lördag 26 april 2014

Renässansens krigskonst och det svenska stålet


När Gustav II Adolf bestämde sig för att Svea rike skulle agera i den tämligen osannolika rollen som den protestantiska ligans champion och kasta sig huvudstupa ut i det trettioåriga kriget, så gjorde han det bl.a. på grundval av den nya krigskonsten. Sveriges framgångar i det trettioåriga kriget 1618-1648 har alltid, helt korrekt, tillskrivits bruket av modern stridstaktik. Kungen, samt generalerna Johan Banér och Lennart Torstenson, manövrerade ut fienden, ofta med mindre styrkor än dem. Faktiskt, här hemma vill vi gärna framställa det så att vi, de svenske, i själva verket utgjorde hela den moderna krigskonsten där nere i det oregerliga Europa. Riktigt så var det inte, framför allt var detta nya inom krigskonsten inte vår idé, men den anammades entusiastiskt av vår svenska här, mycket utifrån nödtvång.

Hakebössa

För att finna rötterna till den militära revolution som det trettioåriga kriget var en framstående skådeplats för, måste man gå tillbaka ytterligare drygt hundra år i tiden, genom det i sammanhanget avgörande holländska frihetskriget och stanna vid sekelskiftet 1400-1500-talet, under det första av flera återkommande italienska krig. Det var efter slaget vid Seminara, den 28 juni 1495, då Frankrike åsamkade Spanien och kungariket Neapel ett svidande nederlag, som den spanske generalen Gonzalo de Córdoba (1453-1515) bestämde sig för att reformera sin armé. Det handlade egentligen om att implementera hakebössan – arkebusen – in i infanteriets organisation på det mest effektiva sättet. Fram till den tidpunkten hade piken, eller lansen, dominerat slagfältet och i mångt och mycket låst fast striderna i något som liknade dagens rugby eller amerikansk fotboll. In i detta kom svartkrutet och hakebössan som en motreaktion. Eldvapen skulle lösa upp fältslaget, men hur bäst göra detta?

Gonzalo de Córdoba

General Córdoba var givetvis klassiskt utbildad och det som nu sker är så typisk för den epok han verkade i. Detta var i övergången mellan senmedeltiden och renässansen, vilket innebar att empiriskt falla tillbaka på antikens lärdomar inom styrelseskick, kultur och krigskonst blev populärt. Cordoba studerade därför romarnas legioner när han stuvade om sitt folk inför nästa drabbning. Han lade märke till hur romarna brukade olika vapen, svärdet, spjutet, bågskyttar samt olika tyngre kastvapen, i olika kombinationer av enheternas storlek. För att åstadkomma detta hade man lagt stor vikt vid träning, exercis och disciplin. Cordoba lät formera sin armé i flera colunelas, ca 1 000 man uppdelade i pikenerare, svärdsmän och skyttar, senare kallade musketerare, även understödda av artilleri. Tillsammans bildade de en sammansatt, allsidig trupp som kunde lösa sina uppgifter på slagfältet i större formation eller individuellt. Reformen innebar att man fick mera lättdirigerade formationer, samtränade i sina speciella funktioner. Pikarna skyddade mot kavalleri och höll fiendens infanteri på avstånd, svärdsmännen skötte närstriden och skyttarnas hakebössor slog ut fienden på avstånd. Detta var början till vad som på svenska kan översättas till Pik och skott eranPike and Shot – i militärhistorien, eller renässansens krigskonst.

Uppställning

Något senare utvecklade general Cordoba en ytterligare formation, tercia (tredje), ca 3 000 man, från början bestående av tre colunelas. Vanligen delades armén upp i brigader om tre tercios, formerade i fyrkanter. Slagordningen var en brigad i täten, med de två övriga i bredd direkt bakom. Kavalleriet ställdes upp på flankerna. Genom ett system av växelvis avlossande av hakebössor utgjorde de spanska brigaderna, trots sin massiva tröghet, mycket slagkraftiga enheter. Försök med en liknande reformering av kavalleriet, utrustade med luntlåspistoler var inte lika framgångsrikt och under en tid var ryttarna mycket utsatta på slagfälten för hakebössorna eldgivning. I slaget vid Cerignola den 28 april 1505 besegrade Cordobas här om 6 500 man med 1 000 arkebuser och 40 kanoner, en 9 000 man stark fransk här med tyngd på kavalleri, men endast med 20 kanoner och ett fåtal hakebössor. Förlustsiffrorna är talande: 4 000 franska fallna mot 100 spanska. Den franske härledaren Louis d’Armagnac, hertigen av Nemours, var en av de stupade. Slaget vid Cerignola räknas till det första i historien där eldvapen spelade en avgörande roll.

Moritz av Oranien

Vi går framåt drygt femtio år i tiden och finner en senare fiende till spanjorerna. Holländarna, av hävd och tradition handelsmän, hade blixtsnabbt anammat den kristna reformationen och blivit protestanter praktiskt taget över en natt. De internationella affärerna frodades och välståndet gick i taket i denna unga kapitalism. Kravet på frihet undan Påven och den spanska kronan kom som ett brev på posten. Holländarna, långt före sin tid, gick ett steg längre och önskade republik. Denna rationella kultur skapade ett omfattande intellekt och klarsyn. På den militära sidan klev nu en man fram i rampljuset, den renässansiska krigskonstens egentlige upphovsman, Maurits van Oranje, Moritz av Oranien (1567-1625).

Moritz av Oranien var holländarnas landsfader, han organiserade det Nederländska frihetskriget (1568-1648), något som praktiskt taget upptog hela hans liv. Han var statsman och militär, hans gärning i den sistnämnda kapaciteten rankar honom som en av historiens främste. Han blev utnämnd till överbefälhavare över den holländska armén 1587 och inledde omedelbart reformarbetet med att stöpa om den till en professionell, fast anställd styrka. Huvudorsaken till detta var den utbildningsregim han ämnade utsätta soldaterna för, så några hemförlovningar efter årets krigssäsong var över var det inte längre tal om. Moritz av Oranien tog den romerska legionen i sin helhet och styckade upp Cordobas tercia i än mindre beståndsdelar. Vad som hände var bataljonens födelse. Det holländska regementet var hälften så stort som spanjorernas gamla motsvarande, fördelad i två eller flera bataljoner om 550 man vardera. Bataljonen var sammansatt av 250 pikenerare och 300 musketörer och arkebusers. Pikarna ställdes upp i centrum, på mellan fem och tio led på djupet, medan eldvapnen grupperades i flankerna, på åtta till tolv linjers djup. Bössorna övades i att utföra s.k. kontermarschering, d.v.s. skyttarna avfyrade sina vapen i omgångar genom att konstant byta plats med varandra från kön fram till täten. Detta var avancerad exercis i kombination med svåra och tidskrävande laddningsprocedurer, som på ett slagfält krävde koncentration och iskyla hos männen. Om bataljonen hotades av t.ex. fientligt kavalleri, kunde musketerarna snabbt träda in bakom den skyddande skogen av pikar utan att ändra enhetens position i linjen.


De holländska bataljonerna ställdes upp i linjer om tre på djupet, formade som schackrutor enligt romarnas acies triplex – trippeluppställning – så att luckorna i första linjen täcktes av den andra. Den tredje linjen fungerade här som reserv och som försvar i ryggen. Kavalleriet befann sig som regel i flankerna av armén och deras uppgift var att försvara infanteriet vid t.ex. försök till att flankera hären. De spelade en sekundär roll och var utrustade med pistoler och karbiner för detta ändamål. Moritz av Oranien hade därmed format grunden till den moderna armén, där yrkesskicklighet och maximal eldkraft premierades. Arméerna blev enklare att kontrollera och även om reformen var mycket teoretisk kom Hollands frihet att inledas med avsevärda segrar för Moritz taktik, inledningsvis med slaget vid Nieuwpoort den 2 juli 1600.

Det Nederländska frihetskriget och Moritz av Oranien överlappade båda det trettioåriga krigets start 1618. Kung Gustav II Adolf av Sverige beslutade till sist, 1630, att landet skulle leda den protestantiska saken i kriget mot katolikerna i söder. Gustav Adolf hade ett minst sagt brinnande intresse för militära ting. Med det andra polska kriget 1600-1629 hade han låtit sig imponerats av det vida överlägsna polska kavalleriet, som anammade de nya rönen från Västeuropa. Han studerade Moritz av Oraniens teorier och bestämde sig för att reformera den lilla svenska hären. Han hade inte råd att fastanställa hela armén och så han uppfann utskrivningssystemet för att säkra en konstant tillförsel av trupp. Medan det svenska bondesamhället damsög landet på dem de inte omedelbart behövde i produktionen, iscensatte konungen en träningsregim inte långt ifrån det holländarna genomled. Han hittade också generalspersoner som delade de nya idéerna, de främsta blev Johan Banér (1596-1641), Gustav Horn (1592-1657) samt något senare Lennart Torstensson (1603-1651).

Gustav II Adolf

Kung Gustav Adolf lät dela sina regementen, vart och ett 1 000 man starka, i två s.k. skvadroner, motsvarande holländarnas bataljoner, om vardera 500 man. Den viktigaste enheten i den svenska hären var brigaden som formerades utifrån två olika principer: Antingen fyra skvadroner i en diamantformering, eller mera vanligt; tre i en pilformation. Den svenska hären drogs med problem med sitt kavalleri. Svenska hästar var småväxta och utgjorde inte tillräcklig styrka på slagfältet. I syfte att kompensera detta lät Gustav Adolf öka antalet musköter i skvadronerna. Han grupperade dem dessutom i en grundare formering än vad som annars var vanligt, maximum sex linjer. Detta drog ut bredden på enheterna, vilket även det ökade musketerarnas ansats. Liksom holländarna drillades de svenska soldaterna hårt i kontermarschering vid avfyrande av sina musköter. Man lade dock till en ytterligare effekt. När fienden kommit riktigt nära lät man ofta tredubbla skjutlinjen genom att låta de tre främsta avlossa sina vapen samtidigt, en s.k. svensk salva. Om fiendens linjer vacklade då, så rusade man helt sonika på dem med blanka vapen.

Utöver detta lät Gustav Adolf förstärka den redan formidabla eldkraften i den svenska hären med att introducera det lätta fältartilleriet på de europeiska slagfälten. Det rörde sig om mindre trepundiga pjäser som enkelt kunde manövreras av batteriets manfolk tillsammans med infanteriet. De svenska brigaderna kunde ha upp till tolv sådana artilleripjäser i sina organisationer. Gustav Adolf gjorde nu också någonting åt kavalleriets roll. Han lät reformera kavalleriregementena på liknande vis som infanteriet. Varje regemente delades in i två skvadroner om fyra kompanier, vardera med 125 man. Det här var en revolution, för även om regementet fortfarande höll 1 000 ryttare, så kunde den enkelt brytas ner till mycket lätthanterliga och rörliga kompanier. Samtidigt insåg kungen att kavalleriet stod sig slätt på fältet mot modernt infanteri. För att råda bot på detta försåg han kavalleriregementena med musketerare till häst, plutonvis, ca 50 man. Detta var de facto s.k. dragoner. Vid den här tiden började kavalleriet över lag att lämna s.k. karakoll, d.v.s. att hålla in anfallen för att avlossa deras skjutvapen, karbiner eller pistoler. Svenska armén skulle bli bland de första kavallerierna i Europa som övergick till värjan som principiellt vapen och pistoler enbart som förstärkningsvapen i fäktningar.

Johan Banér

Svenskarna visade sig behärska sin taktik väl i den stora premiären premiären vid Breitenfeld den 17 september 1631. Den svenska hären, om än liten, men förstärkt med hyrda trupper från den protestantiska ligan, var de mest disciplinerade och väldrillade trupperna på slagfälten. Deras rörlighet och farliga eldkraft, i kombination med att aldrig tveka inför närstrid, gjorde dem till en mycket svår fiende.


Det var det svenska stålet, helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar