måndag 14 april 2014

Ödets manifest


När vi talar om det antika Roms fall är det egentligen kollapsen av det västromerska rikets under 300- och 400-talen som vi menar. Det östromerska imperiet, med centrum i Konstantinopel, övergick i det bysantinska riket och levde i ytterligare tusen år. Det västromerska rikets fall var givetvis komplext, med många vändningar och långa flätor av orsaksförhållanden. Men centralt i sönderfallet av det en gång så stolta Rom finns det ändå något vi i svenskan saknar uttryck för, men som däremot existerar i det engelska språket – entitlements.

Vid början av det första årtusendet efter Kristus hade staden Rom växt till en storlek den därefter hittills aldrig återuppnått, sju miljoner invånare. Orsaken till denna historiskt helt unika och närmast ofattbara urbanisering var Roms välfärdsystem. De diktatoriska härskarna, vare sig det var senatorer eller kejsare, spred omkring sig riktade allmosor och belöningar. Dessa betalades av det kapital folket betalade, d.v.s. skatter. Ett av de tydligaste exemplen var gladiatorspelen i det väldiga Colosseum. Det var således inte militären, legionerna, som sänkte imperiet, dessa var nämligen helt självförsörjande.

Detta är entitlements, makten drar in kapital till staten i form av skatter, beslutar därmed självmant vad de skall använda dem till och betalar tillbaka i sådant de menar du skall uppskatta. Ytterligare förenklat kan man säga att det var statlig korruption som bröt sönder det till synes så välordnade Rom. Kittet som höll samman Östrom, det som skulle bli Bysans var bl.a. den nya religionen, kristendomen. I öst möjliggjordes ett mera decentraliserat imperium, där korruptionen spreds ut och kulturella skillnader kunder sväljas mera effektivt. Det som knäckte det gamla Östrom var det turkiska ottomanska imperiet. Bysans existerade dock fortfarande år 1215 när man på ett helt annat håll i världen lät nedteckna något alldeles unikt och i förstone till synes helt ovidkommande på ett stycke pergament – Magna Charta.



Det var den 15 juni 1215, på Rynnemede intill Windsor vid floden Thames i England, som King John (1166-1216) undertecknade Magna Charta tillsammans med ett antal feodala adelsmän. Det i sanningen revolutionerande dokumentet reglerade delar av kungens makt över adeln, men även kyrkan. Adeln önskade begränsa enväldet hos kungahuset och därmed mildra den stora skatteuppbörden – köp av entitlements – som det skulle innebära. Magna Charta blev därmed grunden till konstitutionell maktutövning, rättsamhället, även till återuppväckandet av republiken och den moderna parlamentarismen. Det skulle influera brittisk maktutövning till våra dagar och göra England till det moderna västerlandets första, avgörande byggsten.

Tre hundra år senare. Med liknande syfte som Magna Charta, men från ett helt annat håll, dessutom på en kyrkport i det sachsiska Wittenberg, spikade munken och prästen Martin Luther (1483-1546) upp sina nittiofem teser den 19 september 1517. Det var kyrkans handel med avlatsbrev som han primärt var ute efter. Avlatsbreven gav köparen garanterat syndernas förlåtelse och plats hos Herren i paradiset. Det var ett slags religiöst entitlement m.a.o. och den katolska kyrkan levde gott på kommersen. Martin Luther lyckades över förväntan med sitt värv, han blev grundaren till reformationen, skaparen av den protestantiska kristna tron. Vår egen kyrka är uppkallad efter honom. Egentligen förmådde han nog inte att förstå vad han faktiskt åstadkommit med sina teser.



I en fundamentalistisk kristen värld var reformationen en revolution av enorma proportioner. Brytningen med den katolska kyrkan i Rom innebar en hel omsvängning av relationen kyrka/församlingsmedlem. Prästerna blev med reformationen religiösa konsulter, medan den kristna tron i sig blev var och ens personliga angelägenhet. Syndernas förlåtelse kunde inte längre ges, en jordlig varelse saknade mandat för detta. Människan blev friare under eget ansvar, men räkenskapen på den yttersta dagen väntade. Hade du levt ett gudfruktigt liv, eller hade du rövat från din nästa och farit med otukt och skörlevnad? Kyrkan lade sig inte längre i privatlivets vardag, att ta ränta blev tillåtet, affärer blev accepterade ur ett moraliskt perspektiv, att skiljas från sin äkta hälft blev möjligt. För många makthavare blev konvertering till protestantism oemotståndligt – se bara på vår egen Vasa.

Det gick fort. Englands reformation inleddes i mitten av 1500-talet med Henry VIII: s utomäktenskapliga strävan i jakten på en arvinge. England blev därmed centrum för den västeuropeiska renässansen, mycket därför att den var så dynamisk. Stora tänkare satte tonen, som Thomas Hobbes, Francis Bacon och John Locke, de s.k. empiriska filosoferna, som hämtade sin inspiration från antikens Aristoteles och från teologen Thomas av Aquino, samtida med Magna Charta. Man kastades därför in i ett inbördeskrig på 1640-talet och England var en republik under decenniet därefter. Oliver Cromwell (1599-1658) blev ståthållare, vars politiska övertygelse i mycket var religiöst betingad. Reformationen hade även inneburit splittringar av kyrkan i olika riktningar, de s.k. frikyrkorna. Cromwell var puritan och efter hans bullriga avträde blev puritanerna allmänt avskydda, så pass att många av dem valde att utvandra, inte enbart ut ur England, utan även bort från den europeiska kontinenten.

Thomas Jefferson

Storbritannien som världsomfattande imperium hade sin grund i renässansens dynamiska tumult. Vetenskapen och affärslivet frodades, parlamentet fick allt mer makt gentemot kungahuset. 1689 tecknade det brittiska parlamentet en lag, Bill of Rights, som reglerade medborgarnas rättigheter i mera positiv anda. Samtidigt, den mest framgångsrika av brittiska kolonier var Amerika och orsaken till det var de amerikanska kolonialisternas vidhållande av de frukter som renässansen skördat. Magna Charta hävdades starkt, liksom reformationens religiösa dekret. Många ledande amerikaner vid den tiden stod på puritansk grund och än idag hävdar många av dem att deras fri- och rättigheter är religiöst grundade, skapade utifrån den protestantiska kristna tron. Även om amerikanerna helt saknade representation i det brittiska parlamentet, så var Amerika friare än modernationen. Man var självförsörjande och exporten till de brittiska öarna betalade välståndet. Den brittiska rättvisan, unik för sin tid, utövades med större noggrannhet i Amerika, det rådde mera av fair play i kolonierna. Många emigrerade kring decennieskiftet 16- och 1700-talen till Amerika för att förverkliga sina drömmar, vad det nu än må ha varit. Det var möjligheternas land.

Imperialism är dock en dålig ekonomisk deal, det kostar mer än det smakar. Den lärdomen drog de styrande i London tidigt och mot mitten av 1700-talet, mitt i den sprudlande frihetstiden, då alla på allvar började se ljuset i det europeiska mörkret, gick botten ur den brittiska skutan, åtminstone enligt Robert Walpole. Som den förste egentlige premiärministern var Walpole själva resultat av frihetstidens liberaliseringar, hans ämbete hade skapats på den diktatoriska monarkins bekostnad. Det hindrade honom inte att börja mixtra med kontrollbehov och med entitlements. Makt korrumperar. Kolonierna måste stå för sina egna kostnader, ansåg han. Särskilt Amerika, som ju var så rikt. Amerikanerna svarade mycket illa på den proposen. De ansåg att här levde de under ockupationsförhållanden, man hade ingen representation vid den högsta makten, men man sålde sina mycket behövliga varor till moderlandet till gunstliga priser inom ramen för imperiet och så … nu skulle man dessutom betala skatt på detta? London slog dövörat till och införde bisarra exportregler som tvingade amerikanerna att köpa tillbaka sina skattade råvaror som förädlade, åter igen skattade produkter. Protesterna möttes med vapenmakt, det var som förgjort.



Den amerikanska revolutionen är den enda som överlevt historiens gång. Det amerikanska experimentet är fortfarande en höst vital realitet. Orsaken till detta är att till skillnad från alla andra revolutioner, så var den amerikanska inte radikal, utan den var konservativ. Det enda amerikanerna egentligen ville var att återgå till situationen innan britternas reformer vid 1700-talets mitt, men nu med tillägget; oberoende nation. För att göra det möjligt var det nödvändigt för politikerna i den upproriska kontinentala kongressen i Philadelphia att precissera vad denna tidigare situation bestod av, definiera dess innersta väsen. Inledningsvis var man 55 delegater, samtliga politiskt erfarna, alla klassiskt skolade. De var jurister, affärsmän, militärer och statstjänstemän*. De var alla mer eller mindre knutna till någon frikyrka. Det här var män som var och en för sig kände på vilka grunder Storbritannien stått och vad som därmed utgjorde idealförhållandena för den amerikanska kontinentens framgång. För detta ändamål skrev man tre efter varandra följande dokument: Declaration of Independence 1776, Bill of Rights 1789 och American Constitution, som ratificerades samma år av de tretton delstaterna.

Detta nya United States of America blev nu västvärldens champion. Något liknande hade man inte sett tidigare i historien. USA är en republik först av allt, d.v.s. en nation ruled by law, med andra ord en rättsstat. The Founding Fathers visste vad de gjorde, USA är därför ingen parlamentarisk demokrati, som det så fint heter. Ordet demokrati nämns inte i något av de numera heliga dokumenten, eftersom demokrati som grund för styrelseskick enkelt kan bli majoritetens tyranni. Demokrati är endast en princip för allmänna val och röstningsprocedurer i bestämmande organ. Anfäderna visste också att makt korrumperar, så man undvek parlamentarism. USA och delstaterna styrs genom att den lagstiftande makten; kongressen, den verkställande makten; regeringen (Vita huset) och den övervakande makten; högsta domstolen, balanserar och synar varandra gentemot lagen, d.v.s. konstitutionen. Den amerikanska konstitutionen är det tyngsta dokumentet och ändå är den så enkelt utformat. Den skriver i sak ingenting på näsan, utan säger i sin helhet att alla är födda fria, att alla har rätt att söka sin lycka, samt att alla har rätt att försvara sig och sina rättigheter, med vapen om så krävs. Medvetenheten om att staten snabbt kan bli en tyrann har gjort att I USA saknar staten våldsmonopol, man har därför av tradition aktat sig för att bygga ett välfärdssamhälle – entitlements är nämligen av ondo eftersom det ger staten ett medel att korrumpera med.



USA blev på hundra år världens i särklass rikaste nation, där några procent av klotets samlade befolkning satt på 25 procent av all ekonomisk tillväxt. Detta var resultatet av det amerikanska experimentet. Människan frisläppt, med ett minimum av klåfingriga politiker och myndigheter, var – och är – en formidabel naturkraft. Inte enbart ekonomiskt, utan även vetenskapligt och akademiskt. USA blev världens hjärntrust, med de mest framgångsrika lärosätena, de allra flesta pattenterna. Det var på andra sidan Atlanten de stora upptäckterna och de mänskliga landvinningarna gjordes. USA lärde ut värdet av frihet till omvärlden, om demokrati och marknadsekonomi, det som varit västvärldens honnörsord i tvåhundra år. Det är ingen slump att vi i väst lyckats så bra, det har varit en medveten politik baserad på reduktion av politiska maktmedel, snarare än det motsatta. Samtliga andra styrelseskick har visat sig undermåliga eller rent av katastrofala.

Amerikanerna hade länge haft en upplevelse av att de var särskilda – American Exceptionalism. Redan under kolonialtiden talades det i predikan om landet som en skinande stad, väl synlig för omgivningen uppe på en kulle – City Upon a Hill. Efter frigörelsen dök talet om The New Nation upp. Man såg framgångarna, kände det unika i statsbildningen. Efter Kriget 1812 mot Storbritannien följde USA aktivt de övriga amerikanska nationernas frigörelse från sina kolonialmakter, såg dem också misslyckas och förfalla i diktatur och inbördeskrig. USA: s femte president James Monroe introducerade på 1820-talet Monroe-doktrinen till stöd för Latinamerika. Även utlänningar betraktade USA som ett stort föredöme. Den franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville (1805-1859) gav ut med början 1835 två volymer av Democracy in America. Det var vid den här tiden mellan 1810- och 1830-talen, kanske särskilt under den sjunde presidenten Andrew Jacksons administration (1829-1837) som ett slags oskrivet National Letter of Intent började göra sig gällande i den allmänna debatten kring USA: s framtid:

Manifest Destiny – ödets manifest.



USA har nu utkämpat ett av sina mest långvariga krig, det mot terrorismen. Det har pågått i fyrtio år, sedan 1970-talet. På den tiden hörde terrorismen till kommunismen och användes av Sovjetunionen, dels som ett vapen, dels som ett medel för vänsterpropaganda. Terrorismen hade sin finansiella och organisatoriska bas i Mellanöstern, undangömd i sociofascistiska nordafrikanska stater och i det av inbördeskrig sönderslitna Libanon. USA stödde givetvis Israel, en nation de varit med att skapa 1948 och som var – och fortfarande är – den enda existerande fria demokratin i regionen. Att kriget mot terrorismen utmynnat från det kalla kriget visar sig bl.a. i dess globala spann. De må idag kalla sig islamism och ha ett lösligt förankrat religiöst motiv, men i grunden är det samma sociofascistiska agenda som kommunismen och nazismen. Mörkrets krafter har tagit ny fart.

USA sänkte aldrig sin gard efter kommunismens fall och det kalla krigets slut. Man behöll merparten av sin krigsmakt och stod kvar som världens enda supermakt. Orsaken till detta beslut kan spåras i Manifest Destiny, i insikten att jobbet långt ifrån var slutfört. Hotet mot västerlandet kvarstod. Nu började man istället, både bland anhängare och kritiker, kalla det för neokonservatism. Neokonservatismen har sina rötter i det demokratiska partiet, men har knutits till republikansk utrikespolitik, från Ronald Reagan till George W. Bush – även om Bush från början stod för klassiskt försiktig republikansk utrikespolitik, tills han drabbades av 9/11, det nya Pearl Harbor. Med påtaglig slarvighet har man även inrikes kallat USA för det ovilliga imperiet. Då ignorerar man två viktiga omständigheter. För det första var USA indelt i 1900-talets tre stora, globala konflikter, de första och andra världskrigen, samt det kalla kriget – läs: tredje världskriget. För det andra stärkte dessa omistliga konflikter världens, och framför allt västvärldens, beundran för den amerikanska framgångsmodellen.

Vetskapen om att kapitalism och frihandel är grunden till ekonomisk välfärd, att fria, demokratiska nationer aldrig har fört krig mot varandra – Manifest Destiny.



Mot detta har 1800-talets tankemönster ställts, d.v.s. kollektivismen, konstruktivismen, det kritiska tänkandet – det måste vara något fel på framgången. Från 1800-talet och hundra år framåt, tills världen bokstavligen låg i ruiner efter ännu ett misslyckande, så har filosofen Jean-Jacques Rousseaus efterträdare sökt punktera den fria, kapitalistiska demokratin. Rousseau, den människohatande kritikern av frihetstidens 1700-tal, vars grundläggande teser korrumperade den franska revolutionen till ett fascistiskt bålverk. Enligt hans bejakare har endast ett fåtal tillåtelse att tänka – och då tänka enbart goda tankar. Regerade genom enbart sina känsloliv, skall allmänheten inrätta sig i ett kollektivistiskt system för allas bästa, d.v.s. en ny människa. Hatet mot friheten, individualismen, äganderätten och demokratin är alldeles påtaglig, men där de stora ismerna besegrats, senast med det kalla kriget, tar postmodernismen vid. Postmodernismen, irrationalismens egen filosofi, där sanningen är subjektiv – det finns m.a.o. ingen sanning. Postmodernismen är intellektuell, den utgör inget påtagligt, utan närs av s.k. nyttiga idioter. Dessa förhållanden har gjort den så framgångsrik, särskilt i USA. I Europa har den varit inbyggd i våra politiska system, likt tåget som når sina stationer – nästa Socialismen, nästa Nazismen, se upp för avståndet mellan vagn och perrong.

Var är slutstationen?

Inom populärkulturen, bl.a. i många dokumentärserier på t.ex. Discovery Channel, gör man gärna liknelser mellan Romarrikets fall och den antagna tillbakagången för det påstådda amerikanska imperiet. Tesen om att alla imperier till sist imploderar har blivit till en besvärjelse för USA: s undergång. Den här föreställningen missar dock poängen, för även om USA nu skulle vara ett imperium – vilket det inte är – så fattas fortfarande merparten av en faktor i sammanhanget – entitlements. Det normala i USA, enligt traditionen, är att inte satsa på det generella välfärdssamhället, av just den anledning som krossade Romarriket och som nu långsamt kväver Europa i en allt tydligare statskapitalistisk kris – se Grekland.



Men något har hänt med USA. De gamla Founding Fathers varnade, i vad som idag måste liknas med profetior, för att de enda som kunde krossa Amerika var amerikanarna själva. Detta kunde endast ske genom att bryta mot nationens andemening och mot konstitutionen. Det är vad som sker i dagens USA, i en skala som aldrig tidigare. Det har funnits krafter i landet sedan något mer än hundra år tillbaka, inspirerade av redan bankrutta, europeiska system, som socialism, fascism och kommunism, som successivt infört entitlements i det amerikanska samhället. Amerika har alltid varit en griffeltavla, där oegentligheter har raderats ut och nya försök har ritats dit igen. Det har alltid funnits en dynamik i vad belackarna kallat för den råa kapitalismen, som gjort att USA likt fågel Fenix alltid studsat tillbaka, starkare för var gång. För första gången kan man nu, under det 21: a århundradets andra decennium, skönja hur en amerikansk kollaps skulle kunna ske och det med utifrån importerade, korrupta system, exakt det som man en gång med framgång avvärjde.

Och om USA faller, då faller västvärlden och vi är tillbaka till ruta noll igen.



* Vem är din favorit bland dessa amerikanska anfäder? Min är givetvis libertarianen och ateisten Thomas Jefferson, USA: s tredje president. Det var han som skrev första utkastet till Declaration of Independence. Att just han fick göra det berodde på att han redan skrivit densamma för delstaten Virginia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar