onsdag 7 maj 2014

1066


Saxon or Norman? Vad i består egentligen ett folk? Kelter, romare, nordmän …

På ett sluttande fält nära vad som idag är samhället Battle, East Sussex i södra England, möttes de sista två byggstenarna i vad som idag är ansett som det etniskt engelska. Anglosaxare och normander, de möttes för ett ödesmättat och avgörande fältslag, elva kilometer norr om Hastings, en plats vid kustbandet som varit känt genom folklore sedan förhistorisk tid. Datumet skall ha varit den 14 oktober och året; 1066.

Det var ett mycket oroligt år i England. Edward the Confessor, landets konung sedan 1042, hade avlidit i januari och lämnade ingen arvinge efter sig. En uppblossad tronfejd mellan hans yngre bröder drog till sig uppmärksamhet och styrde samtliga krigiska händelser det året, även om de var för sig inte nödvändigtvis hade med varandra att göra.


Man vet inte hur många de var sammanlagt vid Hastings. Siffrorna för anglosaxarna tenderar av tradition att vara lågt satta, för att trimma historien till deras fördel. Normandernas antal kan vara enklare att uppskatta eftersom de var den invaderande styrkan och måste ta sig över Engelska kanalen, som på den tiden inte hette så. En sådan styrka är enklare att beräkna utifrån båtbyggarteknik i relation till tid. Man brukar säga från 5-7 000 vardera, upp till 10-14 000 man. Det är en skillnad på det dubbla antalet, så man får ta allting med en nypa salt. Man vet att normandernas här var större och bestod av både infanteri och kavalleri, medan anglosaxarna endast förde infanteri.

Om normanderna tagit sig över ett brett vatten, alltid ett vågspel vid den tiden, så hade anglosaxarna utkämpat ett framgångsrikt utplåningsslag mindre än tre veckor tidigare, den 25 september, vid Stamford Bridge, East Riding of Yorkshire. Det innebar i praktiken för att hinna de 320 kilometrarna söderut, måste de minst ha marscherat stadiga 43 kilometer per dag. Man vet inget om eventuella reserver, så därför bör man utgå ifrån att en god del av anglosaxarna vid Hastings 1066 led av ett fältslags obönhörliga eftermäle, utmattning, skador, kanske fallerande stridsmoral. Normanderna var av tradition yrkessoldater, betalda, utrustade och övade av herremännen på kontinenten. Anglosaxarna bestod av en sammansättning av professionella krigare och uppbådade män, i realiteten beväpnade bönder.

Vilhelm Erövraren
För oss här uppe i norr kan det vara intressant att känna till att vi nordmän spelade en avgörande roll vid Hastings 1066. Vid Stamford Bridge hade anglosaxarna nästan helt huggit ner en här av nordmän om ca 9 000 man, under Harald Hårdråde och Tostig Godwinson, självaste bror till Englands kung, Harold Godwinson, eller Harald II. Samtidigt utgjordes normanderna i Hastings av ättlingar till de nordmän som på 800-talet invaderat den franska kusten och skapat grunden till Normandie – därav regionens namn. De leddes av Vilhelm Erövraren, eller varför inte William the Bastard, eftersom han var en oäkting, ett frillobarn av Robert I, hertigen av Normandie. Harald II hade antagligen lärt sig om normandernas invasion väl tillbaka i London, då hans armé samtidigt rörde sig söderut efter Stamford Bridge. Det kom inte som en överraskning, de var väntade sedan månader tillbaka, men just då var det högst olägligt och goda råd var nu dyra.

De naturliga omständigheterna gjorde att Vilhelm Erövraren fick tid på sig att landstiga och förbereda sig. Han landsteg vid dagens Hastings kring den 28 september och byggde fortifikation i trä på stranden, medan hans folk gjorde räder inåt landet. Han uttryckte besvikelse över att inte möta Haralds trupper, ovetande om Stamford Bridge som han var. Normanderna mötte endast sporadiskt motstånd från lokal befolkning, de var ju trots allt väntade. Vilhelm hade över lag förberett sig väl. Invasionen hade planerats i nio månader, han hade byggt upp en landsstigningsflotta från grunden, som nu klarat sig undan strid då anglosaxarnas skepp befann sig i norr. Hans armé bestod inte enbart av egna normander, utan även av inhyrda bretagnare och flamländare. Syftet med invasionen var enkel och rakt på sak, Vilhelm Erövraren ämnade gripa den engelska kronan. Ambitionen inledde därmed en nationell konflikt på vardera sidan av kanalen som skulle hålla på i hundratals år framåt i tiden.


Harald II hade ingen tid att förbereda sig. När hans slitna här närmade sig Englands sydkust och de började stöta på allt tätare normandiska rekognoseringsenheter, gjorde de halt på toppen av ett sluttande fält, Senlac Hill, mitt i Vilhelms marschväg, inte fullt tio kilometer från Hastings. De ställde upp sig i slagordning och väntade. De var i dåligt skick, trötta och utslitna och i behov av vila. En svans av trupper man hastigt rekryterat på väg ner till kusten behövde även de hinna upp. Kung Harald var en skicklig härledare och förstod att defensiv taktik, där han utnyttjade geografin till sin fördel, var nödvändig. Han saknade kavalleri, så han formade en linje av visst djup av sina kvarvarande reguljära trupper, yrkesmän i rustningar, som med sina stora sköldar och lansar skulle bilda en ogenomtränglig mur. Bakom dem samlades de övriga, uppbådade männen, betydligt sämre rustade men kanske ändå inte helt utan stridserfarenhet.

Det var ämnad som en överraskning, som vid Stamford Bridge, men Vilhelm Erövraren gjorde skäl för sitt namn. Han hade genom de ogynnsamma omständigheterna för Harald fått alldeles för mycket tid på sig, att dra samman sitt folk och spana upp fienden. Utan att tveka marscherade han sin här norrut, mot Senlac Hill. Hans armé var ståtligare att se på. Den bild vi idag har av riddare från tidig medeltid, den vi fått från böcker, serier och film, från berättelser om Ivanhoe och Robin Hood, är mycket påverkad av normandisk och europeisk, kontinental riddarromantik. Normanderna var helt bepansrade, infanteri som kavalleri, med fotvida stålbrynjor, draperade med färggranna tunikor av tyg för identifikation av vilket herresäte man tillhörde och hjälmar försedda med nässkydd eller visir. Rytteriet bar standar och vimplar på sina lansar. Det skramlades och stampades kring de professionella krigarna som makade sig genom skogen på väg mot ärans fält.

Bayeuxtapeten
Det var en skillnad i kultur som skulle mötas den 14 oktober 1066. Anglosaxarna var ännu mycket keltiska i sina sätt att leva. Deras kungahus, nog så mäktiga i kraft av deras värvade soldater, valde traditionellt att styra sina undersåtar mera decentraliserat. Kristenheten var skör och uppluckrad med hedendom, byggnadstekniken i första hand av trä. Normanderna var betydligt stramare, makten centralstyrd. Det här var en nymodighet från kontinenten, de första trevande stegen mot den betydligt senare statsbildningen i Europa. Normanderna förde med sig katolicismen till de brittiska öarna, det franska språket och den normandiska arkitekturen. Att den för alltid blev synonym med tunga borgar och befästa kyrkor i sten, hade givetvis att göra med normandernas roll som ockupanter. Denna skillnad skulle spela sin faktor i det slag som nu strax tog form på Senlac Hill, dagens Battle, East Sussex.

Det var en lördag och klockan närmade sig nio på förmiddagen, det är de enda uppgifter som det inte råder några delade meningar om. Vilhelm hade samlat upp sin här på slutningens nedre del redan vid skymningen dagen innan, alltså vid fyra-fem på eftermiddagen. Under natten, som var absolut kolsvart bortsett från facklor och lanternors sken, hade han hållit noggrann vakt på Haralds här uppe på toppen. Harald hade dock inte för avsikt att våga något utfall. Han hade sett hästarna, stålet och antalet där nere. Solen gick upp strax före sex på morgonen, denna lördag och det tog således tre timmar att mäta upp varandra medan Vilhelms mannar ställde upp sig i slagordning. Till och med den exakta platsen för slaget är osäker, så fragmentarisk är dokumentationen och ögonvittnesskildringarna. Det skall dock ha varit en klar och solig dag, antagligen rätt kylig med tanke på att det var höst, så morgonen kan även ha inneburit att man inväntat att morgondimman skulle lyfta.

Harald II
Haralds här skulle ha intagit en bred u-formad uppställning, då Vilhelm bredde ut sina trupper i tre offensiva formeringar, eller battles, från vänster till höger. Över lag vet man mer om normandernas förhållanden. Vilhelms vänsterflygel bestod av bretagnare – i grunden kelter – med folk från Anjou, Poitou och Maine, under Alan Rufus, eller Alan the Red, släkting till hertigen av Bretagne. Mitten, bestående av normander, kommenderades av Vilhelm själv och hans närmaste män. Höger om honom stod fransmännen, legoknektar från Picardy, Boulogne, samt germanska flamländare från norr. Dessa leddes av företrädesvis två personer, Vilhelm FitzOsbern och Eustace II, hertigen av Boulogne. Samtliga dessa allierade herrar var lovade land, titlar och rikedomar för sin blodsutgjutelse denna dag. Den normandiska hären frontades av bågskyttar, kavalleriet hölls i reserv. Framför dem, uppe på kullens krans, hade de en mänsklig mur av sköldar och lansar. Avståndet mellan dem är inte känt. Vilhelm hade initiativet – striden kunde börja.

Det startade med att normandernas bågskyttar började beskjuta den anglosaxiska försvarslinjen. Det hade lite verkan, då sköldarna höll tätt och många pilar, i den branta vinkeln, sköt över hela fiendearmén och landade på andra sidan kullen. Anglosaxarnas eldgivning uteblev nästan helt, antagligen därför att man helt enkelt saknade tillräckligt med skyttar, eller det var brist på pilar. Man vet att beskjutningen var ensidig därför att det finns bevarade kommentarer om att normanderna ogillade slöseriet – de fick inga pilar tillbaka. Därefter satte anfallet igång. Det skedde med infanteri uppför slänten. Normanderna och deras allierade bar tunga brynjor, vapen och sköldar. De möttes nu med projektiler av allehanda slag, pilar, spjut, kastyxor och även stenar, det var väntat. Deras oförmåga att penetrera den anglosaxiska linjen, när de väl kommit upp, kan förklaras av att de var trötta. Striden utmed linjen kan knappast ha varit av den västa typen, försvararna höll samman, de fällda lansarna och den högre positionen försvårade ytterligare för anfallet. Det hjälpte inte att Vilhelm kallade in kavalleri som understöd, eller så var det just därför, att de blockerades av stillastående infanteri, som gjorde dem tämligen verkningslösa. Det första anfallet misslyckades, den studsade, som man också säger, det är alla uppgifter rätt eniga om.


Det bör ha infallit en stund av lugn mitt på dagen, vilket det ofta blev efter att en inledande taktik fallerade och motståndet inte följde upp med en motattack. Striden gick över till att beskjuta varandra med vapen, glåpord, obscena gester. Det fanns behov att konsolidera trupperna och omgruppera för Vilhelm. Men uppgifterna är röriga. Vad som också skulle ha skett var ett illavarslande rykte bland normanderna att Vilhelm stupat. Han hade inte deltagit i striden ännu, men kände behov av att visa sig på slagfältet. Han skall ha ridit barhuvad bland de sina, mitt i stridslarmet och projektiler, ropandes att han var där bland dem. Det ingöt trupperna med ytterligare styrka.

Det finns två olika scenarior för vad som skedde under eftermiddagen. Det ena är om ett allmänt förfall utmed kung Haralds högra flank. Det andra scenariot, som är det mest använda i historiska sammanhang – eftersom det är så häftigt – var att Vilhelm satte in en listig avvärjande manöver. Han lät sända en större styrka kavalleri i gallopp på tvärs med anfallsriktningen, antagligen under ett pågående andra, eller tredje anfall – svårt att säga. Manövern är rätt bra dokumenterat och man vet att normanderna använde sig av den vid fler tillfällen. En del militärhistoriker hävdar att det var där, vid Hastings 1066, som Vilhelm kom på den. Krigslisten skulle ha lett till att anglosaxare fått för sig att normanderna flydde, brutit upp sin linje för att ta förfölja dem. Ingen vet dock så mycket mer än att något definitivt hände på Haralds högra flank någon gång efter lunchtid.

Harold dödas (tvåa från vänster)
Det går inte idag att föreställa sig hur det var att strida på ett medeltida slagfält. Fotbollshuliganer i större omfattning går i den riktningen, men kommer inte ens i närheten av det ultravåld och terror som männen vid Hastings upplevde. Att hålla en linje var absolut nödvändigt. Verklighetens strid var inte alls som på film, där hjältarna slåss individuellt till höger och vänster, omgivna av fiender. Det är en omöjlighet, man skulle falla offer för hugg i ryggen. Det fanns ingen pardon på fältet, fienden skulle huggas ner och dödas med alla till buds stående medel. Man höll linjen och där tydde man sig till sina närmaste vapendragare, vännerna man annars umgicks med. Man slogs i grupp av huvudsakligen två anledningar: Någon måste hålla ens rygg när man kämpade och det fanns inte en chans att man orkade svinga sitt vapen under absolut dödshot i många minuter åt gången, man måste få avlösning. Det här krävde erfarenhet, kunskap och lojalitet. De professionella soldaterna på slagfältet var skickliga vapenfäktare, de visste vad som gällde, hade en formidabel fysisk styrka och en mördarinstinkt ingenting av idag kan mäta sig med.

På eftermiddagen fick Vilhelms knektar fäste vid kung Haralds högra flank, de kom åt innanför sköldmuren, bröt in med sina grupper och började huga ner anglosaxare som förvirrat sig allt för långt ut. Snart spreds paniken bland de vana soldaterna och de svagare, snabbt inkallade männen – bönderna – hamnade i striden. De var chanslösa, de professionella normanderna vädrade blod och de kom som rasande hundar, högg och dräpte. Deras brynjor och hjälmar skuddade mot de svåraste huggen, medan motståndarna nu till största delen var oskyddade. Först vacklade högra flanken, snabbt därefter kollapsade hela den anglosaxiska linjen. Solen stod fortfarande på himlen, men slaget var förlorat för Harald och därmed hela England. Majoriteten försökte fly, många av dem kunde huggas ner av kavalleri. Andra, framför allt yrkessoldaterna, adelsmännen, Haralds närmaste, stod kvar och slogs för – en god död.


I detta kaos stupar Harald II. Han skall ha fått en pil i ögat, därefter avlivats med svärdshugg. Man vet inte med säkerhet, med det är så det är avbildat på Bayeuxtapeten, det utsökta, avlånga broderiarbetet från troligen 1076, som avbildar slaget vid Hastings. Man kan där tydligt se Harald falla med en pil genom ögat. Slaget ebbade ut vid skymning enligt de flesta utsagor. Då skulle slaget ha hållit på i sju-åtta timmar. Merparten av anglosaxarna skulle ha fallit, kanske mellan 7 000 och 12 000 man. Normanderna och deras allierade skall även de förlorat merparten av sitt folk, 5 000 till 10 000 man, men de var flera och det fanns några tusen kvar som stod upprätta. Trots det stora manfallet hade ändå Vilhelm fler professionella trupper på det engelska fastlandet än vad någon anglosaxare kunde matcha med. Kungen var dessutom död, så det var enkelt för den normandiske fursten att marschera norrut och ta den engelska kronan. Snart skulle än större förstärkningar anlända och inte ens den lokala adeln kunde hindra det.


Normander, flamländare och fransoser blev kvar i England för all framtid. De beblandade sig med folkhavet. Nya byggnader, herresäten och kyrkor uppfördes, det mer centralstyrda samhället innebar fler och framför allt större städer. Nya adelslinjer bildades och med tiden skulle Vilhelm erövrarens efterträdare bli engelska, lika mycket som någon annan på ön och åter aspirera på den alltid så sköra franska kronan. Det engelska, denna ganska odefinierbara etnicitet, hade nått sin sista tranformation och en stormakt skulle snart anas i historien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar