vedervärdiga oket. 1991 kollapsade Sovjetunionen, då hade redan de baltiska staterna utropat sina självständigheter. På frågan om Öst hade lyckats utföra sin transformation utan västvärldens hjälp, måste svaret bli nej. USA under Reagan-administrationen var definitivt en katalysator för processen. Det var nödvändigt för det isolerade folket bakom järnridån att känna en förändringens vind fläkta dem i håret. Med radikalt ökade militära budget i början av 1980-talet, tvingade USA Kreml att se över sitt hus. Inte ens hökarna kunde bortse ifrån att läget var prekärt. Med Perestrojkan, som följdes noga i de övriga öststaterna, kom en kraftig ökning av försäljning av västprodukter, särskilt media, som musik, VHS och magasin. Underjordiska rörelser fick medel till att öka sina utskick av propaganda, dissidenter fick råg i ryggen och Östeuropas miljoner katoliker fick någon att lyssna på. Detta ökade medvetandet om att saker och ting inte stod rätt till, att kommunisterna ljugit alla dessa år om västvärldens trauma, om kapitalismens ondska. Folk hade det helt enkelt bättre i Väst, punkt slut.

Ingen vet hur länge Sovjetunionen och det kommunistiska Östeuropa kunnat hålla ut utan västvärldens nya initiativ på 1980-talet. En vanlig tidsaspekt som ofta nämnts i öst är tjugo år, d.v.s. att kommunismen skulle ha hållit ut till 2000-talet. Om så varit fallet hade människorna tvingats leva under ständigt sämre förhållanden. Till sist hade de kanske gjort uppror ändå, men antagligen hade utvecklingen blivit blodig, med troliga statskupper innan folkliga revolter. I ett sådant scenario, när den kommunistiska makteliten inte känt sig trängd på den internationella banan, hade de med stor säkerhet försökt göra motstånd mot folkviljan. Erich Honecker i DDR och Nicolae Ceausescu i Rumänien gjorde trots allt sina försök. Nu blev det inte så och det fanns anledningar till detta. Egon Krenz, DDR: s siste kommunistpartiets förstesekreterare, har sagt att Berlinmuren föll därför att makten inte längre hade motivation att ta våldet fullt ut. Samtliga våldsfunktioner fanns på plats, men det var som om partiet, folkpolisen, armén tappade lusten att fortsätta och folket nappade direkt på vakuumet som uppkom. Det fanns helt enkelt inget att slåss för längre, kommunismens röda skynke hade fallit och där bakom fanns absolut ingenting.


President Ronald Reagan hade därmed lett den största politiska och ideologiska segern i världshistorien, utan att så mycket som avlossa ett skott. Det var en högst märkvärdig bedrift och ändå förvägras han än idag äran av detta. Det finns en kollektiv ovilja hos världens opinionsbildare att tillerkänna Reagan hans rättmätiga roll i historien. Istället smädas han i populärmedia, hans enkla bakgrund, skådespelarkvaliteterna, hans osofistikerade framtoning, den alzheimer som till sist tog honom. Ronald Reagan är den mest underestimerade amerikanske presidenten i historien. Behandlingen av honom är ett testamente över västvärldens svaghet, d.v.s. vår dumhet, exakt den dumhet som kommer att kosta oss vårt existensberättigande.

Under några korta år i början av 1990-talet var världen en mycket bättre plats att vara på***. Det kalla kriget var över, kapprustningen med kärnvapen var ett avslutat kapitel, Förenta Nationerna fungerade igen med ett nytt Ryssland och ett kommunistiskt Kina i nya tankar. Snart skulle molnen givetvis mörkna igen, det visste man, men just då såg allt så mycket ljusare ut. Vi har en man att tacka för detta, en man som valde att använda världens mäktigaste position för att göra något gott.




* Den första gången den lettiska fanan visades offentligt sedan kriget var på en rockkonsert i Liepaja i slutet av 1980-talet. Den stacks upp ovanför folkhavet och polisen försökte förgäves få tag i den. Lettisk rock var mycket populärt i hela Sovjetunionen och ungdomar kom i tiotusental till Liepaja varje år för att lyssna på rock och på agitation mot Kreml. Rocken, kan man säga, var den glömde versionen av den annars mycket städade s.k. Sjungande revolutionen i Baltikum.

** När järnridån rämnade i Europa och de forna kommunistländerna tog sina första steg ut i marknadsekonomin, saknade världen erfarenhet av att reformera kommunism till kapitalism. De stora internationella finansinstituten, som Världsbanken och Europeiska Investeringsbanken hade enbart Chile att gå till. Chiles övergång från socialism till marknadsekonomi på 1980-talet, vilket de facto makade Pinochet från tronen, användes som ritning för reformarbetet i Europa. Först ut var Tysklands enande med början 1989. Idag vet vi att det fungerade.


*** Jag har haft förmånen att få uppleva den känslan. Jag var trettio år gammal och luften gick plötsligt lättare att andas. Jag påbörjade också, i ren eufori, min mest produktiva och lyckliga period i mitt liv under den här perioden – jag flyttade till Östeuropa i bakvattnet till kommunismens fall och blev kvar i elva år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar