tisdag 22 april 2014

Honungsfällan


1963 blev för för de flesta som minns associerat till mordet på John F. Kennedy i Dallas, Texas, den 22 november det året. Det var en hemsk och uppskakande upplevelse som för all tid och evighet skulle få dem att besvara frågan inför varandra – vad gjorde du när Kennedy sköts? För människorna på de brittiska öarna fanns där ett ytterligare händelseförlopp som de följde närgånget i pressen och som tycktes leda upp till höstens nyhetskulm från andra sidan Atlanten. Sommaren 1963 var ovanligt varm och det som sedan mars månad varit en präktig sexskandal involverande en minister i Harold Macmillans regering, ömsade plötsligt skinn till något helt annat. Härvan skulle hålla på till oktober 1963 och bar då sedan länge namnet på huvudpersonen – The Profumo Affair.

Den pensionerade brigadgeneralen John Dennis Profumo, 48, var vid den här tiden Storbritanniens försvarsminister sedan 1960. Han hade en ärevördig militär karriär bakom sig under kriget, han var ekonomiskt oberoende, familjen Profumos italienska härkomst hade gjort en stor förmögenhet inom försäkringsbranschen och John höll titeln 5th Baron of Profumo. Han var lyckligt gift med den vackra och framgångsrika skådespelerskan Valerie Hobson. Paret rörde sig till synes friktionsfritt omkring brittisk nobeless och i den exklusiva kändisvärlden. Framgången hade dock lockat dem båda till utsvävningar på vart sitt håll. Under sommaren 1961, under ett lustigare samkväm på en av Lord Astors s.k. country houses, i själva verket palatset Cliveden i Buckinghamshire, träffade Profumo en man som skulle få en stark inverkan på ministerns närmaste framtid – Stephen Ward.



Stephen Thomas Ward, 49, var utbildad osteopat – D.O. – och även till viss del konstnär – tecknare, bl.a. avporträtterande kungafamiljen – som obehindrat rörde sig bland de kända, inflytelserika och förmögna. Han hade ett enastående kontaktnät i The Swinging London och var något av en festfixare, eller rättare sagt, en fixare av det mesta. En del ansåg att han mest var en parasit. På hans lyra fanns det många strängar och en av de mest obskyra var den som kunde fixa flickor till hugade spekulanter. Stephen Ward var hallick, clear and simple. På den där festen hemma hos Lord Astor, sommaren 1961, introducerade Ward sin nye, betydelsefulle vän, försvarsminister John Profumo, för en 19-årig showgirl och nattklubbsmodell vid namn Christine Keeler.

Christine Margaret Keeler hade mött Stephen Ward på Murray’s Cabaret Club i Soho bara en kort tid tidigare. Hon dansade då topless och det var klubbens ägare, Percy Murray, som introducerade dem för varandra. Keeler kom från mycket fattiga förhållanden i London East End. Hennes främsta företräden var hennes utseende, något hon tidigt lärde sig att utnyttja. Vid 17 års ålder födde hon ett avlidet foster efter en kort affär med en amerikansk soldat. Därefter tycks fördämningarna ha rämnat för henne. Stephen Ward insåg den synnerligen promiskuösa och bubblande Ms. Keelers potential och placerade henne i egen liten våning tillsammans med en ny väninna, den blonda Mandy Rice-Davies, 17, från Wales. Christine Keeler underhöll i denna våning minister Profumo under resten av sommaren 1961, men affären avbröts då säkerhetspolisen, Special Branch, varnade honom för att i sitt ämbete bli allt för involverad i Wards skock. Historien hade kunnat sluta precis där, då de hittills inblandade personerna, Profumo, Ward och Keeler gick skilda vägar. Men Keeler fortsatte sin smala väg genom Londons sexträsk. Hon hade samtidigt många partners under de kommande två åren, två av dem var vänner från Västindien, jazzmusikern Aloysis Lucky Gordon och framför allt Johnny Edgecombe.

John Profumo med hustrun Valerie Hobson

John Arthur Alexander Edgecombe, 29, var självutnämnd jazzpromotor, men framför allt var han kriminell i många olika variationer. Han mötte Christine Keeler, tillsammans med Gordon, i september 1962 och inledde båda var sitt kärleksförhållande med henne. Keeler levde en kort tid med Edgecombe, i Sheffield Terrace, men hon var alls ingen trofast flicka. Hon höll hela tiden på med eskortliknande prostitution under Stephen Wards försorg. Edgecombe och Gordon var båda av den stolta, svartsjuka sorten och vid ett bråk dem emellan på Flamingo Club i Soho, den 27 oktober 1962, urartade allting till ett fullskaligt slagsmål där Edgecombe knivskar Gordon i ansiktet. Edgecombe flydde. Över telefon gjorde Keeler klart för honom att någon hjälp av henne skulle han inte få och om han insisterade skulle hon sätta dit honom. Edgecombe höll sig undan lagen, men den 14 december sökte han upp henne i Dr. Wards klinik, där hon uppehöll sig. När hon vägrade släppa in honom, drog han en revolver han skaffat på vägen och avlossade flera skott mot den låsta dörren. Händelsen resulterade i att Johnny Edgecombe till slut arresterades och dömdes till fem års fängelse för en rad olika brott, dock inte för knivskärningen av Aloysis Lucky Gordon.

Stephen Ward

1960-talets London var något helt annat än det är idag. Bakom The Swinging London dolde sig Europas Chicago, med omfattande organiserad kriminalitet, maffia, en i stora delar korrupt poliskår och en press som var den snaskigaste i världen. Johnny Edgecombe tycks ha haft skvaller som tidsfördriv på fängelset och det var fullt möjligt för honom att bli både känd och burgen innanför murarna. Med början i mars 1963 började hans hämnd mot Christine Keeler och Stephen Ward att ta form i tidningspressarna. John Profumo fick det kastat i knäet och reagerade först reflexmässigt, han förnekade alltihop inför pressen, regeringen och parlamentet. Det dröjde dock bara fem veckor av ytterligare grävande journalistik och han fick krypa till korset – han hade haft en sexuell relation med Christine Keeler. Profumo avgick både från sin ministerpost och från parlamentet. Hans inflytelserika hustru, Valerie Hobson, stod dock fast vid hans sida. Premiärministern, Harold Macmillan, synbart stukad av händelsen, ville bara att allt skulle försvinna. Det var en sexskandal endast, något brott hade inte begåtts. Christine Keeler och Stephen Ward höll sig undan så gott de kunde, deras solglasögon blixtrade förbi i otaliga tidningsartiklar under försommaren. Det fanns ju andra de hade servat och hela det brittiska toppskiktet höll andan. Kanske hade alla dessa parter kunnat rida ut stormen om inte nästa dimension på denna Profumo Affair skulle släppa sin bomb i mot slutet av sommaren 1963.
Mandy och Christine

Bakåt i tiden igen: Den 27 mars 1960 anlände den sovjetiske marinofficeren Jevgeni Ivanov, 34, tillsammans med sin hustru, Maja – dotter till Alexandr Gorkin, ordförande för den sovjetiska högsta domstolen – till London för att axla posten som ställföreträdande marinattaché vid den sovjetiska ambassaden. Det var ett ungt och vackert par, precis som de högaktuella Kennedys borta i USA, och de smälte snabbt in som spännande kuriosa i huvudstadens sprudlande inneliv. Dock, i Moskva hade dubbelspionen, översten vid KGB Oleg Penkovski, som skulle spela en huvudroll i den uppkommande Kubakrisen, redan avslöjat för det brittiska MI5 att Ivanov givetvis var GRU. MI5 såg en möjlighet i Ivanovs livsstil att locka honom över till väst och en plan söktes för detta ändamål. Tidningen Daily Telegraphs chefsredaktör, Sir Colin Coote, hade anknytning till underrättelsetjänsten sedan kriget och fann på råd. Han visste att Stephen Ward önskade resa till Sovjetunionen i syfte att avporträttera bl.a. Nikita Chrusjtjov, för Illustrated London News.

Johnny Edgecombe

Med MI5 i bakfickan ordnade Coote en träff mellan Ward och Ivanov på gentlemannaklubben Garrick Club. Man gick lugnt till väga och de båda männen uppskattade varandra. På så vis kom det sig att den sommarkvällen 1961, på Lord Astors Cliveden, då John Profumo introducerades av Ward för Christine Keeler, befann sig även Jevgeni Ivanov på plats. Vid det laget hade Ivanov och Keeler redan träffat varandra på tumanhand. Det var MI5 som tipsat Scottland Yards Special Branch att varna Profumo senare det året, då MI5 vid det laget börjat tvivla på Wards trovärdighet som spionämne. När den här bomben exploderade på löpsedlarna sommaren 1963 hade MI5 och Special Branch suttit på uppgifterna i två år. Alla inblandade i detta Profumo Affair Part II, utom Ivanov som inte var närvarande längre, greps och sattes inför tredje gradens förhör av män med snaggade huvuden och musklerna spelande under kavajerna. Var Stephen Ward i själva verket sovjetisk spion? Hade Christine Keeler lockat ur Profumo hemliga försvarsuppgifter i sänghalmen och sedan gett dem till Ivanov, fortfarande i sänghalmen? Var kanske Profumo i själva verket kommunist? Pressen behövde ingen hjälp för att spinna nätet kring de drabbade.

Jevgeni Ivanov

John Profumo bedyrade att han aldrig talat arbete med Ms. Keeler. Christine Keeler skrek åt männen omkring henne att de inte var kloka och att hon inte fattade vad de snackade om. Stephen Ward var helt knäckt, han mumlade att det bara varit pengarna han varit ute efter. Dessutom såg han framför sig att han skulle få spela offerlamm, spindeln i nätet som han var. Den 3 augusti 1963 begick Stephen Ward självmord med en överdos narkotika. Johnny Edgecombe släpptes ur fängelse i slutet av 1960-talet och levde därefter som en hederlig man. Han fortsatte i musiken, men också med film som återkommande statist. 2002 kom hans självbiografi, Black Scandal, ut. Han avled i cancer 2010.

Jevgeni Ivanov behövde inte svara på några frågor. Den 12 december 1962, långt innan Profumoaffären avslöjades, hade han kallats hem till Moskva och istället fortsatt sin marina karriär.  När affären slogs upp i Storbritannien var det bara de ytterst initierade i Moskva som kände till det. Maja lämnade honom dock och dörren på Kreml stängdes permanent för den fortfarande unge marinofficeren. Inte mycket är känt om hans senare bravader, om han fortsatte för GRU, eller inte. 1993 organiserade brittisk press ett möte mellan Ivanov och Keeler i Moskva. I artikeln bad han henne om ursäkt för att försökt utnyttja henne som spion, något Keeler förnekat tidigare. I en självbiografi påstod han senare att GRU inte känt till hans affär med Keeler innan mediebomben exploderade 1963, han ansåg att kontakten var personlig. Ivanov avled 1994.

Harold Macmillan

En annan som tog Profumoaffären mycket illa var Storbritanniens premiärminister Harold Macmillan. De som kände honom menade att något gick sönder inom honom när allt det snaskiga och potentiellt farliga rullades upp på löpsedlarna. Hans regering hade dragits med ytterligare skandaler av liknande slag under hela sin existens och den 18 oktober 1963 avgick helt plötsligt Macmillan, både från premiärministerposten och som partiledare för de konservativa, av hälsoskäl,. Alexander Douglas-Home tog över efter honom. Skandalerna bidrog till att Labour och Harold Wilson återtog makten i oktober 1964. John Profumo svarade på alla anklagelserna på sitt alldeles egna sätt. Efter avgången från samtliga sina officiella poster våren 1963, inledde han en egenhändig Golgata i sökandet efter syndernas förlåtelse. Toynbee Hall i Whitechapel, London East End, är en välgörenhet som syftar till att stärka arbetsmöjligheter för mindre bemedlade genom bl.a. kontakter med arbetsgivare. Från 1963 och fyra decennier framåt arbetade Profumo gratis för denna institution. Han städade, diskade och skurade toaletterna. Vem som helst kunde gå dit och se den tidigare försvarsministern i sin strikta kostym serva vanligt folk utan att be om något i gentjänst. Han talan sköttes av hans hustru, som aldrig lämnade honom.

1975 erhöll John Profumo Order of the British Empire, CBE, ur drottning Elizabeth II: s hand. Men han lämnade inte sin självpåtagna botgörning. En av hans bästa vänner, som suttit sida vid sida med honom i parlamentet och alltid ansett Porfumo som en hedervärd karl, var Margareth Thatcher. Hon följde hans verksamhet på Toynbee Hall under tystnad, även som premiärminister. 1995, på sin egen 70: årsdag, bjöds han in av henne och sattes sida vid sida med drottningen. Valerie Hobson, hans hustru, gick bort 1998, själv lämnade John Profumo in så sent som 2006.

John Profumo kort innan hans död

Christine Keeler lever till denna dag. Hon har aldrig tillstått att hon arbetade för sin älskare Jevgeni Ivanov. Hösten 1963 hade en parlamentarisk undersökningskommission, under ledning av domaren Lord Denning, slagit fast att det inte fanns några bevis för att så varit fallet. Det har sedan dess varit hennes enda argument. Genom åren har hon med vissa mellanrum framträtt i brittisk TV och upprepat sin sak. Flera bedömare menar dock att Keeler tjänade på den trasiga regeringens behov av att stänga locket för gott över skandalen, att det finns mycket som talar för att hon velat vara Ivanov till lags, kanske även med påhittade uppgifter från Profumo. Keeler avtjänade ett nio månader långt fängelsestraff för orelaterat bedrägeri i samband med hennes inblandning med Stephen Ward. Hon hade två misslyckade äktenskap efter varandra som producerade två barn.


Såsomom allt ser ut kommer den 72: åriga forna skönheten att ta med sig sanningen bakom The Profumo Affair i graven.

Christine Keeler idag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar