tisdag 29 april 2014

Pansargeneralen


Heinz Wilhelm Guderian (1888-1954) var en pansargeneral. I historien har han framställts närmast som det tyska Panzerwaffe personifierad, en pionjär, en General der Panzertruppe som skapade inte enbart vapenslaget i sig, utan överhuvudtaget hela blixtkrigets förutsättningar inom Wehrmacht och som sedan blev andra världskrigets kanske mest framträdande pansarledare. Heinz Guderian var också i litterär mening en pansargeneral som skrev två formidabla bestsellers inom militärhistorien, Achtung – Panzer (1937) och memoarerna Erinnerungen eines Soldaten (1950), mera känd under sin engelska titel Panzer Leader (1952). Däri ligger problemet med minnet av pansargeneralen, det faktumet att Heinz Guderian skrev sin egen historia. Dessutom, hans äldste son, Heinz-Günther Guderian (1914-2004), en väldekorerad officer under andra världskriget, slutade som Panzergeneral i det västtyska Bundeswehr.

Heinz Guderian var en synnerligen kompetent militär under hela sin karriär (1907-1945). Hans tid som pansargeneral var dock i praktisk mening förhållandevis kort och ändade den 26 december 1941, då han fråntogs befälet över andra pansararmén utanför Tula, tjugo mil söder om Moskva. Han avsattes av Adolf Hitler personligen p.g.a. att han kommenderat reträtt av sitt pansar i mötet med allt mer hårdnackat sovjetiskt motstånd. Åtgärden var en skymf, men den räddade honom också undan den nedåtgående trenden för tyska arméns fältgeneraler i Ryssland efter den tidpunkten. Guderian återkom inte i aktiv tjänst förrän 1943, då som generalinspektör för pansartrupperna, en ren stabsfunktion. Han skulle bli Generaloberst, dock aldrig fältmarskalk, och mot slutet leda arméstaben, Oberkommando des Heeres, OKH, under den bittra slutstriden.
Heinz Guderian

Det är två faktorer som ligger Guderian i fatet när man bedömer hans eftermäle som pansargeneral. Det fanns en ensidighet hos honom som kom till ytan vintern 1941. Han hade inte själv greppat betydelsen av sin otroliga framgång under fälttåget i Frankrike sommaren 1940, en svaghet som kom till sin rätt i mötet med den ryska vintern. Han var ingen Walther Model, som tog sin an alla motgångar, oavsett vad de bestod i, med konstant kreativ frenesi. Det var som om pansargeneralen Guderian tappade styrfart i takt med att hans stridsvagnar frös fast i den ryska rasputitsan. Den andra faktorn var att Heinz Guderian inte alls kan tillskrivas den framträdande roll han gav sig själv i skapandet av Panzerwaffe och Blitzkrieg i sina böcker. Det är en efterkonstruktion, delvis subventionerad av Hitler, men framför allt ignorerad av en samlad militärhistorik fram till ungefär våra dagar.

Om man i Tyskland under mitten av 1930-talet önskade tuta i sitt eget horn, var det alls inget problem, under förutsättning att det skedde i enlighet med führerns premisser. Verkligheten var ändå så pass korrupt i nazisternas värld och man rent av kunde försvaras moraliskt för det. Heinz Guderian var politiskt korrekt i Nazityskland, en påstådd teknisk innovatör i det nya Wehrmacht, en man med radikala militära visioner och precis som den store ledaren, med förmågan att sätta det på pränt. Guderian var, precis som sina artfränder Erwin Rommel, Albert Kesselring och Walther Model, ingen von, utan från förhållandevis enklare bakgrund än de mera preussiska eldgafflarna.

Unge Heinz

Född vid floden Wisla, i dagens polska Chelmno – då det tyska Kulm – var hans föräldrar från jordägarfamiljer, dock inte adel och dessutom av armenisk bakgrund. Fadern var officer och skulle befordras ända till General der Infanterie under första världskriget. Detta avgjorde Guderians öde i det att han 1907 enrollerade sig som underofficer i faderns jägarbataljon. Året efter tog han officersexamen i Metz och sökte sig till de då nya signaltrupperna. Det var i denna kapacitet han äntrade första världskriget som Hauptmann - kapten.

Guderian såg inte mycket action under det stora kriget. Han var dock mycket kompetent och signaltrupperna gav honom, förutom en genuin teknisk förståelse av kriget, en spikrak väg upp i stabernas värld.  1918 tillhörde han generalstaben vilket gav honom tillträde till de 4 000 tyska officerare som fick fortsätta i Reichwehr efter kriget, fortfarande som stabsofficer. Hans tekniska inriktning förde honom 1922 till Truppenamt – generalstaben som inte fick finnas – och dess Abteilung fûr Kraftfahrtruppen, Avdelningen för motortransporttrupper, inom ramen för Reichwehr Ministerium. Där skulle han stanna i omgångar under större delen av sin karriär fram till 1930-talet. Det här var organisationsoraklet Albert Kesselrings domäner, men Guderians närmaste chef var överstelöjtnant Oswald Lutz (1874-1944), kanske den ende i organisationen som faktiskt kört och kommenderat stridsvagnar under första världskriget. Lutz stabschef blev en annan doldis i sammanhanget, major Walther Nehring (1892-1983).

Oswald Lutz

Ty, det var ju så att Tyskland paradoxalt nog aldrig satsade särskilt mycket krut på stridsvagnar under det stora kriget. De få som byggdes var dessutom undermåliga de brittiska och franska vagnarna. Tanks var därför en ny erfarenhet för tyska armén och Heinz Guderian kom att tillhöra den inre kretsen av dem som skulle implementera det nya vapenslaget. Han läste J. F. C. Fullers teorier om motoriserad krigföring och skickades till Sovjetunionen för att delta i hemliga seminarier och övningar under det tysk-sovjetiska militära samarbetet.  Där träffade han general Michail Tuchatjevskij, röda arméns store militäre innovatör. Guderian var aldrig en frontfigur för tysk stridsvagnstaktik, han skrev inte särskilt många artiklar i ärendet och de han författade var mera understrykningar av vad Lutz och departementet ansåg.

Styrkan hos Guderian var tvåfaldig. Han var lärorik, ett typiskt drag hos hans generation tyska officerare. Han anpassade sig snabbt och hans vurm för pansartaktik var genuin, det var inte, som många påstått, ett karriäristiskt, taktiskt drag. Stridsvagnar blev inte populära i vida kretsar i Tyskland förrän i början av 1930-talet och som betydande vapenslag befordrades det först efter Hitlers övertagande av makten 1933. Det är här Guderians andra kvalitet kom in. Han var en framgångsrik promotor av pansartrupperna, en god talare och populär lärare. Hans bok, Achtung – Panzer, blev en bästsäljare redan under sin tid. Den har en intressant, lättillgänglig militärteoretisk text, kombinerad med dramatiseringar av tänkta förlopp i en framtida konflikt. Det är en bok för fackfolk, likväl som för lekmän – det var en bok för Adolf Hitler.

Guderian vid en divisionsstab

Heinz Guderian gjorde sin karriär i pansartrupperna. Hans stabsfunktion kombinerades med uppsättande och ledning av olika motoriserade enheter i testsyfte. Det lilla Reichwehr var till skillnad mot andra, större arméer i världen, helt motoriserat. I början använde man vanliga lastbilar i rollen som tanks, kanske med en stör uppstickande från flaket för att markera stridsvagn. Senare beklädde man lastbilarna med målade karosser i trä, som såg ut som tanks, där befälhavare kunde stå i toppen och simulera pansarstrid. Det var på gränsen till barnsligt, men effektivt. De enda i världen som övertrumfade tyskarna i övningskapacitet var Röda armén – de hade riktiga stridsvagnar att tillgå. Dock, medan Tuchatjevskij och hans teorier fängslades i den stora, kommunistiska utrensningen – och senare avrättades – gick Heinz Guderian från klarhet till klarhet i nazisternas nya, tekniskt fulländade militarism.

1933 klev överstelöjtnant Guderian fram i strålkastarskenet och presenterade en viktig förutsättning för det tyska Panzerwaffe, baserat på hans egen tekniska expertis. Han krävde att samtliga tyska stridsvagnar skulle utrustas med kommunikationsradio. Detta var Guderians största tillskott till pansartrupperna och det skulle bli möjligen den viktigaste. Helt riktigt menade han att dynamiken i den motoriserade taktiken byggde helt och hållet på kommunikation och han bevisade också sin tes i olika fältövningar. Han visade att det måste finnas en tvåvägskommunikation mellan var och en av stridsvagnarna, samt mellan vagnarna och förbandscheferna. Denna insikt skulle utgöra den stora skillnaden i början av andra världskriget, där det tyska pansarets möte med större kreationer i både den franska och sovjetiska armén avgick med seger, därför att de kunde tala med varandra.

Guderian i sin egen stabsvagn. Enigmamaskin till vänster.

1935 skapade överste Heinz Guderian den 2: a tyska pansardivisionen. Han utvecklade och ledde den fram till 1938, under vilken tid han befordrades till generalmajor, den grad en divisionschef skall ha. Han lämnade över divisionen till general Rudolf Veiel den 1 februari och axlade istället uppsättandet av XVI armékåren, men gav den till general Erich Hoeppner efter endast någon vecka. Andra världskriget låg på kartbordet och det var dags att dela ut stridskommenderingarna. Det var som generallöjtnant och chef för XIX kåren han äntrade invasionen av Polen den 1 september 1939. Han hade aldrig tidigare lett trupper i strid, men det tycktes inte bekomma honom. Från sin alltid närvarande Sonderkraftfahrzug 251, Sd.Kfc.250, halvbandvagn, styrde han sina divisioner som om han aldrig gjort något annat. I denna egenskap kom han att spela huvudrollen i invasionen av Frankrike 1940. Hans nära samarbete med Erich von Manstein och Fall Gelb placerade hans XIX kår i ledningen för angreppet. På tio dagar nådde han Engelska kanalen, varpå han klippt av tre miljoner fransmän och britter i Belgien. Hans kår fick nu namnet Pansargrupp Guderian, med ett stort vitt G på grön botten på vagnarna. Det var här han även fick smeknamnet Der schnelle Heinz, Snabbe Heinz.

Guderians berömdhet visste inga gränser. Han var med ens nazisternas hjälte och Hitlers favoritgeneral. Han befordrades till full general och inför den viktiga Operation Barbarossa, stöptes Pansargrupp Guderian officiellt om till 2: a pansargruppen bestående av tre pansarkårer, XXIV, XLVI och XLVII. Den 27 juli förstärktes gruppen av två infanterikårer, VII och XX. Nu var hans enhet en armé i allt utom i namn, vilket snart ändrades till 2: a pansararmén. Enheten förlorade då hans namn.

Günther von Kluge

Man glömmer ofta bort de stora förluster i stridsvagnar som den tyska armén drogs med under fälttåget i Ryssland sommaren och hösten 1941. Den tyska industrin och den mekaniska infrastrukturen klarade alls inte av att täck förlusterna. Det var inte striderna så mycket som avstånden. Stridsvagnarna klarade inte av rulla så snabbt under så lång tid utan fullvärdig service. Även om pansardivisionerna hade tillgång till trailers, för att spara deras vagnar från slitage, så hade de inte kunnat användas. Så gott som samtliga stridsvagnar var igång samtidigt hela tiden under marschen österut. När rasputitsan anlände på senhösten saknade pansarenheterna mer än femtio procent av sin kapacitet, en del uppåt åttio procent. För 2: a pansararmén innebar också hösten att man förlorade flera pansarenheter till stöten mot Kaukasus i söder. Efter att ha tagit Smolensk fick Guderian i uppdrag att gå mot Moskva söderifrån. Guderian protesterade från början – det gjorde samtliga fältgeneraler – att man inte var mogna att marschera vintertid mot allt starkare sovjetiskt motstånd. Man behövde konsolidera trupperna, gräva ner sig och hålla tagna positioner under en lång och kall vinter.

Hitler var besviken, det här var inte den Snabbe Heinz han kände. Efter en rytande sammandrabbning med chefen för Armégrupp Mitten, fältmarskalk Günther von Kluge, entledigades Guderian tillsammans med fyrtiotalet andra generaler den 26 december 1941. De placerades samtliga i reservstatus. Det var rätt illa för honom. När Erwin Rommel i september 1942 återkom från Afrika för läkarbehandling, rekommenderade han inför Oberkommando der Wehrmacht sin gamle chef som ny ledare för Afrikakåren. Överraskad tog han emot det krassa svaret från Willhem Keitel att – Guderian dög inte.

Stabsvagnen igen. Hans normala miljö.

1943, efter Stalingrad, tog Hitler personligen kontakt med Guderian och gav honom posten som generalinspektör för pansartrupperna. Führern även godkände de särskilda krav på auktoritet och mandat som generalen hade. Den 1 mars 1943 återupptog Guderian aktiv tjänst i armén. Hans uppdrag var att under Hitler – inte OKW – föreslå nya lösningar på organisation, konstruktion och träning av framtidens Panzerwaffe. Guderian var sällan en enkel karaktär att göra med, vare sig för över- eller underordnade*. Han hade en tendens att stöta sig med de flesta och han var en av de få som vågade sätta sig upp mot Hitler. Guderian var missnöjd med führern i nästan alla sammanhang. Han uppskattade inte de ständiga projekten för nya stridsvagnsmodeller, vilket hämmade den hårt utsatta produktionen av redan beprövade modeller som måste ut i förbanden i allt större kvantiteter. Han gillade inte de ingångna trenderna med å ena sidan satsa på allt tyngre och dyrare stridsvagnar, samtidigt som man kompenserade bortfallet med enklare och billigare s.k. pansarkanonvagnar utan torn. Han ogillade Panzer VI Tiger intensivt, såg dem som allt för otympliga. De bästa vagnarna, enligt honom var arbetshästen Panzer IV, men också Panzer V Panter. Helt klart, hade man satsat rakt ut på dem i massproduktion, hade Panzewaffe haft betydligt bättre chanser såsom kriget artade sig.

Generalöverste Heinz Guderian, 57, kapitulerade med hela OKH till amerikanerna den 10 maj 1945. Det innebar att han låtit evakuera hela arméstaben ut ur Berlin innan Röda armén inringade staden. Han sattes i läger, men släpptes den 17 juni 1948. Ingen anklagelse om krigsförbrytelse hamnade hos honom. Han bjöds i början av 1950-talet in i arbetet med att bygga upp den nya västtyska armén, Bundeswehr.


* Det fanns en svår fiendskap mellan Heinz Guderian och Günther von Kluge under hela kriget. 1943 rann bägaren över för von Kluge och han utmanade Guderian på duell med pistoler enligt gamla preussiska principer. Guderian backade inte, varpå von Kluge begärde att Hitler skulle vara sekundant – väl medveten om att dueller var strängeligen förbjudna. Hitler stoppade hela förfarandet och räddade därmed ansiktet på en av sina fältmarskalkar, vars bluff synats av Guderian.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar